Psykisk ohälsa.

Är något som fler och fler drabbas av. Du som läser känner säkert flera som är drabbade eller kanske du är en av dom? Man ska inte vara för snabb att döma. Det är ett helvete. Det syns inte utan på men inuti känns det desto värre. Jag vet för jag är en av dom.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Gråt ej jag finns här nära, i ditt hjärta jag bor.

Jag har det bra nu, ingen sorg & ingen smärta.

Bland fjäll, hav & skog jag rör mig.

Jag hör vinden susa, ett barns skratt och fåglarnas sång.

Sörj, men inte för länge.

Minns istället det fina vi hade.

Minns mig som den jag var.

Denna dikt är till dom jag mist.

Ingvar, Vava, Lillemor, Siri, Knut, Åke, Janne & Nunu.

Jag glömmer er aldrig💖

Likes

Comments

Jag har lovat mig själv att jag ska vara ärlig. Först och främst mot mig själv men även mot mina nära och kära.

Jag är en person som är envis, vill ha kontroll men jag är även lojal. Har du vunnit min tillit ska du veta att du har kommit mig nära. Jag har svårt att släppa människor nära och jag ogillar beröring. Det är få människor som får röra vid mig. Det finns en orsak till det men det ska jag skriva om en annan gång.

Hösten har varit jobbig för mig. Ingen energi eller ork. Bara att skicka iväg yngste sonen till skolan har tagit all min energi. Så den 31/10 fick jag tid hos min läkare vi kom fram till att jag behövde vila. Det blev 2 veckors sjukskrivning. Jag trodde att det skulle räcka. På väg därifrån på E4 an svänger en lastbil in i sidan på min bil. Allt gick bra, fick ont i nacken och ryggen. Men alla känslor stängde jag av. Veckan därpå fick jag stopp i gallgångarna och veckan därpå en urinvägsinfektion och jag bara stängde av igen. December månad försvann i ett medicintöcken. Jag reagerar inte som man ska på morfin. Tydligen lagrar jag medicinen vilket slutar med medvetslöshet. Har åkt in med ambulans 3 ggr och legat på Iva och medicin avd. Detta har jag inget minne av. Så påverkad har jag blivit av medicinerna. 22 december blev det en ny ambulansfärd. Då hallucinerade jag. Det minns jag men inget annat förrän jag vaknar på Iva efter nästan 1 dygn. Då insåg jag och läkaren att jag inte mådde bra. Så den 23 december blev jag inlagd på psyk. Där blev jag kvar till den 23 januari. Jag har ångest och en depression. Så kan det bli när man bara stänger av. Tillslut brister det. Jag tappade fotfästet och tilltron till livet. Jag ville inte leva längre. Att vara ärlig mot sig själv är svårt och ibland gör det jävligt ont. Men jag har lovat. Jag har svikit mig själv alltför många gånger. Så jag jobbar på att vara ärlig mot mig själv varje dag.

Likes

Comments

Jag har ju haft stora problem med smärtor i magen i samband med att jag äter. Det tar mellan 40 - 60 minuter & sedan får jag smärtor som påminner om gallkramper. Detta har lett till otaliga ambulansfärder & besök på akuten. Sist jag fick ett kraftigt anfall var den 10/11. Det gjorde så ont att jag fick ringa 112. Inne på akuten togs prover som visade att det var stopp i en gallgång. Detta ledde till att jag skulle få en tid för att röntga gallgångarna. Den 4/1 gjorde man en skiktröntgen. Har väntat på svar ganska länge & i torsdags ringde läkaren. Man hittade inga stenar eller något annat farligt. Det känns skönt. Sedan frågade hon vid vilka tillfällen jag får ont & var smärtan sitter. Så jag förklarade för henne hur det är. Sedan säger hon att dom har kommit framtill att det är gallkramper. Att jag ska ta Papaverin i samband med måltid & om detta inte hjälper skall jag åka in för att få hjälp. Samtidigt som det känns skönt att äntligen få en diagnos så finns det en liten röst som viskar. Att detta låter för bra för att vara sant. Ja jag vet man ska inte måla fan på väggen men efter allt som jag varit med om dom senaste åren såååå tror jag inte på detta mottagande förrän jag har varit med om det.

Likes

Comments

Att ligga på sjukhus är aldrig roligt, att dessutom göra det över jul och nyår gör inte saken bättre.

