View tracker

Jag kan nog verka som en grå och dyster person för de som inte känner mig, hela mig. Men jag tar risken i att verka som världens största dysterkvist och skriver vidare. Av flera anledningar:

1. Av själsliga och själviska skäl, att jag vill och behöver ventilera.

2. För att jag anser att det pratas för lite om det kanske viktigaste som finns, det vi känner och hur vi mår. Och framförallt för att det här med att må dåligt på insidan fortfarande är ett hysch-pysch ämne och skambelagt på ett sätt som fysisk smärta aldrig någonsin har varit. Smärtan som psykisk ohälsa ger är precis lika relevant och precis lika lite något att skämmas över som om smärtan suttit vilket organ eller vilken kroppsdel som helst. Skillnaden är endast vart smärtan sitter. Likheten är lidande.

3. För att kanske någon annan kan relatera till något litet i det jag tänker och känner. Samtidigt skriver jag med en liten rädsla för att ingen kan relatera... och det är just den rädslan som kan skapa en sådan enorm ensamhet även om det finns många som känner precis likadant. Våga dela ditt så kommer andra våga detsamma, skapa öppenhet och dialog.

4. För att jag ÄR en dysterkvist IBLAND och ibland är jag sprudlande glad och en ytterst sprallig människa. Jag är gråskala OCH regnbåge. Anledningen till att det kanske märks mer här när jag mår dåligt är för det är då jag skriver - för att det på något terapeutiskt plan hjälper. Och jag behöver inte skriva på samma sätt när jag mår bra. Då bara lever jag. Och ÄR.

Sanningen är den att jag kan må jävligt bra och jag kan också må jävligt dåligt. Det är inte konstigare än så egentligen. Jag jobbar på att hitta en balans och en jämnare livslinje. Att försöka att inte falla så så hårt de gånger jag ramlar, även om det inte är lika ofta längre - som det har varit. Men det är svårt. Lagom och jag har svårt för varandra. För när jag känner... då känner jag djupt - åt båda hållen. Det finns ett citat som går något i stil med "it is both a blessing and a curse to feel everything so very deeply". Det är för mig sant. När jag mår bra så känns det som att jag flyger - och då tänker jag att det är värt att må - minst sagt - pissdåligt ibland om det kommer stunder då jag får känna mig såhär absolut genomlycklig. Just nu vet jag dock inte om jag skulle skriva under på det, att det känns värt det. Just nu hade jag känt att en lite mer jämnare spelplan och känsloregister hade varit att föredra. Samtidigt undrar jag vad det skulle innebära om jag inte fick känna allt mellan svärta och eufori. Skulle jag forfarande vara jag? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är den jag är. Jag mår som jag mår och det varierar. Det är inga konstigheter. Det är okej att inte alltid vara okej. Okej?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag sträckte ut min hand i ett tafatt och halvhjärtat försök till att fånga den . Men sommaren liksom flög mig förbi. Det gör ingenting egentligen. Det som behövde hända hände. De tankar som behövde tänkas, tro mig, de tänktes och tänktes igen. Och alla evinnerliga känslor som behövde mötas - fick kännas. Det är okej att jag inte fångade sommaren eller att den inte blev som ett idylliskt vykort från årets ljusaste dagar. Jag hade inte kunnat göra om den och göra annorlunda... om jag så hade haft möjligheten att låna Hermiones tidvändare. Det är det som är grejen. Det går inte att göra annat än det man kan just där och just då. Jag gjorde det bästa jag visste hur. Jag hanterade sommaren och jag hanterade mig. Jag är någonstans långt därinne stolt över det. Stolt, glad och tacksam över att jag också fått skratta och ha det fint... trots att jag vissa dagar har gråtit tills luften gått ur mig.

Jag kommer ta med mig glimtar och lärdomar från sommaren och sedan lämna den bakom mig. Jag tar den för vad den faktiskt var. Svår... men full av insikter. Nu är det redan augusti och hösten är på ingång. Nya ting tar sin början och jag är förvisso trött... men stark. Och redo. Det kommer bli bra. Jag känner det.


