Hejsan hoppsan läsare!
Hoppas att er torsdag har varit bra!
I förmiddags var allt så himla deppigt. En känsla av ensamhet rann över mig.
Fast att jag hade min prinsessa hemma så kände jag mig typ, tom.
Ville bara ligga i soffan och typ inte existera.
Men sen kom en av mina bästa vänner på eftermiddagen och då försvann den.
Bara den lilla saken som hon kan göra ibland, bara svänga förbi utan att ens egentligen prata med varandra.
Visst, de gör vi ju de med, men jag tror ni förstår.
Så nämnde hon att hon skulle iväg och shoppa med en annan kompis då och då fick jag ju givetvis en snilleblixt.
Och bjöd in mig själv och dottern till en tur till Center Syd.

För denna mamman har inte unnat sig själv så värst mycket det senaste.
Utan de mesta har gått till räkningar och mat på bordet osv.
Och nu kände jag bara, nä, nu är det min tur. Nu är de min tur att få något nytt.
Och jag har gått och klagat länge på att jag inte har några underkläder. Och de är sant, antingen är de för stort eller sönder. Innan jag blev mamma t.ex så hade jag i BH 85D-85DD berodde på vilken sorts bh.
NU, nu är jag nere på 75C! Inte okej! Mina tuttar utstrålade mig, de var en del av min personlighet, min självsäkerhet.
Det var jag, Dessie med dem stora pattarna liksom.

Så då blev detta rena balsamet för själen, visst har jag lite ont i magen av att jag faktiskt handla något till mig själv.
Har nästan lite ånger känsla, men nu är de försent att lämna tillbaka, så de är bara att försöka sudda bort den där dåliga magkänslan. Visst, jag är inte den som är den, jag bryr mig inte egentligen om jag får massa begagnade kläder, när någon vän eller någon av systrarna rensat sina garderober. Men just de där, att man köpte de man verkligen velat ha en längre tid som man gått och tittat på några gånger. Den är underbar.
Och ja, givetvis fick lillan ett par vår skor också, så nu har hon ett par för förskolan och ett par som är för hemma.
Rea är fint, rea gillar jag.

Och just detta, att få umgås med 2 väninnor som man sällan gör nu för tiden, visst, mycket ligger hos mig.. Absolut, men när man skäms som jag gör, hela tiden.. Så blir de en dålig ursäkt varje gång..

Just nu känns de som att pengarna styr mitt liv. Visst, de gör dem ju till en viss del... Absolut, men just den att jag hela tiden får ursäkta mig med "Tyvärr, jag har inte råd.. Tyvärr, jag kommer ingenstans." Den är sjukt jobbig..
Visst, vi har valt att bo på landet, absolut, och då blir det väldigt begränsat, med dålig kollektiv trafik och bara en bil.
Men snart ser framtiden ljusare ut och då blir det att försöka spara undan till en ordentlig cykel istället och en barnstol till den, så får man lite motion på köpet.



Men i alla fall!
Ville bara skriva av mig lite kort.
Men dagen sluta bra!
Och är glad över att jag har så fina människor runt omkring mig.
Tro mig, jag ser er hela tiden!
Fast jag är skit kass på att höra av mig.

Nä!
Puss och hej mina vänner!
Sov gott <3












Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Dagens rubrik
"Är det något?"


Ja, jag kan många gånger få den frågan ett antal gånger per dag och ja, jag ställer den nog ännu mer.
Mitt svar brukar oftast lyda - Det är inget.
Varför?

Ibland behöver de inte alltid vara så, att det är något, men 5 av 10 gånger så tänker jag mer och säger mindre.
I rädslan av att jag kanske såra personen i fråga.
Men visst, det är ju bättre att få ut det man tänker på, absolut.
Men att se någon i ögonen när jag säger något som kan skada eller såra den andre klarar jag inte av.
Så man kan se mig som en konflikträdd person, vilket jag är.

Jag är inte den som tar upp en fight muntligt oftast.
Och skulle jag göra de, är det mot någon som jag förmodligen aldrig kommer träffa igen eller som jag avskyr mer än smutsen under mina skor.

Och just detta, att JAG, ja jag, känner oftast att allt är mitt fel.
Ja, jag återkommer lite till mitt förra inlägg. Då lite av ämnet handlade just om det.
Att jag tar på mig allt, på grund ut av min osäkerhet och att jag får skuldkänslor för mer än vad jag borde.
Många, vad jag misstänker uppfattar mig som att jag är hon med attityd, kaxig och kanske är rent av en bitch.
För jag vet, att när jag pratar så låter jag kaxig. Men, jag är helt tvärtemot.
Jag vet inte HUR jag ska ändra mitt sätt att tala till andra. För det är inget jag tänker på och det är ingen som har lärt mig.

