Jag tror att vi alla har en skiva som vi håller högre än alla andra. En skiva som vi återkommer till, som följer oss genom livet, överlever förhållanden, vänskaper och andra relationer. I mitt fall är den skivan Smiths sista platta och i mitt tycke absoluta höjdpunkt - ja jag vet att de flesta nämner "The Queen is dead" - men de har FEL, Strangeways är bättre. "Strangeways" får mig att känna så mycket, från de första tonerna i "A rush and a push and the land is ours", som jag som tjugoåring sjöng som vaggvisa för en flickvän, den ödesmättade stämningen som byggs upp i "I started something I couldn't finish" och "Death of a discodancer", singeln "Girlfriend in a coma", varpå förstasidan avslutas med "Stop me if you Think that you've Heard this one Before". Jag älskade Smiths från den stund jag hörde någon av singlarna från första plattan i en inklippt video på någon nattTV i början av 90-talet, via Hatful of hollow, Meat is murder till The Queen is dead men för mig är detta det fulländade albumet som tog the Smiths till en ny dimension. Det hänger dessutom ihop med en så genomgående och enhetlig stämning som gör att det känns som ett ångestens konceptalbum.

Något som var väldigt imponerande med Smiths var att bandet bara blev bättre för varje album, ja till och med för varje albumsida. Vänder man på skivan, inleds B-sidan med balladen "Last night I dreamt that somebody loved me", en text av en Morrissey i högform som följs av en likaledes typisk Morrisseybitter text i form av "Unhappy birthday". Därefter följer plattans absoluta höjdpunkt i form av "Paint a vulgar Picture", en låt som brukar göra mig alldeles trött eftersom den får mig att sörja att detta var deras sista alster. Denna följs av det kanske svagaste spåret "Death at ones elbow" innan den avslutas med den sorliga "I wont share you"

Jag brukar ibland tänka tanken att låta hela Strangeways... spelas på min begravning men jag har ju släktingar - väldigt nära sådana - som inte delar min goda smak och som förmodligen aldrig skulle besöka min grav efter en dylik upplevelse.

Till alla er andra säger jag:

Lyckliga er som har denna kvar att upptäcka!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Den här veckan har jag tillbringat mycket tid med att ligga i sängen och försöka kurera mig. Så mycket att jag faktiskt har börjat tänka på att jag kanske borde införskaffa ett nytt, fint duntäcke. Det är ju ändå något som man använder varje natt. Och naturligtvis kan jag inte tänka den tanken utan att tänka på när jag någon gång i början av 90-talet köpte mitt allra första duntäcke. Min pappa kunde inte förstå varför jag ”inte kunde sova under en filt som alla andra människor” men jag hade länge längtat efter ett fluffigt duntäcke, låt vara av enklare kvalitet och på extrapris, då jag var en fattig student. Kärleken var omedelbar. Jag älskade mitt täcke och tjatade om det och jag minns hur den redan då oerhört repliksnabbe herr Mitterhammer, som efter en sen och blöt utekväll skulle övernatta på min soffa, yttrade den numera klassiska repliken ”För egen del blir jag ju hellre värmd av en levande kvinna än av en död gås!”. Och det kan han ju i och för sig ha en poäng i. Men vid snart 50 års ålder och med ytterst begränsade valmöjligheter i frågan, är jag nog ändå beredd att slå ett slag för gåsen och dess fördelar. Hör bara:

-En gås börjar inte prata om sina känslor, när du lagt dig för att sova

-En gås begär inte plötsligt att du ska massera den när du är som tröttast.

-En gås har inga synpunkter på om du tillbringade gårdagnatten med andra gäss

-En gås lyfter inte plötsligt på täcket och ber dig hämta ett par glasögon som den har glömt i vardagsrummet

-En gås har inte ont i huvudet när du vill bli värmd och omfamnad

-En gås ligger inte och knuffar på dig och skriker åt dig att du snarkar

Likes

Comments

Kommer osökt att tänka på en diskussion om musik mellan mina föräldrar. Min styvmor hävdade bestämt att "musik är minnen" medan min far gav henne mothugg och vidhöll att "det är en upplevelse i sig själv". Som både musikintresserad och nostalgiker måste jag säga att jag ger dem rätt båda två.

