När man trodde allt var påväg att bli bättre får man en käftsmäll..
Fick enormt bra nyheter på morgonen, så öppnade jag min mail och såg ett mail som jag inte ville ha, speciellt inte ett som är fyllt av lögner. Trodde att detta skulle bli en bra dag, då den började bra. Men jag antar att det är sant som dom säger; skenet bedrar.

Jaja, bara att ta och göra det bästa av situationen och låtsas att det regnar, eller något sådant.

Hej så länge! 😩🙀

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hej på er!

Ikväll tänkte jag skriva om något som gnager i mig hela tiden..
Jag går igenom något extremt jobbigt just nu och jag vet inte vart jag ska ta vägen snart.. För snart två år sen fick jag veta att jag var gravid (med mitt ex) och jag blev såklart superlycklig, går liksom inte att beskriva lyckan jag kände! Tills jag berättade för exet.. då försvann allt i ett svep. Han blev helt stum och tystlåten, inte direkt den reaktion jag ville ha.. Men iallafall, det fick gro några dagar hos honom och sen som en blixt från klar himmel slänger han ur sig att han minsann inte ska ha några barn, det är han inte redo för och tvingar mig till att gå på ett abortmöte (visst, jag har en egen vilja också, men var så rädd) Jag gick på detta möte, men hade redan innan bestämt mig för att behålla barnet. Berättade för exet att jag ska behålla barnet, han gav ingen större reaktion på det, mer än att han sa att han minsann aldrig tänkte byta någon blöja, överhuvudtaget. Han tål inte heller skrik, sa han själv.

Det gick ca två veckor och sen bestämde han att han inte ville detta, att vi inte kunde vara tillsammans längre. Så vi gick skilda vägar. Med att han också fastslog att han tänkte genomföra ett faderskapstest. Det var även då jag bestämde mig för att träffa min nuvarande make, som jag känt i över 5 år. Den historian blir en annan dag.
Jag gick iväg till olika möten, hos barnmorskan och mödravården och fick med spänning se mitt barns utveckling. Inte ett enda ljud ifrån exet.

Allt fortskred som det skulle, maken var med när han kunde, han hade ju jobb också. Så blev det då dags för förlossning, något jag tyckte kändes läskigt, med tanke på smärtan. Men allt gick bra, min son var född och fortfarande inte ett ljud från exet. Min mamma sade däremot att jag skulle skriva och berätta att sonen var född. Motvilligt gjorde jag det, jag tänkte hela tiden att han inte förtjänade att veta. Min son hade ju ändå en pappa. Exet svarade "åh, herregud, tack. Jag ska meddela familjen." Efter det skrev hans mamma till mig och frågade massa saker, saker jag inte svarade på, eftersom det inte var hennes ensak. Exet svarade inte mer heller.

Det dröjde några dagar och sedan skrev han och frågade om dom kunde få komma och titta på min son. Jag ville absolut inte det, men gick med på att han kunde få komma. Han kom hit, tittade lite på sonen och gick. Några dagar senare frågar han när vi kan skriva faderskapspapper, jag frågade "varför? Du ville ju göra faderskapstest först?" Då var det tydligen inte aktuellt längre, så vi bestämde tid för det (vilket jag ångrar idag) Han och hans mamma blev besviken över att jag inte hade sonen med mig. Varför skulle jag det liksom? Han sov så gott hemma med pappsen. I samband med detta möte trodde exet att vi skulle skriva på papper för gemensam vårdnad också, men aldrig i livet! Det kan han ju bara drömma om.. det blev han väldigt förvånad över att jag motsatte mig, men varför ska han ha det när han inte brytt/bryr sig?

Det gick några veckor och jag trodde det var över nu. Men icke. Han frågade om det gick för sig att komma och hälsa på. Jag gav mitt medgivande till att han fick komma, ingen annan. Han kom, stannade i ca 1 minut och hörde inte av sig på länge igen.

Jag och maken började planera jul och nyår osv. Två dagar innan julafton hör han av sig igen och frågar om dom kan komma dagen därpå. Det gick inte, vi hade rest bort. Det förstår man väl själv? Dom flesta åker bort över jul. Jag lovade höra av mig efter nyår när vi kommit hem. Vi hade det jättemysigt och trevligt hos mina svärföräldrar.

Vi kom hem, hade ett speciellt möte inbokat, vi skulle gifta oss :D Jag hörde av mig till exet, han kunde inte komma förrän i slutet av månaden, det var okej. Han kom hit och stannade i ca 1 minut. Vid denna tidpunkt hade exet träffat sonen tre gånger på totalt ca 7 minuter. Är det att visa intresse? Är det att ta sitt ansvar? Nej, inte enligt mig (och min familj) Han har ALDRIG nånsin frågat hur sonen mår, hur mötena på BVC gått, vad han har för storlek på kläder osv osv..

Med tanke på allt detta kom jag och maken fram till att det bästa vore om maken fick adoptera sonen. Vi skickade in ansökan och väntade och väntade.. Då helt plötsligt blev det andra ljud i skällan. Exet (eller ja, hans mamma) skrev och frågade om han fick träffa sonen igen, jag gick med på det, men dagen innan blev sonen sjuk och exet trodde att jag bara sade så för att förhindra. Vi blev kallade på möten hos soc i samband med adoptionsansökan. Men vi hann bara med ett i den byn innan vi flyttade hit där vi bor idag. Sen dess har det blivit några till här. Även, mot min vilja, umgängesträffar. Exet kom ju på den briljanta idén att stämma mig också i denna process. Han yrkade på gemensam vårdnad och umgänge. Jag motsatte mig båda delarna på ett eller annat vis. Jag gick dock med på umgänge var tredje vecka med umgängesstöd. Exet dök upp, men inte mer än det. Han lekte inte med sonen, ingenting. Jag tyckte och tycker fortfarande att det är skrattretande.. Jag vill bara att denna fars ska vara över! Vi har varit på ett möte på tingsrätten där det bestämdes att exet ska få umgänge varannan vecka.. Varför inte lyssna när det har berättats att det inte funkat hittills?? Nej, men han eller hans mor, ska ju få alla chanser i världen, fast han fått det flera miljoner gånger! Jag hoppas nu bara att adoptionsansökan går igenom! Skulle vara helt enormt underbart! Det skulle släppa så mycket av min inre stress.

Nu har det även gått två veckor sen tingsrätten och inte ett ljud ifrån exet.. helt jävla otroligt.
Det kortaste det gått mellan att han hört av sig eller träffat sonen är tre veckor, då det var umgänge. Annars brukar det gå ca två månader mellan.. Förstår inte varför han får massor med fler chanser, när han inte förtjänar ett dugg mer..

Oj, vad långt det blev, hoppas ni orkar läsa. Ge gärna era synpunkter, men inga påhopp tack.

Godnatt på er! 😊😴

Likes

Comments