För två veckor sen satt vi där, hit som jag längtat i 3 månader på att få komma till. Där satt vi med flera andra par och väntade nervöst på domen från läkaren. När man vet att någon annan bestämmer över det viktigaste beslutet i ens liv, då blir man helt tom. Vi bara sitter där, väntar och väntar. När vi tillslut får komma med en sköterska går vi förbi de lidande paren i korridoren, männen som ska lämna spermaprov och håller på att gå under av skam när det ser andra människor. En enda stor hall med lidande. Vi får komma in på läkarens rum, ett litet men trevligt rum. Hur det nu kan vara det med en gynstol som tar upp största delen av rummet. Antar att jag vant mig vid den där möbeln. Nu, nu kommer tårarna. Jag håller dem inne när hon tittar på mig med sina sympatiska ögon som så många gånger förr försökt trösta de par som sitter mitt emot henne. Efter ultraljud och kikat igenom våra papper säger hon att allt ser bra ut. Det är jätteskönt att få höra det, särskilt efter som vår läkare på hemmaplan skrämt upp oss att mitt AMH (äggreserv) börjat ta slut. Men så trodde absolut inte läkare på reproduktionscentrum att det var. Allt var bra!

Men allt är inte bra, vårt barn finns inte. Vi kan inte göra ett barn tillsammans på naturlig väg. Hon berättar för oss om behandlingen som vi ska genomgå nu i vår, det blev det korta protokollet. Start vid nästa mens.

Mensen kom igår, en hel vecka försent. Hoppat hade vaknat där en stund, för att sen slå undan fötterna på mig, För första gången längtade jag efter min mens, och så kom den inte. Var det nu det hände?! Var JAG med barn? Nej då, det var bara din kropp som tyckte du kunde vänta lite längre. Ringde direkt till sjukhuset och "anmälde" min mens, sa att nu var jag redo. Det var fullt. Inga fler par fick behandling denna månaden. Ring igen nästa gång!

Vi ska nu bara vänta, lite lite till. / A

Likes

Comments

Ni vet en sån där bok som alla hade när man var liten, en "mina vänner bok". Där skulle man fylla i vad ens favoritfärg var och hur många syskon man hade. På en rad skulle man skriva vad man helst av allt vill bli när man blev stor, brandman, sångerska eller något annat häftigt skulle man placera på den raden för det var det alla drömde om när man var 10 år. På min rad stod det: Mamma. En längtan som kanske inte jag förstod på samma sätt som jag gör nu, men det var ändå den kärleken som jag ville uppleva mest av allt. Sen dess har den tanken alltid funnits, i så många val jag gjort under mitt liv. Hur kommer det bli sen när jag får barn?

Välkomna, ni som hittat hit! Jag och min sambo har försökt fått barn i fler år nu, väldigt få vet om denna kamp som jag genomgår varje dag. Efter att läst flera andra bloggar och fått stöd eller vad man nu ska säga, ni känner inte mig så har jag samlat mod. Jag vill inte sitta och berätta för alla som jag känner hur mitt hjärta slits itu varje dag. Jag tänkte att jag skulle filtrera alla dessa känslor här. Kanske finns det någon som känner som jag, eller är det bara för mig själv jag skiver. Hade tänkta berätta min historia här, lite tillbakablickar och även nutid. Vi ska nu efter flera besök hos gynekologer och sjukhus äntligen få börja 2017 med IVF. Kanske finns min lilla kotte där, i framtiden. Ensam är stark har alltid varit mitt motto, men nu får det vara bra med den där starka tjejen! Jag är inte alltid stark, sällan mellan kl 16-08 faktiskt. Vet att så många fler än vi längtar och kämpar efter den stora kärleken i livet, och tycker inte att det är något att skämmas för längre. Kommentera gärna och berätta era historier. Tillsammans är vi starka! / A

Likes

Comments