Header

Alltså hur många av er har inte haft den tanken? I gymnasiet hade jag en vän som jag fortfarande är vän med idag. Hon ville så gärna ha en bebis och sa till mig i andra ring att hon tyckte att det var försent att ha barn nu. Hon pratade så mycket om barn och att vara gravid osv att jag tänkt på det rätt mycket. Speciellt på sistone. Om jag hade en stabil jobb (fast), ha en bra lön och varit gift skulle jag inte ens tvekat att skaffa barn. Samtidigt som jag är rädd för att skaffa så vill jag ha en liten bebis. Ni vet när man är gravid och kan känna bebisen inuti dig, sparka, sova, ha hicka och hur fostret inte kan stå still när den hör musik och allt annat gulligheter. Man blir sugen. Skrev samtidigt som jag är rädd för att man aldrig vet vad som kan hända. Ni vet samhället till exempel. Zeinab som bara var 7 år. Hon blev kidnappad, våldtagen flera gånger och mördad och massa andra hemska fall som hänt flickor och även pojkar i samhället. Hemskt. Man vågar inte skaffa barn när man bor i en värld med så hemska människor.

En annan anledning till varför jag är rädd är också för att det är så många saker man inte vet om barn/bebisar. Ja, man kan självklart söka på internet och fråga ens närmaste osv men tänk dem som födde förr i tiden. Ingen sökmotor eller ens internet att söka på ifall något hände. Sjukhusen och klinikerna låg flera mil bort och man hade inte gratis sjukvård då, vilket många länder fortfarande inte har. Jag har ingen mamma men jag har en farmor och en faster och många andra tjejkusiner som skulle kunna hjälpa, men ska man verkligen fråga varje gång det är något fel/något man inte vet om. Hur lite sömn man får, så mycket som behövs och så mycket som behöver göras. Det är en magisk upplevelse och tid men inte för alla.

Trots allt så är det något alla måste uppleva har jag hört många mammor säga. Vilka hjältar dem är!



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​...Den känslan är irriterande. Blev av med mensen för ungefär en vecka sedan och det är nästan omöjligt att få den nu, men ändå så får jag panik när det känns som att jag har eller har fått. Även om jag skulle få så är jag hemma men ändå blir annoyed. Ville få ut min aggression. 

Likes

Comments

Hello,

Det var ett litet tag sen. Borde uppdaterat, vilket jag gjorde tills jag blev avbruten. Känns lite onödigt att skriva något då det inte finns något att skriva om ibland. Jag har ju inget liv, det ända jag gör är ju att äta, sova, titta på serier och så, så jag finner inget att skriva om.

I onsdags den 10de var det första dagen på sjuksköterskeprogrammet och det tog ungefär bara 2 timmar för att det bara var en hälsning, upprop, registrering, passerkort, fika och rundtur i skolan. Därefter var det även bingo, fika och en massa annat med studentkåren men jag pallar inte delta i sånt så jag gick hem efter rundturen. Efter att vi fick vårt passerkort så började många mingla medan man fick smörgås och dricka men jag är så blyg och inåtvänd att jag bara stod där utan att mingla och utan någon macka. Jag har väldigt svårt att vara den som tar initiativet och börja prata och skapa relation. Vilket är väldigt jobbigt och tråkigt då man har svårt att bli vän med andra och man har då mindre vänner o så. Jag är en sån som pratar väldigt lite, jag är mer en lyssnare. Jag analyserar mycket och är bra på att ge råd och tips och så för att jag lyssnar och utifrån vad personen säger till mig kan jag komma med feedback o så. Men en pratare är jag icke! Pga detta tror många att jag är ointresserad, alltså att jag inte vill prata eller bli vän så därför vågar andra inte prata med mig och bli vän med mig. Detta är inte vad jag tror utan mina vänner har sagt det hahaha.

På måndagen är det första dagen på första kursen. Det finns dock fortfarande en stor chans att jag kommer in på en annan högskola då andra sjuksköterskeutbildningar ej har börjat än och jag är ganska långt uppe på reservlistorna. Det är en stor chans för att många kommer inte på uppropen vilket tyder på att man kan bli aktuell för antagning, vilket jag hoppas på! Dels för att jag har hört en massa bra saker om alla högskolor och deras program, vilket jag skulle vilja se själv och sedan resonera kring vilken högskola jag vill läsa på utifrån mitt perspektiv och så vidare.