Likes

Comments

View tracker

Jag kan filosofera över nuet och reflektera över dået och fantisera om hur livet mitt varit om visssa aspekter i det varit annorlunda. Men om de sakerna hade varit annorlunda hade allt varit det, till och med jag. Jag har inte en aning om VEM jag då hade varit. Tveklöst någon helt annan. Och det är inte vad jag vill. Inte egentligen. Men så ibland vill jag det. Ibland önskar jag att jag inte hade just min historia , mina tankar och mina känslor. För ibland blir jag ett svårhanterligt kaos för mig själv. Vilket inte märks så mycket utåt, men inåt exploderar jag. Ibland önskar jag att jag var den där raka motsatsen till vad jag är idag. Lite mer sprallig, lite mer glad och lite mer "hakuna matata". Ibland önskar jag att jag kunde tänka lite mindre och leva lite mer. Ibland är nu.

Men allra oftast, och det behöver jag påminna mig om, är jag stolt över mitt livs raviner och min väg upp ur dem. Liksom jag är tacksam för det fina jag fått erfara. Jag är tacksam för både och. Resultatet av precis allt jag smakat på är jag. Jag hade kunnat önska mig en planare väg, en tryggare sådan.. och ett tryggare jag. Dessa önskningar och drömmar om ett annorlunda förflutet kan vara skönt att vila i för en stund, men det förändrar ingenting och de förändrar inte mig. Det går inte att förändra, det går bara att acceptera - och gå vidare. Jag trodde att jag hade gjorde det, mer än vad jag har. Men det kanske inte handlar om att göra det en gång, eller två eller flera. Utan att fortsätta att göra det. Att faktiskt välja varje dag. Att sluta vänta på förändring och att börja förändra. Att bita i äpplet som är surt och ta ansvaret att själv skapa det jag inte fick. Att fylla livet med vad jag saknar och behöver. Det kan ingen annan än jag ge mig, hur mycket jag än önskar.

Likes

Comments

Jag skulle säga att livet efter en katastrof är svårare än själva katastrofen. Mitt i kaoset gör man vad man kan och vad som krävs för att överleva. Det bara går. Det svåra kommer efter. Att leva med efterdyningar och risk för efterskalv. Så har det varit för mig. Symptomen på livets sjuka har varit svårare än det faktiskt sjuka. Tankarna och känslorna har varit mer smärtsamma än situationerna som orsakat dem. Det svåraste att acceptera är inte väggarna som skälver, utan vad som händer med själen när väggarna runt dem rasar.

Det har tagit mig år att förstå och att bearbeta det som varit. Och kanske framförallt att försöka lära mig att leva på nytt. På mitt sätt. Att leva som jag vill och inte som jag blivit lärd. Att välja vad jag vill att mitt liv ska vara. Vad det ska innehålla och vad jag inte släpper in. Att mitt eget värde och att min sanning är starkare och viktigare än det yttre bruset. Och att allt annat än respekt och ärlighet har jag inget intresse eller energi till. Jag börjar nå dit. Till en punkt av styrka och frihet jag aldrig någonsin känt. Där jag kan säga att jag hellre går ensam på min egen stig, än att följa med på vägen av gift och dysfunktion.

Jag tror på poeten Bob Hansson som säger att ens brister i livet är vad som blir ens främsta styrkor. Att det man själv lidit brist på är det man på riktigt kan ge till andra och världen. Han talar om att de som föds till platser med avsaknad av kärlek är de människor som har mest kärlek att ge. För de kommer aldrig ta den förgiven.

Trygghet, kärlek och känslor i de flesta former är min avsaknad, och jag tror att det är vad jag kan och ska ge till världen. Min enda strävan och det största jag vill uppnå i det här livet är att vara den godaste människan jag kan vara. Att omvända min kärleksbrist till empati och kärlek och sprida ut i världen. Att se det goda i människor och ge det goda. Vara ett ljus i någons mörker. En trygg hand i någons annans katastrof.


