View tracker

Vinden viner i öronen, temperaturen ligger på nollsträcket och det gäller att hålla uppe farten för att inte kylan ska komma krypande. Luften är frisk och det ligger en krisphet i hela omgivningen. Jag är nästan ensam ute. Det är lördag och klockan är strax efter 8. Några morgonpigga pensionärer har vågat sig ut och vi ler förstående mot varandra. Det är magiskt. Med andan i halsen tar jag mig upp för kullarna i min närhet, mjölksyran svider i benen och hjärtat klappar fort. Jag vill inte vara någon annanstans är just där jag är. Även när det känns trögt, även när knät smärtar och jag chippar efter luft. För det finns ingen bättre känsla i världen än att springa. Tankarna flyter iväg, jag njuter av stunden och känner mig fri i hela kroppen. Problemen känns långt borta. Det viktiga är här och nu. Några rådjur stannar upp och tittar på mig när jag springer förbi, det är frost ute och hela världen glittrar. Här mår jag bra. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag känner mig lite förstörd. Mitt huvud snurrar av förvirrade tankar men jag får inte grepp om dem. Jag är rädd att det snart kommer komma ett utbrott. Om inte den här veckan, så nästa.


Jag har alltid varit en aktiv person, jag behöver röra på mig för att må bra. För kroppen såklart. Men framför allt för att må bra i knoppen.


Sedan jag varit i unga tonåren har jag haft ont i knät. Det har varat så länge att jag liksom vant mig. Den där värken och smärtan har inte oroat mig, för den har legat där och levt men jag har gått runt med någon påhittad tanke om att den inte ska bli värre, att jag är stark och att min kropp klarar allt. De senaste åren har knät blivit värre och all min tid som tidigare spenderades på dans blev mindre och mindre. Knät ville inte, det svullnade upp och min felbelastning gjorde att jag fick problem med höften och liknande. Dansen tonades bort ur mitt liv, likaså många av mina goda vänner, det gjorde för ont att se dem dansa utan problem. Jag började springa, tydligen klarade knät av det bättre, och löpningen blev någon sorts terapi för mig, den blev viktigare och viktigare.


I somras påbörjade jag en ny utredning om mitt knä och fick i veckan reda på att jag har en skada som troligtvis pågått sedan jag varit liten, och med tiden eskalerat. Jag har nämligen en lös benbit i mitt knä, och jag har den "ovanliga" versionen av skadan med en större bit på ett annorlunda ställe.


Ortopeden tittar mig i allvarligt i ögonen och säger "Spring inte!", vi har redan uteslutit dans och hopp men löpningen hoppades jag någonstans att jag kunde få behålla. Det har gått 5 dagar utan löpning och paniken börjar krypa sig på. Jag har tränat annat (med smärta), gått lååånga promenader i skogen (med svullnad) och kört rehab (som ändå inte funkar eftersom det enda som ev. kan göra det bättre är operation) men kan ändå inte trycka bort saknaden från löpningen. Det är när jag springer som jag bearbetar alla tuffa känslor, och nu, när jag verkligen behöver bearbeta något så får jag inte det.


Det enda jag vill är att springa. Jag kan leva med att inte dansa och hoppa till och med. Men att inte få springa.... Det känns som att hela världen raserar under mina fötter.

Likes

Comments

View tracker

Av någon oförväntad anledning har jag hamnat i sammanhang bland personer som inte mår bra i sig och sina kroppar och tar till extrema metoder (ortorexi, ätstörningar) för att försöka må bättre.