Men tillbaka till ämnet, för att följa den röda tråden lite.
Den här frågan, ibland har jag så himla mycket jag skulle vilja säga.
Men oftast rädd som sagt.
Jag är annars en väldigt öppen person, ja, de förstod ni nog också vid det här laget.
Annars hade jag inte skrivit.

Men jag blir ledsen om en närstående blir ledsen.
Detta har jag haft problem med enda sen barnsben. Jag och min mamma var under min början i tonåren som hund och katt. Jag kunde inte bo hemma på 3 månader för jag var så arg, ledsen och besviken på min mamma.
För jag kände att hon förstod inte mig då. Klart hon gjorde det, hon har varit där också en gång i tiden.
Den tiden som förvirrad tonåring. Alla har vi varit där.
Och alla kommer vi gå igenom när våra egna barn är där och kommer med samma strunt som vi.
Att "Mina föräldrar förstår mig inte"
"De vet inte vad jag går igenom, de har aldrig upplevt mina känslor"
Men jo, tro de eller ej, så har vi människor upplevt exakt samma känslor någon gång under vårt liv.
Nu kom jag in på annat ämne igen dock.
Så tillbaka till min poäng, Jag önskar att jag hade some balls och tagit tag i saker istället.

Men visst, många saker har jag yttrat mig om. Men också många gånger av alla fall så har jag blivit missförstod.
Och då kommer vi tillbaka till det igen, att istället för att förklara de för personen, så tar jag åt mig och tror jag gjorde illa den. När de själva verket var den andre som inte hängde med i vad jag mena.

Men i alla fall!
När jag väl öppnar mig till min partner tar vi som ett exempel.
Då har jag svårt att göra de framför honom. Fast jag egentligen borde göra det. För att de skulle bli bäst. För att lära mig hans kroppsspråk, när han reagerar på ord som jag säger. Om jag sårar han, gör han arg, rädd eller besviken. Eller om han själv är ledsen, arg, besviken eller ljuger för mig.

För jag kan inte se de på honom. För att jag har inte lärt mig att läsa honom. Och då gör det mig osäker.
Så när jag väl öppnar mig, så gör inte jag de muntligt, utan jag skriver. Vilket också är fel.
Även om jag släpper ut mina tankar i text, så kommer han eller någon annan aldrig kunna se mig svag, arg, besviken, ledsen.

Men, samtidigt, ser jag inget fel i de. För, jag är ett steg närmre att säga till honom hur jag känner.

De gånger jag har öppnat mig muntlig för honom, så har jag själv känt att, okej, nu blev detta inte bra.
För jag vet också, att jag INTE alltid är lätt att prata med när någon annan behöver prata ut.
För jag har en tendens att oftast verka sur när jag egentligen är allvarlig.
Samtidigt har jag också ett hetsigt humör, därför reagerar jag fortare och hinner inte tänka när jag öppnar munnen.
Därför, pratar jag OFTAST inte öppet, öga mot öga till min sambo.
Inte för att jag inte litar på honom.
Utan för att jag är rädd hur han ska reagera.
Utan, då blir det att jag skriver, för då kan jag läsa om de, så det inte blir helt galet.
Och jag hinner hejda mig själv innan jag spottat ut ord som jag kanske skulle.

Så därför blir oftast mitt svar INGET.
Och, tyvärr hjälper de inte att ställa nästa fråga så som " Är du säker? För det känns som annat."
För, de hjälper inte.
Ibland kan de hjälpa att man drar ut det.
Men oftast inte.
Och javisst, är det något jag starkt måste jobba på.
Och jag förstår mig inte på min sambo som ORKAR leva med en sån som mig.

Som alltid känner sig fel, osäker och dum.
Som alltid målar upp sig själv som den onda häxan typ.
Som knappt kan bidra till något.
Och som bara trycker ner sig själv.

Jag sa till han en gång, att jag vill göra en utredning på vad det är för fel på mig rent psykiskt.
För jag i många situationer påminner mycket om en person med borderline.
Men samtidigt en person med en helt "vanligt" depression som vägrar släppa.
Men jag ville få de bekräftat. För att som jag skrivit tidigare att jag har accepterat att jag inte mår bra psykiskt.
Men jag vill också veta vad det är som är fel på mig.

Och jag har väldigt många bidragande faktorer till en livslång psykisk sjukdom.
Men vilken? Det är något jag ska ta reda på, så fort jag kommit över tröskeln till att våga ta mig till doktorn för en remiss

Nä, mina vänner, här fick ni ett väldigt snurrigt, osammanhängande inlägg.
Men hoppas att ni förstod min poäng och mitt budskap.