Likes

Comments

Någon knackar mig på axeln. Det är tvivlet. Igen. Jag tittar mig över axeln, tvekar en stund, men fortsätter sedan med det jag håller på med. Aj! Något drar i hjärteroten. Det dåliga samvetet gör sig påmint. En bit söderut, i bukområdet, blir jag kontaktad av en känsla som säger mig "bra jobbat". Hjärnkontoret arbetar intensivt för att hantera konflikten. Detta pågående triangeldrama mellan tanke, känsla och intuition. Där finns inga vinnare. Inbördeskrigen är alltid komplexa trassel. Jag kan bara hoppas, på fred. Till slut. 

Likes

Comments

Jag har varit rädd. Är nog fortfarande. Rädd för att alltid bara vara "någon" i människors liv. Någon som är där för en stund och sedan falnar som ett solblekt fotografi. Att bara vara en vag figur i allas förflutna. Någon som inte gjorde ett bestående intryck. Någon utbytbar. Jag börjar förstå den rädslan. Att bli glömd. Men jag börjar också att se på det med en annan blick.

Jag är någon, någon i ditt liv. Eller så har jag varit det. Du som läser detta. Om jag så är en vän, en syster, en gammal klasskamrat eller en bekants bekant så är jag åtminstone någon. Någon som kan tillföra något, stort som litet. Kanske är jag en temporär bråkdel eller ett ännu mindre fragment. Eller så är jag ett permanent avtryck i stor eller liten skala. För alla möten är det. Ett avtryck på ett eller annat sätt. Kanske sa jag något eller gjorde något som gav intryck som i sin tur ledde till någon typ av insikt. Kanske där i stunden, eller långt efter att vi försvunnit ur varandras liv. OM jag lärt dig, just dig, något litet bara av att våra vägar korsats under en sekund av livets år och dagar så är det bland det häftigaste som finns. Och jag är tacksam. För faktum är att vi faktiskt formar varandra, bara av att existera och vara de vi är i varandras närhet. Och är det inte ändå så att vi alla blir summan av livets tillfälligheter. Vissa tillfälligheter är längre än andra. Vissa är smärta. Vissa är kärlek. Gemensamt är ändå kunskapen och styrkan som kommer därur.

Somliga farväl av några "någons" i ens liv har varit, är och kommer bli smärtsamma. För vissa av de där några man av tillfällighet möter, vinner en plats i ens hjärta för all evig tid, även om de inte alltid fysiskt kommer finnas där. Tomrummet som blir är ändå en påminnelse om hur stor inverkan och hur viktig en någon kan vara i en annan någons liv. Och att känslor, framförallt kärlek, är bland det starkaste vi har.

Jag kommer aldrig att bara vara någon i någons liv. Att vara någon i någons liv... det är stort. Enormt. Vackert. Vad mer kan man begära.

Tack till alla er som är och har varit någon i mitt liv. Som lärt mig något. Som fått mig att inse saker. Som fått mig att känna. Uppleva. Alla ni är en del av summan som idag är jag.

Och tack för att jag fått/får vara någon i just ditt liv.


Likes

Comments

Fram till studenten hade jag aldrig ifrågasatt mig själv eller livet jag levde. Fram tills dess levde jag i någon slags illusion av att allt var frid och fröjd. Jag visste vem jag var. Jag trodde det. Fram tills dess hade jag känt mig bra. Bra på något. Snäll och duktig var mina epitet och betyg var mitt fokus. Jag gick ur både högstadiet och gymnasiet med fina bokstäver i pappren. Nöjd. Glad. Bekräftad och min identitet som den "duktiga flickan" upprätthölls. Men "fyfan vad jag är bra"- känslan höll inte i sig särskilt länge, för när studentmössan plötsligt låg nedpackad i en låda någonstans så kände jag mig obeskrivligt tom. Vilse och rent ut sagt ganska värdelös. Nu i efterhand kan jag se sammanhanget. Förstå känslan, var den kom ifrån. Hur det blev som det blev. Det gjorde jag inte då. Min identitet liksom försvann med skolan. För i alla år hade det tagit min tid och kraft, det var vad jag byggt upp mitt "jag" på. Bekräftelse via prestation. Det var så starkt inpräntad i bilden jag hade av mig själv, den andra hade om mig. Det var så jag var menad att vara. Snäll, skötsam, ambitiös. För att förtydliga, jag förkastar inte dessa egenskaper, i själva verket tycker jag om de bitarna av mig. Och jag menar inte att det är fel att vara duktig i skolan, att det är något dåligt. Men för mig slog det fel i kombo med min låga självkänsla. Att jag var bra endast när jag gjorde något bra. Att mitt värde på något vis är villkorligt.

