View tracker

​Ibland så känner jag att jag inte orkar mer. Idag är en sån dag, jag vill nästan bara ge upp för det är för mycket. Samtidigt som tårarna rinner så är jag så arg så jag bara vill skrika. Vad har jag gjort för att behöva ha det såhär? Varför ser mitt liv ut såhär?

Jag vill verkligen knappt leva. Det är smärtsamt att leva, jag vet. Livet är inte alltid en dans på rosor. Men detta är för mycket. Soc vägrar placera mig någonstans, och att hitta lägenhet är super svårt, det finns inget ledigt. Har funderat på att ta in på hotell några nätter, för jag klarar inte av att vara hemma. Det går inte. 

Men saken är att nästa vecka så åker jag äntligen utomlands själv och det ska bli så otroligt skönt att bara få lämna typ allt! Jag vet att jag kommer komma hem till samma skit igen men det blir iallafall en paus från allt ett tag! 

Frågan är bara när ska jag få må bra?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Jag har alltid undrat varför jag inte är som alla andra. Varför har jag liksom aldrig levt upp till folks förväntningar?

Det är något som jag frågar mig väldigt ofta och försöker alltid hitta ett riktigt svar på det. Kanske är det för att jag är aldrig riktigt lärd på hur man ska hantera vissa situationer. Men samtidigt kan man då fråga sig att anledningen till att jag undrar det beror ju på hur andra i samhället behandlar mig, varför har då aldrig andra i min omgivning gjort något? Varför gjorde aldrig lärarna på skolan, BUP, mina släktingar osv en anmälan till Socialtjänsten?

Anledningen till att det aldrig gjordes en anmälan till soc tror jag mycket har handlat om att inte har funnits någon som riktigt vågat ta tag i mina problem och framförallt min hemsituation. Jag skulle kanske inte säg att jag är besviken på dessa människor idag, men jag undrar faktiskt lite vad de tänkte med?

För tre år sedan så gjorde jag en egen soc anmälan för att få en förändring. Det är något som jag trodde skulle bli bra även om det tog emot att anmäla sin egna familj. Men soc gjorde en utredning och beslutade att jag skulle få en kontaktperson, vilket jag har fått och jag är jätteglad över att ha min kontaktperson i mitt liv. Men varför gjorde man inte mer? 

Jag önskar så att flytta hemifrån, bli älskad, känna mig älskad

Likes

Comments

View tracker

Äntligen så har jag tagit steget att starta en blogg för att dela med mig av mitt liv med psykisk ohälsa och hur det är att vara maskrosbarn. Här kommer en beskrivning av en del av en väldigt lång historia.

Jag är 17 år som är uppväxt med en mamma som har ett alkoholmissbruk och en pappa som är svårt sjuk. Min mammas missbruk har hon alltid haft så länge jag har levt, alltså har jag alltid levt med det och inte direkt tyckt att det har varit så konstigt.

Men eftersom min pappa blev svårt sjuk när jag ungefär var 2 år så har han förändrats väldigt mycket. Han som jag alltid annars hade fanns nu inte lika nära mig. Många inläggningar på sjukhus, och han var därmed mer på sjukhus än vad han var hemma. Han hade alltid annars tagit hand om mig och min äldre bror när min mamma inte klarade av det. Men nu blev det istället min bror som tog hand om mig.

Min mamma försökte såklart att ta hand om mig och min bror men när hon väl försökte så blev det inte så bra. Mycket för att alkoholen var viktigare än barnen. Men åren gick och när jag var 9 år så blev min pappa så dålig att han inte ens visste vem jag eller min bror var. I samband med det så försökte min mamma ta livet av sig.

Det var då jag verkligen fick lära mig att börja ta hand om mig själv. Det var min bror som såg till att jag kom i väg till skolan och att vi hade mat på bordet, men annars skötte jag mig själv. Mitt i den röran så började jag må rätt dåligt, men kunde inte riktigt sätta ord på vad det var. Folk runt mig, som lärare i skolan och släktingar började förstå att något var fel men ändå så gjorde de aldrig något.

När jag var 11 så började jag gå till BUP och blev diagnoserad med ADD och djup depression. Min depression var kanske inte så konstigt med tanke på hur mina senaste år hade sett ut, men att jag fick ADD på papper vet jag att väldigt många tyckte var väldigt bra, att det var svar på en del av mitt beteende. Tyvärr så blev inte min depression bättre utan med åren så har jag utvecklat ett självskadebeteende och får dagligen panikattacker pågrund av ångest. 

Min pappa ligger för tillfälligt inlagd och kommer inte att komma hem och min mamma lever fortfarande med sitt alkoholmissbruk. Men jag söker lägenhet och försöker även jobba på att komma ur denna hemska depressionen och mitt självskadebeteende. 

På denna bloggen kommer jag att dela med mig om mitt mående och tankar kring mycket som handlar om min uppväxt. 

Trotts att jag inte är ute ur denna skiten än så vet jag, DET FINNS EN FRAMTID!



Likes

Comments