View tracker

Det första jag skrev på det här inlägget råka jag ta bort. så jag ska försöka att återskapa det.

Är jag patetisk som vill känna kärlek?

Jag kände hopp tidigare men ju mer jag tänker på det destomer faller tårana.....

Vad har jag igentligen att erbjuda en person?

Jag har ingenting. Jag är ingenting. jag kan inte bli någonting......

Vad finns det att älska hos mig?

Är det så fel av mig att vela känna värme i hjärtat när jag ser på en person. att få känna hennes värme . att få känna hennes hand på min axel och sen krama om mig när jag sitter ner?​ Att få känna hennes varma läppar mot mina?

 Kommer jag någonsin få uppleva dom här sakerna?

Jag vet inte...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag träffa en person idag. jag har träffat den personen tidigare men den här gången så kände jag ett stort drag till hon.

Om det var jag som var extra kännslig eller on det var hon som utsände extra mycket phermoner vet jag inte. men det lämmna ett intryck på mig. efter att ha pratat med min syster hur jag ska gå till väga för att inte skrämma bort hon som jag har gjort med så många andra så la jag till henne på facebook och börja skriva lite. jag fråga hon om hon ville ta en fika eller bara umgås någon gång. hon svarade, hon är väldigt upptagen just nu men ska klämma in mig framöver.

Med mina tidigare erfarenheter med tjejer så kändes dom orden som hopp. 

det var inget nej eller slag på fingrana men ett kanske. och det är mer än jag fått på 10 år eller så.

 Jag låter nog helt patetisk när jag skriver det här. men om den som läser det här läser mina tidigare inlägg så förstår den personen att jag är som en ung tonåring på den delen av livet. jag har ingen erfarenhet men tjejer och vet inte alls hur jag ska bete mig.

när jag prata med syrran så beskrev jag mig som för ärlig när jag skriver på nätet. jag kan säga för mycket som kan skrämma bort tjejer. och när jag är med dom face to face så är jag som en stubbe. jag biter tungar för att inte säga eller göra något olämpligt​. det är inte som att jag säger hej ska vi gå knulla. men med min asperg så registrerar jag inte kropps språk som andra. 

jag försöker undvika ögon kontakt för annat fall kan jag börja stirra. mina ord kan komma för tidigt. som att jag gillar dom och har gjort det än längre tid men inte vågat säga något. 

just dom orden har skrämt iväg andra tjejer för mig. det är nästan som att jag inte vågar säga det mitt hjärta vill säga för den är för ärlig. 

nu kanske många tänker att jag tänker med mitt andra huvud. men.... ja vad ska man säga. är man osäker så kan man tillfredställa sig själv och tänker man fortfarande på personen så vet man att det inte bara är hormoner som härjar.

Det här inlägget spåra lite. men det var över 1 år sen jag senast skrev. har inte kännt för att dela med mig om något under den tiden. jag vet att det förmodligen inte är någon som kommer läsa det här eller bry sig. men det känns skönt att få skriva ner dom här orden :)

Likes

Comments

View tracker

Kommer mitt hjärta någonsin att läka?

Jag drömmde om dig i natt. som många andra nätter jag har gjort.

Jag drömde att jag leta överallt efter dig och sen när jag hitta dig så kom jag ihog dina ord om att du alldrig ville se mig igen. Så jag var på avstånd och såg och lyssna efter dig. det fyllde mitt hjärde med värme och glädje att se dig igen.

Jag gick därifrån men ju längre bort jag kom från dig så börja det svida mer i hjärtat och jag var tvungen att hitta dig igen.

När jag väl hitta dig igen så såg du inte ut som mina minnen om den unga vackra tjej som jag blev förälskad i. utan jag såg den kvinna du hade blivit med barn och allt. jag börja prata med dig, om vad kommer jag inte ihog. men jag vet att jag blev helt varm i hjärtat av talet. några ord jag kommer ihog var. om jag inte kan vara din man så vill jag åtminstånde vara din vän.

Sen vakna jag. och kände stor sorg över insikten att allt var en dröm.

Du och jag må ha varit tonåringar när vi först träffades, och åtminstånde jag blev helt förälskad. men ingen annan tjej har kommit så långt in i mitt hjärta som du har. När jag träffar en ny tjej så jämför mitt hjärta den personen alltid med känslan jag fick med dig.

Därför så går jag ensam.

Jag kan alldrig öppna upp mitt hjärta för någon annan i rädsla om att bli sårad eller lämmnad.