Efter att jag sökte till sjuksköterskeutbildningarna frågade många vilken skola jag skulle helst vilja läsa sjuksköterska till så jag jag att det inte spela någon roll. Men nu när jag tänker efter så skulle det se finare ut på examensbeviset om man tog examen från en medicinsk högskola som Karolinska institutet, eller Sophiahemmet som är ett sjukhus till exempel. Dels för att jag tror att det skulle vara enklare senare efter examen att få fortsätta jobba där. Det känns relevant då kanske många chefer skulle tänka "hon har studerat här och tagit examen här, hon kan få börja jobba här" till exempel. Jag vet inte om detta är sant men detta har skett.

Oavsett vad så ser jag fram emot att läsa till sjuksköterskeprogrammet och ta examen och bli legitimerad sjuksköterska. Därefter läsa vidare till intensivvård eller operationssjukvård om jag vill.

Annars har inget annat hänt. I will now continue to watch my show, bye!

Likes

Comments

Snart är jullovet över och då börjar skolan. Pirrrr. Känner att jag vill både skjuta upp det men också att jag bara vill få det överstökat. Det kommer vara helt nytt. Ny skola, ny ställe, nya människor och en massa ny information. Nya böcker, material och något nytt att göra och lära sig hela tiden och varje dag.

Rubriken börjar och jag ska avsluta den meningen här och nu. Jag trodde att jag ville bli socionom. Min kusin blev det, hon läste till socionom och blev det. Hon har alltid varit så duktig. Ingen frånvaro, högsta betyg i alla ämnen i alla klasser sen hon var liten och nu är hon socionom och tjänar en massa pengar och jobbar med det hon vill. Hon var min idol. Mina andra kusiner som är i hennes ålder blev socionom, en annan blev apotekare, en annan blev civilingenjör i teknisk fysik osvosv.

Jag har inte alltid varit den bästa i klassen. Jag hade okej betyg och ganska hög men låg frånvaro. Jag hade fel personer och vänner i min omgivning. Vänner som skulle kunna tänka sig jobba på Burger King eller annat jobb som inte behöver tuff/lång utbildning. Men jag var en sån som hade drömmar och ville jobba med något som jag älskar och kunna tänka "Nej jag vill inte sluta, jag vill fortsätta jobba" när mitt pass är över. Jag ville tjäna en massa pengar. Jag ville bli läkare, socionom eller jurist eller till och med psykolog en gång i tiden. Men jag hade inte de bästa betygen eller den disciplinen. Jag ville men visste inte hur.

När jag gick ut 9:an skämdes jag över mina betyg. Dock så kom jag in på samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning i beteende. Jag fick en andra chans och sade att jag skulle klara av dessa tre år och springa ut med bra betyg i handen som jag var nöjd med. Jag hamnade i fel omgivning igen. Året började bra men slutade dåligt. Jag hade vänner som sade "Nöj dig med E, jag fick E och jag är nöjd".

När vi skulle välja ny kurs som vi ville i 1an valde jag affärsjuridik för att jag ville bli jurist, trodde jag då. Det slutade med att läraren slutade och flyttade till Afrika med sin familj. Skolan kunde ej hitta en ny lärare så dem tog bort kursen helt.

I början på 3an hade jag inga vänner. Mina närmaste vänner och jag blev osams som jag berättade i ett annat inlägg. Det gick bättre helt plötsligt för mig i skolan. Jag blev inte störd och kunde koncentrera mig bättre. Jag önskade mig nästan att jag blev osams med min klasskompis i 1:an.

När jag sprang ut från gymnasiet hade jag mycket bättre betyg, men det räckte nästan inte. Jag kom inte in på socionomprogrammet, juristprogrammet eller psykologprogrammet. Jag blev besviken på mig själv.

Jag gjorde högskoleprovet för andra gången och fick mycket bättre poäng än första gången. Mina klasskompisar berättade att första gången får man inte så bra poäng utan det blir bättre på andra och tredje försöket. Jag önskade då att jag gjorde högskoleprovet tidigare.

I höstas så anmälde jag mig på utbildningarna igen. Jag funderade och funderade och insåg senare att jag inte ens vill bli socionom eller jurist. Jag har ju alltid varit intresserad av medicin. Jag ville rädda liv. Jag ville hjälpa människor. Genom att jobba som socionom eller jurist skulle jag inte rädda människor på det sättet. Och jag tänkte då att ifall jag ändå skulle komma in på de utbildningarna så skulle jag inte kunna utbilda mig till de då jag inte har intresse i det. Jag blev glad att jag inte kom in på dem programmen.

