Jag vill ge tillbaka till livet.

Jag vill ge tillbaka glädje och skratt till alla runt omkring mig som har fått torka mina tårar.

Jag vill ge tillbaka all kärlek till mig själv som just nu befinner sig på flera mils avstånd.

Jag vill ge tillbaka alla roliga kvällar med vänner som just nu bara består av ensamhet och grubblande.

Jag vill ge tillbaka allt som jag har förlorat under dom här åren. Det största jag har förlorat är mig själv och min självrespekt. Vart den tog vägen vet jag inte men den försvann väl kanske någonstans bland all prestationsångest och idealhets.

Jag vill bara få ge tillbaka till livet och visa hur grym jag är på att leva. Att ingen psykisk ohälsa kan stoppa mig, för att jag är tusen gånger starkare nu.

Och den tiden kanske inte är just nu, men jag är säker på att den kommer. Jag tror att den tiden kommer för alla oss som kämpar. Bara vi aldrig ger upp. Ibland kan det kännas som att livet tar mer än vad det ger, men jag tror bara att det gör oss starkare och att det gör att vi i slutändan verkligen förstår vad meningen med livet är.

Vår tid kanske inte är precis nu, men en dag så kommer vi få ge tillbaka till livet.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

För dig kanske det bara är en helt vanlig smörgås. Och för mig brukade det också vara det. En helt vanlig smörgås.
Men nu är det inte det längre. Nu är en helt vanlig smörgås så mycket mer.
Ibland blir jag så arg på mig själv, över att det ska vara så svårt! Varför kan jag inte bara äta och vara glad?
Men det är verkligen inte så lätt. Jag är fast, besatt och att räkna kalorier har blivit ett beroende för mig.
Jag längtar tillbaka till den tiden så jag åt med glädje. Då en smörgås bara var en helt vanlig smörgås. Jag längtar tillbaka till den tiden då jag faktiskt kunde äta överhuvudtaget utan att sitta och peta i maten. Jag ser inte längre maten som något som ska få mig att må bra och att orka leva. Jag ser bara en hög av kalorier. Äckliga kalorier som jag inte förtjänar att äta.
Det är svårt att inte äta. Men ännu svårare att faktiskt äta. För då kommer ångesten och självhatet och kastar ner mig på marken.
När ska det här sluta? Jag längtar tills den dagen då en smörgås bara blir en helt vanlig smörgås igen. Jag längtar till den dagen då jag kan börja leva livet igen, på riktigt. 

Likes

Comments

Jag är en legobit under foten

Jag är ett skavsår i dom nya skorna

Jag är en skog i en vas

Jag är fläcken på den vita tröjan

Jag är molnet på en klarblå himmel

Jag är vintern utan snö

Jag är livet

Likes

Comments

En dag ska jag förlåta mig själv för hur mycket jag har hatat den kroppen som är så stark och som håller mig levande.
En dag ska jag förlåta mig själv för att jag lät maten styra mitt liv.
En dag ska jag förlåta mig själv för att jag har brytt mig mer om andras mående istället för mitt eget.
En dag ska jag förlåta mig själv för att jag trodde att jag inte var värd att älskas.
En dag ska jag förlåta mig själv för att jag har så höga krav på mig själv.
En dag ska jag förlåta mig själv för att betygen blev viktigare än hälsan.
En dag ska jag förlåta mig själv för att jag inte trodde på mig själv.

En dag ska jag må så mycket bättre än såhär.
En dag ska jag förlåta.

Likes

Comments

Att berätta för folk i min närhet att jag har en depression är något av det svåraste jag någonsin har behövt säga. Dels tror jag det beror på att jag själv inte har tagit in det än, att jag faktiskt är sjuk men också för att de allra flesta inte förstår hur det är och hur känns att leva med en depression.

Hur ska man förklara för någon som aldrig varit med om samma sak? För det handlar ju faktiskt inte bara om att jag är lite extra ledsen och att det bara är att rycka upp sig. För tro mig, om det hade varit så enkelt hade jag inte varit här där jag är idag.

