Någon minut senare än tio över åtta så åt jag frukost hemma med mamma. Efter det hämtade pappa mig och vi åkte till avdelningen. När vi kom fram så pratade Fluffiga draken en kort stund med oss på rummet. Hon frågade lite om hur vi skulle gå tillväga med ostmackan. Jag hade inte så mycket att säga. Jag känner mest att jag aldrig vill äta ost i hela mitt liv. Därefter, klockan kvart över nio hade vi avspänning på schemat. Det var fysioterapeuten som höll i det. Det var inte särskilt kul, men lite avslappnande kanske. Lite.

Klockan tio så var det dags för mellis. Framför mig låg då en ostmacka, och det vanliga glaset juice. Jag grät och klarade inte av det, så pappa fick hämta näringsdryck. Det tog en stund men tillslut tog jag tag i glaset och drack upp näringsdrycken. Det tog ännu längre tid med tillägget för jag vägrade verkligen, men det slutade med att Fluffiga draken tog tag idet och hällde ner i min mun. Jag var ledsen och arg och gick till vardagsrummet. Pappa försökte hämta mig för det var nämligen så att berätterskan skulle prata enskilt med mig (som hon har gjort en gång förut). Jag kände verkligen inte för att följa med. Fluffiga draken kom och tog tag om mig och sa att det är en ny dag imorgon och ledde bort mig till rummet. Där mötte jag berätterskan. Hon la fram massa kort med olika bilder på bordet och jag fick välja tre bilder som representerade något bra som hänt senaste veckan, och tre bilder som representerade något dåligt och sjukdomen. Jag fick också välja ett till kort som jag tyckte om. Jag valde en bild på en stig med ett vägskäl som jag tycker visar lite hur det känns just nu. Sedan satte hon på ett fin musikstycke och jag fick också snabbt rita en bild för tiden hade runnit iväg. Hon är verkligen snäll och det var rätt mysigt. Jag tror vi ska träffas samma tid nästa vecka igen.

Vid elva så var det skola. Jag fick en del gjort vilket kändes bra. Efteråt så var det lunch. Det som serverades var linsfylld paprika med potatismos. Det var en ganska konstig kombination, och egentligen så har jag aldrig gillat "varm paprika" tidigare, men det var väll helt okej. Vegetariskt kan jag hellre äta än inte vegetariskt. När allt låg i magen så hängde jag i vardagsrummet. Då flätade Pianos mamma mitt hår, och även Leendets hår. Fluffiga draken var också där och gav mig faktiskt lite massage. Hon var verkligen bra på det, och sa att hon skulle kunna lära pappa hur man gör på måndag. Vi får se om hon kommer ihåg.

Kvart över ett så var det berättarstund. Sagan vi fick höra handlade om en älvman som satte på sig en mask för han trodde at prinsessan skulle gilla honom då, men egentligen så gillad hon honom som han var innan. Efteråt fick vi rita en teckning som vanligt. Tidigare gånger så har alla visat upp sin bild och berättat om den, men den här gången så var det bara jag och Piano som visade och några av de nya tjejerna sa knappt någonting. En av tjejerna hade inte ens ritat en bild. Kanske behöver de bli lite mer bekväma. Jag tror det blev så för att hon som skulle berätta först inte visade sin bild, så därför tänkte de andra att de inte heller "borde" göra det, men jag vet inte. Jag hade nog känt samma sak om jag inte varit med förut.

Eftermiddagsmellis var som vanligt klockan halv tre. Då åt jag skinkmackorna och drack juice. Efter det så hade jag och pappa ett kort prat med Fluffiga draken om lite allt möjligt. Sedan gick vi på en promenad i 40 minuter. Det var rätt skönt, men väldigt blåsigt. När vi kom in så spelade jag hockeyspel men en av de nya tjejerna. Vi lärde känna varandra bättre och jag tycker hon är väldigt snäll. Det som serverades till middag lite senare var biffstroganoff med ris, sallad och vinegrette. Jag tycker stroganoff är riktigt jobbigt, men jag vill ju inte ha tillägg så jag åt ändå upp allt. När det låg i magen så var det hemgång för min och pappas del. Jag tyckte det var jättejobbigt så pappa fick hämta Trollmor som fick med mig ut. Väl hemma så var jag bara för mig själv fram till kväljs. Efter det så gick jag på promenad med pappa i 20 minuter. Då var det i princip storm ute. Nu har jag tittat på serier en stund och ska snart försöka sova. Sov gott.

Likes

Comments

Tio över åtta åt jag frukost hemma med mamma. Sedan hämtade pappa mig och vi åkte mot avdelningen där det var skola klockan nio. Efter det så var det förmiddagsmellis. Framför mig låg då mackan med ost och ett glas juice. Kramen och pappa försökte få mig att ta upp händerna och hålla i mackan, men utan resultat. Pappa gick och hämtade näringsdryck och jag lyckades få i mig ersättningen för juicen och mackan, men jag vägrade tillägget. Jag var så himla arg och ledsen för det känns så fruktansvärt orättvist att de ger mig tillägg, för jag hade ju ätit mackan om de hade varit skinka på. Jag sprang till mitt rum och la mig under täcket. Kramen kom in och pratade lite med mig medan jag låg där, men frågade om jag ville vara ifred och jag svarade ja.