Jag var nu bestämd att jag skulle välja ett program som är medicinskt inriktad, som sjuksköterska. Jag sökte på google och en massa bloggar kom upp om kvinnor mestadels, som kom in på sjuksköterskeprogrammet och som nu är legitimerad sjuksköterska. Jag tänkte då "det vill jag också bli". Så jag sökte till vårterminens sjuksköterskeprogram och kom in! Jag vet att det kommer bli en konstig mening nu men jag är tacksam att jag inte kom in i de andra programmen som jag då trodde jag ville komma in i. Jag tror på Gud och jag tror på ödet. Jag tror att detta var för att öppna mina ögon och för att bestämma mig.

Med detta inlägg vill jag bara reach out till er som inte kom in eller till er som kommer söka. Tänk riktigt, riktigt, riktigt noga. För att det är er framtid och det är ni som kommer läsa i flera år beroende på utbildningens upplägg och ni som kommer jobba med det tills ni blir pensionerade. Det är aldrig försent och vill man så kan man, om man verkligen vill. Kommer ni inte in så är det inte hela världen. Man kan alltid på ett eller annat sätt (genom hp-prov, komvux kurser, höja betgen i komvux, prövningar osv) komma in. Det kanske lär ett tag men det kommer att ordna sig.

Livet har sina upp- och nedgångar, precis som i en berg- och dalbana. Det är roligare där uppe och spänningen är hög men man ska ha i åtanke att man inte är nere för alltid. Är man nere så ska man tänka att man kommer komma upp igen.

Likes

Comments

Hejsan alla.

Nu är det inte så långt kvar tills jullovet är över. Det gör mig både glad men ändå ångestfylld. Ångestfylld för att jag är en sån människa som sitter sent, ända fram tills det är tidigt på morgonen. När det är skola så sover jag sent och övertalar mig själv att jag inte är trött samtidigt som att jag vet att jag kommer ångra mig på morgonen. Sen när jag vaknar på morgonen så är jag så himla trött och tänker "jag skulle kunna sova för evigt, varför ligger jag inte i koma", typ. Vilket inte är något att skoja om men det är så jag brukar känna när jag är tvungen att vakna tidigt på morgonen.

Idag är det fredag, vilket innebär städning. Varje fredag brukar vi städa. Vi städar andra dagar också men lite extra på fredagar så att vi kan vila på helgen och göra annat.

Annars har jag inte gjort något alls utan bara städat, ätit och kollat på Lost. Juste, jag och farmor åkte en sväng till Västerhaninge då hon behöver fixa sina glasögon. Ägarna där var hennes kompisar och gamla bekanta, men idag fick vi höra att butiken bytt ägare och att en av de gamla ägarna hade dött i en drunkningsolycka. Hemskt.

Idag är jag extra trött så jag kanske sover tidigare. Så brukar jag alltid tänka men det slutar med att jag blir piggare efter klockan 12 och sitter tills klockan 2 eller något så vi får se.

Trevlig kväll på er!

Likes

Comments

När man är den där tjejen som älskaar smink men som inte har råd med det ;( Så orättvist eller hur?

Jag är studerande och jobbar då och då. Men pengarna går mestadels till mat och bussbiljett och kaffe. Min concealer och contourpalette är snart slut men har varken orken eller pengarna till att köpa nytt smink. Speciellt när smink kostar mer än guld så lär det ju ta sin tid tills man kan spara och sedan slösa på det, men det går ju bara back istället för plus.

Dessa bilder är ej mina, men är inte detta makeup collection goals??

Every girls dream..

Likes

Comments

Hej,

Idag har det varit en helt vanlig dag. Inget särskilt som har hänt. Känns som att det inte finns någonting att göra. Depressing.

Förr hade jag ändå någonting att se fram emot. När jag gick i gymnasiet till exempel. Klassen var splittrad och det var en massa grupperingar som skiftade mellan olika personer hela tiden. Men ändå, det var en bra klass. Nu efter jullovet kommer jag börja på högskola/universitet och jag kommer inte ha några vänner. Jag kommer säkert bli vän med några och spendera mina 3 år med dem, men det kommer inte vara samma sak känns det som.

I kinda miss high school. Det var samma lärare, samma elever och samma klassrum. Saknar det och läxorna vi fick. Nu är det så himla svårt med en massa seminarier och tentor och så vidare. Att läsa 300 sidor bok på engelska och sedan få hemtenta eller göra seminarium på det, det känns ju inte så roligt. Men det kommer vara så värt det när man står där och tar sin examen. Gud vad jag längtar!!