Jag funderar över min egen relation till mat och över hur jag själv många gånger i mitt liv kan nästan ha önskat att jag också var "stark nog" att kunna stå emot hunger och frestelser på det sättet. Jag inser hur sjukt det låter och får en klump i magen över att det ska vara så. Att unga kvinnor lever under en sådan extrem stress över att se ut på ett visst sätt. En stress som till slut gör dem sjuka på riktigt. Jag skulle aldrig kunna bli sjuk på riktigt, för jag tycker om choklad och bröd alldeles för mycket, inte för att jag anser mig starkare än dem. Jag ser det nästan istället som en styrka att kunna motstå allt det goda, och jag ser mig själv som en svag individ som faller för det. Jag inser igen hur fel det låter. Jag är extremt "normal" i min kroppsstorlek och jag ligger på en nivå där kroppen orkar hålla igång. Men alla unga kvinnor vet att normalt, det är tråkigt. Jag suktar efter magrutor och buktande biceps och mindre fettmassa. Jag spenderar timmar om dagen att fundera över olika tjejers kroppstyper och jämför med min egen. Jag är inte sjuk. Men jag skulle lika gärna kunna vara.


En del gånger lyckas jag släppa de där tankarna, för jag vet att de inte gör något gott. Och de är egentligen inget jag vill stå för. Jag vill inte vara en mainstream tjej som faller för sådana triviala grejer. Jag vill orka springa långt, orka klättra högt och leva ett enkelt liv utan ångest för chokladen jag åt. Jag vill leva närmare "urmänniskan" och naturen, äta bra och naturliga råvaror och försöka minska mitt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt. Eller ah, en del av mig vill det i alla fall. Den andra delen sitter i en alldeles för mjuk soffa, letar efter nya snygga träningskläder att handla, för att konsumtion är roligt, och har definitivt dåligt samvete för att jag ätit för mycket idag. Dessutom har jag hela tiden i bakhuvudet att "väger du mindre så springer du fortare", och fortare vill jag verkligen springa, för min egen skull, för att det jag strävade efter i så många år (dansen) togs ifrån mig när mitt knä på riktigt började säga nej. Och det är någonstans där tankarna började komma också, matångesten, som verkligen bara är ångest ännu, för återigen, mat är gott. Jag förlorade en del av mig själv när jag fick säga farväl till dansen och med den förlusten kom existentiella frågor och dåligt självförtroende. För vem är jag utan dansen? Någonting i mig i bubblan av existentiell förvirring trodde/tror att om jag får snyggare abs och definierade armar så kommer jag vara någon igen, den där pusselbiten som försvann kommer komma fram bland dammråttorna under soffan. Vi har lättare för att riskera vår hälsa och offra andra ting om vi redan har förlorat något tidigare, om vi inte känner oss hela och inte vet vart vi är påväg i livet. 


Jag insåg detta först nu och jag har funderat en del över hur man ska bemöta en närstående med problem som dessa. Det är svårt att säga rakt ut "jag tror du har problem" eller "kom över det där nu". Men vad man kan göra är att få personen att försöka tänka till, "är det något i mitt liv jag saknar", "finns det en tidpunkt då problemen började" och i så fall "vad hände då?" Har vi alla bollar omkring oss i rullning och på en bra nivå, mår vi bra i övrigt och känner att vi faktiskt håller på med något som vi vill, har vi så jäkla kul att vi knappt hinner tänka på livet, framtiden, dåtiden, ja, då har vi väl inte heller tid att hålla på att oroa oss över vad vi stoppar i oss och hur många kalorier vi förbrände under dagen. Jag tänkte skriva att "livet borde inte vara en ständig kamp" men insåg just att djurens rena syfte är att kämpa för överlevnad, så med det sagt är vi gjorda för att vara redo för kamp. Men det finns inget inom evolutionen som tvingar oss att göra det extra svårt för oss själva, att kämpa för något extremt onaturligt. Man kan ju faktiskt välja roligare saker än siffrorna på en våg, eller sin egen spegelbild, att kämpa för, saker som när man man är gammal och grå och tänker tillbaka på sitt liv är glad att man kämpade för. Typ att kunna dansa igen. Eller springa väldigt långt eller väldigt fort. Eller ett förhållande eller en utbildning. Saker som man kan le åt när man tänker tillbaka på dem. De är värda att kämpa för. Inte en snyggare bikinikropp.