Just nu räcker det med att säga att förutsättningarna jag hade, eller snarare inte hade, som barn är grunden till min inre otrygghet. En känsla av otillräcklighet har alltid funnits, levt i mig som något diffust, något jag inte kan helt förklara. Känslan av att vara fel, i alla sammanhang. Att alltid se på mig själv med kritisk blick. Alltid känt mig sämre än alla andra. Alltid. Alltid känt mig ful, fel och ovärd uppmärksamhet. Dessa känslor växte och eskalerade under tiden efter studenten. Inte nog med det så var det turbulent runtom mig just de åren. Och där någonstans gick prestation över till destruktivitet. Det var inget som hände snabbt, det smög sig på. Från en tid av tröstätande till motsatsen. Jag började gå ned i vikt vilket gav mig en kick och jag fortsatte. "Bara lite till". "Då kommer jag bli nöjd". Det var starten till helvetet. För hur mycket jag än försökte så kom jag aldrig till punkten att jag kände mig nöjd och bra. För den känslan hade jag aldrig haft om mig själv. Och det handlade aldrig om vikten och kroppen egentligen. Det handlade om en självbild som var skev och en självkänsla i kras. Ätstörningar är som många inte förstår (och det gjorde inte jag heller innan) så mycket djupare än kropp, mat och vikt. Det är egentligen bara skalet. Ett uttryckssätt och symptom på något annat som skaver därinne. Ett tyst men högljutt skrik. Det är att vara fast i ett mentalt demoniskt järngrepp. Det är att känna sig stark mitt i kraftlösheten. Känslan av absolut "kontroll". Det är som ett gift, en drog. En bästa vän och en värsta fiende på samma gång. En livsfarlig lek med livet. Ett inre krig. Att lika mycket vilja bli fri men också inte. När jag till slut började i behandling på en ätstörningsenhet så hade jag bestämt mig för att jag ville ta mig ur mörkret och smärtan som kommer ur detta. Men så återkommer den där dubbelheten. En del av mig vill. Den andra var livrädd för att släppa taget om destruktiviteten, även om den sög ut min själ och precis allt som var jag. Min ätstörning var vad jag såg och tänkte om mig själv. Det var vad jag var bra på. Det blev lika starkt min identitet som "prestationsjaget". För återigen, vem var jag utan det?

Det var inte särskilt längesen jag var fast övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att bli fri från mina ätstörningar. Det var inte särskilt längesen jag tänkte att det kanske är såhär det ska vara, vi ska gå hand i hand genom livet - min ätstörning och jag. Men för några veckor sedan föddes en känsla i mig, ett behov av frihet. Jag behövde ändra synen på mig själv. Jag såg det som ett tecken på att jag var redo för nästa steg. Jag valde att avsluta min behandling och jag lovar att sedan jag klev ut genom dörrarna på sjukhuset den dagen så har allt känts lättare. Sedan dess har jag känt mig mer levande och mer jag än på länge. Kanske någonsin. Sjukvården kanske inte skulle benämna mig som friskförklarad. Men jag tror att enda sättet för mig att bli det är att se mig själv som det. För om jag ser mig själv som det så agerar jag därefter. Om jag däremot begränsar mig själv till en diagnos kommer jag behandla mig som en sådan. Jag kommer nog få acceptera att vissa saker kommer jag att få jobba på hela mitt liv. Som min självkänsla och självbild. Min historia kan jag varken ändra eller glömma. Den är en del av mig.

Jag är inte duktig längre. Jag är inte ätstörd. Nu är jag bara jag. Fri från definitioner. Fri att leva som jag vill. Nu är min tid att ta reda på vad det innebär. För fram tills idag har jag inte levt enligt mina egna principer och referensramar. Jag behöver hitta dem för att hitta mig själv och ett liv som känns rätt för mig. Fram tills idag har jag inte vetat vem jag är. Och jag vet nog inte det nu heller, inte riktigt, inte än. Det krävs mod att lära sig att leva på nytt. Att bryta mönster och leva tvärtemot det man blivit inlärd. Men jag ska ta reda på all det här. Vem jag är och vad jag vill. Och det ska bli ett sant nöje och mitt livs äventyr.


