Header

Jag lever lite på mina promenader just nu. Det och vad naturen alltid så generöst bjuder på. Det älskar jag med skogen. Den står alltid lika praktfull i alla väder, genom allt. Den finns där lika självklart en regnig dag som en solig. Den finns där lika välkomnande en dag man mår dåligt, som en dag man mår bra. Och alltid mår jag snäppet bättre när jag varit i dess trygga famn en stund. Ibland kan den vända hela mitt mående från botten till topp. Där finns alltid svar att hitta och styrka att finna.

Som sagt så lever jag lite på mina promenader just nu. Ensam i naturen. Där får jag det jag inte får från någon annan(stans.) Lugn och kraft.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

När orden inte funnits. När känslorna tagit över. När jag inte ens vetat vad jag känner. Då har jag alltid haft min kreativitet. Mitt språk, mitt enda sätt att säga det jag inte kan sätta orden på. Mitt sätt att förmedla vad jag inte alltid förstått själv. Det har alltid varit min plats där jag känner att jag vet vem jag är, men allra särskilt de senaste åren. Jag har skapandet att tacka för så mycket. Det var dit jag vände mig i det tyngsta av stunder, min plats att vila på genom de svåraste av känslor. (Och det gör jag fortfarande.) De här (och säkert 20+ liknande) gjorde jag i början av 2015, strax innan jag påbörjade min ätstörningsbehandling. Det var som svårast i början, det är ju alltid det. Ju svårare det var - ju mer målade jag. Jag målade mig igenom smärtan. Genom rädslan. Det gjorde att jag stod ut tills det blev ljusare. Med tiden tog jag upp penslarna. Använde fler nyanser på färgskalan. Motiven gick från kroppar till ansikten. Fokus skiftade från mat och ångest till att visa vad det egentligen handlade om. Instängda känslor. När jag till slut kommit till den punkten började orden komma tillbaka. När inte smärtan var övermäktig längre. Sakteligen kunde jag sätta ord på känslor som tidigare inte haft något namn. Det gick att sortera det som innan varit en sörja. Till slut vågade jag öppna upp och släppa ut, det som länge varit instängt. Jag har så mycket tacksamhet inför mitt målande och skapande, jag vet inte hur jag hade tagit mig igenom vissa perioder i livet utan det. Känsligheten och kreativiteten går hand i hand och kanske skulle jag inte ha det ena om jag inte hade det andra.. och på något sätt är jag tacksam för allt. Även svärtan, smärtan och vägen genom den. Allt är summan som idag är jag. Det är en del av min historia. En del av mig. Jag önskar att alla i liknande situation eller i andra svårigheter... hittar den trygga platsen att vila på när det stormar som mest. Om det så är i närvaron av en när och kär, i en hobby eller på en plats där ni känner er hemma. Bara man hittar "det" som gör att man vågar möta det som känns läskigt. Där man vågar vara ärlig, skör och till och med rädd - men ändå trygg mitt i det. Jag önskar alla en plats som den jag har vid mitt staffli, och jag önskar alla det jag känner när jag målar. Frihet. Och genuin kärlek till mig själv och livet.

Likes

Comments

Vilken konstig dag det blev. Satt uppe hela natten och målade och som vanligt när jag gör det finns ingenting annat, i synnerhet inte tidsperspektivet. Så när klockan plötsligt närmade sig 6.00 och Nyhetsmorgon började gick jag och la mig. Sen sov jag till runt 11.30 (alltså inte mycket sömn) och när jag vaknade kände jag mig helt skev i huvudet, sådär som man gör när man har dygnat. Mådde sjukt illa, men det blev lite bättre efter frukost. Sen tog jag en långpromenad som också hjälpte till. Mådde bättre efter frisk luft i mina lungor. Jag hittade även lite nya vägar att gå, vilket känns skönt eftersom jag promenerar dagligen och det blir ofta samma vägar. Jag har nog haft lite hybris och trott att jag sett hela den här stan, men det finns uppenbarligen fortfarande stigar och vägar att upptäcka. Det bästa med promenaden var att jag hittade en runda som till största delen är grusväg. Det finns alldeles för lite av det i det här. Den avsaknaden gör något med mig. Ger mig lite (hem)längtan. Till Dalsland. Till Värmland. Till nya vidder.

Likes

Comments

Plötsligt hände det. Något jag velat i så många år men inte haft möjligheten till. Igår fick jag äntligen gå på en föreläsning med Sanna Lundell. Jag har följt henne som journalist och hennes bloggande länge, jag har lyssnat på hennes sommar/vinterprat oräkneliga gånger... Men framförallt blev hon en ledstjärna för mig (och tusentals som mig i vårt avlånga land) via Djävulsdansen - en dokumentärserie om vad som händer med människor som lever nära en person med beroendesjukdom eller psykisk ohälsa. Den serien förändrade allt för mig. Begreppet medberoende var helt nytt för mig innan jag såg serien. Efter var det som om livets polett föll ner. Jag stod mitt i mitt kaos och fattade plötsligt exakt hur jag hade hamnat där. Jag som bara trodde att det var jag som var fel. Att jag var sjuk i en ätstörning var inte en problematik som lite random drabbat mig. Det var en del av något större.