Jag brukar alltid tycka att vårterminen är kortare än höstterminen. Hoppas det går fort som vinden så att jag kan få min efterlängtade semester.

Finns faktiskt inget annat att skriva men om jag kommer på något så gör jag det.

Nu ska jag titta på Lost. Byee.

Likes

Comments

Som alla andra har jag också en bästavän. Rättare sagt hade.

Låt oss kalla henne "X". Sedan barnsben, sedan vi föddes har vi alltid varit vänner. Våra föräldrar var grannar så när vi föddes blev vi vänner, vi lekte ute på gården, gick hem till varandra, gick i skolan tillsammans. Förutom dagis så gick vi på allt annat tillsammans. Även på basket och handboll. Vi gled isär efter att vi började 5:an i en annan skola. Vi fick andra vänner och umgicks med olika personer.

I 7:an började jag en annan skola och hon började i skolan som man fortsätter på i den skolan vi gick i. Efter några månader började hon på skolan jag gick i. Då började hon i en annan klass. I den klassen hon började i fanns en tjej som både hon och jag kände och som vi också var grannar med när vi var små och som vi fortfarande var granne med. Låt oss kalla henne "Y". Dem blev bästavänner. Det blev bra mellan mig och X igen. Vi träffades då och då efter skolan och hon berättade allt för mig som pågick i hennes liv. Jag vet inte varför men jag tog avstånd, jag orkade inte träffa henne ibland. 

När vi började gymnasiet började jag och Y i samma klass och X gick då i en annan linje. Jag och Y blev jätte bra vänner, nästan bästavänner. Nu var vi 3 bästavänner och livet var typ perfekt. Tills jag började märka hur dem brukade viska och ge varandra blickar. Då förstod jag att det fanns saker som dem pratade om men höll hemligt från mig. Jag kan inte säga att jag inte brydde mig, jag gjorde det men tillslut så berättade dem alltid. Jag märkte även att X alltid skrev till mig "Jag och Y ska ut, vill du följa med?". Dem planerade alltid allt, skrev till varandra hela tiden och skrev till mig i sista minuten.

Y har pojkvän och träffar honom konstant. Ibland ljög hon även för mig och sa "Jag ska till läkaren, säg det till läraren". Hon skulle egentligen träffa hennes kille. Som att jag var hennes slav eller något. I efterhand fick jag höra från X att hon ljög för mig, då förstod jag att Y skrev till X att hon ska träffa sin kille men säger till mig att jag ska berätta för läraren att hon är på läkarbesök och berättar inte ens för mig. Jag vill inte ens att hon berättar ALLT till mig men varför ljuger du när jag ändå kommer få reda på sanningen? Och varför ska JAG då ljuga för läraren? Clean up your own mess honey.

April 2016 tog jag körkortet. I slutet på augusti fick jag bil. Y blev inte ens glad, hon såg mer avundsjuk ut. Jag lät henne inte åka med mig pga olika skäl som jag ej kan ta upp här, men jag skulle berättat för henne ifall hon frågade, vilket hon aldrig gjorde. Helt plötsligt tog hon avstånd och så gjorde även X. I början förstod jag inte. Y tog avstånd, kom tillbaka, tog avstånd och kom tillbaka. Jag hatar när någon gör så. Liksom jag kan inte anpassa mig till dina mood swings. Jag kan inte ta tillbaka dig varje gång du vill och känner för det. Så jag bestämde mig för att ta avstånd helt. Jag kollade inte ens på henne. Jag skaffade andra vänner i klassen direkt och märkte hur hon ändrade sig. De tjejer jag började bli väldigt bra med började hon också bli bra med. Men det roliga var att jag redan var bra med dem, vi hade liksom history och hon hade inte. Dem ba "ehh vad har hänt med henne, why the sudden change?", "varför började hon prata med mig från ingenstans, vi var inte ens vänner innan".

Jag har ingen aning om vad Y berättade för X men det var som att vi var främlingar. X tog efter ett tag bort mig från Instagram och Snapchat. Nästan VARJE DAG drömde jag om X. Hur vi grät, grälade och sedan kramades och blev vänner igen. Nästan samma senario varje gång. Jag var så lycklig i drömmarna för jag trodde att det var verklighet. X var ju inte bara min bästavän utan hon var min syster, hon var en del av mig. Hon var den ända bästavännen jag någonsin haft och den ända jag verkligen älskade. Ibland kunde jag höra hur X och Y var på ett ställe vi var på tillsammans förut och skrattade högt. Det gjorde så ont.