Likes

Comments

... du fick mina sex första år och jag dina sex sista. Du finns inte hos mig, men du finns i mig. Och jag lär känna dig ju mer jag lär känna mig och delarna som kommer från dig. Idag är det din dag. Din 58:e födelsedag. Din 17:e som firas någonstans bortom denna verklighet. Jag hoppas det är fint där. Himla fint. Ibland önskade jag att jag minns mer. Om dig. Om oss. Allt jag har är fragment. Glimtar. Men jag lever på dem.

Jag minns att du gillade Jan Johansen och att därför gjorde jag det med. Och när jag hör hans låtar är det som att höra din röst.

Jag minns de där "tomteklubborna" via alltid fick av farfar när han kom och hälsade på

Jag minns hur vi fikade om somrarna i skuggan av det stora kastanjeträdet som alla beundrade

Jag minns att du hejade på Arvingarna i Melodifestivalen och jag på One More Time som sedan vann. Och jag ryser varje gång jag hör den låten ("den vilda").

Jag minns hur vi var ute i skogen, du, jag och mina syskon. I vår skog.

Jag minns när du sa att du skulle hämta ett "örngott" och jag förstod inte vad det var.

Jag minns hur du fick hämta mig hos en kompis på kvällen när min hemlängtan blev för stark

Jag minns doften av schampot vi alltid hade

Jag minns den stora samlingen av disneyböcker och hur vi barn turades om att välja bok om kvällarna

Jag minns när jag fick åka lastbil med dig och äta köttbullar ur en matlåda i rostfritt stål

Jag minns hur ont det gjorde att vara hos mamma och att längta till dig. Men också tvärtom.

Jag minns hur äckligt jag tyckte det luktade hos grannbonden som jag inte minns namnet på.

Jag minns hur arg du blev  en gång när nyckeln gick av i låset i ytterdörren.

Jag minns vårt fina hus, rummen och vissa detaljer. Som kökssoffan. Hur glasen såg ut. Och utsikten från köksfönstret.

Jag minns lekstugan och gungställningen och hur jag alltid ville gunga.

Jag minns kusinkalasen och alla skratten

Jag minns hur glad jag var när jag fick sova på din arm

Jag minns inte din röst eller dina ord, men jag vet att du var full av kärlek. Och att du var omtyckt av alla.


Tre dagar varje år känns lite extra inuti. Dagen du lämnade jorden, din födelsedag och dagen vi ska fira våra fäder. Jag vet inte om dessa dagar gör ont. Det är svårt att veta då jag aldrig haft det på annat vis. Men det är dagar som väcker känslor och eftertanke. Och det är fint. Att stanna upp och minnas. För den finns och kommer alltid finnas där. Saknaden efter dig. Den är en del av mig. Precis som du är och alltid kommer vara. 


Likes

Comments

Plötsligt händer det. Inte trissvinsten tyvärr. Det där som jag inte förväntat mig. Det där som likt en kalldusch får mig att ifrågasätta hur jag kan ta så mycket för givet. I det här fallet, min kropp och hälsa.

Nu i efterhand kan jag förstå hur det kommer sig, men just då kom det från ingenstans. Jag gjorde inget mer än att stå och titta ut genom mitt fönster när en explosionsartad smärta i låret får mitt ben att ge vika och jag ramlar ihop i en hög på golvet. Jag har aldrig upplevt någon sådan kraftig smärta tidigare. I tårar och förvirring funderar jag för ett slag att ringa ambulans, eller i alla fall någon som får komma och hjälpa mig. För jag kan inte röra mig. Men efter någon halvtimmes orörlighet på golvet har smärtan avtagit så pass att jag kan ta mig upp på ett ben, innan var det en omöjlighet. Jag har fortfarande så pass ont att jag inte riktigt kan stödja, och minsta lilla ansträngning eller felläge triggar tårkanalerna. Efter ett par timmars sängläge är jag någorlunda rörlig. I skrivande stund har jag fortfarande ont, jag är öm och stel. Min rörlighet är begränsad. Jag har självdiagnostiserat mig med en muskelbristning i låret, men jag vet inte riktigt. Jag kan inte sånt här. (Skriv gärna om ni har andra aningar eller tips på hur man behandlar.)

