View tracker

Ja jag ska berätta lite om min tid som barn å ungdom blev ganska hårt mobbad från första klas till gymnasiet.. Var oftast rädd att gå till skolan då mina vänner var dumma, jag fick glasögon när jag var 3år så har jämt haft glasögon. En dag kom jag hem utan glasögon å mamma fråga vart dom var å jag sa att jag tappat dom. Men mamma fatta att de var nått annat som hänt å gick samma väg till skolan som jag gjorde å där i sanden på fotbollsplan låg dom nerstampade å knäckta. Ja sånt händer ganska ofta kommer ihåg att jag fick en fin vit vårjacka som jag tyckte så mycket om när vi gick hem från skolan så skala en av tjejerna en apelsin å sen torka av på min jacka å sa att den var ful. En av killarna lyfte upp mig en gång å skrapa hela min rygg mot en stenväg så jag fick skrapsår på hela ryggen. Ja mobbad å kränkt varje dag en dag så hade en av tjejerna i min klass kommit hem å var ledsen hennes mamma var lärare å sa att hon inte orka se längre att dom mobba mig. Så blev väl bra i några veckor men sen var de igång igen fick höra att man var äcklig,ful glasögonorm mm.. Sen börja jag Högstadiet ja vart väl lite bättre men fortfarande den fula äckliga tjejen tills jag fick min första pojkvän på en annan skola som spela hockey då ville de bli min vän men det ville inte jag. Så jag stod på mig å fick nya vänner på en annan skola. På gymnasiet blev det äntligen bättre nya vänner ny skola. Men jag har alltid våga prata om att jag blivit mobbad nu som vuxen idag säger alla att man inte kan tror att jag blivit mobbad men det har forma mig till den jag är idag. Det bästa som hände var att två av de killar som mobba mig värst bad om ursäkt nu när vi blev äldre.. Den ena killen var jag så rädd för han sa varje dag att han skulle döda mig efter skolan eftersom jag ändå var så ful å äcklig. Så lite om min barndom blev lite beröd av detta hoppas det kommer till nytta. Erika

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det känns jobbigt att berätta om, men det är ändå på något sätt som att det inte hände mig. Det var någon annans liv. Som på film när jag tänker tillbaka på det. Jag mår fortfarande väldigt dåligt över det, över hela situationen i skolan och hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ur situationen. Hade ingen aning om jag ens skulle överleva nästa dag. 

Jag har nästan aldrig pratat om det. Berättat vissa delar. Utplockat för att göra det hela mer hanterbart för mig. Försökt bearbeta en bit i taget. Ska försöka ge en bild om hur det var i skolan, men saker var också väldigt komplicerade hemma då jag hade en missbrukande mamma som inte klarade av att stötta mig eller vägleda mig genom detta.
Allt började med när jag flyttade från vår trygga lilla by, in till staden i närheten och jag fick börja ny skola. Jag var 11 år då och började alltså i 5e klass.  Hela attityden i denna skolan var förändrad mot det som jag var van vid.  Jag hittade direkt en vän som jag fastnade vid, och det märktes snabbt att hon var kompis med de "coola" barnen. För jag förväntades att jag skulle vara likadan som min vän. Lika rebellisk, snygg och kaxig.
Första dagen i skolan satt vi i en ring på golvet och hade musiklektion. Vi skulle sjunga någon sång, och jag sjöng med. Det hade jag alltid gjort innan. Så fort de "coola" barnen i klassen noterade detta viskade en av dem till mig "jävla tönt" och blängde nedvärderande på mig. Jag blev helt chockad. Aldrig hade någon kallat mig tönt innan. Aldrig hade jag ens reflekterat över att vissa barn var "coola" och vissa var "töntar". Att man var av olika värde. Men det märktes väldigt snart att klassen var väldigt uppdelad. Man var tvungen att välja sida. Skulle man vara med "töntarna", "plugghästarna" eller de "coola". Jag höll mig till min kompis och försökte passa in i den "coola" gruppen så gott jag kunde. Oftast var det ju trots allt bara vi 2 som umgicks. Men vissa ville inte acceptera mig för att jag hade en pojkvän och folk började sprida rykten om att jag var en "hora" och "slampa" osv.  Egentligen så tror jag att de synade mig. Jag var inte "cool", hur mycket jag än försökte spela. Jag började "sälja ut" mig själv, göra tjänster, ge bort saker osv för att jag skulle få stanna i gruppen. Det var jag som alltid fick köpa ut cigg.