Likes

Comments

Här var man inte vidare aktiv nej.


Fasen, jag är lite bitter. Jag har haft tre fantastiska träningsveckor då jag kunnat träna ordentlig 5 gånger i veckan utöver all annan fysisk aktivitet man gör. Energin har bara sprudlat. Sen, förra onsdagen tog det tvärstopp. Jag tvingade mig till gymmet och körde världens mest ovärda rehabpass, annars brukar man ju bli taggad när man väl är där, men inte denna gång, och sen åkte jag hem och la mig i soffan och var ömklig. Och sedan dess har jag inte orkat få upp pulsen avsevärt, motivationen har funnits där men kroppen skriker NEJ. Jag har någon infektion i kroppen då jag först hade ont i halsen men sedan fick en akut inflammation vid en visdomstand, men jag tycker inte att det borde påverka min energi så mycket. Infektionen verkar inte hålla med. 


Allt jag vill nu är att känna mig pigg igen och inte oroa mig för att infektionen ska bli värre om jag sätter igång att träna. Vilket jag ändå inte vet hur det ska gå eftersom jag blir andfådd och får mjölksyra av minsta lilla backe.


Jaja, jag intalar mig själv att jag är frisk imorgon så får vi se hur stark tankekraften är...

Likes

Comments

​Nu har veckan med bara växtbaserad kost dragit förbi utan större bekymmer. Eller ah, det blev bara 6 dagar för idag har jag varit på 1-års kalas och blivit bjuden på sojakorv, senap och cupcakes, och då får man offra sig för laget. Jag ÄLSKAR sojakorv och senap!! Det är hundra gånger bättre än alla cupcakes i världen. 


I alla fall, problemet under veckan med bara växtbaserad kost har varit att ha kommit upp tillräckligt med kalorier på en dag. Det har blivit dubbla sallader (lunch och middag) och frukter till lunch och mellanmål. Men det finns liksom en gräns för hur mycket söt frukt man känner för att stoppa i sig på kvällskvisten när man känner sig hungrig, då låter man hellre bli.


Jag har ätit bönpasta, den varianten som bara består av 100% bönor och inte massa annan skit. Men inte ens med den har jag nått några större mängder kalorier. Så det kanske inte var världens bästa "diet" att testa på veckan efter ett halvmaraton då man ju faktiskt behöver energi för återhämtningen. Men,,, jag har fått bättre hy under veckans gång och det känns bra att inte trycka i sig massa onyttigt utan BARA bra saker.


Jag ska nog fortsätta på liknande sätt kommande vecka. Jag funderar på att lägga till kvarg för att jag saknar det till frukost, men jag vill också gärna köra vegan style. Nu ska jag dra igång träningen på riktigt också efter en veckas promenader och bara 2 ordentliga träningspass,, och då måste jag äta betydligt mer än de 1200 kalorier jag har kommit upp i denna veckan.


Så vi får se hur kommande vecka ser ut, nu har jag en nyöppnad kvargburk i alla fall, så imorgon blir det åtminstone kvarg, sen får jag helt enkelt se.


Jag rekommenderar påhittet i alla fall och känner mig mycket lättare i kroppen och man mår liksom bra av att veta att man bara stoppar i sig BRA saker!



Likes

Comments

Jag har känt mig i obalans på sistone. Jag har sovit men ändå vaknat trött, varit grinig trots att jag inte borde osv. Jag har också de senaste veckorna grottat ner mig i choklad. Jag måste ju ha ätit choklad varje dag den senaste månaden. Lite mörk choklad om dagen har ju aldrig skadat, men när det blir mer, mer och mer så känner man att "Nej för tusan, nu får det bannemig vara nog!".


Med de orden har jag bestämt mig för att endast äta frukt och grönt i en vecka, alltså inte ens min vanliga kvarg till frulle eller knäckebröden eller, vad äter jag mer än det.. Halloumin till lunch typ. 