Jag skulle vilja likna min depression vid en hund. En stor svart hund. Som vart jag än går följer efter mig och ser till att jag aldrig är ensam. Den får mig att se allting i svart vitt och hur mycket jag än skulle vilja det så kan jag inte känna glädje när jag är runt mina kompisar. En hund som sitter på mina axlar och hindrar mig från att göra allt det som jag tyckte var kul innan. Hur mycket jag än vill det så lämnar han mig aldrig.

Så istället för att berätta att jag faktiskt inte mår bra så gömmer jag allt bakom ett leende. Och det är ansträngande. Det är som att det inte räcker med att ta på sig ett lager med kläder när du går upp på morgonen utan du måste också ta på dig en slags dräkt, ett skal. En lyckligare du. Som varje gång någon frågar "hur mår du?" med ett leende svarar "bra" trots att du egentligen bara vill skrika rakt ut att allt inte alls är okej och att du är bara är på väg rakt ner i ett djupt hål som snart äter upp dig.

Men istället ler du och säger "bra". För hur förklarar man något som inte syns på utsidan men som känns så mycket mer på insidan? Hur förklarar man?

Likes

Comments

Igår kväll var ångesten stark. Jag skrev några rader om hur jag kände för att få ur mig en del av det kaoset som finns inom mig.

Klockan är 23:16 och ångesten är stor. Kanske är det för att jag precis har ökat dosen antidepressiva, kanske är det för att jag åt mer än vad jag planerat.
Det gör ont inom mig och allt känns bara tungt och jobbigt. Ingenting känns roligt längre. Jag vill inte träffa en endaste människa. Jag vill inte berätta för någon om hur jag känner. Jag vill inte gå upp ur sängen. Jag vill inte leva.
Egentligen får man inte säga så. Och egentligen så vill jag inte säga så. Men dom två senaste dagarna så har tanken om att slippa leva känts allt mer lockande. För livet känns inte roligt längre. Det är inte kul att när jag så fort tar mod till mig och gör något så slutar det i ångest. Det är inte kul att inte kunna glädjas med andra när dom skrattar. Att inte se det vackra i livet. Jag hatar det. Jag hatar mig själv. Jag hatar livet.

Likes

Comments

Väckarklockan ringer och ångesten sköljer över mig. Jag hinner inte ens reflektera över vilken dag det är utan att ångesten är närvarande. Jag minns tillbaka på hur tårarna strömmade ner för mina kinder kvällen innan och känner hur svullnaden i ansiktet ännu inte har lagt sig.

Jag kliver upp ur sängen och ser mig omkring i rummet. På golvet ligger det högar av kläder och på skrivbordet tonvis med skolböcker som jag egentligen borde ta tag i. I ett av hörnen i rummet ligger det en stor dammtuss och i fönstret är persiennerna nerdragna så som alltid. Varför ska det vara så svårt att städa? Det är en fråga jag ställt mig så många gånger förut.. Innan tyckte jag att det var kul och var alltid noggrann med att hålla ordning på mina saker. Det var inte förrens min doktor sa till mig att det är för att jag mår dåligt som det ser ut såhär som jag själv förstod det. All min energi går åt till att försöka överleva en hel dag. Det är väl inte så konstigt att jag inte orkar städa mitt rum? Eller?

Innan jag går till frukosten går jag och väger mig. För det har blivit ett sätt för mig att känna att jag har kontroll. Genom att förbjuda mig själv ifrån att äta och genom att träna minst 2 gånger om dagen och genom att därefter se hur siffrorna på vågen bara sjunker allt lägre har blivit mitt sätt att känna att jag har kontroll över mitt liv. När allting annat omkring mig rasar så har jag hittat en sak som jag åtminstone kan hantera. Min egen vikt.