Jag litade inte på gruppen, det krävdes väldigt lite för att de skulle vända sig emot mig och börja sprida rykten igen. Men det som fick allt att eskalera och hela min värld att rasa var en aprilkväll någon vecka innan jag skulle fylla 14 år. Jag och min vän var på ett sånt runtresande tivoli. Jag och min vän ville röka på och letade upp ett par bekanta några minuters promenad bort som var allmänt kända att alltid ha hasch eller dyl. De bad oss följa med dem, till en mer diskret plats för att deala. In i en skogsdunge. Det var 4 stycken av dem, ca 16-18 år, vet inte exakt, och så var det jag och min vän som snart skulle fylla 14. De 4 killarna delade upp oss, vet inte exakt hur det gick till, för det gick så fort och möjligen var jag lite full, men de var plötsligt hotfulla och så puttade en av killarna omkull mig och jag slog huvudet i en sten. Jag försökte resa mig för att ta mig därifrån, men de höll fast mig och slet av mig kläderna och kastade iväg dem. Min vän som var en bit bort begav sig iväg. Varför vet jag inte riktigt, kanske berättade de andra 2 killarna att jag ville stanna hos dem. Hon hade nog inte fattat vad som höll på att hända en liten bit längre in i mörkret i skogen, och trodde att jag övergav henne. De 2 andra killarna kom och slöt upp sig med gruppen. Jag försökte skrika, men de höll för min mun och stoppade ner mossa, löv och pinnar i munnen på mig och hotade mig. Jag grät och la kvar på den kalla fuktiga marken, men munnen full med pinnar och 4 äldre killar som höll fast mig och 3 av dem turades om att våldta mig. En av dem sa gång på gång mellan hoten att "fan, vad det är skönt att våldta dig"...
Jag vet inte hur jag kom hem. Eller när. Men jag minns att min vän plingade på min dörr med några av hennes andra vänner där de stod och skrek och skällde på mig för att jag hade dissat henne för de där killarna. Jag tror att jag berättade vad som hände, men jag tror inte att hon trodde på mig. En av dessa killarna var kusin till en av våra gemensamma vänner. 
Nästa dag och flera dagen efter klottrade en av de som våldtog mig ner min hiss med orden "she has been raped", på sånt där konstnärligt grafittiaktigt sätt, som en tagg. Som något som han var stolt över. Jag vet precis vem det var, för han bodde nämligen i trappen bredvid och hade alltså koden till min trappuppgång.  Jag anmälde våldtäkten till polisen ett par dagar senare, men klarade inte av att bli undersökt på gyn. Inte ens efter lugnande mediciner. I efterhand önskade jag att jag gjort det. Och efter att man i polisförhöret frågade hur jag var klädd innan våldtäkten och antydde att jag i princip fick skylla mig själv som hade urringning och tighta byxor, så vägrade jag att gå dit mer.
När min väns vän fick reda på att att jag hade anmält hennes kusin för våldtäkt så tog det hus i helvete. Alla vände sig emot mig, det spreds åter igen rykten om att jag var en hora och slampa, och att jag hade lämnat min vän ensam den där kvällen. Jag och min vän förblev vänner, men alla andra vände sig mot mig. De slog och sparkade efter mig i korridorerna. Skrek efter mig. De väntade på mig efter skolan för att misshandla mig. Och de lyckades flera gånger också. De misshandlade äver min lillasyster bara för att hon var just min lillasyster. 
En kväll när jag och min syster var på ica så gav sig 2 killar på mig. En av dem var en kille som brukade slå och sparka mig i skolan. Han började tafsa på mig, kallade mig hora då sparkade jag honom  och försökte springa därifrån. Men de var för snabba. Den ena killen tog tag och höll i min syster, och den andre, som var säkert 30 cm längre än mig, gav mig knytnävsslag i ansiktet. Om och om igen. Det svartnade för ögonen. Allt jag hör är min systers skrik och paniken i hennes röst. Jag hör den än idag. Jag känner att det rinner blod ur min mun. Verkligen rinner. Min mun fylls av den där varma, järnsmakande, tjocka sörjan. Jag stapplade hemåt när han kände sig klar, när han visat vad som hände om någon säger "nej" flera gånger och sedan agerar i självförsvar mot hans antastande. Han vann.
Jag vågade inte gå till skolan längre. Jag gömde mig i trappuppgången tills jag hörde att mamma hade gått till jobbet, och smög sedan in i lägenheten igen. Budbärare från skolan med hot hade kommit hem till mig och sagt att han skulle döda mig om jag satte min fot i skolan igen. Men en dag så hittade mamma mig i trappuppgången. Hon tvingade mig att gå till skolan. Men jag vågade inte. Jag vågade verkligen inte. I alla fall inte utan en kniv. En kniv som jag några timmar senare skar i en annan tjejs hand och sekunder senare höll hårt mot hennes hals. Jag skrek "släpp henne, annars skär jag dig" när 10-15 personer stod i en ring runt mig, min syster och min systers kompis, som bara hade sagt "detsamma" när hon fick en taskig kommentar, som de hade tagit ett stryptag på. Och hon släppte, och vi sprang hem och ringde polisen. Jag hade verkligen fått nog och brydde mig inte längre om något förutom min syster och bror.
Gick på några speciallektioner ibland och lärarna hjälpte mig smyga ut bakvägen när det stod folk i kö och väntade att få antingen slå eller döda mig utanför klassrummet. Jag visste aldrig vilket. Ibland kände jag att det ändå inte spelar någon roll.
Någon gång vid denna tidpunkten var min vän tvungen att flytta. Jag fann senare en ny vän som jag klamrade mig fast vid. Och det kändes så bra, jag gick inte i skolan och knappt hon heller vad jag minns, vi umgicks kvällar och helger, hittade på diverse djävulskap, men för att sammanfatta det hela så bytte jag umgänge helt. Men efter en tid när skolan och soc, efter vad som kändes som en evighet, förstod att det inte stod rätt till, varken i skolan eller hemma, så var även jag tvungen att flytta. Jag fick LVU eftersom man ansåg att min mamma inte kunde ta hand om mig, och jag kunde inte bo hos min pappa, som mina syskon fick göra. Jag fick flytta till ett behandlingshem 25 mil bort och började om, 2 månader innan jag skulle fylla 15 år. Och jag blev aldrig mer mobbad efter det. Jag som knappt ens hade gått i skolan sedan 6e klass gick ut 9an med bara VG och MVG i betyg och kom in på restauranglinjen. Jag hatar att åka tillbaka till den där staden, vågar knappt gå ut när jag hälsar på min pappa där, och mår fortfarande dåligt över allt som hände där.

Likes

Comments

View tracker

Jag förundras varje dag om det man får höra om olika psykiatriska kliniker runt om i världen.