Att inte få vara nära dom man älskar, att inte orka, att inte räcka till. Det var inte mitt beslut, inte mitt val.

Det kommer att ordna sig, allt kommer bli bra.

Inte just nu, inte i morgon, men det kommer en dag.

Det kommer att ordna sig, allt kommer bli bra.

Likes

Comments

Hur många gånger ska man orka laga en ledsen och trasig själ?

Vissa kanske tycker frågan är dum. Vi lever i ett fritt land, man får tycka precis vad man vill om min fråga.

Svaret är inte enkelt eller okomplicerat.

Vissa kanske tycker: själv klart man lagar och fixar, nästar ihop några revor. Man kanske till och med syr några riktiga stygn så just den revan just det såret håller ihop lite längre.

Andra kanske fortsätter sina liv med en trasig och ledsen själ. Alternativerna är många.

Men när man känner att såret i själen är förstort att om man släpper ut smärtan och riktigt går sönder. Så kommer man aldrig att bli hel igen.

Så hur många gånger ska man laga en trasig och ledsen själ?

Likes

Comments

Det här kommer att bli ett jävligt negativt blogginlägg.

Så jag börjar med att be om ursäkt för fula ord och svordomar. Jag känner mig som ett tomt skal, vart har jag tagit vägen. Var någonstans på livets väg skiljdes min kropp och själ från varandra? Vem tog bort alla mina drömmar, förhoppningar, min längtan och lust?

Det är ganska enkelt att svara på. Det var JAG. Det var jag som släppte taget om min själ. Det var mitt ansvar och jag svek mig själv. Hur förlåter man sig själv för något sådant. Är jag värd att bli förlåten av alla jag sårat och svikit? Jag visar inte längre vem jag är, jag bär en mask och gör det jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra. Jag låtsas vara den jag var förut.

För jag vet ju inte vem jag är längre. Det jag känner mest av allt är att jag har svikit mina barn. Jag har inte funnits där för dom. JAG har definitivt inte varit den mamma jag velat vara. Som jag på nått vis vet att jag egentligen är. Mina 4 vackra, underbara barn. Det bästa jag någonsin skapat och gjort i mitt liv. Det jag är mest stolt över i mitt liv. Ändå känner jag mig misslyckad, missanpassad att inte lyckas passa in någonstans. Att alltid vara ledsen inuti men ändå le och skratta.

Jag vill egentligen stå på ett berg skrika allt vad jag kan. Hjälp mig, hjälp mig hitta min själ. Att få tillbaka tron på mig själv. Krama mig, håll om mig. Gör mig trygg lova att allt blir bra. Men vem kan göra det? INGEN!!!!!!

Likes

Comments

Då var jag här igen

Likes

Comments

Jag har fått 3 nya mediciner mot WED.

Iktovirin 2 mg max 2 per dygn för sömnen. Det verksamma ämnet är klonazepam. Tillhör gruppen bensodiazepiner. Starkt beroendeframkallande

Neupro ett depotploster som ska bytas var 24 timme .

Ett dopaminagonist. Som man brukar ge till dom som har parkinson. Sifrol, Levodopa och madopark till hör samma läkemedelsgrupp. Gabapentin som jag har sedan tidigare brukar man ge till dom som har nervsmärtor och epilepsi men fungerar också vid WED.

Iktovirin ges vid epilepsi men har visat sig ha effekt på svår WED.

Sedan har jag fått byta ut ketogan (en stark smärtlindrande morfinliknande tablett. Det verksamma ämnet är ketobemidon. Som omvandlas till morfin i kroppen)

Istället har jag fått Targiniq 5 mg. En depot tablett som jag ska ta var 12 timme. Även det ett morfinpreparat som rekommenderas av WED förbundet när ingenting annat hjälper.

Jag har fortfarande kvar solbrillor 10 mg vb vid muskelgrupper.