Sov gott!
Så hörs vi nog snart igen!

Mvh

er Dessie!

Likes

Comments

Hejsan igen!

Det var några år sedan jag skrev.
Tänkte passa på att skriva lite här innan jag ska hämta min dotter.
Yepp, ni läste rätt, jag har en dotter nu.

Min livskraft, hon jag värdesätter högst på denna jord.
Hur mitt liv ser ut nu, ny sambo och 2 bonus söner.
Inga av mina gamla djur i bilden men där emot min sambos hund plus en katt.
Och ja, hon är en sån där rescue cat. Räddade henne ifrån ett liv i misär bland sopor.

Men i alla fall! 

Allt de här med olycka har dock inte försvunnit och jag jobbar fortfarande med mina demoner. Dem verkar inte vilja släppa taget helt enkelt. Ibland kan jag känna att de är precis som att de vilar en förbannelse över mig. Att de är inte meningen att jag ska kunna ta för mig av allt lycka kan ge. För ni tänker säkert, men vad kräver du mer? Du har din egna familj nu, du lever så som du alltid önskat.


Absolut. Jag lever så, men ändå så känner jag att.. 
Allt som händer oss runt omkring bara är meningen för förstöra.
Eller rättare sagt jag känner att JAG bara förstör hela tiden.
Att JAG är boven till att ingen är lycklig omkring mig. Ja, här är jag egoistiskt.
Att allt handlar om mig just nu. För det är så jag känner och mår varje dag.
Att många haft ett bättre liv om inte jag fanns med. Jag vet! Det är dem typiska tecknen på en deprimerad människa. Ja! Jag vet, jag har varit den deprimerade människan sen 10 års ålder! Jag vet inte något annat sätt att leva på. Detta är mitt "normala" liv. Jag vet inget annat. Men jag jobbar mig fortfarande dit. Jag har i alla fall kommit så långt på vägen att jag har erkänt för mig själv. Att jag lider av depression. En lång dragen jäkla depression. Och de är svårt för anhöriga att förstå mig. Eller utomstående, för då är jag hon som skriker efter uppmärksamhet. Då är jag hon som vill vara centrum! Nej, så är det inte.. De är mitt sätt att ropa på hjälp. Ja! De är påfrestande, jag är påfrestande som människa. Och ja, men det är inte jag som bestämmer att folk ska vara med mig. Utan det är ni själva. 

Men i och med min sjukdom är osynlig så är jag på utsidan frisk. Men insidan kan beskrivas som ruttet, svart och sår som aldrig läker.

Absolut, ska jag ta kontakten med en psykolog. Få en riktig utredning på varför jag aldrig blir stabil. Varför jag är som jag är! Och de ska bli min väg till lycka.
Jag ska hitta ett sätt så jag kan få struktur och en trygghet i mig själv och i min vardag. 
Hur jag ska få de att funka så att min familj, mina vänner och de personer som bör veta får reda på varför jag är som jag är. Så jag får ett avslut och kanske bli den glada tjejen innan jag blev 10 år. 

Och jag är så tacksam att jag har MIN pappa. För han har gett min inspiration, han har dessutom gett mig motivation så många gånger för jag tänker kan han så kan jag! Så jag ska bara övervinna min skräck för att inte bli lyssnad eller trodd på. Att jag också kan få den hjälp jag behöver. För jag är inte mindre värd än någon annan. 


Tack för mig.
Vi hörs snart igen.

Kram. ♡

Likes

Comments

Tja, tjabba typ. 

Jag har ju tyvärr gjort slut med A. Dock var det tvunget.
Jag orkade inte mer, jag pallade inte trycket längre.
Synd, bara att det har blivit som de blivit mellan oss.
För han var min bästa vän.. Han jag delade allt med.

Känns skumt att resa ragg mot han vart enda gång 
man irriterar sig. Har absolut ingen aning varför jag
kan bli så arg på han? Han vet ju inte hur jag känner mig.
Och jag vet inte hur han känner mer än att han är
riktigt sårad. Men ja, nu är dem roliga och trevliga 
stunderna väldigt sällsynta. 

Men men, vi är inte menade för varandra än.
Men man vet aldrig om framtiden för ihop oss igen.
Men det är ensamt som fan, ingen varm kropp som
värmer en på natten. Ingen som säger godnatt
och pussar en. Det är tufft och hårt. Men jag
börjar gå vidare och ser en annorlunda framtid.

Läser på komvux nu, pluggar upp lite betyg och
sen blir det väl under sköterska till våren. Om där
inte kommer in något roligt jobb. Sen hoppas jag 
på att flytta till eget. Fick ju flytta hem igen, inga fel
med det alls, Skönt är det, 

Jag har kommer fram till mycket, vad livet faktiskt har
att ge och det är rätt så mycket egentligen. 
Att jag har så mycket att uppleva, saker som måste
göras. Och som måste upplevas!