Somliga skulle kalla det diet, andra detox. Jag kallar det inget, jag är inte mycket för labeling. Men det är ju på ett sätt i syfte att rensa kroppen på skit och endast stoppa i mig sådant som jag vet att jag mår bra av. 


Jag oroar mig över de låga proteinnivåerna men eftersom jag ändå är brutalt mörbultad efter gårdagens lopp så kommer jag ändå ligga lågt med träningen kommande veckan. Är man van vid morgonkvargen har man nån falsk bild av att livet faller isär utan protein även om jag mycket väl vet att så är inte fallet. 


Och chokladbehovet får jag väl stilla med den berömda chokladbananglassen som det känns som alla pratar om nuförtiden. 


Det här ska nog gå!!

Likes

Comments

Ja men ja överlevde. Och jag tänkte göra en review på Göteborgsvarvet!

Starten: sjukt mycket folk men också sjukt härlig stämning. Det där "vill ni sakta ner, håll till höger" är ju ren bullshit för folk sprang i eget tempo överallt. Men tack vare publiken i hela Slottsskogen så gick de första 2 kilometrarna oberört förbi, dessutom lyckades jag hålla ett gott tempo utan att stressa upp mig och var jag nöjd över.

Älvsborgsbron: första 5 km kändes bra, men jag blev trött efter mina första vattenklunkar för loppet. Jag bestämde mig för att dricka lite vid varannan station och det verkade funka bra. Vi hade lite duggregn under loppet vilket bara var myspys. Väl på bron var det lite drygt uppför men nerför var det bara att dra på och jag verkar kunna hålla ett bea tempo nerför för där drar jag förbi alla, haah.

Hisingen: ca. 6-14 km går på Hisingen och det var ganska drygt. Inte mycket publikfest och ingen inspirerande miljö, men med bra musik funkar det ändå.

Göra älvbron: Här låg folk huller om buller i riktigt långt tempo och det var omöjligt att trycka på eftersom folk gick även i höger "löpfält" då blev jag lite arg faktiskt eftersom jag hade energi. Men jag drog på neråt istället.

Avenyn: Här var det kul, men jobbigt, nu vill man öka och publiken får en ännu mer taggad men det går ju lätt uppför hela tiden så det gäller att inte ta ut sig själv för hårt, men likaså här hittade jag ett bra tempo och här insåg jag också att jag hade mycket energi kvar och hade varit extremt klok med energisparandet för här drog jag om person efter person.

Sista 3: Jag fick plötslig smärta i nacken/axlar efter att ha spänt mig, så jag ville dra på men fick istället sakta ner och slappna av i armarna och till slut släppte det lite så sista kilometern så kunde jag trycka på och lagom till de sista 400 metrarna var jag supertrött. Sen var jag dum nog att få för mig att snapchata målgången så istället för att finslipa tiden så höll jag på att fiffla med mobilen.

Men jag var nöjd och med tanke på vårens motgångar så är jag glad att jag kom runt utan att få för ont i knät.

Men jisses, idag snackar vi träningsvärk i benen, haha!

Likes

Comments

Dagen är kommen. Dagen som kommer innebära smärtande muskler och värkande leder, svettigt hår och "springsnörvel", skoskav (förhoppningsvis inte) och trötthet. Men också en dag som jag hoppas kan bli ganska så bra.


Jag har sprungit ett lopp tidigare i mitt liv. På Öland för 2000 år sedan typ. Jag har aldrig haft förutsättningarna för att bli en bra löpare, eller ens så bra som jag vill bli, vi alla föds olika, och jag har alltid haft dålig lungkapacitet, dessutom har min kropp fått slita hårt under åren som hårt satsande dansare, och det känns, varje dag.


