View tracker

Innan hjärnan spricker!

Mycket har hänt senaste månaden och i hjärnan är det kaos. Man känner att man helst av allt skulle vilja skrika rakt ut. Min kung, min pappa, barnens morfar, min hjälte. Att se min pappa dålig gör att min kropp skriker. Det ska inte vara så, jag saknar min glada och friska pappa. Ibland önskar jag att man kunde stoppa in ett USB i huvudet och så lägga över alla tankar på det, Så vips så var huvudet rensat, Alternativt en stoppknapp, så nu vill jag inte tänka mera. STOPP!  Det kommer bli bättre, för det får inte gå sämre. Det klarar jag inte. Det kommer gå bra! Han är en sån kämpe. 


På familjefronten så är den lilla bebisen inte så liten längre. En huligan som börjat på dagis, Ja i min värld heter det dagis och kommer alltid att göra det. Ja det är inte samma filosofi, tankesätt och arbete så därav är det bytt namn. Call me oldschool men det heter dagis! 

Just nu ligger han och sover, vilket inte är hans största hobby längre. Att vakna 3-4 gånger per natt är normalt just nu. varför har jag ingen aning om.. Så det där med att sova för ens egen del, nja det går inte så bra.

Nej nu vaknar han igen, dags för nattens strider!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

 Det var ett tag sen man skrev här, haft fullt upp med höstblåsor och halt väglag.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Vi körde verkligen av vägen likt Bambi på hal is.  I bilen färdades jag och lilleman, rädslan av att han skulle bli skadad sitter fastetsad i mitt huvud. Tänk om!  

Dom orden brinner i mitt huvud, TÄNK OM! Trots att vi klarade oss utan skador båda två. Vi skulle och fika hos min syster, käka semla och dricka kaffe. Tänkte att det var ändå +4,5 grad så gamla vägen är nog inte så hal. Jag kör in och inser att den var hal och jag bestämmer mig för att jag ska stanna, vända och sen köra stora vägen istället, när jag tänker den tanken så släpper det bara. Precis som att vägen försvann under bilen. Försökte göra allt för att inte hamna på häger sida, då det är en brant och så en stor åker där. Vilket skulle innebära att det skulle gå mer åt helvete om vi hamna där än om vi tog vänster sida och ett litet dike o skog.. Konstigt att man hinner tänka så mycket under panik. Men i mitt huvud fanns bara att C får inte bli skadad. Jag skiter i mig själv, bara inte han! 

Vi smäller! 

Snurrar!

Smäller igen! 

STOPP!

Kollar på C och han sitter där precis som vanligt, inte ett ljud och inga tårar. Jag knäpper loss stolen och tar ut honom, det ryker fram vid motorn. Jag hör något, det låter som en traktor och visst var det så! En gubbe stannar lite längre fram, han kommer fram till mig och ger mig en kram! Den kramen, den sitter fast i mitt hjärta. Jag grät, Jag ringde Morgan, Han började åka ifrån jobbet. Jag började ringa runt och mamma och pappa satte sig i bilen direkt och åkte mot mig. Jag glömde ringa 112 så efter en tillsägning om att ringa dit så gjorde gubben det åt mig. Vips så hörde man ljuden, ljuden av ambulanser och en brandbil. Sen kom polisen och vi sätter oss i en ambulans och pratar. Då dök både Morgan, mamma och pappa upp! Äntligen! 


Att man kan vara så rädd och hinna tänka så mycket! 

Jag är tacksam över att det gick så bra som det gjorde och en dag i taget hädanefter!

Likes

Comments

View tracker

C somnade vid 20 igår och vaknade vid 0415 för att käka, 30 minuter senare sov han igen för att sen vakna vid 0720. Ja alltså jag kan inte klaga på att han inte sover. Visst är alla nätter olika men det är charmen med små barn. Jag har nog ändå aldrig varit så pigg som nu, när jag fick E så var jag trött jämt och sov jämt.

Snart fem år sen hon kom till världen, börjar bli dags att planera kalaset. 

Tror vi kör pomp och ståt här hemma. Ballonger, fin tårta och massor med folk.

Vi kör ett stort kalas helt enkelt. 

Idag blir det en lugn dag, anar att barnen vill ut i snön och leka.. Jag tror jag och lillkillen ska åka hem till mormor och morfar en liten sväng. Men får se om jag orkar, det är ju kallt ute :) 

Nej nu får det bli lite mera kaffe så man vaknar till i huvudet! 

Ha en kanondag!


Likes

Comments

Nu kan jag äntligen blogga ordentligt mellan ammning, ersättning, byte av blöja och så försöka hålla hushållet i ordning också. Ja, för det är så dagarna ser ut som småbarnsförälder. Jag försöker att förstå att C blir 4 månader snart och E blir 5. För att inte tala om en själv som äntligen kommer inta åldern 30! Ja alltså, någon 30årskris lär man inte få, då jag längtat efter att bli 30 i flera år. Jag vet, jag är inte som alla andra och tacka f.n för det. Jag har bara tid att vara mig själv. En glad mamma med båda fötterna på jorden, ett stort hjärta och en underbar familj! 

Det nya året börjar sakta smyga sig fram, ett par dagar kvar sen är det dags för 2016. Året som kommer kantas av massor med roligheter. 

Nej, nu ropar C på uppmärksamhet, livet som mamma fortsätter..... 

Hoppas ni får en kanondag! 




Likes

Comments

Två dagar av förkylning börjar göra mig rastlös!
Igår skulle jag och C varit och hälsat på en bekant som äntligen efter över 300 dagar på sjukhus fått komma hem, men förkylningen hindra oss.
Man vill gärna inte smitta någon som äntligen blivit frisk!
Och imorgon skulle vi egentligen varit på mammaträff men nästan alla är förkyld så träffen blir nästa vecka istället.
C ligger just nu nöjd i babysittern efter lite mat, var en natt med skrik o gråt, till och med gubben kom upp och försökte få han lugn men det funkade inte.. Till slut så tog C bröstet och somnade..
Nej, lite kaffe och så försöka få något gjort i hemmet.. Försöker hitta orken bara!

Ha en bra dag och följ mig gärna i denna blogg

Likes

Comments