Nu chillar man annars bara med livet. Det var dock inte 
meningen att denna lilla update'n skulle bli så känslig.
Men vafan, vad göra. Jag ska bara leva nu. Göra som jag
alltid gjort. Prioterat mina vänner. Aldrig mer ska jag
toffla för er! Jag tackar dem som stannat kvar trotts 
att jag alltid nekat er. Ni är verkligen mitt allt!
Jag ska försöka ta igen den tid jag missat.
Fixa nya minnen, samma med min familj.

Jag ska ta igen all missad tid med min brorson
och mina syskon. Och min "mamma". Och alla andra.
Ja, jag älskar er. <3




Mina 4 favorit låtar! <3





Likes

Comments

hejsan lilla bloggen det var ett tagsen jag skrev och nu kände jag att jag behövde skriva av mig lite. Som alla vet som läst min blogg har jag haft ett litet upp och ner vänt liv. Och jag vill tacka min moster och morbror för ett underbart jobb. Ni har alltid funnits där ovasett om jag sett det eller inte. Ni har lärt mig en massa på 3 år. Och jag vet att ni kommer att fortsätta att lära mig mer framåt över. Vill jag komma hem igen så står ni alltid med armarna öppna och låter mig komma in. Visst vi har inte haft det lätt. Men om man tänker efter, vilken familj har egentligen haft det lätt? Ni har behandlat mig som er egen. Som om jag vore er dotter. Och det är sånt man ser när man har fått en inblick på vad mycket ni egentligen har gjort för mig. Jag kommer alltid vara evigt tacksam. För vart skulle jag vara eller stå om inte ni tog in mig i er familj? Jag kanske hade levt själv eller kanske hos en riktigt elak fosterfamilj. Men jag fick vara med er. Och ni är verkligen enastående föräldrar. Ja och så klart alla föräldrar har sina brister. Eller rättare sagt vi människor har det. Men jag kan vara stolt över att få vara er familj. Skulle något hända mig så vet jag att ni alltid kommer att finnas där för mig. Ni har alltid låtit mig få ha min åsikt och jag har alltid låtit er. Jag kommer aldrig kunna ge tillbaka till er så som ni gett så mycket till mig. Men jag kan alltid ge tillbaka till er ett stort tack för att ni funnits där, för att ni alltid trott på mig och också skyddat mig i obekväma situationer. Jag ville bara säga hur tacksam jag är och hur mycket jag älskar er. Fast jag kanske inte säger det. Så gör jag det. Jag älskar er för att för mig är ni som en mor och far. Ni har fått se min utveckling och sett mig växa och blivit en självständig kvinna. (i alla fall nästan) haha. Men utan er, kanske jag aldrig hade stått där jag står idag. Ni är det bästa som har hänt mig! ♥♥♥♥♥

Likes

Comments

Tjena, tja och hej!
Ja, helgen började inte riktigt som vi hade tänkt oss. Men hoppas iaf på att den slutar toppen!
Att folk orkar försöka förstöra mellan mig och Andy fattar jag inte. När vi äntligen fått rätt på vårt
förhållande så är det någon pantad idiot som inte riktigt kan släppa taget! Blir så lack, vad får du 
ut av det egentligen.. 

Men iaf, inga dystra miner idag inte! För ikväll blir det ös! Då bästa vän fyller år och ställer till med fest.
Hemma hos oss! Så ska bli kul faktiskt var ju ett tagsen man festade rejält.Och man måste ju varma
upp sig inför STUDENTEN! Jadå! I år sker det! Och det gillas ju starkt, äntligen får man gå ut skolan
och börja jobba för en gångs skull! Om man nu får ett jobb vill säga! 

Men innan vi börjar ösa så är det tvätt som ligger som nr 1 på listan idag. Verkligen peppande eller inte men
men, vill man ha rena kläder så får vi offra oss! Får dunka massa pepp musik i öronen istället haha!

 

Och denna månaden flyttas det till syster med gubben! Ska bli så jäkla skönt att flytta ifrån centrum.
Är så trött på allt liv som är där, nä jag är ingen stads tjej egentligen. Jag trivs bäst på landet, men dit
kan man inte flytta förrens man fått jobb och körkortet. Men så fort jag fått stabil lön och så, blir det
att kolla på hus. Inget snack om den saken.

Annars känns livet för övrigt jävligt bra faktiskt. Fått ordning och reda på allt nu.
Till höst blir väktar skolan i Boden som gäller. Då kommer man ifrån Skåne lite också kanske.
Jag känner att de är något för mig faktiskt. Synd bara att alla väktar jobb ligger ute nu när
man inte har utbildningen! Så bor förmodligen hemma hos min fina faster då! Annars är där ju
gratis boende på skolan om det skulle vara så! :) Kärlek på det! Jadå!