Det finns så mycket saker som hände, som jag inte ens kommer ihåg för att jag förträngde allt. Jag ville inte komma ihåg hur jag kände för det var en sån äcklig känsla.

En dag skrev X hur mycket hon saknat oss till mig och Y. Y skrev tillbaka att hon saknat oss. Y messade mig och frågade ifall vi kunde prata i lur. Hon ringde, men jag såg senare att hon hade ringt. Jag visste inte ens hur jag skulle känna. Bara för att X skrev att hon saknade oss var det som en bekräftelse att Y kunde skriva och snacka med mig igen. Dem skrev som att jag skulle kunna glömma allt dem gjorde, hur mycket dem sårade mig varenda dag. Jag vågade knappt gå förbi X, jag var rädd för att få snea blickar. Jag kunde inte svara. Efter detta sms slutade jag drömma om henne. Jag kände mig fri. Det var som att få en bekräftelse, att jag är den oskyldiga, vilket jag är!

Nyligen addade X mig på båda sociala medierna igen.

Den 30/12-17 var jag och X på bröllop. Hon satt vid bordet framför mig men hade ryggen mot mig. Jag såg henne inte från början men där satt hon med två tjejer. Jag stirrade bokstavligen på henne och tänkte "wow, från systrar till främlingar". Jag saknade henne. På bröllopet sjunger en man en låt, en sorglig låt om en pappa. X lyssnade och höll på gråta, jag såg och kände det. Jag läste hennes läppar och hon sa "jag kommer gråta". Tjejerna bredvid henne brydde sig inte. Tror inte ens att dem hörde. Där tänkte jag "den ända som kan förstå dig är jag". Jag ville bara gå och ge henne en kram. Jag såg hur hon höll tillbaka tårarna och spelade som att allt var bra.

Jag tycker att det är så sorgligt och blir så otroligt arg när någon går mellan två bästavänner. Det finns egentligen så mycket mer, men det skulle blivit en bok då.

Jag skulle kunna tänka mig bli vän igen med X men det skulle ta tid att kunna lita på henne igen. Jag hoppas ändå att det blir bra mellan oss någon gång i framtiden när tiden är rätt.

Likes

Comments

Tänkte att jag ska berätta lite om mig själv, mitt liv och mina planer för framtiden.

Jag är en tjej på 19 år, fyller 20 i mars. Har verkligen ångest för det då enligt mig är man "vuxen" efter 19. Typ när man var liten och fyllde 13 var man tonåring för man fyllde tretTON som i TONåring, vilket slutar efter 19. LOL.

Jag är svensk men har rötter i Turkiet. Alltså jag och mina båda föräldrar är födda i Sverige men mina far- och morföräldrar kom till Sverige på 60-70-talet när dem var ca 14-15 år.

Jag är äldst och har två lillasystrar. Idag är dem 17 och 10 år. Våra föräldrar skiljde sig när jag var 10, då var mina syskon 8 år och 7 månader gamla. Jag valde pappa och min syster valde mamma och den yngsta hade liksom inget val.

Sen jag föddes har jag alltid haft ett speciellt band med min farmor. Vi bodde nära henne så jag brukade rymma hem till henne när jag bara var några år gammal. Hon var som min mamma. Hon var bättre på att vara mamma. Jag fick den uppmärksamheten jag behövde från min farmor istället. Farmor brukar berätta att hon tyckte samma sak, att hon också känner att vi har ett speciellt band att jag är nästan mer värdefull än hennes egna barn, att jag var som en av hennes barn. Min farmor mådde psykisk och fysisk dåligt, men efter att jag föddes (hennes första barnbarn) så kände hon att hon mådde bättre, berättade hon.

Min farmor uppfostrade mig, köpte allt jag ville och tog mig vart jag än ville gå/åka. Farmor och farfar är pensionerade, dem var inte rika, men dem var rika på kärlek, kärlek som jag behövde som liten.

När jag tänker tillbaka så är jag nog inte det bästa barnbarnet, men jag har alltid försökt göra mitt bästa. Självklart har jag som alla andra människor gjort misstag, men jag har lärt mig, växt och mognat av dem.