Psyk är ett ställe man åker till om man mår dåligt och vill ha hjälp.
Men bakom dom snälla ansiktena på vårdarna döljer sig något som man aldrig hade kunna förvänta sig.
Det föregår vuxen mobbning på flera olika kliniker.
Ska det verkligen få vara såhär?
Ska dom som väljer att åka in dit med ett förtroende att dom ska må bättre å få hjälp bli ännu mer nertryckta?.
Personalen verkar tycka detta e helt okej då inget görs för att förhindra detta.
Men jag sätter ner foten emot detta, det är inte meningen att kliniker ska få ha sånt här maktmissbruk.
Det är inte meningen att man ska få höra att man e tjock å fet å att man inte har något där å göra.
Att man får skylla sig själv att man står där man står.
Det e ju ett ställe som ska hjälpa å stötta inte få en å verkligen vilja dö.
Tack vare att dom använder vuxen mobbning på psyk så är det många som undviker att fara dit trotts att dom skulle behöva göra det.
Att man åker in akut med ambulans eller på annat sätt för att sen sitta där å må så dåligt att man vill försvinna och läkaren kommer å säger några få ord till dig som kan göra att man tappar greppet helt.
Vi måste få ett stopp på mobbningen både på psyk och utanför det är inte rätt att dom ska få ha sånt här maktmissbruk bara för att dom jobbar inom vården.
Att få höra "du behöver inte läggas in då du själv skapar problemen och inte försöker göra det bättre" det är maktmissbruk att trycka ner en patient på det sättet är så fel.

Stoppa maktmissbruket och mobbningen!!

// Rebecca

Likes

Comments

I lågstadiet var jag en sk. "Damp-unge".
Mina lärare på skolan hade bestämt att jag var en lögnare, trots att jag inte visste hur man ljög, blott 7 år gammal.
Jag blev aldrig betrodd, utan jämt ifrågasatt. Vilket ledde till att jag jämt fick skulden till allt!

I ren trots blev jag bråkig på riktigt, lärarna förväntade sig ändå inget annat.
Jag ljög om allt! Jag började även stjäla och i princip slutade prata.
Lärarna bestraffade mig genom att sätta tejp på munnen, slet i mitt hår och fick sitta vid ensam, både i klassrummet och i matsalen.
Sticka mig med blyertspennor, och jag var den enda som inte fick en "trevlig helg kram".

Jag växte upp i skuggan av min storasyster.
Hon var alltid sötare, smalare, bättre i skolan, hade massa vänner och snyggaste pojkvännerna.
Hon "drev" vår familj, bestämde över allt, och fick kläder, pengar och framförallt var det bara hon som fick gå på ridskola.
Min stora dröm var att få rida, men
Vi hade det dåligt ställt i familjen då min mamma vägrade jobba och pappa blev sjuk.

I skolan vi gick i blev jag kallad "Felicias syster".
Flera av lärarna visste inte ens mitt namn.

Jag började skolka och skolvägra.
Dom få gånger jag var i skolan skrek alla "mobbare", "fyllo", "hora".

Jag fick bröst och rumpa tidigt, vilket ledde till att killarna taffsade hejdlöst. Drog ner byxorna på mig, spottade på mig, Och en dag blev jag indragen i musikrummet och fick linjaler instoppade i underlivet tills det forsa blod.
Flera manliga lärare såg det hända, men ingrep inte.
Detta resulterade i att jag började hata män.
Fram tills 19 års ålder tittade jag inte ens på en man.
Den enda man jag haft är den jag har idag.
Det tog 1 år av dejtande, innan jag vågade kyssa honom. 3 års dejtande innan vi hade sex.
Och även idag efter snart 12 år tillsammans är intimiteten svår för mig.
Mitt hat mot män finns där, och orättvisor i samhället är min hjärtefråga.

(Anonym).

Likes

Comments

Det känns jobbigt att berätta om, men det är ändå på något sätt som att det inte hände mig. Det var någon annans liv. Som på film när jag tänker tillbaka på det. Jag mår fortfarande väldigt dåligt över det, över hela situationen i skolan och hade målat in mig i ett hörn. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ur situationen. Hade ingen aning om jag ens skulle överleva nästa dag.
Jag har nästan aldrig pratat om det. Berättat vissa delar. Utplockat för att göra det hela mer hanterbart för mig. Försökt bearbeta en bit i taget. Ska försöka ge en bild om hur det var i skolan, men saker var också väldigt komplicerade hemma då jag hade en missbrukande mamma som inte klarade av att stötta mig eller vägleda mig genom detta.
Allt började med när jag flyttade från vår trygga lilla by, in till staden i närheten och jag fick börja ny skola. Jag var 11 år då och började alltså i 5e klass.  Hela attityden i denna skolan var förändrad mot det som jag var van vid.  Jag hittade direkt en vän som jag fastnade vid, och det märktes snabbt att hon var kompis med de "coola" barnen. För jag förväntades att jag skulle vara likadan som min vän. Lika rebellisk, snygg och kaxig.
Första dagen i skolan satt vi i en ring på golvet och hade musiklektion. Vi skulle sjunga någon sång, och jag sjöng med. Det hade jag alltid gjort innan. Så fort de "coola" barnen i klassen noterade detta viskade en av dem till mig "jävla tönt" och blängde nedvärderande på mig. Jag blev helt chockad. Aldrig hade någon kallat mig tönt innan. Aldrig hade jag ens reflekterat över att vissa barn var "coola" och vissa var "töntar". Att man var av olika värde. Men det märktes väldigt snart att klassen var väldigt uppdelad. Man var tvungen att välja sida. Skulle man vara med "töntarna", "plugghästarna" eller de "coola". Jag höll mig till min kompis och försökte passa in i den "coola" gruppen så gott jag kunde. Oftast var det ju trots allt bara vi 2 som umgicks. Men vissa ville inte acceptera mig för att jag hade en pojkvän och folk började sprida rykten om att jag var en "hora" och "slampa" osv.  Egentligen så tror jag att de synade mig. Jag var inte "cool", hur mycket jag än försökte spela. Jag började "sälja ut" mig själv, göra tjänster, ge bort saker osv för att jag skulle få stanna i gruppen. Det var jag som alltid fick köpa ut cigg.