Nä, nu har jag tyvärr inte mer att skriva om. Då jag har tappat vad jag egentligen skulle skriva om.
Så det sista nu blev lite impuls skrivning :p

Men men,  pussshaaaaj, vi hörs en annan dag ;)




 

Likes

Comments

Jag har alltid varit en ärlig människa och går direkt rakt på sak. Kommer alltid att vara.
Jag vet att det är många som frågar hur jag orkar stå ut, hur jag pallar att leva så så som jag gör.

Om många har missat det så är jag en kämpe. Jag har alltid fått brottats med mina utmaningar.
Men det är också oftast alltid jag som har vunnit på det. Jag har i stort sätt kämpat mig igenom hela
mitt liv. Och nu har jag levt i 19 år. Så man börjar bli rätt trött på att fortsätta. Men tyvärr är livet
uppbyggt så. Man blir testad hela tiden. Så kommer det alltid att vara. Man kommer inte kunna hindra det.
 

Men sen kanske jag inte alltid har haft dem bästa lösningarna, men det har väl inte någon människa
haft i heller. Och detta gör mig bara mänsklig. För får jag inte lära mig utav mina misstag så lär jag mig
inget i heller. 

Just nu, känns det som mina val jag har gjort har varit rätt så vettiga än så länge.
Jag har hittat min kärlek som jag har 8 månader med idag. Jag älskar han så sjukt mycket
och vet faktiskt inte hur jag skulle mått om vi hade lämnat varandra för att gå mot andra håll.
Det hade nog faktiskt tagit mig hårt. Fast vi har haft våra allvarliga dispyter och sånt så är han
fortfarande mannen jag älskar. Jag försöker också kräva så lite så mycket av han. Men där finns 
också gränser och det måste man sätta för allt. 

Jag vet att det är många som inte förstår hur jag pallar stanna kvar. Jag stannar för att min kärlek
till denna människan är så stor så att jag vet inte hur jag ska hantera det varje gång jag kanske blir
besviken, arg eller ledsen. För jag älskar Andy så mycket att jag skulle kunna spricka.

Men jag vet också att det har lett till att jag är en helt annan människa än vad jag egentligen är.
Men det är inte hans fel utan det är mitt eget. För jag ska ju vara mig själv. Men det är jag fast 
samtidigt ändå inte. Jag hade för ett tag sedan nästan kommit in på ett spår där jag började bli
väldigt anti social vilket är tvärt emot än vad jag egentligen är. Och nu har jag börjat komma in
igen på rätt riktning men det har också sina anledningar och dem försöker jag och min gubbe
att ändra på och lösa. Och vi gör det i den takten vi klarar av.

Och jag vet att jag själv egentligen inte mår så psykiskt bra i heller men det kommer jag nog inte
göra först om några år för det har väldigt mycket med mamma att göra. Det kommer alltid att handla
om mamma. Och jag har gjort rätt från första början. Jag har pratat med psykolog och allt det där.
Men resten är sådant som jag själv måste ta tag i. Och just nu håller jag också på med det. 
Andys lägenhet är ett av dem ställena som sätter hög press på mig själv då det är identiskt lägenhet
till den jag och mamma bodde i innan hon gick bort. Och därför vill jag att vi ska flytta där ifrån. 
För är jag där en längre tid kommer jag att gå in i väggen. Men det är inte många som förstår det.
Med tanken på att det är egentligen rätt så logiskt.För jag sitter seriöst och bildar upp exakt var
och vad som stod på alla ställen där det fanns yta till att ställa det, det bildar jag upp i hans lägenhet.
Och jag mår inte bra av det i heller.

Och jag har börjat få mer och mer framtid planer med vad jag vill göra med mitt liv efter skolan.
Jag vill bli väktare, ovasett vad någon säger. Jag vet det är ett helvetes jobb och dålig lön och skit och mög.
Men jag vill detta och jag det är enbart jag som kan bestämma det. Men visst jag vill ju helst ha ett litet
jobb innan jag söker till utbildningen och jag vill helst ha tränat upp min kropp fysiskt innan.
Jag vet att det är många som tror att jag inte kommer klara av att jobba inom vaktbolag och sådana saker.
Men jag anser klarar jag av att ha förlorat min mamma i för tidig ålder så kan jag nog fan klara av det mesta.
För jag vet att det är ett jävla krävande jobb med obekväma timmar. Men det behöver inte alltid vara så.