Jag började med dom nya medicinerna i fredags. På lördagen var jag på ett jävla humör. kalla mig en hondjävul med både horn svans och en vass tunga. På söndagen visste jag inte vad det var för dag. Tappade ord och fastnade i rörelser. Ont i hela kroppen och vansinnigt aggressiv. Jag både snusar och röker och min totalt oskyldiga man skulle försöka avstyra mitt behov av att röka. Vilket resulterar i om blickar kunde döda😠 Tar 2 blåss och känner att det är nåt som är riktigt fel. Det här är inte jag. Det gör ont att ha kläderna på kroppen, jag har ont under fotsulorna. Varken hungrig eller törstig. Och denna ilska jag inte kan kontrollera. Går in till min man och säger att jag mår inte bra. Det är nånting som är fel. Törs inte gå och lägga mig då jag är rädd att få ett stort krampanfall. Det känns så i kroppen. Alla muskler drar ihop sig och sedan darra dom. Maken ringer 1177 och jag förlorar medvetandet. Vaknar till emellanåt och krampar. Det här har jag inget minne av. Ambulansen kommer smärt stimulerar. Det jag får ur mig är att nått är fel, det här är inte jag. In till akuten. När maken kommer dit och in på det rum jag ligger, så står jag inklämd i ett hörn vid tvättbart. Är paranoid och ska därifrån. För här får jag ingen hjälp det har jag varit med förut. Med lite lo k och pocket och ett löfte om en snus av min man. Eller mer om ett hot från min sida. Får jag inte en snus ger jag dig en rak höger. Jag fick en snus ganska snabbt. Min man insåg att slaget skulle gjort väldigt ont. Jag är stark. Och reta inte en labil kvinna med nikotin abstinens. Samt ett löfte om en cigarett efter toabesök. Annars skulle jag rymma. Med hjälp av min man och en sköterska påbörjas den långa vägen till toaletten. Ja det var ett steg sen stannade jag av. Jag slutade fungera.Tillslut står jag med glaserad blick och okontaktbar. Jag hade blivit medvetslös . Narkos tillkallas, ct skalle och sedan Ivan. Allt detta har min man berättat. Jag har tappat 2 dagar. Efter några timmar på iva blir jag kontaktbar. Fortfarande aggressiv . Tar bort alla slangar jag kommer åt. skall även försöka ta bort katetern. Kan inte gå är naken men ska därifrån. Min man och ingen annan får röra mig. En helt absurd situation. Allt på grund av 1 tablett

Iktoviril. Så söndagsnatten och måndag em tillbringades på IVA. Sedan flyttades jag på mata


Fick inga mediciner mot WED vilket ledde till fruktansvärda smärtor och krypningar. Jag försökte gå bort dom, rörelse lindrar. Klockan 20 får jag en ny Iktoviril. Då har jag kram i större delen av kroppen. Dom hoppas att jag ska somna ifrån allting. Och jag snetänder totalt. Kommer på den icke så smarta idén om att rymma. Lycka till Petra du har kramper ibenen. Så jag ramlar ihop nedan för sängen. Gud vilken bra rymmning . Och självklara upptäcks mitt försök. Tillbaka isängen och extra koll. At läkaren tillkallas jag är förbannad och aggressiv . Hon tänker inte hjälpa mig så jag tycker att hon bara kan gå därifrån. Vill inte prata med henne och hon har säkert viktigare och allvarligt skadade patienter. Jag har ju bara smärtsamma kramper i kroppen. Hon går därifrån utan att säga nåt. Lyckas hitta 2 sifrol i väskan så vid 5 tiden efter kramper som går som vågor genom kroppen och ibland gör att jag inte kan andas ordenligt slocknar jag efter 11 helvetes timmar. Så nu är Iktorivilen ut satt.

Katarina fick sig ett gott skratt angående mitt rymningsförsök. Men är man desperat så är man och paranoid. Medge att det händer en del i mitt liv.

Ganska knasiga saker. Men långtråkigt är det inte. Ja jag vet att det är allvarligt. Men man måste få skratta om sådant också. Det gick bra. Och inte visste jag att jag kunde bli så arg över att nekas en snus och cigarett😲 Eller en syrgasmas, kateter och att dom tagit alla mina kläder😈


Likes

Comments


Allt man gör kostar energi. Innan utmattningssyndromet tänkte jag aldrig på det. Det var ju bara att göra. Att bita ihop. Jag blev sjukskriven för ytmattningssyndrom november 1999. En otroligt pressad jobbsituation. En chef som ingenting förstod utan valde att lägga felet på min hemsituation. Petra du måste ju förstå att det är dina barn som orsakar detta. Du har ju fått 3 barn på fyra år.Vill bara tillägga att så var inte fallet. Barnen. Andreas född 29 juni 1994. Gisela född 24 mars 1996 och Jonathan född 12 april 1998. Det var dom som fick mig att kämpa att vilja leva vidare. Att vilja vakna varje morgon. Samt ett sexuellt övergrepp på mitt jobb. Av en man stor som ett hus och översexull pga av en hjärnskada. Vi påtalade detta ett flertal går att detta var ohållbart och att det kommer att leda till ett övergrepp alt våldtäkt. Detta valde ledningen att ignorera. Vi skulle avleda med kaffe. Ja som om det skulle hjälpa. Det gjorde det inte. Det sluta med att han försökte våldta mig. Är iglad väldigt tacksam för att jag hade byxor som man var tvungen att knyta. Om det varit resår hade jag blivit våldtagen.