Väl vid frukosten så växer ångesten allt mer. Vad kan jag äta för något idag, samtidigt som jag får i mig så lite kalorier som möjligt? För jag måste ju äta, annars börjar dom ju fråga. Efter en snabb frukost så bär det av till skolan. En plats där jag inte trivs. En plats full av människor. Jag vet att jag inte är ensam här med vad jag känner, men trots det känner jag mig ensammast i världen. Ångesten över att prestera är stark men just nu klarar jag inte av det. Jag klarar av att gå dit, och egentligen borde jag väl vara stolt över mig själv att jag faktiskt gör det men inom mig skaver det, och stressen och pressen bara ökar mer och mer för varje dag som går. Jag vill i sommar kunna ta studenten med toppbetyg. Jag vill kunna gå ut genom dörrarna på skolan med huvudet högt. Innerst inne så vet jag mycket väl om att jag inte kommer gå med huvudet högt om jag fortsätter såhär. Ska jag vara ärlig så är jag faktiskt rädd för att jag inte ens kommer kunna springa ut med mina klasskompisar. För jag har hamnat i en så ond cirkel där livet bara kretsar kring att få siffrorna på vågen att sjunka. Att jag är för trött och utmattad för att orka plugga spelar ingen roll. För jag kan inte sluta med det jag håller på med. Jag är fast i ett beroende och fast i en icke-fungerande livsstil. Kaloriräknandet och hetsträningen har tagit över mig och mitt liv.

När jag kommer hem från skolan går jag direkt in på mitt rum. Där sitter jag och umgås med alla mina destruktiva tankar ända tills dess att jag går och lägger mig igen. Att få sova är för mig en frihet. Då slipper jag alla jobbiga tankar och allt självhat. Då känner jag mig fri från all press och stress om att behöva leva ett friskt och positivt liv. Men hörrni, livet är inte perfekt. Jag tror att det är så viktigt att komma ihåg det. Att inte känna någon stress över livet eller hur man mår. Livet är inte enkelt, och hade vi inte haft dalarna hade vi inte heller haft topparna. Jag tror och hoppas att min tid kommer. Någon gång, förhoppningsvis snart. Men tills dess ska jag fortsätta att ta mig igenom en dag i taget och vara stolt över mig själv och varje litet framsteg jag tar.

Likes

Comments

Idag är det 6:e dagen med antidepressiva. Idag är det 6 dagar sedan som jag valde att ta dom där tabletterna som skulle få mig upp på fötter igen. Idag är det 6 dagar sedan som jag valde att trotsa min rädsla och svälja ner dom små små tabletterna trots allt vad jag har hört andra säga.

När jag för 6 dagar sedan kom hem från mitt bedömningssamtal på psykiatrin där jag fick det konstaterat att jag lider av depression och ska få börja äta antidepressiva så kände jag mig rädd. Jag kände mig så rädd för vad som skulle komma här näst. Skulle jag få en ännu starkare ångest än tidigare som skulle riva inom mig ännu hårdare än vad den redan gjorde? Skulle jag få värk i hela kroppen och svårt att sova om nätterna? Jag visste ingenting mer än att jag var rädd.

Nu, 6 dagar senare så kan jag inte säga att jag är lika rädd som innan. Jag känner mig mer tom. Visst har jag fått ont i kroppen, svårt att sova och ett ständigt illamående sedan jag börja äta medicinen men inte känner jag mig ett dugg gladare iallafall. Och ångesten, ja den svävar omkring mig likt som den alltid har gjort. Det är som att jag går i en dimma. Ibland skymtar jag solljus i form av kompisars omtanke och värme men ganska så snart så tar jag ett steg tillbaka in i dimman igen. In i min värld, av självhat och ledsamhet. Det känns konstigt att säga det, men jag trivs här. Jag har levt med det här så länge nu att ledsamheten i mig liksom har blivit en del av mig, en del av vem jag är. Samtidigt så vill jag inget hellre än att sparka depressionen iväg från mig. Långt bort, så att jag aldrig mer behöver se den. Och kanske är det just precis vad som är på väg att hända. Jag vet inte, vi får se.

Jag är glad att du som läser det här har hittat hit, och jag hoppas att du vill följa med mig på min resa mot ljuset och ett liv utan psykisk ohälsa. Kanske kan vi slåss tillsammans?

Tills nästa gång vi ses, ta hand om dig!

Kram 


Likes

Comments