Så att anmäla sig till ett lopp där jag vet att min prestationsdjävul kommer skicka signaler till min hjärna hela tiden om hur viktigt det är att få en bra tid (det är ju egentligen inte alls viktigt,, vem bryr sig liksom? Inte en jävel) kommer innebära en hel del smärta. När jag anmälde mig så hade jag som mål att komma under 2 timmar. Nu hoppas jag att min största bedrift kan vara att inte bry sig om tiderna, utan att springa och njuta och inte få så jäkla ont.


Jag trivs ju bäst, ensam på spåren i skogen. Och nu ska jag plötsligt springa 21 km i en folkhärd, på asfalt, med publik, kameror och hela kittet runt mig. Men det kanske blir bra. Jag får tänka på kladdkakan jag ska unna mig när jag har kommit i mål. Och så får prestationsdjävulen förhoppningsvis helt enkelt se sig besegrad. Hen kan också få kladdkaka sen som plåster på såren.


Hoppas att alla andra som springer Göteborgsvarvet idag också unnar sig lite kladdkaka efter, det är ni värda!

Likes

Comments

En jävligt deppig bild. Men den illustrerar de senaste dagarna väl. Så så fick det bli.


​Jag har ju lovat mig själv att skriva lite efter varje löpträningspass (jag hinner ju med en del annan motion också, men den räknas inte här.. därav "löpträningspass"..) men att ens tänka på söndagens pass ger mig ångest. Det var DET SÄMSTA PASS JAG NÅGONSIN VARIT MED OM. Typ så. Nej inte typ så. Det var det. Jag vaknar av riktigt jävliga nyheter som plingar in som sms. Jag blir ställd och känner att jag bara måste ut. Utan någonting i magen tar jag mig ut och springer mitt långpass på 90 min. För det hade jag ju bestämt innan, och har man bestämt något, ja, då gör man ju vad man bestämt. (jag får nog lära mig att man inte ALLTID måste göra precis som man bestämt). I alla fall. Inte nog med att jag måste ta pauser djupt inne i skogen och gråta och att energin är nere på ZERO så är det ju även halvsnö/halvslask jag springer på i 90 min, vilket i princip innebar ett steg fram = ett halvt steg bak. Typ så. 


Det enda positiva var väl att endorfinernas gjorde att jag mådde lite bättre när jag kom hem. Och så fick jag äta kladdkaka utan dåligt samvete. För det hade jag faktiskt förtjänat. 


Men.. Dagens pass. Det tar emot. Kroppen värker lite lätt och söndagens ångestpass sitter kvar i minnet, inklusive att jag har en tuff vecka för benen framför mig. Jag funderar på att ändra lite i schemat och inte springa de där 1k-intervallerna utan faktiskt ta ett mysigare pass. Så att jag får det där myspasset som jag såg fram emot i söndags, som bara blev pannkaka. Jag vet att man måste träna på att springa fort för att bli bra på at springa fort.. Men ibland vill man faktiskt inte springa fort.


Så det blir nog ut i skogen och lufsa idag istället. Solen skiner och det är kallt. Det kan nog bli bra. Kanske. 

Likes

Comments

Lördagkväll. I brist på annat får jag uppdatera träningsstatusen. Jag följer nu mitt egenkomponerade träningsprogram inför halvmaran, ett program som jag komponerat efter att ha läst diverse olika program skapade av experter här i cybervärlden. I torsdags blev det ett tufft intervallpass, totalt 9 km. Adduktorerna i höger höft hade en hel att säga till om efter det passet. Min kropp säger gärna ifrån när jag ökar tempot. Den vill att jag ska mysspringa för evigt. Men det vill ju inte jag. Jag vill bli snabb och uthållig som vinden. Igår vart det gym med bla. rodd, övre extremitet och bål. Hallå träningsvärk på den. Imorgon vankas det långpass och det ser jag fram emot. Då får ju mysa runt för fullt. Snön är jag dock riktigt trött på, likaså slasket. Det blir så krångligt, blött och trögt att springa. Jag vill mest ha sommar och en bräda att softa runt på och låtsas vara nån IG-kändis-yoga-lover. 



Likes

Comments