När jag förstod att jag var medberoende var det inte en vändpunkt i livet... det var en revolution. Tänk att ha levt hela sitt liv på ett sätt, så möter du någon som vänder på din verklighet och först då inser du att du levt uppochner hela ditt liv. Plötsligt är det lättare att se sanningen för ditt huvud är inte längre i sanden. Vissa sanningar har varit svåra att möta, men hellre det än att leva i en lögn. Det var tre år sedan det hände för mig och jag lär mig hela tiden, om och om igen. Igår förstod jag kanske mer än någonsin vilken lång resa det är. Att tillfriskna från sitt medberoend. Det tar tid. Att lära sig att leva på nytt. På sitt sätt. På ett friskt sätt. Det tar inte bara några år och sen är det klart. Det handlar om att fortsätta välja varje dag. Välja att vara sann. Välja att sluta bära runt på skam som inte är din, men också att inte lägga den på någon annan.

Det var också lite magiskt hur det hela hände. Jag var på väg ner till stan när jag scrollade igenom instagram och såg att Sanna skulle föreläsa i en stad 20 minuter från min. Det var en gratis föreläsning men med begränsat antal biljetter. Med risk för att biljetterna redan var slut satt jag fem minuter senare på en buss på väg dit. Så står jag i kön i receptionen på Folkets Hus där föreläsningen skulle äga rum när en man kommer och lämnar en överbliven biljett och säger "här finns en biljett kvar till Sanna Lundell om någon skulle vilja ha". Så jag fick den, den sista biljetten. Min känsla i min kropp var en stark övertygelse om att det var meningen. Att jag skulle vara precis där, precis just då. 

Likes

Comments

Efter att ha varit sjuk i en vecka och knappt lämnat lägenheten under den tiden kändes det så otroligt skönt att komma ut en stund idag. Se människor, känna hösten på riktigt. Igår gick jag bara ut för att handla men överraskades av den värsta nivån av ösregn. Kanske blev jag därför så överrumplad av vad moder natur bjöd på idag. Redan när jag kom utanför mitt hus kändes jag att naturen genomgått ett skifte över natten. I luften vilade, någon form av höstmagi som lyckades förvandla denna gråa stad till något fint. Om så för en dag. Tog en cigg och stannade i den känslan en stund, bara visste att det var något särskilt med just idag. Jag gick till biblioteket och satte mig en stund, grejade lite med cv och personligt brev och försökte göra mig till en anställningsbar person - i alla fall på pappret. Jag var inte där så länge, känner fortfarande en liten avsaknad av ork och kraft som bacilluskerna har bestulit mig. Men det var skönt att komma ut. Jag behövde det. Den lyfte upp mig... årets vackraste höstdag. Hittills.

Likes

Comments


Fram tills att jag började må dåligt hade jag inga problem med att tänka framåt och drömma om saker jag ville i livet. Jag vågade drömma för jag ifrågasatte aldrig livet på det sättet jag gjorde efter jag, så att säga, kraschade. Efter att ångest, rädslor och tvångstankar kom in i bilden har drömmandet om hur jag vill att mitt liv ska se ut varit en svår eller icke-existerande sak under långa perioder. Ibland kunde jag inte se längre än till dagen därpå, ibland en vecka framåt. Det har varit lite som att bara se några meter framför sig, allt som är längre fram än så ligger dolt i en dimma Det där sitter fortfarande kvar i mig lite. Men nu kan jag tänka åtminstone ett år framåt och fundera över vad jag ska göra då. Dock tror jag att det är lite mer oro, än att drömma/planera framtide. Men ibland kostar jag mig på att våga fantisera om livet framöver...

Jag önskar att jag mår bättre om 10 år än vad jag gör nu, och med tanke på förändringen jag gjort på tre år så ser jag inte det som en omöjlighet.

Jag hoppas att jag känner mig lite mer stabil och trygg i mig själv och i livet. Att jag lärt mig att hantera mina känslor bättre.

Jag önskar att jag har människor omkring mig som jag innerligt litar på och som berikar mig. Kort och gott: sunda relationer.

Jag hoppas att jag om 10 år bor närmre naturen. Om inte i egen stuga (det kommer kanske senare) så i alla fall i en större lägenhet, på mindre ort. Kanske i Värmland. Kanske på någon helt ny plats.

Jag hoppas att jag funnit en sysselsättning som känns meningsfull och eller rolig att fylla mina dagar med.

