Jag brukar ha svårt för våren och ljuset när de först anländer. Övergången från vinterns melankoli till vårens sprudlande uppvaknande är knepig för mig. Jag blir jättetrött innan jag vänjer mig vid ljuset. Vid att vilja vara ute. Jag tror inte att det bara är jag, utan att vi fungerar så häruppe i Skandinavien. Vi behöver vänja oss och anpassa oss kunna leva i någon slags symbios med årstiderna. När första ljuset kommer känner jag först en ovilja i att vara ute. Jag vill fortsätta i mitt invanda "eremitiska" beteende och stanna inne och se på netflix. Jag kan bli irriterad för att det är för ljust och jag vill att det ska bli mörkt igen. Så känner jag faktiskt ett tag, tills jag vant mig och det vänder. 

Sen finns det en ytterligare aspekt till vårtröttheten. Allergin förstås, som tar enormt mycket energi. Hade gärna gjort mig av med den om det gått. 

De senaste dagarna har jag, trots tröttheten, känt mig upplyft av ljuset och av vårens ankomst. Jag känner mig mer positiv och lätt i sinnet. Det är lättare att tänka positiva tankar nu än för bara några veckor sedan. Jag känner mig hoppfull och nyfiken och jag tror att det är vad våren handlar om.

I helgen blev det även sommartid. Älskar den funktionen. Att spara en timmes solljus. Effekten blir våra fina ljusa sommarkvällar. Och hur underbar är tanken på att dessa ljuvliga kvällar snart är här. 


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Våren är, för mig, en så ambivalent tid på året. Jag önskade att jag bara upplevde den som spännande, men den inbringar även en hel del oro och ångest i all sin förväntan på all kommande förändring. Det är tidens tid att komma fram till nästa steg. Stunden att göra val som ska forma den närmsta framtiden. Den skapar förvirring och krav, men också möjligheter. Jag ska försöka fokusera på möjligheterna. Våren är ju vacker i allt det där kaoset om man riktar blicken utåt. Naturen blommar och vi med den. Se hur första vårsolens strålar värmer gatorna och folket som fyller dem. Vi är de djur vi är, som kryper ut ur idet efter vintern med nyvunnen nyfikenhet på världen. Det händer någonting med oss under den här tiden, någonting positivt och starkt. Jag ser en urkraft som vaknar till liv. En kraft som skulle kunna ta mig långt bortom all orimlig tvivel, till dit drömmarna bor.

Likes

Comments

Jag tittade på Amélie från Montmartre igår vilket resulterade i att jag har lyssnat på soundtracket (Yann Tiersen) hela dagen lång och mentalt befunnit mig i Paris. Tacka fan för möjligheten att drömma sig bort när en känner sig less på det mesta. Ser fram emot när jag har möjlighet att resa igen. Mitt resehjärta bultar sorgset men ivrigt av längtan.

Jag behöver ta tag i en hel massa saker just nu. Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja bara... Eller vart jag ska få orken ifrån. Trött hela tiden. Men motivationen får jag försöka hitta i drömmar och sådant jag vill göra. Som att resa. Men kväll gör jag som jag brukar... Jag oroar mig för framtiden samtidigt som jag skjuter den framför mig. Och så drömmer jag mig bort igen till tonerna av Édith Piaf.

Bilder från Paris, 2013

Likes

Comments

Känner på muren mellan mig och det som behöver tas tag i. Ogenomtränglig även om den är en illusion. Jag ser en icke-existerande pöl av de tårar jag inte kan gråta. Ser dagarna framför mig som berg som ska bestigas. Vad som en annan vecka hade varit "no biggie" känns i detta nu omöjligt. Ska på något sätt visa upp det bästa när jag knappt vet hur jag ska vara människa. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra. Jag ska bara orka... Och våga tro på det.

Likes

Comments

Dessa tråkiga hjulspår och repeterade mönster. Hur det kommer sig att jag inte ändrar ett koncept som inte fungerar begriper jag inte. Jag har haft en hög stressnivå i kroppen under en längre tid, en stress jag inte tagit hand om. Tvärtom har jag sprungit ifrån vilket gjort den värre när den väl kom ikapp... Det är sig likt, det är såhär jag gör. Det fungerar ett tag men det slutar på liknande sätt. Det säger stopp. Just nu känns det som jag kraschlandat. Haft panikångest med efterdyningar i flera dagar. Jag är ganska slut faktiskt. Veckan har mest handlat om att rida ut ångeststormarna. Jag har promenerat i skogen och vid havet, men mest har jag varit hemma. Andats och försökt att visa ångesten att jag är större än den, då vinner jag liksom. När jag var ute och promenerade idag kände jag att den började stegra, just för att jag gick och var rädd för den... Så fick jag plötsligt en rolig bild i huvudet. Nämligen en scen ur Lejonkungen där Simba säger "jag skrattar faran rakt i ansiktet".. så jag gjorde det. Jag fnissade ångesten rakt i nyllet och det fungerade förvånansvärt bra. Jag kände mig mycket lugnare. Jag kan välja att vara större än rädslan och då får den inte makten över mig. Ett skratt genom ångest är dessutom befriande. Som en annan nivå av andning. Skratt och att fuldansa till schlager (alternativt 80-talshits) rekommenderar jag er. Med eller utan ångest. 