Ibland så kan jag känna mig som ett levande tomt skal. jag har liv. men jag lever inte. det enda jag gör är att gå från ena dagen till en annan.

Jag vet att du idag både har man och barn. hus och jobb. en framtid.

Själv så har jag kanske ett hem. men jag har inget som mitt hjärta eller hjärna behöver.

Jag har ingen utbildning. inget jobb. ingen kvinna eller barn. Jag vill ha allt det där. Men mitt tomma skal förhindrar mig från att skaffa det jag behöver.

Om du någonsin läser det här Therese.

Så ska du veta att du alltid kommer att ha första platts i mitt hjärta. varesig jag vill det eller inte. och jag är så lessen över mina dumheter i min tonår som gjorde att du börja hata mig. Det finns inget jag ångrar så mycket som det jag gjorde mot dig. och jag kommer att lida för det. förmodligen hela mitt liv.

Jag skriver det här både för att lätta på mitt hjärta och för att få nedskrivet mina tankar när dom är som renast. och om att du i hopp någonsin ska läsa det jag skriver.

Likes

Comments

Men vad kul! sen jag börja träna för lite över en månad sen så har jag gått ner 1.5 kg. det låter inte mycket men det känns mycket :) förutom att träna 2gr i veckan så har jag halverat mängden mat jag äter så får se hur lång tid det tar tills jag kommer ner till mitt mål på 100kg :) (väger 145kg nu)

Likes

Comments


det här är en text jag skrev när allt kändes klart i mitt huvud och är helt oredigerad från att dom lämmna mitt hjärta och hammna här.


Jag hatar när man ser en film och sen inser hur tomt ens liv igentligen är. jag är 23 år gammal och har ingen att vidröra mitt hjärta. min hjärtans hand har sträckt ut dig flera gånger med alldrig blivit tagen. vad har jag ens i mitt liv? jag har ju min katt, nalle. men han kommer ju inte alltid att finnas som sorligt nog är. jag har min syster med hon kan inte förstå eller hjälpa mig med dom problem i mitt liv som jag har lika lite som jag kan hjälpa hon. man kan bara hjälpa sig själv men när ens själ känns som att den är i botten vet jag inte vad jag ska göra. jag har ju börjat med lite träning och försöker att ändra på mina mat vanor men det går ju inte alls bra. fast... jag börja ju bara för någon vecka sen. jag har ingenting i mitt liv som igentligen gör det värt att leva. visst jag kan distrahera mig med datan som har varit min tillflykt i många år. men jag är i botten av mitt liv. jag lever på min aspbergers, min inkomst kommer från att jag har den. all min *hjälp* kommer för att jag har den. hade jag inte haft min aspberg så hade jag inte haft någonting. jag hade inte haft min lägenhet. som jag fått för att jag hade Aspberg. jag hade inte haft inkost. jag hade inte haft personer som är betalda för att kolla till mig. att vara mina vänner. och dom vänner jag har som inte är betalda känns det som att dom driver iväg dom med. jag har ingen utbildning. ingen bra kropp som tjejer kan bli attraherade av. vad har jag igentligen.....

Likes

Comments

Jag vill inte dö, men jag har inget att leva för.

Jag är en man på 22 år men jag har aldrig levt livet.

I skolan var ajg naiv och dum, dom jag troode kunna lita på var ruttna som bara den.

Min första kärlek i årgång 2 önskar jag att jag aldrig hade träffat. Efter att jag visat min kärlek så ingick jag i en mobbnings och mobbare prosses som på gick i nästan 7 år.

jag har blivit upptryckt mot en väg av hela min klass och blivit hånad. jag har förnedrat mig själv med att ta leksaker till skolan som jag inte trodde skulle vara något problem.

I slut ändan så orka jag inget mer, då gick jag i årskurs 4. jag ville bara vara hemma hela tiden för att jag blev mobbad av skolan med årskurs 1-3 och skolan med årskurs 4-6. det sluta med

jag hade varit borta 95% av årskurs 4. efter det blev det lite ljusare. jag fick börja en ny skola. en skola som skulle visa sig att vara värre senare tid.

i den nya skolan i min andra omgång i årskurs 4 så blev jag väl bemött. jag var väldigt rädd och blyg av mig. rädslan av att historien skulle upprepa sig och blyg för att det var helt

nya människor jag jag inte hade någon arning om. genom hela årskurs 4 så gick allt väl men i årskurs 5 var det att börja gå åt helvete. jag börja tänka mer onda tankar och börja själv

mobba . jag är inte stolt över det. men när det gick så långt att en av dom jag mobbade fick gå med kryckor ett tag så insåg jag hur fel jag hade gjort och ville ändra på mig.