Jag litade inte på gruppen, det krävdes väldigt lite för att de skulle vända sig emot mig och börja sprida rykten igen. Men det som fick allt att eskalera och hela min värld att rasa var en aprilkväll någon vecka innan jag skulle fylla 14 år. Jag och min vän var på ett sånt runtresande tivoli. Jag och min vän ville röka på och letade upp ett par bekanta några minuters promenad bort som var allmänt kända att alltid ha hasch eller dyl. De bad oss följa med dem, till en mer diskret plats för att deala. In i en skogsdunge. Det var 4 stycken av dem, ca 16-18 år, vet inte exakt, och så var det jag och min vän som snart skulle fylla 14. De 4 killarna delade upp oss, vet inte exakt hur det gick till, för det gick så fort och möjligen var jag lite full, men de var plötsligt hotfulla och så puttade en av killarna omkull mig och jag slog huvudet i en sten. Jag försökte resa mig för att ta mig därifrån, men de höll fast mig och slet av mig kläderna och kastade iväg dem. Min vän som var en bit bort begav sig iväg. Varför vet jag inte riktigt, kanske berättade de andra 2 killarna att jag ville stanna hos dem. Hon hade nog inte fattat vad som höll på att hända en liten bit längre in i mörkret i skogen, och trodde att jag övergav henne. De 2 andra killarna kom och slöt upp sig med gruppen. Jag försökte skrika, men de höll för min mun och stoppade ner mossa, löv och pinnar i munnen på mig och hotade mig. Jag grät och la kvar på den kalla fuktiga marken, men munnen full med pinnar och 4 äldre killar som höll fast mig och 3 av dem turades om att våldta mig. En av dem sa gång på gång mellan hoten att "fan, vad det är skönt att våldta dig"...
Jag vet inte hur jag kom hem. Eller när. Men jag minns att min vän plingade på min dörr med några av hennes andra vänner där de stod och skrek och skällde på mig för att jag hade dissat henne för de där killarna. Jag tror att jag berättade vad som hände, men jag tror inte att hon trodde på mig. En av dessa killarna var kusin till en av våra gemensamma vänner.
Nästa dag och flera dagen efter klottrade en av de som våldtog mig ner min hiss med orden "she has been raped", på sånt där konstnärligt grafittiaktigt sätt, som en tagg. Som något som han var stolt över. Jag vet precis vem det var, för han bodde nämligen i trappen bredvid och hade alltså koden till min trappuppgång.  Jag anmälde våldtäkten till polisen ett par dagar senare, men klarade inte av att bli undersökt på gyn. Inte ens efter lugnande mediciner. I efterhand önskade jag att jag gjort det. Och efter att man i polisförhöret frågade hur jag var klädd innan våldtäkten och antydde att jag i princip fick skylla mig själv som hade urringning och tighta byxor, så vägrade jag att gå dit mer.
När min väns vän fick reda på att att jag hade anmält hennes kusin för våldtäkt så tog det hus i helvete. Alla vände sig emot mig, det spreds åter igen rykten om att jag var en hora och slampa, och att jag hade lämnat min vän ensam den där kvällen. Jag och min vän förblev vänner, men alla andra vände sig mot mig. De slog och sparkade efter mig i korridorerna. Skrek efter mig. De väntade på mig efter skolan för att misshandla mig. Och de lyckades flera gånger också. De misshandlade äver min lillasyster bara för att hon var just min lillasyster.
En kväll när jag och min syster var på ica så gav sig 2 killar på mig. En av dem var en kille som brukade slå och sparka mig i skolan. Han började tafsa på mig, kallade mig hora då sparkade jag honom  och försökte springa därifrån. Men de var för snabba. Den ena killen tog tag och höll i min syster, och den andre, som var säkert 30 cm längre än mig, gav mig knytnävsslag i ansiktet. Om och om igen. Det svartnade för ögonen. Allt jag hör är min systers skrik och paniken i hennes röst. Jag hör den än idag. Jag känner att det rinner blod ur min mun. Verkligen rinner. Min mun fylls av den där varma, järnsmakande, tjocka sörjan. Jag stapplade hemåt när han kände sig klar, när han visat vad som hände om någon säger "nej" flera gånger och sedan agerar i självförsvar mot hans antastande. Han vann.
Jag vågade inte gå till skolan längre. Jag gömde mig i trappuppgången tills jag hörde att mamma hade gått till jobbet, och smög sedan in i lägenheten igen. Budbärare från skolan med hot hade kommit hem till mig och sagt att han skulle döda mig om jag satte min fot i skolan igen. Men en dag så hittade mamma mig i trappuppgången. Hon tvingade mig att gå till skolan. Men jag vågade inte. Jag vågade verkligen inte. I alla fall inte utan en kniv. En kniv som jag några timmar senare skar i en annan tjejs hand och sekunder senare höll hårt mot hennes hals. Jag skrek "släpp henne, annars skär jag dig" när 10-15 personer stod i en ring runt mig, min syster och min systers kompis, som bara hade sagt "detsamma" när hon fick en taskig kommentar, som de hade tagit ett stryptag på. Och hon släppte, och vi sprang hem och ringde polisen. Jag hade verkligen fått nog och brydde mig inte längre om något förutom min syster och bror.
Gick på några speciallektioner ibland och lärarna hjälpte mig smyga ut bakvägen när det stod folk i kö och väntade att få antingen slå eller döda mig utanför klassrummet. Jag visste aldrig vilket. Ibland kände jag att det ändå inte spelar någon roll.
Någon gång vid denna tidpunkten var min vän tvungen att flytta. Jag fann senare en ny vän som jag klamrade mig fast vid. Och det kändes så bra, jag gick inte i skolan och knappt hon heller vad jag minns, vi umgicks kvällar och helger, hittade på diverse djävulskap, men för att sammanfatta det hela så bytte jag umgänge helt. Men efter en tid när skolan och soc, efter vad som kändes som en evighet, förstod att det inte stod rätt till, varken i skolan eller hemma, så var även jag tvungen att flytta. Jag fick LVU eftersom man ansåg att min mamma inte kunde ta hand om mig, och jag kunde inte bo hos min pappa, som mina syskon fick göra. Jag fick flytta till ett behandlingshem 25 mil bort och började om, 2 månader innan jag skulle fylla 15 år. Och jag blev aldrig mer mobbad efter det. Jag som knappt ens hade gått i skolan sedan 6e klass gick ut 9an med bara VG och MVG i betyg och kom in på restauranglinjen. Jag hatar att åka tillbaka till den där staden, vågar knappt gå ut när jag hälsar på min pappa där, och mår fortfarande dåligt över allt som hände där.