♡ Jag önskar att jag har möjlighet att resa mer, då det är något av det bästa jag vet.

Till sist önskar jag att jag är lycklig sambo... med en katt. Kanske två.

Likes

Comments

Min relation till mig själv har nog alltid varit svajig. Jag har alltid jämfört mig med andra, ända sedan jag var liten. Jag har alltid tyckt att jag varit, om inte tjock, så alltid större än mina vänner. Har liksom alltid upplevt mig själv fulare och sämre än alla runt mig. (Om så Gollum stått bredvid mig hade jag känt mig som den mindre attraktiva av oss två. Typ) Idag förstår jag att det är självkänslan som alltid varit skör som glas. Den har aldrig varit det den ska vara, självklar. Och jag ska inte gå in på bakomliggande orsaker till det, det är en helt annan historia. Det jag kan se är att min sköra självkänsla har varit en röd tråd i mitt liv och mitt jag, och är än idag en stor käpp i mitt hjul. Känslan av att vara fel och ful har varit en övertygelse i mig, om inte alltid lika stark så alltid närvarande på något sätt. Den ledde ju till slut till att jag utvecklade en ätstörning och psykisk ohälsa på andra sätt. Idag har jag kommit ganska långt på den vägen, men kämpar fortfarande med en del av det. Skillnaden är att jag idag kan se positiva saker med mig själv, en del saker är självklara nu som jag inte ens kunde se för några år sedan. Att se och förstå sitt värde som människa är så grundläggande och livsviktigt, utan det kan det gå riktigt åt pipsvängen. Min civilstatus i förhållandet till mig själv är idag: komplicerat. Men jag är otroligt stolt över mig själv och min resa. Idag kan jag säga och på riktigt känna att jag tycker om mig själv. Inte alla dagar. Men allra oftast. 


Likes

Comments

I perioder blir orden min konst. Jag får lägga färgen och penslarna på hyllan, för ut kommer bara ord och fraser. Känslorna får inte längre utlopp i arrangerade kulörter. Ibland är det bara svart och vitt som gäller. Ord på papper. Text och tangenter. Nästan hela sommaren har jag känt så, och gör fortfarande. Ibland har jag känt att jag har kapaciteten av en bok inom mig, för att jag känt så otroligt starka känslor under en tid. Det måste bara ut på något sätt. För att jag ska kunna ta mig vidare. Jag har suttit framför datorn och velat skriva allt det där, men när jag väl försökt kommer inga ord ut. Det är lite som när jag är ledsen, jag har så mycket tårar som bränner men dom stannar innanför fördämningarna. Jag kan knappt gråta. Och jag kan knappt skriva. Ändå är jag säker på att det måste komma ut. Det måste skrivas. Det måste gråtas till slut. Annars exploderar jag. Det spelar ingen roll om någon läser, men jag måste skriva som om någon gjorde det. Som om någon lyssnade. Kanske saknar jag att skriva för att jag saknar någon som lyssnar. Alltså sådär på riktigt. Men kanske framförallt behöver jag skriva för min egen skull, för att förstå. Ibland gör jag inte det förrän jag ser det framför mig. Svart på vitt. 

Likes

Comments

När jag ser tillbaka på mitt liv förstår jag att det är en följetång med återkommande mönster. Med facit i min hand är det mycket jag förstår gällande "livsmönstret", jag vet bara inte hur man bryter det? Eller ska det bara vara såhär nu? Ska jag acceptera att det är såhär jag funkar? Att jag ens ställer mig själv frågan kanske är svaret i sig. Vad jag mer än någonsin inser är i alla fall att jag ser i backspegeln en serie av uppbrott, avslut, nystarter, hejdå:n som ersätts av något nytt. Det gemensamma är att allt har varit som enskilda kapitel, olika långa men till slut tar de slut. Kanske är det så livet är och ska vara. Livet är boken. Platser och relationer skiftar beroende på kapitel och sida. Vissa följer med in i nästa, medan andra är kvar i det kapitel och den handling som var relevant och viktig just då. Det här är ingen revolutionerande tanke eller något jag inte tänkt tidigare men förr har jag sett det som någonting fint, att se på livet i bokform. Det är är i fint att tänka att man skriver sin egen historia. Samtidigt känns det som att det gör mer ont för varje gång man står där i slutet ett kapitel och inser att man måste lämna kvar någon/något i det förra. Den här gången känns det brutalt och när man är mitt i det är det inte något vackert i det alls. Det är bara svårt. Vill bara bläddra tillbaka några kapitel och skriva om. Få det att sluta på ett annat sätt. Jag vet att det inte går och att det är en dränerande tankegång, det leder ingen vart. Men det finns ingenting som så hoppfullt och så tappert kämpar på som ett hjärta som gör ont. Igen. Det är mitt livsmönster. Min cirkel.

Likes

Comments