Jag har väldigt mycket som snurrar och väldigt många beslut som måste tas snart. Väldigt snart.
Och det är tufft men det ska också göras. Men jag tror som alltid att jag kommer göra rätt val. Och
att jag faktiskt kommer må bra av dem.

Likes

Comments

devil Denna nonchalans och det omogna beteendet som kommer fram mer och mer gör mig så jävla irriterad.
För era ord, era så kallade skämt tar på ens psyke mer än vad ni tror. Ni tycker att det är roligt, med inte längre.
Jag är så trött på ert skitsnack, trött på hur ni kan ha mage att se ner på en människa så som ni gör.
Jag som alla andra såg er som en familj näst intill. Men ni alla beter er som om ni är bättre än alla andra.
Liksom, det är inte lika roligt att befinna sig i er närvaro i 6.5 timmar längre. Ni fattar inte hur mycket ni egentligen sårar.
Ni vet inte hur ont det gör, istället för att uppmuntra och försöka hjälpa oss andra så ser ni bara negativt på oss andra.
Jag lovar, sen dem flesta i denna jävla klassen fick sina B-behörigheter har ni alla blivit såna överklass snobbar som tror
att ni är bättre än alla andra som sagt. Och det är fel! Vad hände? Hur kunde det bli så här?
Men nu sätter jag ner min fot, för jag är trött.. Ja, jag är rent ut sagt helt utmattad. För det tär på mig.. Och att ni påstår
att jag inte är mig själv. Jo, jag är mig själv ni vet ju inte ens egentligen vem jag är ni har aldrig sett mitt rätta jag.
För ni dömer en person för lätt.. Och tro mig det är inte bara jag som känner så här.. Det är så många fler men ni vill
inte inse det. Ni tycker det är kul att se någon rusa upp sig. Jag förstår dock inte det roliga i det hela faktiskt. 
Jag kan inte se något roligt i det alls. Jag är jävligt glad att jag kan stå upp för mig. Jag tänker aldrig mer låta er göra
narr av mig igen. Aldrig, vill ni ha något sagt till mig så passa era ord innan ni yttrar er. NI kanske anser att ni inte
menar något illa. MEN för oss andra kan vi faktiskt ta illa upp. Som människa kan du ta mycket men sen kommer det också ett
slut då allt bara spricker. Och det är så jag känner just nu. Ni skulle bara veta och det blir inte bättre när man har en sån 
stor stress samtidigt. Och var har respekten tagit ivägen? Det är en fråga jag har ställt mig nu ett tag. Den har bara försvunnit.
Detta är inte samma klass jag började i. Detta är en klass som har vänt helt och hållet. 

Ni stör mig, jag klarar inte av er längre. Jag tåler inte er.
För mig har ni rent ut sagt blivit några räliga svin som gått
in i någon packt där ni tror att ni är så jävla coola.
Där ni tror att ni är störst, bäst och vackrast.
Men inget av er stämmer in. Absolut inte.

För mig betyder ni faktiskt inte ett skit längre. 
devil





Pusshej!heart


Likes

Comments

 

<--- Vänster bild.. Det är egentligen mitt riktiga jag.
Höger bild, bara någon jag tror att jag egentligen är. ------>
 Som blir mer accepterad.
 

Vill berätta min historia, då jag kom ut 
som bisexuell bland,släkt, vissa vänner 
och familj.

 

 
Jag sa ju det så klart bara till mina vänner först.
Och folk som jag pratade mycket med på internet.
Visst, jag vet om att min mamma inte skulle reagera så 
starkt. För vi var / är så pass öppna i vår familj. Men
är just de att man inte visste riktigt hur föräldrarna skulle
reagera. Hur dem skulle tolka det... Var det positivt eller
på ett negativt sätt? Men jag minns att jag hade sagt det till
min mamma.. I och med hon stod mig som närmast.
Men hon hade väl förträngt det, min äldsta syster visste ju
om det. Då jag någon gång haft med mig någon tjej jag tyckt
om med hem till henne när jag var mycket hos henne.
Min pappa hade ju inte fattat piken då jag till och med tog hem
en tjej till honom.. Och det var ju riktiga första tjejen som
jag kysst och så.. Han förstod ju inte de då.. Jag var väl
12-14 när jag träffade henne. Är osäker, det är många som alltid
kommer ihåg sin första.. Men i och med det egentligen inte var
något speciellt så anser ju dock inte jag att de är något viktigt att
komma ihåg. Men det var i varje fall runt den åldern.
Som sagt, pappa fatta ju inte piken. Men hans sambo sa redan till
honom då hon första gången träffa mig när jag var 10 år gammal.
Att... jag faktiskt kommer börja gilla bara tjejer eller bägge könen 
men pappa gillade ju inte det hon sa. Så han förnekade det redan då.