Likes

Comments

Jag var mobbad under hela min skoltid, både grundskolan och gymnasiet. Det kunde vara både psykiskt och fysiskt. När jag tänker efter så började det lite redan på dagis, där jag ibland var utfryst och inte fick vara med och leka.
Det fanns flera anledningar till att jag var mobbad. Alltid fanns det något som var "fel". Jag hade epilepsi, hade glasögon, var mullig (i alla fall på lågstadiet), följde inte modet och pratade långsamt. Jo just det jag hade kort hår på lågstadiet och det skulle man ju inte ha. Att jag hade epilepsi tyckte flera innebar att de kunde kalla mig mongo. De sa att det är väl ungefär samma sak. En gång när vi hade en vikarie så blev jag instängd i ett skåp utanför klassrummet. Lektionen hann börja innan jag blev utsläppt. En annan gång fick jag en spark i tinningen av en kille. Anledningen var att hans kompisar sa att jag hade tittat åt hans håll. Det fick jag inte göra. Hans kompisar ville veta vad han skulle göra, om jag hade gjort det. Hela skoltiden var i princip en plåga. Jag hade ont i magen nästan varje dag och ville inte dit. Ett annat exempel var när jag hade kryckor och någon sparkade undan dem i trappan på högstadiet. Jag hade kryckor för att en kille hade stampat på min fot med stålhätteskor. Detta är bara en del av allt som hände. Det värsta var nog att jag inte fick något direkt stöd av lärare och skolledning. På gymnasiet var det smidigast att få bort mig från skolan, för då var problemet löst. Om jag lekte med någon så var det ofta för att den "riktiga" kompisen var sjuk eller bortrest. Jag var alltså reserv.

Likes

Comments

I min uppväxt har jag fått stått ut med mycket och det här kommer vara första gången jag öppnar mig och säger vad jag tycker och tänker om er människor som faktiskt ständigt retade mig för att jag var mig själv.

Det mesta började väl redan när jag gick i 5an på lågstadiet. Alla dessa händelser sitter faktiskt djupt inne och jag har än idag kunnat må dåligt över hur ni människor, eller ska man säga odjur mobbade mig.

Jag kommer ihåg att min underbara mamma som då jobbade i klädaffär och hade hand om barnavdelningen där ständigt kom hem med det nyaste i klädväg till mig och min lillebror. Vi var alltid rena och hela och det såg min mamma till. Hon hade köpt nya kläder till mig, och som vilken flicka som helst i 11 års åldern älskade ju rosa och jag var riktigt nöjd över min egna stil. MEN; när jag kom till skolan så sitter dessa "odjur" och skrattar åt mig, kallar mig tönt, dom undrade om mormor hade klätt mig och att jag hade fula kläder på mig, jag höll helt enkelt inte efter deras motto. Den dagen när jag gick från skolan gråt jag hela vägen hem ensam, och såhär var det i princip varje dag. En annan sak ni mobbade mig för var när jag hade fått min mens, ni satt och skrattade åt mig och tyckte att jag var äcklig. Men då vill jag bara säga till er att jag mognade först, och det har man ju märkt tydligt på senare dagar också eftersom ni än idag orkar hålla på.

När vi började i 6an kommer jag ihåg att jag inte ens kunde gå hem från skolan tryggt utan att ni tryckte ner mig i snön och matade in snö innanför mina kläder så jag fick gå hem genomfrusen och gråta. Men den dagen jag bytte stil till en mer anpassad stil ni hade så slutade ni helt plötsligt att hålla på, eller ja, i alla fall att klaga på hur jag såg ut och trycka ner mig i snön osv. Ni fortsätte ju givetvis att tugga massa onödiga kommentarer och göra så vi alltid blev ovänner, för ni var ju så coola och allt skulle gå efter er pipa.

