Stora liten har upptäckt att hon har en mini-skateboard i sina ägor. Denna vill hon nu "åka" på i tid och otid. När jag fint försöker få henne att ta det lite lugnt genom att säga "att man får bara åka om man har en hjälm" vilket hon inte har, då går hon ut i köket och kommer tillbaka såhär.
"Nu har jag hjälm mamma"
Jävla smarta goa unge!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Söndag.
Måndag.
Eller kanske onsdag.
Varför inte en söndag igen?

Som föräldraledig kommer du snabbt märka att veckans dagar helt tappar värde. Om du inte har nåt i ditt liv som håller dig uppdaterad om ev mån/tis/ons osv dags förändringar såsom en respektive som går till jobbet eller nån avkomma som skall på förskola eller nåt BVC-möte som behöver göras, då är alla dagar rätt så likadana. Samma rutiner samma runda.
Hos mig innebär detta oftast:
Mellan 7:00 och 8:00 uppgång.
Stor liten kommer upp och predikar "mamma jäjä" tills en slutar låtsassova och makar sig upp för att fixa jäjä aka välling i detta hem.

Den lilla liten kan ibland bjuda på sovmorgon vilket gör att jag kan byta blöja på stor liten och ev hinna fixa lite kaffe som kan inmundigas i bara ett barns sällskap (detta är lyx erfar man snabbt i flerbarnslivet. 1 kid= semester) sen börjar proceduren med lilla liten. Blöjbyte och lite amning.

Runt 9:30 börjar det rycka i benen på stor liten och vi bör fundera på en utomhusaktivitet för att bränna energi. Oftast (alltid) blir det lekplatsen 5 min härifrån. På med ALLA kläder, hatar vintern (nov till maj?!) bara för dessa helvetes alla kläder som skall på. Runt 30-50 min av prepp får man räkna med innan man ens är utanför dörrn, och då har jag sällan hunnit borsta tänderna vill jag lov att tala om (skämskudde).

Sandlåda, gunga, sandlåda, rutschkana, gunga, sandlåda, gunga and so on and on and on tills magen kurrar och vi går hem och lagar lunch.

Efter detta (och en mindre sanering av sandlådan vi drog hem i kläderna, skorna och vagnen) är det dags för vila av förhoppningsvis båda barnen och mammans egentid (kaffe och Netflix)

När barnen sen vaknar måste vi hitta på nån kul eftermiddagsaktivitet, middagslagning, pappas hemkomst och lite avlösning. Sen kommer kvällsritualen och läggning och SEN, däckar man själv med antingen ett av barnen som man lagt eller i soffan bredvid sin älskade som man nu åter igen har "egentid" med.


The glamours life with kids ❤️

Likes

Comments

Detta är jag och eliten. Mina två döttrar som jag och min man tillsammans har skapat och med en nypa salt, mjuka famnar, skratt och förhoppningsvis en skvätt vett skall leda vidare in i livet med allt vad det innebär. Jag (eller vi) vet ju redan att de är fulländade små skapelser, så den saken är ju redan biff. Nu är det bara upp till resten av världen att lära känna dessa gudomliga små minimänniskor.

Jag har alltid varit förundrad över hur vissa föräldrar har inställningen att just deras barn aldrig kan eller kommer att göra fel. Asså, är inte det en mer skrämmande tanke att de inte är mänskliga som oss andra och faktiskt gör misstag?! Är de utbytta mot aliens eller kloner hade jag undrat?
Jag som jobbar i skolans värld har rätt mycket erfarenhet av detta, föräldrar vars största misstag är att missta sina barn för just perfekta kloner utan mänskliga egenskaper som känslor och impulsagerande. Dom är livsfarliga! Föräldrarna asså. För hur mycket du än försöker kommunicera och liksom lirka fram en bra lösning som gör att alla parter kommer ut på andra sidan lite smartare och livsbejakande, så har man alltid de jävligt krokiga pinnarna iform av föräldrarna som sätter sig i hjulet och som aldrig vill se varken sin egen och därmed inte heller deras klon-barns roll i det hela. Vilket gör olika former av sådana här processer sjukt mer invecklade än de egentligen är.
Vad ville jag egentligen säga med detta? Var inte en röv och tro att dina barn aldrig kan göra fel. För det gör dom, hela tiden. För det gör du, och de gör som du gör. Det är en del av livet som gör att vi lär oss och går vidare framåt. Så önska egentligen att dina barn kommer göra en massa misstag (inga superallvarliga då då som knark och mord å sånt...) som faktiskt gör att de blir smartare och mer livserfarna.

Punkt slut.

Likes

Comments

Jag har alltid älskat att skriva. Det är ett sådant befriande sätt att få ur sig idéer, tankar, frågor och ibland bara som självterapi. Eller ja, ganska mycket självterapi får jag nog säga. Att se sina tankar nedskrivna är en enorm lättnad för både sinne och kropp när vissa saker ibland blir för övermäktiga.

Så detta är inte meningen att bli nåt slags manifest, utan mer som en självhjälp och kanske även en hjälp för nån annan som läser. Om att vara mamma. Och samtidigt vara sig själv.

För du är först och främst alltid du. Innan allt fanns bara du. Så är det och har alltid varit för alla föräldrar. Det är en av de första tankar som slår en när man själv får barn, att detta har mina egna päron också varit med om, uppgraderingen, uplevlandet, förändringen, tillbyggnaden eller vad man nu vill kalla det- från att bara vara du till att också bli någons mamma eller pappa.

Nu är du någons mittpunkt, någons centrum. Och det kan vara en jävligt skrämmande känsla. Det skall vi inte sticka under stolen med.

Samtidigt som det är skitjobbigt emellanåt, ett jobb som aldrig tar slut, 24/7 hela dygnet, varje vecka, varje månad, varje år- så är det verkligen meningen med livet. I alla fall för mig. Jag är aldrig så lycklig som med mina barn. de ger mig en otrolig lycka som inget annat kan mäta sig med.


Välkomna hit till mig.

Likes

Comments