men då var det redan försent.jag var bråkstaken och alla försök att vara normal funka inte. jag fick min andra stora kärlek då också. en flicka med långt blont hår. hett temprament och

ett väldigt vackert ansikte. jag som var äldre än alla andra hade hunnit mogna mer pysiskt än dom och kände att jag ville ha mer än vänskap av den flickan. jag träffa hon ofta under en sommar.

men sen så ville hon inte träffa mig nå mer utan att ge någon förklaring. allt jag kunde göra var att tänka på hon som vilken annan hormån fyld tonåring som helst. sen gjorde jag något jag ångrar

än idag. en natt när ajg låg och tänkte på henne. så snappa det i huvet och jag fick för mig att hälsa på hon mitt i natten. jagg ville bara träffa hon. kanske få hålla om hon.jag gick till hennes hus

och upptäckte att bakdörren var upplåst. så jag gick in, och gick till hennes rum. jag såg hon och jag visste hur fel det var att jag var där men jag kunde inte tänka klart. jag satt där på golvet ett

tag och bara såg på hon. tills jag hade fått nog och gick försiktigt hem. men jag kunde inte bara stoppa där. jag gick tillbaka för att se hon igen att få bara vara nära hon. när jag stog i hennes rum och sen

varpåväg därifrån så vakna hon. jag hörde, vad gör du här. jag hade aldrig känt sånn panik i hela mitt liv att jag inte visste vad jag skulle göra. jag bara sprang därifrån men så stor rädsla

att jag fick tårar. jag sprang hem och visste inte vad jag skulle göra. så jag skrev ner vad jag hade gjort i några få ord och sen tog min cyckel och for ut på stan. jag cyckla runt i vad som kändes en evig het.

jag får till campingen och försökte hitta en stuga som var olåst jag kunde såva i. men hitta inget. men jag ville inte återvända hem så jag hitta ett stort hus lägenhets hus somm hade dörren öppen och

gick ner i källaren för att kunna sova lite.jag sov kanske 2 timmar innan jag ringde pappa och bad han gå och läsa brevet jag hade lämmnat på mitt rum, för jag visste att jag inte hade kunnat gå till skolan

och bete mig som att ingenting hade hänt. pappa läste brevet och sa att jag skulle komma hem så skulle han ta om hand om det här. efter att jag hade varit borta någon dag i syn om att jag sjuk från skolan

så kom flickan jag hade varit hos med en vän hem till mig med läxor.jag tror hon misstänkte att det hade varit jag som hade varit hemma hos hon men hon sa bara att hennes familj hade haft inbrott någonj dag innan.

en tid senare så kom några kompisar över och hälsa på och mitt i allt så kom det prat om inbrottet hos flickan. och en idiot till pappa som jag hade så skulle han tvärt visa brevet jag hade skrivit. det var

den punkten som skulle visa sig förstöra mitt liv. ett halv år senare på skolan när jag var i klass rummet ensam så kom flickan och var jätte arg på mig, hon skrek och härja och jag visste inte vad det handla om.

tills hons sisst sa att en av dom kompisarna pappa hade berättat för hade berättat att det var jag som hade varit hemma hos hon en natten för ett halvår sen. jag fick fullständig panic och förneka allt om det.

senare så fick jag sitta och redogöra vad allt handla om med några lärare. själv klart så bråneka jag allt och sa att det bara var den drömm eller något sånt som hon hade haft. senare så blev sociala inblandad

och då var det pappas tur att sitta och ljuga för min talan. gud vad jag önskar att han inte hade gjort det, då hade mitt liv kanske inte gått den väg den gick. i slutändan så trodde halva skolan på flickan och

sa hemska saker om och till mig.den andra halvan trodde att hon bara bettede sig så här för uppmärksamhet, och jag hatar hur dom behandla hon också. hon var trotts allt min andra stora kärlek även om hon inte kände något tillbaka.

i årskurs 6 så blev allt lite mer lungnare men jag hade ingen chans med något av tjejerna på skolan. jag var mer eller mindre utstött utom några få vänner. mot slutet av året så var vi tvungen att flytta från stan.

pappa fick inte hyra huset vi bodde i nå mer och hitta ingen annan stans att bo i boden det blandat om rykten som pågick runt mig och om mina föräldrar gjorde att vi flytta till älvsbyn.

