Trycket över bröstet hade kommit allt oftare nu och den där känslan som gjorde att jag fick svårt att andas samtidigt som hjärtat slog extra slag. Det kändes tungt och jag försökte stanna upp och tänka på andningen, in genom näsan och ut genom munnen. Försökte bli medveten om min andning och vara närvarande, här och nu inte sväva iväg. Utan lugnt och metodiskt andas. Första gången jag upplevde känslan var på bussen och jag fick nästan panik. Blev alldeles varm, samtidigt som jag blev illamående och ville bara av. Men jag tvingade mig kvar och började bara andas och räkna ner busshållplatser innan det var dax att kliva av. Jag började förstå det här med stress och hur det kunde påverka.

Drömmarna fortsatte på nätterna och nu började jobbet spegla dem. Ena natten drömde jag om att jag hade fått ett nytt jobb. Ett jobb jag inte ens hade sökt i en stad som jag inte kände till. Jag fick nästan panik, och försökte få sympati. Men i stället fick jag bara svaret att ta jobbet. Jag hade egentligen inget val. Allt var klart med chef, kollegor och schema så det var bara för mig att komma. 

I natt drömde jag att jag fick avsluta min nuvarande tjänst. Jag var övertalig hette det, men det konstiga var att en annan tjej precis fått jobb. Jag försökte påtala det, men chefen tittade på mig helt oförstående och förstod inte riktigt vad jag menade. Det hör väl inte hit sa hon och tittade nedlåtande på mig. Men finns det inget annat jobb försökte jag eller har jag förtur på något sätt. Du går väl skicka in ett cv, som alla andra och så tittar vi på det. Jag kände hur stressen steg och jag tänkte på advokaten. Hur skulle jag nu lyckas betala. Jag kände mig helt uppgiven ... Och sen vaknade jag och kände mig som vanligt helt tung i kroppen efter jag drömt.. 

Funderade då vidare på vad det var som gjorde att jag kände så att dagarna speglade nätterna. Omedvetet hade jag återigen börjat fundera på ekonomin. Hur mycket skulle advokaten kosta och hur långdragen skulle processen bli. Det kändes lite som allt stannade upp just nu i och med att de var på resan. Samtidigt som jag var orolig över att de var där, så kunde jag slappna av. Det fanns ändå inget jag kunde göra nu, utan jag satt här hemma och bara väntade. Jag visste egentligen inte vad jag väntade på eller hur jag skulle förbereda mig mer. Hur jag skulle agera om de verkligen vägrade att flytta, samtidigt som det uppdagas att det inte fungerar. Jag fick frågan om vi inte skulle flytta tillbaka och bo närma. Finnas hos dem i vardagen. Tanken som hade gnagt hos mig många gånger de senaste två åren, men som jag hade släppt. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle klara av att bo närma honom. Jag skulle bara fortsätta att vara en del av hans spel och jag orkade inte ta striden där. Han skulle inte ge sig och barnen skulle inte gå emot han. Det skulle bara handla om en sopstation, där jag skulle stå för sophanteringen.  Dit man skulle komma när det inte längre fanns något utväg. Allt kändes lite som moment 22 eller var det så att jag skenade iväg. Att jag inte kunde ta en sak i taget.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments