Header

Ibland känns det som att jag älskar att måla mer än livet självt. Det är någonting bortom orden och jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är mitt egna lilla språk. Min vila. Min frizon. Mitt livs största kärlek. Tyvärr får denna kärlek inte alltid så stor plats i livet. Det kan gå månader och halvår mellan gångerna jag målar och jag hinner glömma hur mycket jag älskar det. Men jag blir nykär varje gång jag hittar tillbaka till det och får vara helt uppslukad av det. Vill inte göra något annat än att försvinna in i min bubbla bland färgtuber, penslar och känslor. Men det är väl tur ändå att jag har mina målarperioder, annars skulle jag ha svårt för att lämna lägenheten och dessutom får det mig att uppskatta det mer. Jag ska ta en liten kvällspromenad nu men sedan kommer jag befinna mig vid staffliet. Var på hemmakväll och köpte lösgodis förut så nu har jag precis allt jag behöver. Livet är bra. 

Mvh Tacksam.

Likes

Comments

Jag har många gånger hört och därför också trott att ordet lagom är unikt och att det bara är Sverige som har det i sitt vokabulär, vilket jag nu fått reda på alltså inte är fallet. Norge, Thailand och Japan är bara några av de länder som har motsvarande ord till "lagom" i deras språk. Läste lite om saken och från början kommer ordet lagom från det svenska bondesamhället där man i hemmet åt ur samma gryta och delade lika på maten. Anledningen till att det blivit så stort och förknippat med Sverige är att innebörden har en koppling till socialdemokratin och välfärdens ideal och syfte att jämna ut samhällets olikheter (och den bilden av Sverige är nog ganska vida känd i världen.) När man ser ordet ur det perspektivet blir det ett fint ord tycker jag, för att dela är fint. Lite bakgrund till ett ord som jag vill prata om i ett annat sammanhang, nämligen min relation till det.

Jag gillar nog ordet "lagom". Det är ju ett ganska fint koncept i de flesta sammanhang om man tänker efter. Lagom är ju trots allt inte för lite och inte för mycket - utan i sammanhanget perfekt mängd Den enda situationen där jag ogillar lagom är när man använder det i syfte att beskriva hur man själv eller någon annan bör vara. Alltså lagom i sammanhanget jantelag. Jag tycker inte att lagom ska vara något som begränsar ens personlighet till något mindre än vad denne är för att det är "fult" att sticka ut. Sen ska man såklart applicera sitt sunda förnuft men ja, ni fattar. Jag gillar lagom, men det jag vill prata om är att jag har svårt att leva efter det. Jag har vetat länge att jag har svårt för att göra saker just lagom och tillräckligt. Det har nog med "duktighetsgrejen" att göra "ska jag göra något så ska jag göra det fullt ut annars kan det kvitta". Nyanser och gränser kan vara så diffusa i min värld att det skenar iväg och jag är långt bort från lagom på skalan. Jag tänkte extra mycket på detta idag då jag var hemma från skolan. Jag tycker inte om att vara det, det sitter djupt rotat i mig att ha bra närvaro, dyka upp och göra bra ifrån mig. Men framförallt vill jag ta ansvar och det känns som jag smiter när jag inte dyker upp. Och jag är inte den personen. Men för att återkomma till gränser och att känna efter vad som är nog. Idag behövde jag helt enkelt stanna upp. för igår kom jag till en punkt som var nog.Jag hade ett breakdown igår på grund av att jag har levt mindre bra under en tid, haft hög stressnivå och gjort allt annat än att ta hand om den. Snarare har jag gjort tvärtom, inte orkat/velat känna efter utan kört på tills det inte går längre. Så idag var jag hemma och stannade upp för att jag behövde det. I slutändan är det viktigast.

Jag vill och ämnar att bli bättre på att bemästra konceptet "lagom" (i sina rätta sammanhang)." Att faktiskt ha möjligheten att låta det stanna när det räcker och inte låta det gå till tvång och det extrema. Det svåra är att lagom kan se olika ut för olika personer. Vi är olika och har olika behov. Det viktiga är väl att försöka hitta sitt lagom och sluta jämföra sig. För någon behöver mer och någon annan behöver mindre. Men att kalla någonting för lagom när man innerst inne vet att det inte är det - är endast att ljuga för sig själv. Och just nu ljuger jag en del för mig själv, jag erkänner. Det är inte lagom i mitt liv just nu. Men först när man erkänner kan man förändra. Och kanske ligger en del av lösningen till mycket just där... kanske finns nyckeln till balans och välmående i förmågan att bemästra "lagom".

Likes

Comments

Jag tycker att det är fascinerande hur vi alla bär på så mycket känslor i våra bröst. Hur får den plats där? Hur kan vi inte se det stora som sker i personen där denne står, just bredvid. Någon är sprudlande nykär, samtidigt som en annan försöker tygla sin ångest bredvid någon som snart exploderar av lycka medan någon sväljer sina tårar. Allt detta precis samtidigt i samma sfär men tillsynes i olika universum. Kan vi inte eller väljer vi att inte se. I en umgängeskrets står man och pratar om allt annat än det som gömmer sig därinne. Vi går runt som levande behållare, så varsamma och så rädda att spilla våra känslor på andra. Det är en sorglig tanke att vi känner så mycket men delar så lite. Att vi pratar så lite när vi behövder det så mycket. Tänk om vi på lunchrasten eller i soffan under fredagsmyset pratade om hur mycket någon betyder för en eller hur ont ensamhet kan göra. Tänk om vi alla vågade vara mer ärliga och tillåtande till våra egna och andras känslor. Det skulle skapa en mer välmående, förstående och genuin värld. Spill.

Likes

Comments

Fick en sån lust att börja blogga igen. Jag tänker att jag kanske till och med kommer blogga lite mer om vardagliga tankar och ting, inte bara skriva av mig när jag behöver ventilera om ätstörningar och mitt mående även om jag kommer återkomma till ämnet liksom det är återkommande i mitt liv. Det här får bli platsen där jag vill, vågar och kan uttrycka mig i olika former: text, foton, ja kreativiet av alla dess slag - allt som är jag. Från penslar och färgpaletter till min inre gråskala. Men till skillnad från tidigare så ska mer saker rymmas här. Ja allt. Precis som i livet. Allt mellan tårar, filtrerade selfies och godispåsar. 

Tänk att det är 2017 nu. Imorgon är första dagen på terminen. Min sista på folkhögskolan och sedan är min treåriga vistelse i Färgelanda ett avslutat kapitel i boken som är mitt liv. Läskigt och spännande. Jag känner faktiskt att det här året kommer innebära stora förändringar. Det kommer bli bra. 

Hej igen bloggen. Och hej 2017. I'm ready for ya!

Likes

Comments

Jag kan nog verka som en grå och dyster person för de som inte känner mig, hela mig. Men jag tar risken i att verka som världens största dysterkvist och skriver vidare. Av flera anledningar:

1. Av själsliga och själviska skäl, att jag vill och behöver ventilera.

2. För att jag anser att det pratas för lite om det kanske viktigaste som finns, det vi känner och hur vi mår. Och framförallt för att det här med att må dåligt på insidan fortfarande är ett hysch-pysch ämne och skambelagt på ett sätt som fysisk smärta aldrig någonsin har varit. Smärtan som psykisk ohälsa ger är precis lika relevant och precis lika lite något att skämmas över som om smärtan suttit vilket organ eller vilken kroppsdel som helst. Skillnaden är endast vart smärtan sitter. Likheten är lidande.

3. För att kanske någon annan kan relatera till något litet i det jag tänker och känner. Samtidigt skriver jag med en liten rädsla för att ingen kan relatera... och det är just den rädslan som kan skapa en sådan enorm ensamhet även om det finns många som känner precis likadant. Våga dela ditt så kommer andra våga detsamma, skapa öppenhet och dialog.

4. För att jag ÄR en dysterkvist IBLAND och ibland är jag sprudlande glad och en ytterst sprallig människa. Jag är gråskala OCH regnbåge. Anledningen till att det kanske märks mer här när jag mår dåligt är för det är då jag skriver - för att det på något terapeutiskt plan hjälper. Och jag behöver inte skriva på samma sätt när jag mår bra. Då bara lever jag. Och ÄR.

Sanningen är den att jag kan må jävligt bra och jag kan också må jävligt dåligt. Det är inte konstigare än så egentligen. Jag jobbar på att hitta en balans och en jämnare livslinje. Att försöka att inte falla så så hårt de gånger jag ramlar, även om det inte är lika ofta längre - som det har varit. Men det är svårt. Lagom och jag har svårt för varandra. För när jag känner... då känner jag djupt - åt båda hållen. Det finns ett citat som går något i stil med "it is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply". Det är för mig sant. När jag mår bra så känns det som att jag flyger - och då tänker jag att det är värt att må - minst sagt - pissdåligt ibland om det kommer stunder då jag får känna mig såhär absolut genomlycklig. Just nu vet jag dock inte om jag skulle skriva under på det, att det känns värt det. Just nu hade jag känt att en lite mer jämnare spelplan och känsloregister hade varit att föredra. Samtidigt undrar jag vad det skulle innebära om jag inte fick känna allt mellan svärta och eufori. Skulle jag forfarande vara jag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är den jag är. Jag mår som jag mår och det varierar. Det är inga konstigheter. Det är okej att inte alltid vara okej. Okej?

Likes

Comments

Jag sträckte ut min hand i ett tafatt och halvhjärtat försök till att fånga den . Men sommaren liksom flög mig förbi. Det gör ingenting egentligen. Det som behövde hända hände. De tankar som behövde tänkas, tro mig, de tänktes och tänktes igen. Och alla evinnerliga känslor som behövde mötas - fick kännas. Det är okej att jag inte fångade sommaren eller att den inte blev som ett idylliskt vykort från årets ljusaste dagar. Jag hade inte kunnat göra om den och göra annorlunda... om jag så hade haft möjligheten att låna Hermiones tidvändare. Det är det som är grejen. Det går inte att göra annat än det man kan just där och just då. Jag gjorde det bästa jag visste hur. Jag hanterade sommaren och jag hanterade mig. Jag är någonstans långt därinne stolt över det. Stolt, glad och tacksam över att jag också fått skratta och ha det fint... trots att jag vissa dagar har gråtit tills luften gått ur mig.

Jag kommer ta med mig glimtar och lärdomar från sommaren och sedan lämna den bakom mig. Jag tar den för vad den faktiskt var. Svår... men full av insikter. Nu är det redan augusti och hösten är på ingång. Nya ting tar sin början och jag är förvisso trött... men stark. Och redo. Det kommer bli bra. Jag känner det.


Likes

Comments

Jag kan filosofera över nuet och reflektera över dået och fantisera om hur livet mitt varit om visssa aspekter i det varit annorlunda. Men om de sakerna hade varit annorlunda hade allt varit det, till och med jag. Jag har inte en aning om VEM jag då hade varit. Tveklöst någon helt annan. Och det är inte vad jag vill. Inte egentligen. Men så ibland vill jag det. Ibland önskar jag att jag inte hade just min historia , mina tankar och mina känslor. För ibland blir jag ett svårhanterligt kaos för mig själv. Vilket inte märks så mycket utåt, men inåt exploderar jag. Ibland önskar jag att jag var den där raka motsatsen till vad jag är idag. Lite mer sprallig, lite mer glad och lite mer "hakuna matata". Ibland önskar jag att jag kunde tänka lite mindre och leva lite mer. Ibland är nu.

Men allra oftast, och det behöver jag påminna mig om, är jag stolt över mitt livs raviner och min väg upp ur dem. Liksom jag är tacksam för det fina jag fått erfara. Jag är tacksam för både och. Resultatet av precis allt jag smakat på är jag. Jag hade kunnat önska mig en planare väg, en tryggare sådan.. och ett tryggare jag. Dessa önskningar och drömmar om ett annorlunda förflutet kan vara skönt att vila i för en stund, men det förändrar ingenting och de förändrar inte mig. Det går inte att förändra, det går bara att acceptera - och gå vidare. Jag trodde att jag hade gjorde det, mer än vad jag har. Men det kanske inte handlar om att göra det en gång, eller två eller flera. Utan att fortsätta att göra det. Att faktiskt välja varje dag. Att sluta vänta på förändring och att börja förändra. Att bita i äpplet som är surt och ta ansvaret att själv skapa det jag inte fick. Att fylla livet med vad jag saknar och behöver. Det kan ingen annan än jag ge mig, hur mycket jag än önskar.

Likes

Comments

Jag skulle säga att livet efter en katastrof är svårare än själva katastrofen. Mitt i kaoset gör man vad man kan och vad som krävs för att överleva. Det bara går. Det svåra kommer efter. Att leva med efterdyningar och risk för efterskalv. Så har det varit för mig. Symptomen på livets sjuka har varit svårare än det faktiskt sjuka. Tankarna och känslorna har varit mer smärtsamma än situationerna som orsakat dem. Det svåraste att acceptera är inte väggarna som skälver, utan vad som händer med själen när väggarna runt dem rasar.

Det har tagit mig år att förstå och att bearbeta det som varit. Och kanske framförallt att försöka lära mig att leva på nytt. På mitt sätt. Att leva som jag vill och inte som jag blivit lärd. Att välja vad jag vill att mitt liv ska vara. Vad det ska innehålla och vad jag inte släpper in. Att mitt eget värde och att min sanning är starkare och viktigare än det yttre bruset. Och att allt annat än respekt och ärlighet har jag inget intresse eller energi till. Jag börjar nå dit. Till en punkt av styrka och frihet jag aldrig någonsin känt. Där jag kan säga att jag hellre går ensam på min egen stig, än att följa med på vägen av gift och dysfunktion.

Jag tror på poeten Bob Hansson som säger att ens brister i livet är vad som blir ens främsta styrkor. Att det man själv lidit brist på är det man på riktigt kan ge till andra och världen. Han talar om att de som föds till platser med avsaknad av kärlek är de människor som har mest kärlek att ge. För de kommer aldrig ta den förgiven.

Trygghet, kärlek och känslor i de flesta former är min avsaknad, och jag tror att det är vad jag kan och ska ge till världen. Min enda strävan och det största jag vill uppnå i det här livet är att vara den godaste människan jag kan vara. Att omvända min kärleksbrist till empati och kärlek och sprida ut i världen. Att se det goda i människor och ge det goda. Vara ett ljus i någons mörker. En trygg hand i någons annans katastrof.


Likes

Comments

Någon knackar mig på axeln. Det är tvivlet. Igen. Jag tittar mig över axeln, tvekar en stund, men fortsätter sedan med det jag håller på med. Aj! Något drar i hjärteroten. Det dåliga samvetet gör sig påmint. En bit söderut, i bukområdet, blir jag kontaktad av en känsla som säger mig "bra jobbat". Hjärnkontoret arbetar intensivt för att hantera konflikten. Detta pågående triangeldrama mellan tanke, känsla och intuition. Där finns inga vinnare. Inbördeskrigen är alltid komplexa trassel. Jag kan bara hoppas, på fred. Till slut. 

Likes

Comments

Jag har varit rädd. Är nog fortfarande. Rädd för att alltid bara vara "någon" i människors liv. Någon som är där för en stund och sedan falnar som ett solblekt fotografi. Att bara vara en vag figur i allas förflutna. Någon som inte gjorde ett bestående intryck. Någon utbytbar. Jag börjar förstå den rädslan. Att bli glömd. Men jag börjar också att se på det med en annan blick.

Jag är någon, någon i ditt liv. Eller så har jag varit det. Du som läser detta. Om jag så är en vän, en syster, en gammal klasskamrat eller en bekants bekant så är jag åtminstone någon. Någon som kan tillföra något, stort som litet. Kanske är jag en temporär bråkdel eller ett ännu mindre fragment. Eller så är jag ett permanent avtryck i stor eller liten skala. För alla möten är det. Ett avtryck på ett eller annat sätt. Kanske sa jag något eller gjorde något som gav intryck som i sin tur ledde till någon typ av insikt. Kanske där i stunden, eller långt efter att vi försvunnit ur varandras liv. OM jag lärt dig, just dig, något litet bara av att våra vägar korsats under en sekund av livets år och dagar så är det bland det häftigaste som finns. Och jag är tacksam. För faktum är att vi faktiskt formar varandra, bara av att existera och vara de vi är i varandras närhet. Och är det inte ändå så att vi alla blir summan av livets tillfälligheter. Vissa tillfälligheter är längre än andra. Vissa är smärta. Vissa är kärlek. Gemensamt är ändå kunskapen och styrkan som kommer därur.

Somliga farväl av några "någons" i ens liv har varit, är och kommer bli smärtsamma. För vissa av de där några man av tillfällighet möter, vinner en plats i ens hjärta för all evig tid, även om de inte alltid fysiskt kommer finnas där. Tomrummet som blir är ändå en påminnelse om hur stor inverkan och hur viktig en någon kan vara i en annan någons liv. Och att känslor, framförallt kärlek, är bland det starkaste vi har.

Jag kommer aldrig att bara vara någon i någons liv. Att vara någon i någons liv... det är stort. Enormt. Vackert. Vad mer kan man begära.

Tack till alla er som är och har varit någon i mitt liv. Som lärt mig något. Som fått mig att inse saker. Som fått mig att känna. Uppleva. Alla ni är en del av summan som idag är jag.

Och tack för att jag fått/får vara någon i just ditt liv.


Likes

Comments