Mitt i allt det här behövde jag ta mig till affären, för även om viloläge vara dagens schema behövde jag intaga någon typ av föda. Jag tog mig dit, även om tempot var sådant att vilken snigel som helst hade varvat mig. Onaturligt långsamt gick det, så långsamt att jag blev frustrerad. Och frustrationen fick mig att inse en hel del. För hur konstigt är det inte ändå, att vi människor har så förbannat bråttom överallt. Jag kände en inre stress. Ett frustrerande och kliande behov av att ta mig fram och hem så fort som möjligt, även om det enda som väntade där hemma var en säng där jag skulle få ligga resten av dagen. Varför? Varför lever jag i en känsla av att jag alltid är på väg? Alltid någon annanstans än där jag är? För att citera Ernst "Vad spar vi all tid till egentligen? Det är ju inte så att vi i slutet av livet sparat ihop en pott och får leva i 10 år till. Livet är det som pågår just nu". Hur närvarande är jag i mitt eget liv, egentligen?

På vägen hem från affären gick det, om inte lätt så, lättare. Världen kändes lugnare. Som att jag var ett med det, istället för att springa ifrån det. På vägen tillbaka hittade jag också en guldtia på marken. Första reaktionen var ett tröstpris till mitt deppiga ego. Men sedan kände jag symboliken. Det var snarare ett bevis på allt jag missar om jag väljer att springa. Genom livet. 

Livet är en balans i att hitta sitt fokus. Att blicka uppåt och framåt, men det är minst lika viktigt om inte ännu viktigare att rikta den inåt och runtomkring. Hur mår jag just nu? I kroppen, i hjärtat, i själen? Och vad är så viktigt att det kör över just detta. Vad är det som är så viktigt i denna värld att välmående och hälsa aldrig riktigt är prio ett. Och vad har man egentligen om man inte mår bra. Och den sorgliga sanningen är att det nästan krävs att man drabbas av något, som bokstavligt slår undan benen, för att få en att öppna ögonen och inse vilken gåva det är att vakna varje morgon med en fungerande kropp. Jag tar vad som är många människors dröm för givet. Tanken är skämmig, men den ger mig något. Perspektiv.

Jag vet inte hur jag kommer må imorgon, men jag vet att min kropp kommer fungera sämre än vad den gjorde när jag vaknade imorse. Och jag vet att jag inte kommer göra en helvändning, som med en vift på trollspöt, och älska alla bitar av mig och min kropp. Men jag ska vakna med en lite större respekt inför mig själv. Min kropp. Och mitt liv. Jag ska göra vad jag kan för att fortsätta vandra på denna jord med lite mer ödmjuka steg och med större tacksamhet.


Likes

Comments

Den största friheten kom när jag började lära mig att jag kan välja hur jag vill leva. Att jag kan leva ett liv på mina villkor. Att jag kan välja vad jag vill och inte vill ha i mitt liv. Hur jag vill och inte vill må. Att jag kan välja hur händelser påverkar mig. Att jag kan välja vad och vem jag vill influeras av. Att min omvärld blir vad jag väljer att tänka om den. Det är skönt att ta ansvar för det. För mitt liv. Att våga bryta mot det inlärda och välja en annan väg. Det handlar om förändring och sådant tar givetvis tid. Det sker med små steg och gradvis. Men det känns magiskt när man märker att stegen vuxit till kliv framåt. Den här veckan slog det mig verkligen ordentligt, min egen utveckling. Hur mina sinnen har öppnats. Det senaste året har varit mitt livs revolution. Min livsresa har varit och är mitt livs största resa.

För övrigt så är jag otroligt peppad på livet. Det här som är nu alltså. Jag längtar inte och jag saknar inte.

Här och nu. Är så himla fint och bra nog.



Likes

Comments