Jag hade behövt plugga ikväll, men jag ligger inne med spänningshuvudvärk och yrsel så jag får lämna det till morgondagen och försöka få mig en god natts sömn (till skillnad från den föregående) Hur deppigt det här än lät så känns det ändå lite bättre nu och känner lite mer hopp inför nästa vecka.

Jag har gjort det här förut och jag kan göra det igen. Det stormar i mig ibland, det bara är så. Försöker att inte springa i motvind nu utan bara dansa med. Jag vet att det inte vara för evigt.

Likes

Comments

Har nu varit på bio två dagar i rad. Igår såg jag Lion tillsammans med en vän. Idag såg jag La la land med mig själv. Var på premiären av den sistnämnda på eftermiddagen, det var jag och tre stycken till i biosalongen. Det var lite speciellt men mysigt ändå. Och coolt att vara de första i stan som såg filmen. Avsaknaden av människor i biosalongen berodde nog på tidpunkten snarare än filmen... Denna film är nämligen superhyllad (precis som Lion) och en av årets Oscarsnomineringar. Och den var riktigt bra. En modern musikal. Cool. Annorlunda. Vacker och bara väldigt speciell. Gick därifrån och genom stan med en skön känsla i kroppen och jazzmusik i huvudet. Det enda som var aningen negativt var att jag såg filmen Lion igår och den fångade mitt hjärta så starkt vilket gjorde att jag inte var lika mottaglig för en ny storfilm. Jag tror att jag hade tyckt om La la land ÄNNU mer om jag väntat några dagar med att se den. Men jag hade samtidigt ett sånt starkt biosug efter bioupplevelsen igår... Lion alltså, jag har inte riktigt ord för att förklara den känslostorm jag fick tygla i biosalongen igårkväll. Jag ville verkligen inte gråta där och då, så jag kämpade emot. Hade jag släppt fram känslorna hade jag hulkat och fulgråtit pölar på golvet. Jag minns inte när jag blev så känslomässigt påverkad av en film senast. Den var helt makalös och allt jag kan säga är wow. Se den! Se båda! Men inte dagarna efter varandra. Ge båda samma chans och uppmärksamhet så kommer ni att få njuta av två helt fantastiska filmer. Jag ska försöka att se några till av de Oscarsnominerade filmerna innan galan äger rum i februari.

Likes

Comments

Jag har bestämt mig för att sluta träna. Då menar jag träna i bemärkelse att träna på gym. För annan fysisk aktivitet som promenader eller någon joggingtur emellanåt kommer jag att fortsätta med, men då endast för att promenera gör gott för själen min och jag ska försöka låta det stanna där. Det här beslutet har legat och puttrat i mig ett tag och jag har bara blivit säkrare ju mer jag tänkt på det, och nu har jag bestämt mig. Jag ska säga upp mitt medlemsskap på gymmet och det känns, helt ärligt, som en befrielse. Jag fick ångest av att vara där och ångest om jag inte gick dit. Så jag känner mest att om jag kan ta bort en ångestfaktor ur mitt liv så är ju det ingen tvekan om saken. Och det känns faktiskt rätt skönt att vara kärringen mot strömmen i detta träningspromotande samhälle. Jag undrar hur många som skulle träna om träning inte förändrade hur kroppen såg ut. Jag menar, skulle man träna om det gjorde kroppen stark och frisk men om musklerna aldrig definierades eller rutorna aldrig dök upp på magen. Jag erkänner själv att min anledning till att börja på gym inte handlade om att jag ville att min kropp skulle bli fysiskt stark, eller för att jag skulle få mer energi eller för att jag helt enkelt älskade att träna. Nej. Jag gjorde det också av mer "ytliga" skäl, vilket jag också tror att många med mig gör. Men det räcker nu, för jag vill inte vara en del av det. Människor får göra som de vill, det är inte min avsikt eller min sak att säga vad som är rätt och fel. Jag tar bara ställning för vad jag ser och vad jag inte tycker om.