I min generation tror jag att alla vi som är musikintresserade har dem. Plattorna vi återvänder till med ojämna mellanrum. Njuter av gång efter annan. Tänker tillbaka på när vårt yngre jag lyssnade på den och de tankar, problem och förhoppningar man hade då. Ett bra exempel på en sån platta är New Orders "Republic" från 1993. Jag var 24 år när den kom, hälften så gammal som idag så den har följt mig halva livet. Jag kommer ihåg hur jag låg i soffan på Fleminggatan och lyssnade på den medan jag följde fotbollsmatcherna på text-tv - det här var innan var och varannan match visades på tv - samtidigt som jag läste det mesta som Wodehouse skrivit. Skaplig simultanförmåga, om jag får säga det själv, även om mina kvinnor sällan har räknat sådant som exempel på simultanförmåga. Med förlov sagt tror jag bara de är avundsjuka.

Nåväl, jag minns det som en ganska lycklig tid i mitt liv. Det var innan min pappa insjuknade i cancer, jag var ungefär halvvägs igenom mina universitetsstudier och hade en stor framtidstro och dessutom hade jag mycket frihet i tillvaron så länge jag disciplinerade mig till att läsa, vilket jag faktiskt gjorde. Detta gjorde att jag kunde ägna mycket tid åt att umgås med mina vänner och vi tillbringade så många kvällar med att sitta på den ytterst trevliga puben "Kings Head" som numera ersatts av "Phils burger" att vi kom att känna personalen. Jag kan nämna att jag var där med en kamrat en gång när två killar betedde sig hotfullt mot personalen. Jag och min kamrat stannade kvar för att ge dem moraliskt stöd tills polisen hann dit. När polisen kom hade förövarna försvunnit och vi var de enda gästerna, säkert något överförfriskade eftersom det var stängningsdags. Poliserna kastade de ett öga på oss och sa "är det de där?", varpå bartendern svarade "Nej, för fan det där är inventarierna."

Dessutom var jag ung och naiv och trodde fortfarande på kärlek och romantik. När jag då och då dejtade och oförsiktigt tog med den unga damen till nyss nämnda Kings Head brukade personalen vara ytterst snabba med att fylla en pint lager som de satte fram på bordet precis när jag satte mig, samtidigt som de sa "Det vanliga! Vad önskar damen?" De måste ha sett mig genom fönstret. Om jag kom dit med en tjej de inte sett tidigare kunde de dra sprattet ett steg längre och ställa fram ett helrör, med samma oskyldiga replik. När så tjejen tittade förfärat på mig drog de till med ett gapskratt och hon förstod genast att det var ett skämt.

Således var det en ganska behaglig tillvaro även om jag så här i efterhand säkert har förträngt både ångesten inför tentor och den kroniskt tomma plånboken. Musikaliskt tycker jag inte att musiken har åldrats lika mycket som jag själv. Den känns fortfarande fräsch och är ju från eran då de lämnat både depprocken (Movement) och klubbmusiken (Technique) bakom sig och ersatt dessa med ett mognare sound. Det är ju ingen glad skiva men New Order skall vara lite lagom vemodig det är då de gör sig som bäst, som de gör i höjdpunkten "Special". Det är inte deras bästa platta men för mig är det en kär gammal vän utan direkta svagheter. Och det är ju vackert så.

Likes

Comments

Idag blev jag distraherad. Idag blev jag kraftigtdistraherad. Jag skulle gå så långt som att säga att det var någon där uppe somtestade mig. När jag gick ut i köket för att ta mig en kopp te efter lunchenstod hon där. Vackrare än någonsin. Klädd i en vit blus som passade henneperfekt. Kvinnan. Kvinnan som får mig att tappa koncentrationen varje gång jagser henne. För att inte tala om de fåtaliga gånger hon har pratat med mig. Inteen ung tjej, utan bara en otroligt vacker kvinna. Kvinnan så vacker som bara enkvinna kan vara.

Jag har hunnit bli 47 år. Inte längre styrd av hormonereller en romantiserad bild av kvinnor och förhållanden. Vet att ett lyckat förhållandebörjar med förälskelse, övergår till kärlek som genom gemensamt hårt arbetehålls vid liv i decennier. Slutar med att den ena parten sätter rosor på engrav. Så länge har det dock aldrig fungerat för mig. Fem års äktenskap, tvåfyraåriga förhållanden. Det är vad jag har åstadkommit. Och mer tror jag inteatt det blir.