Men, jag kom väl inte riktigt ut med att jag var bisexuell förens jag och mamma flyttade till Bromölla sommaren 2007 -08. Då jag fick en fin vän som jag saknar idag. Som jag kunde vara mig själv utan problem.

Men då hade jag fortfarande inte sagt något inom familjen riktigt så..
Men då tyckte jag väl att det var på tiden att min mamma verkligen fick veta min
läggning och att det låg till så här. Så jag bestämde mig för att jag skulle bjuda hem en tjej. Då hade vi precis flyttat ner till västra Skåne igen. Alltså till Landskrona. Hade precis flyttat in i vår 2a där. Och jag minns denna dagen så väl faktiskt att jag till och med ser bilderna ur hela situationen. Vi skulle bowla den kvällen på King Pin när det fanns.. Mamma hade druckit några glas vin och nån enstaka öl och sånt. Syskonen med vänner var med och så.
Så hade jag sagt till syrran att jag ska träffa en brud och ta en cigg där uppe och att jag kommer strax. Hon och jag stod och snacka lite där uppe och så.

Sen gick vi ner, satte oss och jag sa till henne att hon skulle sätta sig i mitt knä.. Och alla andra fatta förutom min mamma..  Hon kopplade det inte riktigt medans alla andra kom fram och sa massa skämt och skit.

 
Jag vill minnas att jag och bruden gick hem lite tidigare än vad dom andra gjorde.. Så vi satt i min soffa på mitt rum och gosa och sånt.. Kysstes..
Då har antagligen min syster på vägen hem till oss sagt till min mamma
att jag var bisexuell och att det var därför jag var med den tjejen.
Mamma trodde ju så klart inte på det.. Förrens hon såg min arm runt bruden
och våra munnar möttes.. Och morsan skriker ut "HON ÄR FAN TA MIG BISEXUELL!! "
Och så hör man min syster svara henne "ja men vad var det jag sa!"

Men jag visste ju att som sagt min mamma inte skulle ta det på ett negativt sätt.
För hon respektera alla med olika läggningar så det var ju inte precis något jag mådde dåligt av att hon inte visste. 

Men när det väl kom till den punkten då jag skulle berätta för min far.
Visst, jag visste ju lite hur det skulle bli. Så jag tog det helt spontant med han.
Satte mig i soffan och sa till han direkt.. Utan någon alls anledning att vi kommit in på det. Utan jag sa direkt till han att jag är bisexuell pappa.
Då ville han få mig att tro att det bara var en fas, men då fick jag ju mot
argumentera med han och säga att nä, pappa jag har kommit ut med det för ett
bra tagsen men jag har alltid att gillat att kolla på tjejer och jag får känslor för dom också. Då var det precis som att den tung börda släpptes från hans sambos axlar. Att hon så länge vetat de och fick det erkänt då..
Detta var samma år som jag berättade det för mamma tror jag eller bara året där efter.. men han hade väl börjat märka att jag blev mer och mer den pojkiga tjejen.
Inte så noga med det tjejiga modet utan var mer inne på det pojkiga. 
Men han har väl insett lite nu att det inte var en fas.

Men visst jag är stolt över mig själv som kan erkänna för vem som helst
att jag är bisexuell och det är inget jag döljer.
Och kommer aldrig att dölja det i heller. För man ska vara stolt över sin läggning och inte dölja det, Man ska inte förneka det man är. Utan vara stolt över det.
Men du ska fan inte utnyttja det! För är du tillsammans med en kille som jag är. Visst jag kan ibland känna saknaden efter en kvinnlig kropp!
MEN jag skulle aaaaaaaaldrig ställa kravet på min pojkvän att få kyssa helt okända tjejer eller hålla på med dom vid sidan om! För det anser jag som otrohet. FAST pojkvännen ärligt gått med hade jag aldrig gjort det!
För då kan du jävlar i det vara singel i stället.. För det finns ett talesätt som jag kör på och håller hårt i. Det är "se men inte röra" Det är så det ska vara.
För det är inte okej för min del.. Samma om jag skulle varit tillsammans med en tjej.. Jag hade aldrig tillåtit henne ligga runt med killar eller sånt bara för hon kanske också är bisexuell.. Utan tänk innan du väljer din pojkvän eller flickvän om du nu är bisexuell.. Vilket behov av vilket kön behöver du mest, vilket kön får mer känslor för.. så kan jag faktiskt tänka ibland. Ja, jag kollar in tjejer.. Men då kollar jag bara för det är ingen som kan hindra mig ifrån det att kolla på brudar.
För då skulle jag knappt få kolla på mina tjej kompisar näst intill.
Men det är min åsikt. Och jag står för min åsikt.. Har ni andra åsikter om det så klart kommer jag att acceptera det.. Men jag håller hårt i min. Så det är inte lönt att någon börjar en diskution med mig om detta för jag kommer aldrig släppa min   åsikt om det. 