Något som verkligen stört mig också är hur ni alltid skulle vrida och vända på saker och ting så jag skulle få skit av andra hela tiden för att ni själva var så förbannat fega för att stå för något. Jag kan säga att jag var heller ingen ängel vissa gånger, men ni tog fan priset. Jag minns en gång en person som pratade skit om en kompis mamma, men vem blev boven i dramat för att man sa vad man hade hört? Jo jag, för då bortförklarade ni er fast ni hade sagt detsamma. Ni har ta mig fan alltid klarat er undan som några små oskyldiga hundvalpar ( har ni framstått som i alla fall). Jag skulle så gärna vilja samla alla som jag "pratat skit" om och säga hur det egentligen varit, jag har ju inte alltid varit boven i dramat.

Jag skulle kunna sitta här i en evighet och skriva om allt ni gjort mot mig OCH för den delen andra också, men då skulle det antagligen bli en hel bok. Och något jag tror på är att karma slår alltid tillbaka på den som gjort något, och på vissa av er så har den faktiskt slagit till rejält ett par gånger.

Och till er som alltid stått dessa nära kanske ska ta sig en funderare på vad ni egentligen gjorde för val av kompis, ni borde skämmas ögonen ur er för ni har hakat på som några jävla små kor på grönbete.

På gymnasiet härjades det också vilket ledde till att jag fick hoppa av skolan i 2 månader (det gjorde att jag gick ut med dåliga betyg och fick läsa om allt på komvux). Jag fick utskrivna mediciner för att orka sova om nätterna och för att jag hamnade i en depression. Det hade inte sin anledning för vad som just hände på gymnasiet, utan detta hände för att jag var så trött på att hela min uppväxt blivit mobbad. Ni ska vara glada att jag överhuvudtaget är vid liv idag, för det var nära att jag ville avsluta mitt liv på denna jorden, och det vet min mamma som såg det med egna ögon. Det är många människor per år som tar sina liv just för att dom är trötta på hur folk behandlar dom och för att dom känner sig värdelösa. Tänk på vad fan ni kunde ställt till med. Min mamma och pappa kanske inte hade haft deras dotter kvar, och tänk er själva idag om era barn skulle ta livet av sig och ni var tvungna att fortsätta leva utan dom hur ni skulle känna er.

Idag kan jag säga att jag har dom vänner som verkligen är mogna på samma nivå och som man kan ha en vuxen dialog med utan att det ska fjantas och tjafsas med folk hit och dit bakom ryggen på varandra. För det är något jag stört mig på, ni sitter till den ena och pratar skit om den andra och sen tvärtom och så umgås ni allihop. Gör er av med dessa vännerna då istället om ni inte har något gemensamt eller tål varandra.

Och vuxenmobbning är värst. Visst att det lämnar djupa sår i en som liten, man kommer alltid ihåg vilka personerna är som gjort något mot en.

Så istället för att gå och vara bittra och sura och prata skit bakom ryggen på varandra hela tiden, var rädda om era vänner istället för snart kommer dom tröttna och inte vilja ha er i närheten. Jag har gjort mig av med många som pratat och det har jag valt själv för är så trött på allt med skitprat, ni lever på rena dagisnivån ärligt talat.

JAG har i alla fall vuxit upp!

Likes

Comments

Hej alla läsare!
Tänkte skriva lite om en grej som hände + hur det kändes för mig att träffa några av mina mobbare i efterhand när allting slutat.
Allting började med att jag vart jätte smal,jag fick anorexia.
Jag dolde det med stora kläder men tillslut började det synas i ansiktet på mig.
Min så kallade kompisar började kolla snett på mig och tog avstånd vilket jag inte reflekterade över speciellt mycket till en början.
Men efter ca 3 veckor så hände en sak som fick allting att vända, jag trillade ihop i skolan.
Lärarna ringde ambulans å jag fick snabbt åka till akuten.
Väl där så stabiliserade dom mig å körde mig till intensiven, efter 1 vecka på iva så hamnade jag på vanliga barn avdelningen.
Det va då helvettet började, fick sms på mobilen med massa hat ord som till exempel (gå och dö ,hoppas du svälter ihjäl ,du är ful) ja en massa helt enkelt.
Det tog väldigt hårt på mig så den dagen jag fick sond å skulle skrivas ut så försökte jag ta livet av mig.
Jag lyckades inte ens skada mig då dom hade så hård koll på mig.
Jag kom hem å skulle försöka återgå till en normal vardag vilket inte var lätt.
Dom började slå mig låsa in mig i små utrymmen å skrika "du som är så smal behöver inte ha större utrymme" vilket tog hårt på mig mitt psyke gjorde mig galen å jag började tro på det själv att det va så det skulle vara.
Sådär höll det på i ca 3 år och skolan gjorde inget.
Jag bytte skola vilket resulterade att jag började må lite bättre för varje dag som gick.
Åren gick å jag lyckades övervinna anorexian vilket jag är glad över.
Nu i efterhand har jag träffat dom som mobbade mig men det är som att vi aldrig känt varandra dom hejar men inget mer dom vågar inte ens kolla på mig.
Det känns bra faktisk för jag övervann en kamp som dom aldrig trodde jag skulle lyckas med.
Jag visade dom att jag var starkare och att oavsett hur mycket dom höll på så lyckades jag klättra upp igen och göra något som var negativt från början till något positivt.
Det jag vill säga med detta är att oavsett om du är mobbad nu eller varit mobbad så stå på dig våga möta dina mobbare å visa dom att du är starkare än va dom någonsin kommer vara <3
// Rebecca

Likes

Comments

Här är min snabbt korta mobbningsberättelse:

Tänk er från att vara vänner, att umgås varje dag i skolan - till att få höra att man är en slampa, att man är ett luder, att man är äcklig och att man borde dö för att man inte är värd att leva längre. Det är sådant som INGEN någonsin ska få höra.

