Längtan är total och det blir inte lättare med tiden. Oron stegrar och jag försöker på avstånd se över situationen. Det är inte vad det såg ut att vara från början. Masken håller på att ramla isär framför hans ansikte och fram kommer den riktiga personen. Det trevliga yttre byter skepnad när han inte längre har nytta av personerna runt omkring. Han blir den andra som tror sig vinna genom makt. Vem är de som försöker sätta sig på honom. Det spelar inte längre någon roll vem han gör bort sig inför, han ser inte sin del. Alla andra runt omkring gör fel och han har rätt. Det visar han tydligt och förstår inte sambandet som han själv har skapat. 

Jag visste att det inte var någon ide att försöka förklara, ingen skulle tro mig. Han har talets gåva och jag var chanslös när det gäller hans sätt att utala sig. När jag låg på botten färdig att ge upp, så kom kraften tillbaka. Han skulle inte vinna över mig i sista änden, men just då behövde jag skapa tid. Att få andra att förstå, så jag inte var ensam. Barnen var inte där då i tanken. De var långt ifrån medvetna om vad som hände. Jag bönade och bad om att de skulle förstå. Att han inte kunde bestämma själv över dem. Jag fanns också, men de klarade inte gå emot. Han visade upp glamouren och gjorde roliga saker. Bjöd hem hans släktingar och det var fest. Vad hade jag? Vardagen och den personen som jag är. Jag bestämde mig direkt, att inte tävla utan fortsätta som alltid.

Tårarna är för länge sedan slut och jag minns inte längre när jag grät för deras skull. Men sorgen är större än någonsin över att behöva lämna dem i hans händer. Frågan blir hur länge till är han beroende av barnen och när tröttnar han på ansvaret. Får han tillbaka det han vill från något håll och ser en vinning. De får aldrig vara barn i hans närhet, det ser man tydligt nu. Vem är han som har rätten att bara ta. Det finns ingen ånger och det finns ingen verklighet. Han lever utanför gränserna och lever utifrån sig själv. Masken ramlar sakta men säkert isär och fasaden finns inte längre kvar. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vaknar upp och känner paniken sprida sig, stänger av alla känslor för att orka. Bygger upp muren runt omkring för egen överlevnad. Det är inte rättvist och jag känner återigen att verkligheten kommer i fatt. Denna längtan som varit att träffa dem och sedan blåste tiden bara förbi. Tankarna kommer tillbaka och jag blundar inte för sanningen, men samtidigt känner jag mig handlingsförlamad. Om jag bara kunde få dem att prata, komma in under fasaden och få något att gå på som kommer från dem. Jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer få det? Jag kanske ställer för höga krav på det, som är deras normalitet.

Det var en tung resa upp för att lämna dem hos honom. Jag kände hur jag slog knut på mig själv känslomässigt och vill inget hellre än behålla dem. Förklara hur det ska vara och inte låta dem leva i det kaos som råder runt omkring. Ilskan växer upp och jag känner mig ovanligt pigg och ser på olika lösningar och alternativ. Bestämmer mig för att jag måste visa att jag finns på riktigt. Funderar bara på hur jag ska lägga fram det.

Tänker tillbaka på mig själv och vad det var som gjorde att jag tog steget. När jag förstod att det inte var omöjligt att bara göra det. När tanken gick vidare till handling och jag verkligen förstod att det gick förändra livet. Att jag inte behövde stanna i något som jag mådde dåligt i. Men samtidigt kommer rädslan och jag vet att det måste hända direkt. Det finns ingen jämkning eller tanke till samarbete. Gråzon existerar inte, utan det finns bara svart eller vitt.

En annan röst, som visar att det går. Det kommer bli tufft, men det kommer gå. Ett uppbrott som är större än något annat, men tvunget för att komma vidare. Jag ser två vägar och alternativ. Men orkar inte vänta utan känner att något behöver ske. Han har ingen ensamrätt, utan han har tagit dem dem som hans ägodel för egen vinning skull. Han skulle ha allt som han tjänade på, men var inte beredd på de konsekvenser som uppkom. Han hade räknat med att jag skulle sitta där och vara tacksam över det jag fick. Båten skulle styras av honom och jag skulle vara glad över att ens få vara med. Men han räknade aldrig med att jag skulle hoppa av. Ta mina grejer och säga, du får allt men se då till och sköta det som du stridit för.

Men nu kommer skörden och orken börjar ta slut. Klagan över att aldrig vara barnledig till andra, men hur kommer det sig? Jag står ju här med öppna armar och väntar på dem. Varför säger han då att han aldrig är ledig. Jag som gjorde allt för att vi skulle haft växelvistboende, men han vägrade. Han skulle ha allt och jag skulle få se vad han var kapabel till. Jag skulle ångra mig, att jag lämnade dem.

Allt är solklart och han har fått ha dem till låns. Men nu börjar det uppdaga sig, att han inte klarar av uppdraget. Han skulle ha allt men kunde inte ro det i land. Nu kommer allt i efterhand, som ett brev på posten. Det gick förutse, men jag hade ingen möjlighet att vänta tiden ut. Men samtidigt tror jag att mitt drag gjorde att processen gick fortare än vad den hade gjort annars. När han inte längre hade nytta av mig, då rasade allt snabbt. Hans plan gick inte i verket när jag började tänka som han. 