För tre år sedan satte jag mina fötter i en gymlokal för första gången. Jag hade skaffat gymkort på en stor gymkedja som numer finns på de flesta håll i Sverige (detta var i Malmö). Jag hade aldrig tidigare varit intresserad eller trott att det var min grej att gymma och att träna bland andra på det sättet. Det kändes tvärtom väldigt långt ifrån min grej. Så när jag efter första besöket gick därifrån med ett leende på läpparna för att jag hittat någonting nytt som jag tyckte om - var jag minst sagt förvånad. Men jag var nöjd och jag var hooked! Jävligt så, skulle det visa sig. Även om jag då förnekade saken, både för mig själv och andra, var jag sedan ett tag tillbaka fast i klorna på en ätstörning. DEN drev mig till gymmet dagligen och tvångsmässigt. Även om jag tror att den friska sidan i mig tyckte om att träna så var det inte den som fick mig till gymmet varje dag. Det var inte självdisciplin eller träningsglädjen som packade gymväskan och fick mig att spendera massa tid på gymmet (som jag borde lagt på studier). Det var självförakt. Det har gått snart tre år sedan jag gick på gym, sjukt frekvent, så att säga. Och under den tiden har jag gått i behandling mot min ätstörning och försökt att bli så frisk och fri jag kan. Och det har jag, i den mån jag har kunnat, även om jag inte skulle beskriva mig själv som fri. I höstas tänkte jag, efter långt övervägande, att jag skulle testa att gå på gym igen. Jag tyckte ju att det var roligt, det var min minnesbild av det åtminstone. Jag drog mig länge inför att göra det, för jag ville inte att det skulle bli likadant som det blev för några år sedan. Men till slut stod jag där på löpbandet utan den minsta aning om varför. Hela situationen kändes absurd. Varför gör jag det här mot mig själv? Det blev aldrig roligt att träna, min bild av hur det var kul att träna blev aldrig verklighet. Jag tror jag har varit där någonstans mellan 5-10 gånger på 4 månader. (Det var väl 1 veckas träning förr.) Jag har inte varit där på säkert 1 1/2 månad nu. Innan jag började träna igen nu i höstas var jag rädd för att jag skulle börja överträna som jag gjorde förr. Det hände inte pga att gymbesöken blivit så ångestladdade för mig. På något sätt är jag tacksam för det, annars hade historien säkerligen upprepats. Överträningen hände aldrig men ångesten var ett stort jävla faktum. Först en stark ångest över att jag inte tog mig till gymmet, på grund av ångest och sedan ångest över att jag har ett kort som jag betalar för men som jag inte använder. Så nu händer det. Inget gymmande och en ångestfaktor mindre. Dessutom ett ärligt och härligt beslut för att jag ska må bra. Mår ni bra av att träna. Gör det. Men jag hoppas i så fall att ni gör det av rätt anledningar. Jag mår inte bra av det så jag ser ingen mening i att fortsätta betala pengar och ångest för det. Jag vill bara förmedla att man inte behöver tycka om att träna. Det behövs såna röster också.

Man kan välja vad man lyssnar på och vad man tar in. Liksom man kan välja vilka instagramkonton man följer kan man välja vad man blir påverkad av och jag vill inte läsa träningsbloggar/konton, höra om proteinpulver än mindre vara en del av den massa som främjar det sättet att leva. För jag tror inte på det. Jag tror inte på att lyckan går att hitta där. Man kan klaga på hur samhället ser ut och tycka att vissa saker är skit med det, men det är alla vi som ÄR samhället och vill man se en förändring får man vara den själv. Annars är man bara ett kugghjul i ett system av kugghjul och en del av den skit man förkastar. "Be the change you wish to see" liksom. Allt annat är dubbelmoral. Sedan är det ju lätt att säga, och svårare att göra. Och det är inte som att jag säger att jag lever rätt eller skapar någon förändring genom att säga upp mitt gymmedlemskap (förutom för mig själv), jag har inte hybris... MEN jag väljer att inte vara en del av någonting som jag ogillar.

Jag uppmanar inte folk till att sluta träna eller att sluta tycka om att göra det. Jag bara ber er om att tänka en extra gång innan ni börjar fiffla med era kroppar. Det kanske inte handlar om att kroppen behöver byggas upp. Det kanske är någonting annat som behöver bli starkare. Inte skalet, utan det som finns inuti... 

Det var det för mig i alla fall.


Likes

Comments

Jag har inte ens ord för hur vacker den här dagen har varit. Dimma och stark sol. Dessa bilder är ändå bara tagna med min iPhone. Ser fram emot när jag fixat usb-sladd till kameran så jag kan få över dem i datorn. Har massa fina bilder där från dagens fotopromenad. Massa magiskt ljus och mystisk dimma.

Likes

Comments

Även om kroppen inte är helt frisk och orkar ens i närheten så mycket som annars så var det skönt att komma ut lite idag. Jag har ju mest umgåtts med mig själv och mina baciller den här veckan. Varit totalt två halvdagar i skolan och resterande tiden har jag varit hemma och jag kan inte komma på vad jag gjort med all tid jag borde haft över. Har förvisso sovit mycket.. sett på Skärgårdsdoktorn.. och Skam. Men det är typ vad min vecka har innehållit. Så ett besök på biblioteket, en promenad och en fika på stans mysigaste café med en god vän var välbehövlig idag efter denna sega vecka. Nu mer Skärgårdsdoktorn... och choklad. Inte så pjåkig fredag ändå.

Likes

Comments