i början så var allt bra jag kände för första gången på lång til hopp om ett bättre liv. jag älska att vara i naturen och utforska väldigt mycket. sen efter en månad så flytta det in några

zigenare i grannhuset. och i början var det väl bra, förutom att saker börja försvinna från garaget och en kväll när jag hade en kompis sovande över tillockmed så kom grann pappan in i vårat

hem och drog en kniv mot pappa och försökte sticka ner han. men eftersom pappa hade miletär utbildning så kunde han försvara sig och tog kniven och skar den andra pappan i handen.

sedan blev polis tillkallad och en massa hände. 2 veckor senare fick vi veta att vi hade blivit utkastade för störning i tillvaron. vi kunde inte tro det. men det var efter den kvällen med zigenar pappan som vi blev utkastade,

och hade 2 veckor på oss att flytta. vi hade då bott där i två månader. som tur så hade pappa en kompis som lyckades fixa ett boende för oss i vidsel. där så trodde jag igen att allt skulle bli bra och till en början så var det.

jag älska naturen och var ute väldig mycket tills jag började bli mobbad på skolan i byn. jag som stads bo var tydligen väldigt intresant för tjejerna och börja få några av dom runt mig och

det gilla inte han som hade dom tidigare. jag själv brydde mig inte så mycket. efter händelserna med flickan i boden så våga jag inte följa mina kännslor. jag stängde in dom och mig själv med böcker.

med det betydde ingen för mobbaren. så i slutändan så tappa jag mitt glada jag och stängde mig själv inne, jag ville inte gå ut utom när jag just behövde och inte träffa andra människor utan bara vara för mig själv.

tiden gick och tillslut så var vi tvungen att flytta från vidsel också. inte av någon tila draamatisk anledning den här gången men för att vi hade upptäckt mögel i vårat hus och så ville mina föräldar ge mig

yttiligare en ny chans i livet. första kvällen i våran lägenhet i luleå så var pappa tvungen och åka med mamma till sjukhuset. men han kom hem ensam med berättälsen att mamma hade fått en hjärtinfarkt där

och att dom inte kunde återupliva hon. min mamma hade en muskel sjukdom som gjorde helt enkelt att hennes muskler inte orka med och den gången så orka inte hjärt muskeln att slå. så min mamma dog samma kväll

som vi hade flyttat i i lägenheten. dom som har förlorat någon nära vet vilken sorg man känner när någon har dött och det var hemskt. efter det börja jag tappa närvara i skolan igen. jag tyckte inte om den skolan

och jag orka bara inte med när jag inte fick fortsätta med min enda ljuspunkt den tiden i skolan. så mot julen så hade jag fått nog. jag total sket i skolan och bara åkte runt på min mopen och försökte hitta

något nytt i livet att leva för. min familj hade helt förstörts, pappa hade blivit alkholist, min syster hade jag nästan ingen kontakt med utöver dom bråken vi hade. jag kände mig helt ensam.

det var det året jag börja sitta och spela data, och som mångra andra med tråkiga historier så var det de som gjorde att jag orka med livet, vid den punkten hade jag flera gånger tänkt om man bara skulle

köra framför en lastbil med mopeden. men som sagt jag börja sitta vid datan och var helt fast. min pappa och skolan förstog inte vad som var fel med mig, varför jag inte kunde fungera som en normal person i min

ålder, det fick jag inte veta förens några år senare men det är en senare bit i texten. vid det laget efter som jag hade slutat skolan i 8an satt jag bara satt hemma och spela eller åkte på min moped.

1 eller 2 år senare så flytta vi tillbaka till boden. pappa hade köpt en bostadsrätt med arvpengar efter mamma. jag själv hade inte gjort något annat med livet än att bara sitta vid datan eller åka med mopeden.

när jag fylde 18 så förlora jag ju mitt barnbidrag och satt penninglös och hade inte råd att ha min moped längre. så jag sålde den och blev bara sittande hemma vid datan. jag såg livet pasera för mig.

jag blev tillslut tvungen att börja gå på sociala för att få några pengar. men dom kom ju med krav på att jag skulle söka praktik. men vid det laget hade jag blivit så fet och trött på livet att inget funka.

jag testa på 1 eller 2 praktiker med dom, men det funka inte. efter min långa tid utanför skolan så kunde jag inte helt enkelt sköta närvaron. det känndes så tungt att behöva gå ut att jag bara misslyckades

om och om igen. jag testa på gymnasiet att läsa utt 7an 8an och 9an på IV och sen IVF. men då kom bara minnena tillbaka efter hela min skolgång att jag inte klara av det. i dagens läge klarar jag inte gå nära

skolan för att det känns som det jobbigaste delen i mitt liv. när Iv och IVF inte fungera så fick jag hjälp via arbetsförmedlingen och testa praktik där. och som med allt annat så kunde jag inte sköta det.