Pusssss...

 


Likes

Comments

Hello världen, Måndag en regnig och tråkig måndag. Och här ser ut som om helvetet har brakat låss. Men har man någon ork till att städa? Nääee... Men det ska ju göras någon gång. Så får väl bli en omgång efter detta inlägget.
Fattar inte hur väder kan sinka en så, att man blir helt seg pga vädret. Men det är ju moder natur som bestämmer
att det ska vara så antagligen. Idag har jag och Andy varit tillsammans i 2 månader. Fast det känns som en envighet.
Fast jag tycker att vi är lika kära som dag ett och nu. Så det är väl ett plus i guess? Men det kommer kännas mega
konstigt att åka hem sen och bara typ träffa han på helgerna. Och om det går igenom kanske på veckorna. I och med
att jag stort sätt har bott hos honom sen vi blev tillsammans och sen sommarlovet började. Jag förstår varför dom där
hemma saknar mig. *Haha* Men det ska bli rätt skönt att få komma tillbaka till sina vanor när skolan börjar. "Skälla" lite på lärarna och fjanta runder och göra vettiga saker. Men detta året ska jag verkligen ligga i. Ska råplugga, ska verkligen ge järnet. För det kommer bli ett tuft sista läs år. Men.. Jag vet inte.. Jag bryr mig nog inte så mycket om jag inte klarar just CE kortet.. För min faster gav mig en mycket intressanter idé. Jag ska nog fan lägga mer ner tid på att
ta hjullastar kortet och sen åka upp till Norrland och jobba. Men först och främst mitt största mål. B kortet! Det är högsta prio nr 1. Så är det bara och klarar jag inte det till vinter så vet jag fan inte vad jag ska göra.. Men visst nu förstör praktiken allt och tar upp en jävla massa tid. Men ska snacka med lärarna om jag inte kan skjuta fram min praktik november så jag har det november -december. Det måste ju gå, för jag vill verkligen verkligen bli färdig med
kortet. Så jag kan få andas ut och verkligen andas ut. Det är just de, när man inte klarar det så blir det automatiskt att
man trycker ner sig själv. Men det är slut med det nu! Jag ska bara puscha mig själv in i mål. Dock så har ju dom lärarna som hjälpt mig med det försvunnit... Trotts att jag försökt gå emot dom så har dom alltid varit där och puschat mig. Och det kommer jag sakna.. För vem ska nu hjälpa mig med det på skolan? Men det löser sig. För jag ska, jag vill och jag kan! Så får man tänka.. Ja, detta blir säkert ett långt inlägg från det ena till det andra. Och jag är också så förbannat glad! För efter nästan en månad har min älskade telefon blivit lagad! Nu ska man bara få tummarna ur röven och åka till center syd för att hämta ut den jävlen också! *Haha* Ja, det ska bli så skönt att få hålla i sin Bauty och bara känna kärleken i mellan! Ja, jag blev faktiskt helt kär i den och så hände det. Men men, är man klumpig så är man!
Nä, nu får jag väl börja med något vettig kanske? Än och sitta här och lulla.. På med lite musik sen är man väl igång.
Hoppas jag!

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Mitt hjärta tillhör dig älskling och det vet du. Varje slag slår för dig och jag är glad att du är min. Att få ligga bredvid dig på natten och känna dina tunga andetag mot min kind är den bästa känslan. Jag är mega kär i dig och det är bara du som kan få mig att känna så. Så fort du kysser mig så kittlas det i magen som dag ett. När vi stod mitt på gatan kl 5 på morgonen. Enda sen dagen har jag vetat att det kommer bli du och jag. Och se på oss idag! Det blev så,  idag är det 2 månader vi har tillsammans. Jag brukar inte räkna sådär.. Men jag vill räkna varje månad, varje år med dig. Jag ser en ljus framtid med dig vid min sida. Och du vet jag ställer aldrig höga krav på dig, aldrig. Och kommer aldrig göra. Jag hindrar dig inte från att göra något. Men om du tycker det, så säg det. Men Andreas Krister Svensson, du ska veta att mitt hjärta tillhör bara dig och ingen annan och kommer aldrig göra det i heller. För jag kommer stanna hos dig så länge du tillåter och vill det. Jag älskar dig mer än vad ord kan förklara. Inte ens dom orden är så starka som min kärlek till dig.

Du är den finaste människan man kan önska sig!
<3 <3 <3 <3 <3 <3 <3
6/6-12 ett datum som aldrig kommer glömmas!







Likes

Comments