Jag gick i 7an, hade ett äldre syskon som gick i 8an och då var klasskamrat med denna mobbare. Både jag och min syster var vän med henne, umgick nästan dagligen. Tills det blev för mycket!
Tjejen (som då är mobbaren) började att bete sig konstigt mot oss. Titta konstigt på oss, och sen kom allt. Alla fula glåpord, att vi båda var horor, billiga och att vi inte var värda att leva, att vi var smala äckliga små luder. Min syster blev senare dragen i håret av denna, inkastad i skåpen i skolan av henne, slagen i magen så hon vek sig dubbel. Vi blev utstirrade, det fortsatte på internet. 2 av våra närmsta vänner valde att hellre stå på mobbarens sida än att stå på våran sida och ställa upp för oss. Så vi släppte kontakten med dom, vi kontaktade skolan som "skulle" ta tag i det, men det hände INGENTING. Ingenting hände från skolans sida, rektorn pratade med oss och skyddade mobbaren, hon hade ju inte gjort något för hon var ju så himla perfekt. Inte kan/skulle hon göra något sådant. Lärare sa till oss att vi fick hålla oss på ett enda ställe i skolan, medans hon där ska få röra sig fritt och fortsätta mobba andra människor i skolan.
Vi kopplade in polis, som tyckte vi skulle blockera hennes nummer, på varenda social medie osv. Även om vi hade gjort det så kom det fortfarande hot å texter på sociala medier. Mobbaren lånade andras sociala medier för att kunna skicka till oss.
Jag var enbart 14 år, klart man får nog någon gång. Jag tänkte inte visa mig svag, även hur svag jag än var, hur dåligt jag mådde å hur mycket jag gick ner i vikt, så försökte jag hålla mig kvar. Jag själv gjorde en anmälan till skolverket, och jag tycker inte att så mycket hände då heller. Skolverket var en trygghet och stod upp, det var massa papper som skulle fyllas i å skickas in, vi skulle skriva upp varje händelse som hände, allt på telefonen skulle screenshotas å skickas till dom. Äntligen, vi trodde detta var över! Fasiken så skönt! Var det över? Nej. Inte alls! Det blev bara värre.

Skolan fick påbackning av skolverket, men skolan gjorde ändå ingenting. Skolan lät detta bara vara, de accepterade det som det var och var helt blinda, stängde både öron och ögon för vad som hände. För på vår skola "finns det ju inte mobbning, och har aldrig gjort." Iallafall, detta fortsatte i flera år. Ingenting hände och det blev bara värre och värre, vi fick slag, vi fick sparkar. Vi fick stå ut helt enkelt. Både psykiskt och fysiskt blev vi misshandlade. Det tog inte bara på mig och min syster, det tog även kraft och energi från alla runt oss, våran familj släkt och vänner!
Mamma och pappa försökte allt de kunde, de var världens bästa stöd genom detta. De pratade med hennes föräldrar, kurator var indragen, trygghetsteamet på skolan var indraget MEN INGENTING HÄNDE.
Tillslut fick vi nog. Jag och min syster fick totalt nog. Varje gång vi hörde att hon sa något åt oss vände vi oss om, och dumförklarade henne lika mycket som hon gjorde mot oss. Vad ska vi göra? Vi måste få försvara oss själva när ingen annan gör det åt oss.
Mamma kom till skolan, pratade med mobbaren. Mobbaren som trodde hon var hela världen, kallade även mamma för hora, massa fula ord OCH läraren som var med henne accepterade att mobbaren höll på, han kastade ut mig och mamma därifrån.
Vi ställde ner foten helt totalt, något av det jobbigaste jag gjort, men det har även gjort mig till den starka människa jag är idag.

Jag går i 9an nu och min syster första året på gymnasiet. Nu har det faktiskt blivit betydligt mycket lugnare vilket är SKÖNT!

Önskar inte någon till detta. Detta måste få ett slut, idag. Det är inget vi kan göra själva, det är något vi måste göra tillsammans. Vi måste bli fler som sätter ner foten, säger att nu får det vara nog!

Tack för mig!

Likes

Comments

Tänk er in i den här situationen: ni är hemma en måndagseftermiddag och allt känns bra, ni har hela eftermiddagen på er att göra precis vad ni vill. Solen skiner och ni kan känna att ni äntligen kan andas ut den jobbiga känslan, i alla fall för ett tag. Men så lider eftermiddagen mot kväll och efter det även mot natt och då känns det inte längre sådär himla bra som det gjorde för några timmar sen. Just eftersom du är medveten om att när du vaknar morgonen därpå måste du ta dig upp till platsen du hatar mer än något annat. Du somnar med en ångest som aldrig riktigt försvinner för platsen är en plats som du måste återvända till för att det är en plikt.

Jag ska försöka förklara den känslan jag känt nu i ett X antal månader. Men jag går inte in med inställningen att någon kommer förstå. Utan jag gör detta för att jag behöver ventilera mig och även för att jag vet att det finns fler som går med en liknande känsla, varje dag, precis som jag. Till alla er vill jag säga att ni inte är ensamma.

Om ni tänker er den plats som ni ALLTID kan känna en trygghet i att komma till, en plats som för några timmar kan ta bort de tankar som annars brukar skapa ångestfulla nätter. Med hjälp av vänner klarar ni ta er igenom skoldagen med jobbiga lektioner. Tänk er då att denna plats förstörs, den sprängs i luften på grund av att någon, några eller något väljer att öppna eld mot er. Du står där nu på platsen som du kallade för trygghet, den plats som du förr kunde fly till när det förflutna kom ifatt dig. Platsen som varit din trygghet är inte längre en trygg plats. Istället blir det den plats du fruktar mest. Den plats som gör så du aldrig vill somna på natten för du vet att du dagen därpå måste återvända till denna plats.