Skilsmässan var en jobbig period men jag är sjukt tacksam att det är över. Det har gått snart 10 år (i mars) sedan dess. Jag träffade min mamma och mina syskon varannan vecka och min syster, den mellersta kom hem till oss varannan vecka i mindre än ett år. För mig var det jobbigt. Jag mådde psykiskt dåligt så jag ville inte längre åka fram och tillbaka, jag ville inte träffa mamma. Så det slutade. Nu har jag inte träffat mina syskon och min mamma i snart 9 år. Självklart saknar jag mina syskon men jag vet att det är bäst så här. Jag tänker att vi förmodligen kommer att träffas senare, när båda blivit äldre och förhoppningsvis kan se händelserna från mitt och pappas perspektiv.

Min barndom kan jag berätta mer om senare i lite mer detaljform.

Sommaren 2017 tog jag studenten och jag har aldrig sett farmor och farfar så lyckliga, pappa också. Dem var så stolta. I slutet av december fick jag antagningsbesked att jag kom in på sjuksköterskeprogrammet. Vilket gjorde dem ännu gladare. Ett helt nytt kapitel i mitt liv kommer börja inom kort. När man tänker på det så kommer 3 år gå så fort. Jag ser verkligen framemot dagen då jag tar sjuksköterskeexamen. Då jag kan stå på mina egna fötter, tjäna egna pengar och göra dem ännu stoltare och bidra med pengar och bara fortsätta leva.

Jag vill i först hand klara av dessa tre år och sedan utforska och se ifall jag vill fördjupa mig, dvs bli specialistsjuksköterska i till exempel i intensivvård, anestesi eller kanske ambulanssjuksköterksa. Vi får se.

Jag ville egentligen sedan jag var yngre bli kirurg, men hade inte tillräckligt med poäng och kände typ att jag ändå inte skulle klarat då jag inte är ett fan av matte och fysik. I grundskolan berättade syv att man kunde bli läkare genom att gå samhällskunskapsprogrammet. Men då visste jag inte att man behövde läsa extra kurser på komvux, klara dem och sedan ansöka till läkarutbildningen. Då bestämde jag mig för att bli sjuksköterska istället då det också handlar om medicin. Jag har alltid haft ett stort intresse för medicin och att hjälpa andra. Jag kan se mig själv som sjuksköterska, vilket är nog det viktigaste.

Jag kommer förmodligen att skriva mycket mer här om vägen till att bli sjuksköterska.

Hoppas ni tyckte att det var intressant!

Likes

Comments

Hejsan!

Idag åkte farmor, pappa och jag in till stan för att kolla runt lite här och där. Rean pågår fortfarande så vi tänkte att vi bara skulle gå runt lite och sedan kanske äta något.

Vi hittade inget speciellt så vi gick till hötorgeshallen och åt kebab.

Nu är vi hemma och finns inte så mycket att göra nu när julen, nyår och allt firande är över.

Inte heller så långt kvar till sommarlovet, vilket jag verkligen längtar till då vi förhoppningsvis ska åka till Turkiet i 3 hela veckor till hotell med all inclusive. Vi har faktiskt sedan 2010 åkt varje år till Turkiet i antingen 1 eller 2 veckor eller 10 dagar beroende på hur mycket vi sparat, om det finns plats på hotellet och så vidare.

Förra året, alltså sommaren 2017 åkte vi inte för att vi tyckte att vi behövde en paus och alla jobbade. Då tänkte vi att vi hoppar över semestern i år så stannar vi där längre nästa år som kompensation. Därför längtar jag extra för att jag verkligen hade blivit van att åka varje år och detta år känner jag verkligen att jag bara ska njuta av solen, värmen och allt bad i strand och maten och de härliga människorna.

Har alltid märkt att man blir snällare när man åker utomlands. Typ jag brukar snudda någon och då blir jag liksom "oj herregud förlåt, gick det bra?", och vissa typ låter en gå före i kön och så vidare. Eller är det bara jag?

Ibland behöver man faktiskt komma ifrån miljön man bor i och människorna. Man behöver liksom det, man behöver egentid och ta det lugnt. Här i Sverige är det mycket stress, det är plugg/jobb och allt annat man kanske håller på med som träning/familj/hemmet. Det blir ibland för mycket så då passar några dagars/veckors semester utmärkt! Speciellt när man antingen pluggat eller jobbat hela året, då känner man att man förtjänar den där semestern och då blir det extra härligt.

Hoppas ni inte blev för sugna på att åka utomlands nu ;)

Hej så länge!

Likes

Comments