jag satt bara hemma och vid datan. när jag inte kunde sköta något så börja dom en utredning om mig. dom hade kallat in alla papper från skolan och sosiala och senare gick det till en vidare utredning

som skulle visa sig vara det besta och det sämsta som skulle hända i mitt liv. När jag sen hade fått intyget på att jag hade Aspbergers så kunde jag äntligen känna och förstå varför mitt liv hade varit så

konstigt, varför jag hade bettet mig som jag hade gjort och var anorlunda. med att jag fick intyget så fick jag gå med i LSS och fick hjälp via dom. jag fick mig en lägenhet som jag bor i även idag.

jag fick en inkomst utan att behöva tänka på kraven från sos eller något annat. jag fick mig en kontakt person som har idagens tid hjälpt mig med så mycket att jag inte ens kan rabbla upp allt.

jag fick mig en godman, men bara en som stödde och inte tog hand om mina pengar. jag fick personal som kom hem till mig i min nya lägenhet och hjälpte mig komma till en stadig start i mitt nya liv.

sen var ju pappa bara tvungen att gå och förstöra allt igen. i fyllan så hade han våldtagit min syster.... hon kontaka mig via sms efter dådet och först så trodde jag att det var ett dåligt skämt.

men efter några sms så blev jag rädd och ringde hon men fick inget svar så då ringde jag pappa, fick svar, och hörde hur full han lät. dom som inte vet så får min pappa en ny personlig het som är våldsam

och manipuliv när han dricker. jag fick då prata med maria och hörde hur rädd hon var och efter samtalet så ringde jag direkt polisen. efter den natten så hade all lycka och känsla av säkerhet försvunnit för både

mig och min syster. jag fick inte vara med på rättegången med dom dömde han till skadestånd och 4 år i fängelse. pappa hade med alkoholen förstört det lilla sista som fanns kvar av det man kunde kalla familj.

efter det börja jag ha mardrömmar om hur pappa ville hämmnas och skada mig för att jag hade satt han i fängelse. dom mardrömmarna höll i 1 och ett halft år efter det. jag fick ju börja gå hos en psykolog

som då hjälpte mig att se ljusare på livet och det funka ett tag. sen ett år senare. i år så har jag gått 3 praktiker via LSS och alla har blivit misslyckade av samma anledningar. att jag får en så tung

känsla av att behöva gå ut och träffa människor. att behöva ge ett lendee när jag känner mig tom inombords. visst jag kanske har många stunder jag skrattar och är glad men sen kommer dom onda känslorna.

jag kanske har folk runt mig men jag känner mig så ensam, även om jag är med folk. det är mitt hjärta som aldrig har fått beröras av någon annan. jag känner ofta hur jag bara vill ha någon att ha i famnen.

att känna lukten av hennes hår. berödingen av hennes händer. kyssar så varma och mjuka. efter händelsen när jag gick i mellan stadiet jag jag aldrig riktit kunnat lita på något tjej. visst jag har haft något

chans att kunna släppa in någon i mitt hjärta med det känns så svårt. jag vet inte om jag kommer klara att orka leva om jag får den brusten igen. jag vet att det är orealistigt så därför så håller

jag mig bara för mig själv och släpper inte någon inn utom till mitt yttre. jag vet att om jag fortsätter så här så kommer jag föråldras och dö ensam. men jag vet inte hur jag ska bryta det.

jag må vara stor och fet, ha ett ytrre som gillar att skämta och sånt men jag har ett väldigt känsligt hjärta. det andra tar för givet kommer inte naturligt för mig. att ha en flickvän. att ha en utbildning.

att ha ett jobb. att vara smal och träna. att vara en sosial person som är med fol khela tiden. allt det och mer kommer inte naturligt för mig som för andra. jag kan skylla det både på min asperg och min lathet

men det kommer mest från mig historia.

jag hoppas att den eller dom som orkar läsa om mitt liv inte håller för stort på mig för det jag gjorde i mina unga och dumma år och att dom hällre kan hjälpa att stötta mig och kanske hjälpa mig i livet.

det man brukar säga att ensam är stark stämmer inte vi måste alla hjälpa varandra människor om vi kan så gott vi kan. för i slutändan så är det bara varandra vi har.

Jag har nu skrivit allt det här för att både bekänna en av mina synder och för att kunna lätta på mina kännslor och kanske gå vidare på något sätt.

Likes

Comments