Klockan elva var det ungdomsgrupp. Det verkade som att nästan alla gråtit eller var nere. Jag tror kanske att det var för att den nyaste tjejen skrikit jättemycket är vi kom tillbaka från skolan, då blir nog alla lite triggade. Efter den aktiviteten så var det lunch. Det som serverades då var kyckling med timjan, ris, senapssås och morotssymfoni (morötter i olika färger). När det låg i magen och jag vilat en stund så gick jag och pappa ut på en promenad i 25 minuter. Därefter spelade vi Skip-bo med tjejen som nu varit här längst och hennes mamma. Piano var också med. Tjejen som har varit här längst kom tre veckor innan jag och Busan. Till en början var hon väldigt blyg och sa nästan aldrig något. Nu så är hon fortfarande ganska tyst, men hon har faktiskt börja prata mer och mer med mig vilket är roligt.

Halv tre var det mellis. Som tur var hade pappa bestämt med Fluffiga draken att jag bara skulle ta ostmacka till förmiddagsmelliset, så nu låg två skinkmackor framför mig. Bredvid stod också glaset med tillägget. Jag vägrade och grät, men tillslut så tog Fluffiga draken tag i det och hällde ner det. När jag samlat ihop mig lite så gick jag och pappa på en föreläsning här i byggnaden som handlade om kroppen. Det var rätt intressant, även om man hört det mesta vid det här laget. Vi behövde smyga iväg lite tidigare för kvart i fyra så skulle jag och mina föräldrar träffa mitt "team". Vi fick gå in på expeditionen/personalrummet och sätta oss i en soffa. Framför oss satt Fluffiga draken, psykolog-praktikanten, Kramen och psykologs. Till höger satt hela personalstyrkan i princip. Snacka om intensivt. Mötet gick ut på att vi bara skulle sitta tysta och lyssna på vad personalen hade och säga. De hade typ suttit i 45 minuter innan och diskuterat vår familj. De pratade lite om hur det var när vi först blev inskrivna och att vi kommit ganska långt. de gav oss en del fina komplimanger och sa att de rekommenderade dagvård som fortsatt vård. Ska jag vara ärlig så trodde jag inte det, jag har tänkt att jag inte är tillräckligt "sjuk" för det, så jag blev lite överrumplad. De sa också att de har planerat in familjesamtal. Jag tror det innebär att hela min familj ska prata med en psykolog och behandlare eller något sådant. Vi får se hur det går, jag vill ju inte att mina bröder ska komma hit till avdelningen egentligen.

När mötet var slut (det tog typ inte mer än en kvart), så åkte vi hemåt. det gick faktiskt ganska smidigt för jag tror att jag hade så mycket tankar som snurrade i huvudet redan. Väl hemma så var det middag ganska direkt. Jag åt falafelbollar med matvete och ratatouille utan större komplikationer. Därefter övningskörde jag lite och gick också en promenad på 15 minuter med pappa. När vi kom in så la jag lite pärlplattor. Det var nog första gången på flera år som jag gjorde det hemma. Sedan var det kvällis och när det låg i magen så fortsatte jag med mina pärlplattor. Jag gjorde två björnar som jag tänkte ge till Busan och Piano. Efter det så övningskörde jag lite till och gick de sista 20 minuterna av min promenadtid. Nu ligger jag i sängen och tittar på serier och ska snart sova. Godnatt.

Likes

Comments

Frukost åt jag på avdelningen imorse. Ganska precis efter så var det vägning. Det var Fluffiga draken som följde med in i behandlingsrummet. Jag hade gått upp 1 kg och det kändes jobbigt. Lite extra jobbigt dessutom för jag kom över till ett nytt tiotal. Efter det så spelade jag Geni med Piano, Busan och Grannen. Sedan var det mellis. När det låg i magen så var det musik på schemat. Där var jag, Busan och Piano plus våra föräldrar. Det vi gjorde var jonglering och kast med bollar. Det var rätt svårt men kul. Mot slutet så spelade vi också en stund på xylofon. Tyvärr var det min sista musiklektion. Egentligen ska man ha musik tre gånger, men jag har haft fyra så det var ju ändå bra.

Till lunch blev det chili con carne med ris samt sallad med vinegrette. Därefter hade jag och pappa som ett möte med Fluffiga draken på rummet. Hon sa en först e del saker som "jag vet att ni tjejer skriver till varandra och ger tips". Jag förstod inte alls vad hon menar. Alltså verkligen inte. Det händer väll att vi tjejer pratar om sjukdomen men jag har aldrig, aldrig upplevt det på ett sådant sätt hon snackar om. Hon frågade också lite om hur förra veckans permissioner gått och hon nämnde också en kommentar som jag sa när vi var hemma. Därefter berättade pappa lite om den kommande veckans permissioner. Fluffiga draken sa att från och med förmiddagsmellis imorgon så ska jag äta ostmacka. Hon avslutade med att berätta att jag kommer fortsätta med det extra melliset, men att jag nu har fått utökad promenadtid: 2 gånger 30 minuter. Först blev jag glad, men sedan kändes det lite jobbigt av någon anledning. Jag blev typ orolig för att det skulle kännas som ett tvång att jag måste gå ut 60 minuter varje dag, men egentligen är det konstigt för jag vill ju röra på mig. Jag funderade också på hur det kan komma sig att Busan bara har 15 minuters promenadtid.

Efter mötet så mådde jag inte så bra. Jag gick in och grät på toaletten. jag blev bara så överväldigad av allt med ostmacka, permissioner och så vidare. Fluffiga draken fick i alla fall ut mig därifrån, men när jag försökte gå till rummet så tog hon ganska hårt tag om mina axlar och ledde mig mot samtalsrummet. Det var nämligen så att jag skulle ha ett möte med psykologen klockan ett. Väl därinne så förstod psykologen att jag inte mådde något vidare, så hon sa att hon kunde lämna rummet en stund så att jag kunde få gråta ut. Det uppskattade jag. När hon kom in igen så pratade vi om allt möjligt, bland annat perfektionism, tvångstankar och att jag typ omprogrammerat mig själv. Jag sa också en liknelse som hon sa att hon kommer ta med sig. Vid tio i två som kom mamma och pappa in med psykolog-praktikanten för de hade haft ett samtal samtidigt som oss. Då berättade alla bara lite kort vad vi pratat om och sedan mer det inget mer med det. Jag tror det bestämdes att jag och mina föräldrar ska fortsätta ha sådana samtal framöver.

Halv tre var det eftermiddagsmellis som vanligt. När det låg i magen så var jag ganska ledsen och nere. Det var som att allt snurrade i huvudet. Jag tänkte på om jag skulle gå på ett rep och vad som skulle hända om jag inte gjorde det, ett sms jag fått från en kompis, viktuppgången, vara hemma, ostmacka och allt var ett enda virrvarr. Jag satt i en soffa i korridoren med pappa när Kramen gick förbi. Hon frågade om vi skulle gå in på rummet och prata. Det kändes fint att hon tog sig tiden trots att hon kanske egentligen hade annat att göra. Hon pratade en stund med mig om lite allt möjligt och sa till exempel att jag inte måste lösa saker, och efter en stund kände jag mig lugnare.

Klockan tre så gick jag, pappa, Piano och hennes mamma på en föreläsning en trappa ner. Hon som pratade var en duktig talare och det var ganska intressant, men jag var rätt trött. När det var slut så var det middag. Det som serverades då var fisk (igen) med potatis, broccoli och fänkålssås. Efteråt så pratade Kramen lite med mig och pappa igen. Hon frågade om det fanns något som jag skulle tycka vara roligt att göra hemma, men jag hade inte något att säga direkt. Sedan gick jag och pappa ut på en promenad i 25 minuter. När vi kom in så skulle vi åka hem, men jag ville inte. Pappa hämtade Kramen som satt bredvid mig på sängen och höll om mig. Tillslut följde jag med. På vägen ut så gav hon mig en kram och sa att jag var fantastisk. Det värmde lite faktiskt.

Väl hemma så gick jag och pappa på en promenad i 35 minuter. Det var ganska skönt, men ska jag vara ärlig så kändes det efteråt att jag inte rört på mig så mycket på flera veckor. När vi kom in igen så åt jag kvällsmellis och sedan satt jag ensam på mitt rum. Jag har knappt sagt någonting på hela kvällen. Det är konstigt, men just nu vill jag bara tillbaka till avdelningen.

Likes

Comments

Jag åt frukost hemma med pappa klockan tio över åtta. Därefter hängde jag omkring och tittade lite på serier fram till mellis. Sedan spelade jag Skip-bo med pappa och fortsatte titta på Empire. Vid tolv var det lunch. Det som pappa lagt på tallriken var en panerad fisk och tre stora (större än äggstora) potatisar samt remouladsås. Jag sa att potatisarna var större än äggstora men han sa bara att det är helheten som räknas. Jag vill tro att de räknar på helheten och att om det är lite mer näring i proteindelen så får man mindre sås till exempel, men jag har svårt att tro att de gör det.

Efter att jag ätit mellis vid halv tre så gick jag och pappa ut på en promenad i femton minuter. Det var verkligen fint väder. När vi kom tillbaka så fick jag prova att köra ner frö gatan vilket var roligt. Sedan bytte jag och pappa plats och åkte till avdelningen. Det som serverades till middag då var kycklinggryta med ris. När det låg i magen så spelade jag och pappa ett frågespel som heter Geni tillsammans med Busan och hennes mamma. Det var väll inte jättekul, men helt okej. Jag var ganska dålig. Därefter gick jag och pappa ut på andra hälften av min promenadtid och när vi kom in igen så var det tid för kvällsmellis. Sedan tittade jag en stund på TV och gick efter ett tag och borstade tänderna.

Imorgon är det vägning. Det känns alltid jobbigt för jag kan aldrig gissa hur det kommer gå. De sa att de skulle utvärdera om jag ska fortsätta äta det extra melliset beroende på hur det gått med vikten. Jag har också musik imorgon. Det tycker jag är rätt kul. Dessutom kommer en tjej som är väldigt snäll och ganska framåt att bli utskriven på morgonen. Jag kommer nog sakna henne. Bland annat för att det nästan alltid är hon som vågar ta initiativet att börja prata när vi har ungdomsgrupp. Det innebär ju då att en ny tjej skrivs in. Förhoppningsvis är hon schyst.

Likes

Comments

Tio över åtta var det frukost, precis som varje dag. Jag åt med mamma och sa inte ett ord. Jag kände mig så nedstämd. När allt låg i magen så satte jag mig och skrev i min nya kalender. Jag tycker om att pyssla med sånt. Vid tio var det mellis och jag ville fortfarande inte prata, men jag åt upp allting trots att varenda cell i min kropp sa emot för jag vill ju inte ha tillägg. Efter det så hängde jag omkring, tittade lite på Empire, fram tills det var lunch.

Det var pappa som lagat maten och satt med mig. På tallriken låg 1,5 quinoabiff, ris och ratatouille. Jag tyckte inte portionen såg enorm ut och jag brukar ha mindre svårt för vegetariskt, så allt landade i magen utan större utbrott. Jag kände mig inte riktigt lika nedstämd så jag började prata lite med pappa igen. Efteråt så åkte jag och mamma till ett möbel- och inredningsvaruhus. Vi tittade på grejer som jag kan ha i mitt framtida rum. Vi har nämligen planer på att jag ska få byta från mitt lilla rum till det större gästrummet. Jag och mamma hade det väldigt mysigt. Vi köpte inte så mycket mer än småsaker, bland annat två olika storlekar på skålar till mig. De var jättebilliga och jättefina, rosa och allt. Pappa hade packat ner mellis så vi åt det på ett café. Det är min pappa i ett nötskal att ta med ett helt juicepaket och ett glas i en kylkasse (eller vad det kallas). Efter det så fortsatte vi titta runt lite och betalade sedan. Jag trott jag fick gå mer än tre gånger så mycket som jag egentligen ska igår, men jag klagar verkligen inte.

När vi kom hem så var spelade vi Skip-bo före middagen. Jag var sjukt nervös innan. På tallriken låg en stor kycklingfilé, ugnsrostade rotfrukter och alldeles, alldeles för mycket tsatsiki. Jag frågade om jag inte kunde få se en bild på en portion med tsatsiki från avdelningen, men det gick tydligen inte. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna lita på mina föräldrar. De ger mig för mycket mat. Eftersom jag inte ville ha tillägg så började jag äta, även fast det var hemskt. Tillslut var allt uppätet och det kändes på riktigt som att jag svalt ett bowlingklot. Då gick hela familjen ut och jag fick prova köra ner för gatan. Det var så kul och man känner sig väldigt fri bakom ratten. När vi kom in igen så var det tid för kvällsmellis. Efteråt så spelade jag, mamma, pappa och min lillebror Skip-bo. Jag har verkligen ingen tur i spel numera, men det är ändå lite roligt. Därefter borstade jag tänderna och tittade sedan på Fridag night lights. Det var mysigt.

Imorgon så är jag hemma fram till efter eftermiddagsmellis. Jag vet inte hur det kommer gå eller vad jag ska göra. Antagligen bara gå omkring och känna mig nere. Till lunch blir det fisk. Det här är så jobbigt. Jag tror att mamma inte kommer vara med mig så mycket nästa vecka. Det känns inte bra. Nu känner jag mig tryggare med mamma än pappa. Vi har haft det ganska mysigt ibland och jag kommer sakna det.

Likes

Comments

Jag åt frukost hemma, tio över åtta som vanligt. Därefter begav vi oss mot avdelningen. På vägen dit så stannade vi vid en bensinmack och jag fick tanka för första gången. Det var svinkallt, men lite kul. Vi kom lite sent till mellis men det var lugnt. När jag ätit det så spelade jag och mamma Skip-bo. Efter en stund så behövde hon gå för hon skulle prata med psykolog-praktikanten. Då spelade jag ett spel som heter Diamanten med den nyaste tjejen och hennes mamma. De verkar väldigt snälla.

Klockan tolv så var det lunch. Det som serverades var torsk med potatis, ärtor och vitvinssås. Det var lite märkligt för vi fick nästan exakt samma rätt för bara några dagar sedan. När jag ätit upp så fortsatte jag och mamma att spela Skip-bo. Efter det så gick vi på en femton minuters promenad. Sedan var det eftermiddagsmellis vid halv tre. När det låg i magen så tittade jag lite på TV och spelade också Röda hand med Busan och Piano.

Runt fem var det middag. På tallriken låg hamburgare (!) med bröd och dressing och allt. Det var väldigt svårt till en början, men jag började äta efter en stund och fick ner allt. Sedan hängde jag i soffan tills det var dags att åka hem, men jag ville inte det. Leendet kom och pratade med mig på rummet och tillslut så packade jag ihop mina saker och följde med mamma. När vi kom hem så la jag mig i sängen och tittade på Youtube tills klockan blev halv åtta och det var tid för kvällsmellis. Efter det så gick jag och la mig igen. Mamma och pappa knackade på ofta men jag ville bara vara ifred. Dock gick jag och mamma ut på andra hälften av min promenadtid efter ett tag. När vi kom in så gick jag tillbaka till sängen. Jag hade sådan ångest och deppig känsla i hela kroppen. Det har jag nu också när jag änkor på att jag ska vara hemma hela dagen på lördag och nästan hela på söndag. Det känns verkligen inte bra.

Likes

Comments

​Tio över åtta var det frukost på avdelningen som vanligt. När det låg i magen så satte jag mig och pysslade med min nya kalender en stund. Tyvärr blev det jättefult för bläcket från pennorna läckte igenom. Vid tio var det förmiddagsmellis. Efter det så spelade jag Skip-bo med mamma fram tills det var lunch. Det som serverades då var ärtsoppa med två pannkakor och lunch. Jag tyckte det var rätt jobbigt, bland annat för att mamma hade lagt på jättemycket sylt. Det blev ganska stressigt, men tillslut låg allt i magen. 

Klockan ett så var det kroppskännedom på schemat. Vi hade bollmassage (igen). Det var mammas första gång och jag måste säga att pappa gör det bättre, men jag somnade en stund ändå. Efteråt så kom pappa till avdelningen. Det var han som gjorde eftermiddagsmelliset. Jag tycker sämre om när han gör det för jag tycker alltid han ger mig fler smörklumpar. Klockan tre så hade jag temasamtal. De som var där var jag, mamma, pappa, Fluffiga draken, psykolog-praktikanten, den kvinnliga psykologs som inte varit sär på länge samt en läkare som jag aldrig sett förut. Jag pratade mer än jag gjort på något annat teamsamtal tror jag. Vi pratade bland annat om att jag ska fortsätta öva på att prata om mina känslor, mamma och läkaren sa att det kanske var bra om vi tog bort speglarna i mitt rum, att jag tydligen ska prata själv med kvinnliga psykologen nästa vecka, att vi ska fortsätta öka permissionerna. Jag lyckades berätta att kanske började jag kontrollera maten förra vintern när jag väldigt gärna ville att en grej skulle hända men som jag inte kunde kontrollera. Fluffiga draken avslutade med att vi i nästa vecka ska "komma igång med osten". Fy sjutton säger jag bara. Aldrig i livet.    

När vi gick från teamsamtalet så träffade vi på Piano i korridoren. Hon gav mig en en jättefin bläckpenna som vi pratat om tidigare idag när jag skrev i min kalender. Jag blev alldeles rörd för att det var så snällt. När vi kom in på rummet igen var det dags att åka hem, men jag ville verkligen inte. Fluffiga draken kom men sa inte så mycket utan jag förstod på något sätt att jag inte hade något val och packade ihop mina grejer. På vägen hem så stannade jag och mamma i en affär och köpte en ny kalender till mig (är man en perfektionist så är man) plus två likadana pennor som den Piano gav till mig fast i andra färger. När vi kom hem så var det middag. Jag gick upp för trappen och såg tallrike med spagetti och köttfärsås, men vände direkt när jag såg den stora portionen. Jag sprang ner till mitt rum och mamma och pappa följde efter. jag skrek och grät och skrek och grät. är det gått mer än fem minuter (som egentligen är gränsen) så sa mamma att pappa nu går och tar fram näringsdryck. Jag kan inte beskriva den hemska känslan av att verkligen, verkligen inte vilja äta maten, men tvingas drick tillägg om man inte gör det. Jag sa i all känslouppståndelse att om jag äter nu så är det bara för att komma bort från avdelningen så att jag kan äta mindre sedan. Jag gick upp för trappen, satte mig framför tallriken och började äta. Efter någon tugga så frågade jag pappa om det var grädde i. Köttfärssåsen smakade nämligen inte likadant som den brukar göra. När jag tjatat en stund så sa pappa tillslut "brukar jag ha grädde i?" och jag svarade nej, då sa han "den är som vanligt" vilket jag tolkade som att det alltså inte var grädde i. 

 jag sa att om jag äter nu så är det bara så att jag ska komma från avdelningen så att jag ska kunna gå ner i vikt sen igen. Frågade pappa om det var grädde i för den samakade annorlunda. Han sa: brukar jag ha grädde i? jag sa nej, han sa den är som vanligt. Jag åt upp allt väldigt fort, ville bara få det överstökat på något sätt. När jag gick ne såg sms från lillebror om att det visst var grädde i. Jag fick sådan ångest, skrek och grät på mamma och pappa, pappa skällde på Eric a att det inte var någon grädde i. Jag mådde fruktansvärt dåligt, kunde bara tänka på hur jag ska gå ner i vikt sedan. La mig i ett hörn på golvet. 

Efter någon timme gick jag och mamma ut på 15 promenad

Skip- bo och kvällsmellis under tiden

Promenad 15

Likes

Comments

Jag och mamma åt frukost hemma vid tio över åtta. När jag ätit upp så slappade jag bara framför Apple TV´n tills mellis. Efter det så tog jag och mamma en femtonminuters promenad. Sedan var det lunch klockan tolv. Jag hann bara gå upp för trappen och ge tallriken en blick innan jag fick panik och sprang ner igen. Jag grät och skrek på mitt rum. Jag tyckte mamma och pappa var så fruktansvärt elaka som valt korvstroganoff och ris som jag tycker är en av de svåraste rätterna som pappar brukade laga, när det redan är jättejobbigt att bara vara hemma. Jag tyckte också portionen såg alldeles för stor ut. Mamma fick inte upp mig ur sängen så jag drack inte heller någon näringsdryck.

Vid ett-tiden så var vi tillbaka på avdelningen. Då var det berättarstund på schemat, men berätterskan var inte där så det blev filmstund istället. De satte på filmen Remember me och den var väll inte så där jättebra, men helt okej. Vi hann i och för sig inte se klart hela. Därefter var det mellis klockan halv tre. Fluffiga draken pratade lite snabbt med mig och mamma innan, och de bestämde hur jag skulle ta igen näringsdryckerna. Jag åt upp de två skinkmackorna och drack juicen. Framför mig stod även ett och ett halvt glas med näringsdryck. Jag grät och vägrade länge. Det var fruktansvärt, men tillslut fick mamma, med Fluffiga drakens hjälp, ner det (det halva var tillägget). Efter det låg jag i sängen på rummet. Jag mådde så, så dåligt. Det känns fortfarande extremt jobbigt när jag tänker på att jag har gått upp i vikt och har några kilon kvar. Fy.

Efter ett tag kom Kramen och knackade på. Jag berättade lite om hur jag kände, och att jag aldrig trott jag haft sådan här ångest som jag haft nu. Hon pratade en del och sa bland annat att det eventuellt var så att tidigare i år så hanterade jag saker som kanske var jobbiga och som jag inte kunde kontrollera, genom att kontrollera mat och träning. Då trycktes alla känslor liksom undan inom mig. Men nu när jag tvingas gå upp i vikt och så vidare så vet jag inte vad jag ska göra med alla känslor och de kommer ut på ett annat sätt. Kanske ligger det något i det.

Klockan fem så var det middag. Jag hade lugnat ner mig, men det kändes ändå jobbigt att äta för jag kände mig, och känner mig, så stor. Jag försökte att inte tänka så mycket för jag ville ju verkligen inte ha mer tillägg idag. Det som serverades var kyckling med ris, grönsaker och currysås. Jag väntade ganska länge med såsen och riset så det blev lite stressigt, men jag allt landade i magen tillslut. Efter middagen så spelade jag och mamma Skip-bo med Piano och hennes mamma. Det var helt okej roligt, men jag tror jag har börjat tröttna lite på det spelet nu. När klockan närmade sig sju så gick vi ut på promenad tillsammans. Piano fick för första gången gå ut på promenad, femton minuter, och jag kan ärligt säga att jag är väldigt glad för hennes kul. Vi gick med min mamma och hennes pappa till en mataffär för mamma skulle köpa skinka. Hon köpte även en trisslott och en flaska stilla vatten till mig. Jag var nämligen törstig för första gången på jag vet inte hur länge. Jag vet att vatten innehåller 0 kalorier men det kändes ändå lite dumt efteråt, kanske för att det liksom tar plats i magen. När vi kom igen så var det kvällsmellis. Jag åt upp skålen med naturell yoghurt, havrefrasen och den skivade banan samt så drack jag den tropiska juicen. Kvar hade jag då en näringsdryck. Tyvärr var den in den äckligaste smaken jordgubb, men med mammas och Kramens hjälp så gick den ner. Efteråt så kändes det verkligen som att min mage skulle explodera. Jag menar det, alltså verkligen sprängas. Jag satt i soffan med bland annat Piano och min nya granne och tittade på Fame, men jag såg inte hela utan gick och gjorde iordning mig för läggdags istället.

Imorgon har jag teamsamtal. Det känns inte så kul, jag tycker mest det är tråkigt. Det hade nog känts annorlunda om jag faktiskt hade haft något att säga och ta upp, men så är nu inte fallet. Jag ska även äta min första riktiga middag hemma sedan inläggningen. Det känns inte bra. Inte alls. Vi får se hur det går. Det blir köttfärssås och spaghetti, vilket inte är supersvårt om man jämför med vissa andra rätter, men det är ändå jobbigt för jag litar inte på mammas och pappas uppläggning för fem öre. Pappa säger att de ju nu övat på att lägga upp i fem veckor, och jag förstår det, men han har ju inte lagt upp just spagetti och köttfärssås. Jag tror att de fått lära sig att det är en stor slev gryta och två mindre slevar ris eller något sådant där, men det kan ju inte vara samma energimängd i alla grytor, och hur ska de veta om våra slevar är precis lika stora som de på avdelningen? Hjälp vad nervös jag är.

Likes

Comments

Dagen började med frukost hemma. Jag hade inte samma ångest som kvällen innan så allt gick ner relativt smidigt. Alltså jag tror inte jag haft sådan där ångest som jag hade igår på ett ganska bra tag. När frukosten låg i magen så tittade jag på Empire fram till mellis. Efter det så åkte jag och mamma förbi en affär för hon ville handla lite mjukiskläder som hela familjen kan använda (det hade känts jobbigt om hon köpt det bara till mig). Sedan åkte vi till avdelningen och där var det ungdomsgrupp på schemat. Jag hade sett ram emot att träffa och lära känna de två nya tjejerna men de var inte med. Vi pratade inte om något särskilt, och det var mest tråkigt.

Klockan tolv var det lunch. Det som låg på tallriken var två falukorvsskivor, fyra potatisar och stuvade morötter. Morötterna var lite jobbiga men allt var uppätet tillslut. Det är lite roligt eller vad man ska säga, att vi fått sådan här husmanskost två dagar på raken. Mamma har nämligen undrat om vi inte skulle få den sortens mat någon gång. Efter lunch så kom Kramen in på mitt rum och pratade lite med mig och mamma. Hon frågade lite om hur vi haft det de här två veckorna när hon varit ledig. Hon frågade också om varför jag inte vill åka hem, samt om varför jag trodde att det blev som det blev vid kvällsmelliset igår. Jag lyckades få ur mig att jag tycker att mamma och pratar med mig annorlunda i matsituationer. De gav mig komplimanger och Kramen sa att det var bra att jag började berätta om saker som kunde underlätta för mig. Det kändes jobbigt att få beröm. Kramen sa att kanske ville jag inte åka hem för att där känner jag att jag måste göra motstånd för att bevisa att jag inte vill ha maten eller något. Jag vet inte, kanske ligger det något i det.

När Kramen gått så spelade jag och mamma fyrmansvist med Busan och hennes mamma på deras rum. Det var ganska roligt. det gjorde vi tills det var mellis halv tre. När det låg i magen så gick jag och mamma till rummet och sedan kom Fluffiga draken och pratade med oss angående permissionerna. Jag förklarade att jag tycker att det är väldigt mycket permissioner på en gång. Jag förstår att jag måste vara hemma men jag blev så överväldigad och det känns inte riktigt rätt. Hon frågade vad jag skulle ändra om jag kunde, och jag sa att jag inte ville vara hemma lika mycket. Mamma sa att vi kunde komma tillbaks till avdelningen innan middagen på söndag. Jag tycker forfarande att det är för mycket tid hemma, men jag gick med på det. När det närmade sig middagstid så frågade mamma om Fluffiga draken tagit upp om jag kan få längre promenadtid. Hon sa nej tyvärr men att jag skulle följa med henne. Då gick vi till läkarens kontor. Jag fick vänta utanför och när hon kom ut igen så sa hon att jag från och med nu har 30 minuters promenadtid.

Klockan fem var det middag. Då såg jag den nyaste tjejen, hon som kom idag. Hon är väldigt smal, och verkar snäll. Jag vet inte om hon äter fulla portioner än, tjejen som kom igår och som nu bor bredvid mig gör inte det. Till middag blev det kotlettrad med klyftpotatis, balsamicosås och sallad med vinegrette. Jag åt upp allt. Efter att jag vilat en stund så sa mamma att det var dags att åka hem. Jag ville inte. Jag satt på sängen och mamma fick inte med mig. Hon gick och hämtade Fluffiga draken som genom att dra upp mig fick mig att packa ihop mina saker, och sedan följa med mamma till bilen. Innan jag gick ut genom dörren så tog hono tag i min jacka och sa att det inte måste gå perfekt.

På vägen hem så stannade jag och mamma i en djuraffär för att köpa ett nytt hjul till vår hamster. Väl hemma så stoppade vi det i hans bur och han sprang och sprang. Det gjorde mig väldigt glad. Efter det så gick jag och mamma ut på en femtonminuters promenad. Halv åtta var det kvällsmellis och allt landade i magen. När det var klart så tog vi en till promenad, som skulle varit femton minuter men den blev lite längre för vi pratade ganska mycket. det var trevligt. När vi kom in igen så tittade vi på filmen Hundraåringen. Det var mysigt.

Imorgon så ska jag äta lunch hemma för första gången på riktigt (alltså utan att det är en högtid eller liknande). Det känns inte alls bra. Jag tror att mamma sa att det blir korvstroganoff med ris. Det gör mig så arg, för mamma och pappa vet att jag har jättevårt för det. De kommer säkert ge mig en alldeles för stor portion. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vi får se vad som händer. Nu ska jag sova. Godnatt.

Likes

Comments

Den här dagen har varit riktigt tuff. Den började med frukost som vanligt. Nästan direkt efter så var det vägning. Jag hann inte ens gå på toa. Jag hade gått upp 1,7 kg. De ville att jag minst skulle gå upp 1,4 för då skulle jag ha tagit igen det som jag inte gått upp. Jag tyckte det kändes så jobbigt. De har ju sagt att man ska gå upp 0,5-1,5 kg i veckan, och nu när jag gått upp mer så verkar det ändå som att jag ska äta det där extra melliset. Jag kan inte beskriva hur hemskt det känns att jag bara har några få kilo kvar tills jag når den vikten jag låg på för lite mer än ett år sedan. jag är knappt underviktig längre. Det känns inte alls bra. Det känns inte heller riktigt som att jag vet hur mycket jag gått upp för ett så hann jag inte gå på toa, två så var det precis efter frukost och förra veckan så var det någon timme efter. Vi får se vad som händer. Mamma har tagit upp och frågat om inte jag kan få längre promenadtid. jag tror jag ska få veta det imorgon.

Klockan tio var det mellis. En halvtimme efter det så var det musik på schemat. Egentligen så skulle det varit jag, Busan och Piano där plus föräldrar, men eftersom Busan inte hade kommit hem från sina morföräldrar än så var bara jag och Piano där. Vi gjorde i princip exakt samma sak som på min första musikterapi, men det var okej för det är roligt att trumma och spela på xylofon. När musiken var slut så var det lunch. Det som serverades var stuvade makaroner med köttbullar och rårivna morötter. Jag har inte ätit stuvade makaroner på flera, flera månader så det var jättejobbigt. Det tog ett tag innan jag började, och plötsligt så var Fluffiga draken och mamma jättehårda med tiden så jag fick stressa jättemycket när jag väl börjat. När allt var uppätet så fick jag ont i magen för att jag ätit så snabbt, så jag la mig på rummet och tittade på Empire. Under tiden så planerade mamma kommande veckan och dess permissioner med Fluffiga draken. De kom sedan in och berättade för mig och visade. Jag fick panik. Inte nog med att jag ska äta en lunch och en middag hemma så ska jag även vara hemma hela helgen. Alltså hela helgen. Dessutom ska jag bara sova på avdelningen en dag den här veckan. jag blev så ledsen, arg och rädd så jag sprang därifrån och in på toa. Fluffiga draken kom och låste upp och lyfte upp mig från där jag satt i min tofs. Men jag ville inte följa med in på rummet igen utan jag sprang och gömde mig utanför avdelningen. Mamma trodde att jag gått ut så hon såg inte ens att hon gått förbi mig. Jag satte mig i trappen och hon fick på något sätt in mig på rummet igen. När jag legat i sängen en stund så kom Fluffiga draken in igen. De fortsatte att berätta från där de avslutade och jag grät och grät. Jag kan inte riktigt förklara specifikt varför jag inte vill åka hem. En av anledningarna är att jag verkligen inte litar på det mamma och pappa lagar och lägger upp. Hur ska de veta att de gör rätt när ingen personal står och håller koll? Sedan känns det också jobbigt för här finns det ett annat tvång i luften, hemma känns det mer som att det är mitt fel att jag äter. Men samtidigt vet jag ju att jag kommer få näringsdryck och så om jag inte äter hemma. Det känns helt enkelt inte bra att vara hemma. Det är kanske dumt, men jag är typ orolig för att de bara ska släppa mig helt och att de inte ska tycka att jag behöver hjälp längre om jag klarar mig hemma. Samtidigt så är det så motsägelsefullt för jag har ju ingen sjukdomsinsikt direkt.

Halv tre var det mellis. Jag åt de två skinkmackorna och drack juicen. Efter det så spelade jag och mamma först Röda hand och sedan Skip-bo med tre andra tjejer och deras föräldrar. Det var roligt och jag mådde lite bättre. Till middag blev det ugnsbakad torsk med ris och någon sås. När det låg i magen så vilade jag en stund på rummet innan mamma sa att det var dags att åka hem. Jag ville verkligen inte. Jag grät och det tog lång tid, men tillslut lyckades hon få med mig ut för hon sa att hon skulle hämta någon ur personalen annars. När vi gick mot utgången så höll Trollmor om mig om axlarna och sa något i stil med att det är dags att öva hemma nu och att det kommer lösa sig. Väl ute på parkeringen så grät jag mer och det tog ett tag men mamma fick tillslut in mig i bilen. När vi kom hem så gick vi ut på en promenad med pappa. Jag ville inte vara med dem så jag gick hela tiden tre steg framför. När klockan var runt halv åtta så stod kvällsmelliset på bordet. Det var pappa som förberett det och även han som skulle sitta bredvid mig. Jag vet inte riktigt vad som hände, men jag fick panik och ville verkligen att han skulle gå därifrån och att mamma skulle sitta bredvid mig. Han flyttade inte på sig så jag började nästan skrika och grät ännu mer. Mamma kom och satte sig bredvid mig på andra sidan, men pappa gick fortfarande inte därifrån. Jag fick sådan ångest och gick med skålen till burspråket i ett försök att komma bort från pappa, men både han och mamma följde efter. Tillslut så började jag äta och åt upp allt för det kändes inte värt att få tillägg för ett kvällsmål. Efter det så gick jag in på mitt rum och satte mig i mörkret. Jag ville verkligen vara ifred. Där satt jag på golvet tills jag gick och tvättade håret, för att sedan gå och lägga mig.

Likes

Comments