Likes

Comments

​Ringde igår för att säga gott nytt och kolla hur de hade det. Pratade också om fredag då jag hade tänkt komma och hämta dem. Men då kommer nästa grej, yngsta ska spela två hemma matcher i helgen som han inte vill missa. Förslaget var att jag skulle hämta idag i stället och de skulle stanna till fredagsmorgon, då äldsta ska spela fotbolls DM. Men där rök hela proppskåpet, skulle inte tro att jag åker 60 mil på två dagar för de ska vara här en dag på jullovet. Finns det inte större intresse att ses än så, då kan det kvitta.

Jag förklarade tydligt att de var två timmar vid jul och vi hade bestämt efter nyår och de skulle stanna resten av lovet. Vill ni inte komma kan jag inget mer göra än så, men jag hämtar er inte för en dag. Då får ni komma ner själva. Jag sa även att jag kan hämta äldsta som planerat och att yngsta stannar kvar och spelar sina matcher. Sen kan han köra ner honom, jag åker inte två resor. Nu är det helt enkelt nog på riktigt och jag kräver att få något tillbaka någon gång. Är trött på att bara fjanta med och stå till pass. Jag kan inte slå knut på mig själv för att lösa något, som någon annan gör allt för att krångla till.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att detta är mitt år. Jag kommer inte ge det till någon annan än mig själv. Det är jag som bestämmer hur jag ska ha det.

Likes

Comments

Nu börjar året närma sig sitt slut och det känns skönt att snart bli ledig ett tag. Det känns som jag gått på sparlåga länge nu och tröttheten gör sig påmind. En obeskrivlig trötthet, som säger att jag skulle kunna sova hur mycket som helst. Men sen när jag väl ligger i sängen så kan jag inte sova. Klockan ringer alldeles för tidigt och en känsla av yrsel kommer över mig. Jag vill inte, vill verkligen inte gå upp, utan bara ligga kvar som ett trotsigt barn. Jag som annars är pigg på morgon och inte brukar ha några som helst bekymmer med att vakna. Men det är väl som de säger, det har varit mycket och det är inte konstigt att jag känner så. Men jag vill verkligen inte, utan jag tycker om livet för mycket för att missa något. Jag hatar att bara vara, koppla av och ta det lugnt.

Ringer upp barnen idag med och bestämmer mig från början att ta på mig den tydliga rollen. Där det är jag som sätter ner foten, samtidigt som det finns lite val. Eftersom de inte skulle åka ner med honom och fira nyår blev de kvar hemma. Då blir nästa fråga och det var vilken dag jag skulle åka upp och hämta dem. Svaret blir givetvis, vet inte. Nä det är klart de inte vet. Mitt svar blir senast lördag, men vilken dag som helst innan. Det slutar med att vi bestämde att de skulle följa med hem efter fotbollsmatcherna på fredag. Lite spännande nu bara om han tänkte göra upp en annan plan för att försvåra för mig eller om han skulle släppa det. Jag tror egentligen ingenting förrän de är här. Det finns inget hopp, utan jag tror bara på fakta. 

Likes

Comments

Insikten kommer åter hur tunt det är att balansera, likt en lina. Det gäller att hela tiden behålla blicken rakt fram och inte titta ner. Gå sakta framåt och försöka behålla jämvikten för att inte ramla ner. Det gäller att hålla lugnet och fokus på målet. Inte tappa kontrollen, utan hela tiden se varje steg som en viktig del för att komma fram.

Ensamheten som gör sig påmind varje dag och saknaden. Det känns fortfarande inte verkligt, utan som något sker utanför mig själv. Jag var inte klar nu, det var för tidigt att lämna ifrån sig barnen. Vem ger dem den närheten, dom behöver från din mamma. Vem är han han som har rätten att ta den ifrån dem.

Samtalet idag med yngsta, var som väntat. Vi kommer inte åka ner till nyår, utan vara hemma. Det är inget kul att följa med pappa till hans bror. Eftersom barnen är hos din mamma. Men det var ju just det som var grejen. Ni skulle komma till mig. Pappa är ni alltid med annars och nu är det lov och ni kan stanna längre. Jag känner tröttheten igen att han aldrig ger sig. Vad är han rädd för? Är det att förlora dem för gått och tror han i så fall att detta är lösningen. Jag fortsätter tänka och ser B - planen framför mig.

Jag vet att de vill, men han gör detta möjligt på grund av hans förmåga att övertyga. Han är inte som andra och jag ångrar åren med han bittert. Att han har tagit så många år av mitt liv. Det finns ingen glädje med det förutom barnen. Men jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade valt en annan far till mina barn. I stället för den idiot han är, som är helt utan känslor och empati.

Likes

Comments

Det var nog den snabbaste och kortaste julen i historien. Känner mig redan trött på tomtarna och bestämde mig för att städa bort dem idag. Stjärnorna kunde få hänga kvar ett tag till, det var ändå lite mysigt.