När jag påtalar ledningen detta får jag till svar att jag rådde för det själv. Jag hade provocerar honom och agerat på ett otillbörligt sätt. Det var med andra ord mitt eget fel. Ja vi kunde ju ring polis men så hade jag verkligen misslyckats i min roll som undersköterska och kunde jag inte hantera detta genom att avleda med kaffe så hade jag ingenting att göra på detta jobb.

Jag kokar av ilska och lyckas få ur mig. Hur dum är du om du tror att vi ska lyckas avleda med kaffe, när det enda han vill är att knulla livet ur dig. Vi har suttit hela natten och lyssnat på vad han ska göra med oss. Och när jag är färdig med er kan ni nog inte gå på länge var en sak han sa. Bland mycket annat.. Vi provade med lugnande igenting hjälpte. Jag hade ont i underlivet bland annat blåmärken . Blåmärken på insidan av låren, brösten, överarmarna , handleder och runt halsen. Allt var mitt fel. Jag hade agerat sexuellt och utmanande Jag fick ptsd. Social fobi och beröringsfobi. Jag tryckte även undan allt. Det var mer som att det aldrig hänt. I vissa situationer som tex beröring eller hotfulla situationer fick jag panik. Men kopplade det aldrig till det som hade hänt. Jag hade blockerat det totalt. Det var först efter några års terapi som jag öppnade den dörren med hjälp av en envis kurator. Jag förnekade min kropp. Om jag skulle beskriva mig själv för kuratorn så hade jag bara ett huvud. Resten av kroppen fanns inte. Jag hatade och föraktade min kropp

Och om någon tog på mig så blev jag ju så plågsamt medveten att det fanns ett äckligt bihang nedanför huvudet och halsen.

Idag vet jag att jag inte gjorde något fel. Det var ledningen som inte tog sitt ansvar. Som inte lyssnade på oss när vi påtalade vad som skulle hända. Men när han klappade på chefen i röven Hon gick i muskortakjolar och tajta toppar. Då tog det bara nån timme att han var neddrogad med stora mängder haldoldroppar och blev kemisktkasterad.. Jag tappade min sömn och kunde inte längre jobba natt , blev om placerad till dag. Fick 3 underbara barn på 4 år kom tillbaka till en absurd arbetssituation . skrev listor på allt för att inte glömma. Jag som alltid haft allt i huvudet. Fick blackout och sov ca 1 timme per natt. Tillslut hade jag bränt mitt ljus i båda ändarna. Det var bara ett skal kvar. Jag var borta. Ingenting var roligt Jag föraktade mig själv. Jag som hade haft allt i huvudet. Tusen hjärn i elden . Massor av energi. Hjälpt till både till höger och vänster. Nu var jag ett gråtande vrak. Andra fruktade för mitt liv, Så sköterskan skickade hem mamma från jobbet för att ha koll på mig. Så att jag inte skulle ta mitt liv.

Jag är så tacksam att hon lyssnade att hon förstod hur dåligt jag mådde. Att mamma kom och vakade över mig. Inget fördömande. Bara : men mammas Soleij jag är här nu. Jag fångar dig. Enda gångerna jag kände mig normal var när jag var med mina barn. För dom var jag fortfarande mamma, dock en vimsig sådan Som vi kunde skratta åt. För jag gjorde verkligen konstiga saker ibland. Eller att få ett underbart leende på morgonen. En varm sömnig kropp tätt intill en näsa som borrar sig in i halsgropen och det finaste ordet i världen"Mamma jag äckar dig" tre små under som gjorde min dag uthärdlig. Som fick mig att kämpa tillbaka. Det tog 10 år. En enormt massa terapi. tårar . tvivel och bakslag och den där jävla personen som gräver gropar lite var stanns längs min väg. Gropar som jag trillar ner i och som är så svåra att klättra upp ur.

Likes

Comments