Med åren har jag blivit feg. Jag vill drömma om henne menvågar inte försöka ta initiativ. Vill inte förstöra något som inte finns. Villåtergå till ungdomens idealiserade bild av oss tillsammans, lyckliga hand ihand. Och drömmen är så ren. Vi går längst en strand och håller varandra ihanden. Ser på varandra och ler. Vill inte förstöra den med verklighetenskrasshet. Går hellre ensam längst stranden och tänker mig att hon vore där.

Vad har nu detta med kanin i senapssås att göra? Det var judet jag skulle skriva om. Glömde bort mig (jag sa ju att hon distraherat mig). Efteratt ha sett henne en kort stund och försökt att diskret insupa henne återvändejag till mitt skrivbord för att arbeta. För att försöka arbeta… I en lång stundsatt jag bara och tänkte på henne. Sedan tog jag till kaninknepet. 

Ni kommer ihåg när man var liten. Man såg en söt kanin ochville ha den utan tanke på allt elände den skulle ställa till med. Man villebara kaninen att gosa med. Utan tanke på att man skulle få vakna i ottan och bytaspån. Utan tanke på att den skulle bita av elkablar och kissa på mattor. Denrår inte för det – det är dess natur. Precis så är det med kvinnor. Intebokstavligt men bildligt. De vill göra om hemmet. Kasta ut skivor. Byta till enmindre stereo. Åka till IKEA när det rea. Man måste dammsuga när det ska kommaöver någon faan man känt i fyrtio år och som sett en bo med stampat jordgolv. Derår inte för det – det är deras natur. Och efter en kvarts kaninknep kunde jagfokusera på arbetet igen.

Men senapssåsen då? Jo, blir det för jävligt med kaninen kanman alltid tillreda den med senapssås. Gör man det med kvinnan har manallvarliga problem – för att inte tala om de man får.

Men nu är det helg och jag har svårt att fokusera på kaniner…

 

Likes

Comments

Mitt i en intensiv period med bokslut och revision har jag haft en underbart skön och avstressande helg med världens bästa Vickis. Igår var vi i stan, dvs parkerade på gamla hederliga Kungsholmen och gick in till city där vi handlade en bomberjacka till henne och lite annat smått och gott. Bland det goda var - äntligen - en chromecast som visade sig vara ett klockrent köp, samt lunchen på Zocalo. Igår kväll kom sedan hennes kompis och vi åt min hemgjorda Bolognese med Paolos broccolisallad varpå jag drog mig tillbaka och överlät vardagsrummet åt de båda tjejerna som - glädjande nog - hade städat upp efter sig i morse.  Idag följde jag som jag hade lovat med till den nye medryttarhästen Babello som var en trevlig bekantskap. Han var en lugn kuse som lunkade på i ganska maklig takt. Dessvärre hade vi lite otur med vädret och hann uppleva både hagel och snö. Som tur var tänkte jag för en gångs skull efter innan jag öppnade munnen.  Vickis hade förvarnat om att jag skulle få uppleva några mycket konstiga ankor och redan på stallbacken hörde jag ett mycket konstigt läte. Jag skulle just fråga Vickis om detta var ankorna men som tur var vände jag mig först om för att titta och såg då att ljudet kom från en bebis i armarna på sin mamma. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om hon hade hört mig fråga om ljudet som hennes älskling åstadkom "kom från de där konstiga ankorna"...

Vi var ute och gick i närmare en timme, vädret till trots. Det var nog tur att jag var med då Vickis blåsa plötsligt protesterade till den grad att hon hoppade av den förvånade hästen, lämnade över tömmarna till mig och försvann in i en buste. Än mer förvånad blev kusen när busken ropade "Titta inte hit!" varpå jag ropade tillbaka"Menar du mig eller hästen?" Busken svarade att det gällde mig varpå jag vände ryggen mot busken, kände kusens förvånade blickar "är båda de här människorna tokiga" innan Vickis så småningom uppenarade sig och kom tillbaka, synbart lättad.

Sedan åkte vi hem och åt oreganokryddade köttfärsbiffar med Butlers Zucchini al pomodoro och lite pasta. Gott! Vi avrundade helgen med att se en film som jag länge velat se "En oväntad vänskap" som vi båda tyckte var fantastisk. Frk Paulsson är ju en mycket rationell tjej så när den var slut sa hon "sitt nu här och gråt färdigt så går jag och packar under tiden" varpå jag körde henne till modern.