Du sitter i matsalen med ditt tjejgäng och du känner att "idag är denna plats faktiskt helt okej" men så går några förbi och du ser hur de vänder sig om och kollar åt ditt håll. De skrattar åt dig. De dömer dig från topp till tå och den okej-känslan som du nyss kände vänds upp och ner. Du försöker att hålla tillbaka tårarna, försöker hänga med i samtalet, du tar en klunk av mjölken och försöker få ner maten som inte ser ut som något man skulle servera på en nobelmiddag, men du äter för det hjälper mot ångesten, för en stund i alla fall.

Sista lektionen är här och du går ensam med tunga steg, med musik i öronen, till salen där du ska ha din lektion. Du går mot trappan och där sitter ett gäng som blockerar vägen upp till salen. Du har redan öppnat dörren och det är nu uppenbart att du måste ta dig förbi. Det finns ingen återvändo. Så du går förbi, tränger dig i mellan och fortsätter uppåt. Väl uppe så hör du gänget skratta. De kanske inte skrattar åt just dig men det hugger till i ditt bröst. Efter att ha blivit utskrattad tidigare idag är du nu så skör att du vilken minut som helst kan gå sönder. Dina andetag blir tunga, ögonen börjar tåras och du vill bara fly från platsen. En panikattack. Men läraren kommer och lektionen börjar, precis som om inget hade hänt. För vid detta laget är du van att ingen reagerar.

Varje timme räknar du ner till dagens sista lektion, för efter den lektionen får du lämna denna plats, i alla fall för ett tag. Platsen som du för ett år sen älskade, eller i alla fall tyckte var helt okej, är idag den värsta plats du vet. Du känner dig inte som en del av något, trots att det faktiskt finns ett gäng som behandlar dig väl (och snälla ni, ta inte detta fel, ni VET vilka ni är, behöver inte skriva några namn, men jag är sååå himla tacksam över hur ni har välkomnat mig in i ert gäng det senaste året, kan inte tacka er tillräckligt!). Som har välkomnat dig och som faktiskt är en del av du kan ha en liten gnista av hopp kvar av att ta dig till platsen. Du känner att du inte har någon att kalla för "bästa vän", du har ingen du kan ta en spontanfika med efter skolan. Eller du har det, men du känner inte att du orkar fråga för du är rädd för att svaret ska bli ett nej. Det är inte det att hela området är fullt med människor som vill dig illa, men de som är falska tar på ett sätt över hela dig. Du är inte längre densamma som du var förut. Du mår psykiskt dåligt. Du gråter ofta, du ler sällan, du känner dig aldrig tillräcklig och du förväntar dig inte ett "hej". Du har även blivit mer folkskygg.

Jag vet att väldigt många där ute går med exakt samma känsla, både värre och mildare. Men alla som känner igen sig på något sätt, alla er skulle jag vilja skänka en stooooooorkram till. Jag har snart endast två månader kvar av skolan och det är så enkelt för er som trivs att tänka: men sluta va så mesig, det är ju bara att gå till skolan, inte så himla svårt! Men alla ni som känner som mig, ni VET att det inte bara är att ta sig upp och gå till skolan. Det är ångest, en klump magen, tårar, ilska, sorg och så mycket mer än att BARA.

Jag vet inte riktigt hur jag ska orka eller om jag kommer orka att gå hela läsåret. Skulle jag inte klara det skulle det vara som att snubbla på målsnöret. Men kanske behöver jag finna mig själv igen, och ta igen skolan när jag orkar. Jag orkar faktiskt inte bry mig om att andra ser mig som en svag tjej som förtjänar detta. För det är bannemig ingen i hela denna vida värld som förtjänar att känna att skolan är en jobbig plats att gå till. Skolan ska vara en trygg plats, en plats där man kan skratta, visa sin okunskap och kunskap, där man hittar vänner för livet och det ska vara den plats som man så länge hatade för alla läxor och prov, men som man samtidigt ser tillbaka till om tio år och tänker: vi hade det ändå himla bra i skolan.

Kanske är min situation inte en stor sak men för mig har det varit ett väldigt väldigt jobbigt år. För jag har alltid varit en tjej som har tänkt att skolan är en plikt, något som måste göras, jag har haft vänner i skolan, har vågat redovisa inför en grupp människor, har kunnat fly till skolan när resten varit skit. Men nu är det väldigt jobbigt för mig att klara ens en HEL skolvecka. Många ser det som en lathet, att jag är lat. Men det är så mycket mer i det, det är den där dumma klumpen i magen som aldrig riktigt försvinner för när jag klarat en dag i skolan så är jag glad en timme, men kommer snabbt på att "just det, det är bara tisdag, jag har onsdag, torsdag, fredag kvar". Jag har turen att ha i alla fall en lärare som förstår mig, att jag har en underbar och magisk pojkvän som har gjort så att jag klarat detta sista år i skolan och att jag i grunden är en otroligt stark tjej.

Jag hoppas att ni är starkare än mig, att ni orkar mer än mig, att ni genom denna text inser att det inte är okej att behandlad/behandla folk dåligt, det är inte okej att kränka någon på grund av hudfärg, storlek, stil, språk, ursprung, religion eller diverse saker, det är inte okej att frysa ut någon eller att kasta dumma kommentarer.

Det är en sak jag är säker på, och det är att det är vi som känner oss som svagast just nu som en dag kommer blomma som de vackraste av alla blommor. En vacker dag är det vi som lyckas, vi som blomstrar.

Likes

Comments