Likes

Comments

Nu till den avslutande delen som dessutom innehåller mina två favoritpar. Men om vi börjar uppifrån ser vi ett par rödbruna Trickers av Oxfordmodell som jag köpte på en rea på Jermyn Street för många år sedan. Det är en trevlig kvalitessko även om färgen är lite svår.

Nu återstår bara två par, årets båda fynd och mina bägge favoriter. Först kommer ett par Herring by Cheaney i chestnut som jag hade turen att komma över på deras rea i våras. Dessutom i de för mig perfekta storleken 8G. Dessa och de under kommer jag att ha när jag välkomnar våren...

Underst är det senaste tillskottet i samlingen, också de ett par Herring by Cheaney, detta par i dark leaf, storlek 8G. (De var detta par som någon illasinnad plundrare så ogentlemannamässigt stal ur min varukorg men rättvisa skipades en vecka senare då Herring fick in nya på lager)

Det var det hela. Som framgår har jag alldeles för få skor...  Som ni ser är jag en flitig användare av skoblock vilket underlättar att ge skorna ett långt liv. (Annat var det när Vickis var liten och helt sonika skruvade bort alla knoppar från skoblocken och gömde dessa. Men det är en annan historia)

Likes

Comments

Förutom de tidigare nämnda Oxfords, brogues och boots har jag några par lite mer udda modeller. Överst ett par i ljusbrunt skinn som ofta uppskattats av omgivningen. Kommer bla a ihåg en gång då en kamrat och jag var på lokal och han envisades med att visa upp mina skor för alla damer som kom i närheten. Det var trångt på stället och för att de skulle synas fick jag hålla upp den ena foten samtidigt som jag balanserade på den andra, något som blev svårare och svårare ju längre kvällen led... Det nedre paret är ett par Loake ur deras 1880 serie.

Likes

Comments

Här kommer vi till något som är sorgligt eftersatt i min skogarderob. Boots. Jag älskar Chelsea Boots men har bara ett par dessutom i en kondition som gör att jag enbart kan använda dem i stallet. Det är ett par tio år gamla Alfred Sargent som ser ut att ha varit med på Titanic. Under 2016 har jag för avsikt att ersätta dessa med ett par i brun mocka samt ett par i brunt kalvskinn. Ska hålla utkik på Herring efter deras sales & seconds

Likes

Comments

Vi sparar de övriga släta oxfordsskorna till senare och ägnar i stället del II åt broguen. Dessa är tre till antalet. Ett par svarta äldre Alfred Sargent, ett par Loake i skinn samt ett par Herring by Cheaney i brun mocka. Dessa, som är mina favoriter, har dock utsatts för att behöva gå över en leråker i ett hästrelaterat äventyr i våras och jag tvivlar på att de någonsin kommer att bli sig själva igen...

Likes

Comments

Vad passar bättre en nyårsdag som denna än att göra ett blogginlägg om sin skogarderob? (Ja, jag kommer då inte på något). Börjar med den mest formella skon, den släta, svarta oxfordskon. https://sv.wikipedia.org/wiki/Oxfordskor

Det var här mitt skointresse började när jag 1999 köpte ett par Alfred Sargent Epsom. Då jag inte hade vett att sköta dessa slets de ut och ersattes av det nuvarande paret på bild I. Dessa inköptes 2005 och har i ärlighetens namn inte heller sköts pedantiskt de senaste åren och kommer nu - efter tio års trogen tjänst - att pensioneras vid en ceremoni i vår. Dessa har varit en favorit även om de har ett täckfärgat läder till skillnad från de finare modellerna i kalvläder. Eftersom det gäller att säkerställa successionsordningen även bland skor har jag i god tid införskaffat efterträdarna. Dessa är tvenne till antalet då skor mår bra att vila i skoblock minst en dag mellan användningarna. På bild II syns ett par Loake i kalvläder och på bild III ett par Herring tillverkade av nyss nämnde Sargent likaså i kalvläder. Håller nummer två som de kvalitetsmässigt bättre av dessa, vilka jag fyndade jag på en av Herringshoes årliga reor.

Likes

Comments