På något sätt kändes det som tomtarna gjorde det rörigt och det blev som oordning i mitt vanliga vita hem. Kanske uppfattas som tråkigt och sterilt hem, men jag tycker inte om färg hemma. Rent ska det vara och så lite grejer som möjligt. Allt för det ska vara enkelt att hålla ordning. Jag hatar verkligen yttre oordning, jag har fullt upp med mitt inre. Utåt sett måste det vara ordning och reda för jag ska stå ut och få någon form av frid.

Det blev också en sväng till stan för att byta sonens tröja som han fick i julklapp, som var för liten. Han börjar verkligen dra iväg och jag känner mig liten när jag ser upp på han. Min fina pojke, han skulle kunna krossa många flickhjärtan om han inte vore så snäll som han är. Jag köpte även en ny hockeyklubba som jag lovat och fick så tydliga instruktioner så det inte kunde bli fel. Det är inte lätt detta med klubbor, man ska ha koll på både märke, flex och bladets vinkel. När jag sedan ringde han, så påminde jag om att de skulle ta med skridskorna till nyår, så vi kunde åka lite. Ja vi och vi risken är väl att jag inte får vara med längre. Tiden har kanske passerat när man vill ha med mamma på isen, men jag fick trots allt åka med dem förra året. Jag är inte riktigt som andra har jag många gånger fått höra, men det har varit i positivt syfte de sagt det. Vilka mammor åker skridskor och kör match. De är nog ganska lätt räknade och ett leende från deras läppar. 

Likes

Comments

Han gav dem två timmar hos mig, av fem dagar så kunde han släppa ifrån sig några ynka timmar. Resterande tid har de åkt runt med honom på turné hos hans släktingar och vänner. Idag skulle de åka hem och han kunde väl inte med annat än låta barnen få sina julklappar av mig. De var riktigt glada och tacksamma. Jag höll också humöret uppe allt för deras skull, trots att jag tyckte att de kunde spenderat lite mer tid här. Jag hade ändå varit ledig tre av de fem dagarna de var nere. Men jag kramade om dem, en kram som höll sig kvar länge innan de åkte. Nu skulle de hem och jag bad dem höra av sig när de var framme. Det var ändå ganska halkigt ute.

Fick svar från dem i bilen, de hade inte åkt hem. Han hade ångrat sig och åkt tillbaka till hans dotter, som de ändå hade träffat på julafton och de fick stanna ytterligare en natt. Han valde alltså att köra fyra mil och lämna barnen, åka samma väg tillbaka. Köra och hämta barnen och tillbaka igen. Det handlade alltså om att han körde 16 mil på två timmar. När han i stället kunde låta barnen stanna över natt här och hämta dem på vägen hem i morgon. Han gav inte ens barnen möjligheten att välja att stanna hos sin mamma. Jag säger att det var synd att jag inte visste då kunde de stannat kvar. Svaret blir, precis! Men vi ses ju snart. Älskar dig!

Likes

Comments


Första positiva brevet från försäkringskassan på tio månader. Klumpen i magen växer varje gång jag går till postfacket och jag väljer tillfällen då jag öppnar det. Innan kunde jag inte undvika posten, eftersom den låg på hallgolvet, så fort jag klev in. Då kom ångesten, så fort jag skulle åka hem varje vardag. Helgerna var underbara för då arbetar inte brevbäraren. Jag har aldrig tidigare varit i närheten av vad ångest är, det är bara något jag hävt ur mig att jag har upplevt. Men nu vet jag vad ångest är och försöker leva med det varje dag. Jag väljer att inte be om hjälp utan hantera det själv. Försöker förbereda mig innan tillfället kommer och lyssna av min kropp både psykiskt och fysiskt.

Brevet låg där och klumpen växte igen, jag ville inte öppna. Svetten kom och jag kände hur jag skakade då jag bestämt öppnade brevet. Jag behövde ändå få svaret även denna gång och hade börjat planera hur jag skulle betala tillbaka och lägga upp avbetalningen. Jag ögnade igenom brevet, stannade upp och läste om. Vad stod det egentligen, var det sant? Nä kunde det vara möjligt, läste igen, hade jag fattat fel, kunde jag fatta fel. Var det möjligt att jag inte skulle behöva betala tillbaka de 6700 kr? Jag vågade inte riktigt bli lycklig, kunde det vara ett missförstånd och ett nytt brev sen skulle komma. Det var ändå lite luddigt i beslutet står det att jag inte behöver betala, i beskrivning av ärendet tar försäkringskassan på sig ansvaret, men i motiveringen står det lite luddigt att jag kan befrias. Jag vet inte hur många gånger jag läste om för att ändå förstå och våga hoppas att denna gång vann jag över dem. Tyngden släpptes från mina axlar och det känns roligt att köpa julklappar, utan en oro över hur det ska gå sen. 

Likes

Comments

Kändes inte kul att ringa till barnen och berätta att jag inte fått klart om semester i jul. Försökte hålla modet uppe och berättade att de jobbar på det och även jag. Även om jag förvarnat, så hörde jag besvikelsen i rösten och jag hade lust att skrika. Det är inte rättvist någonstans att behöva missa jul med sina egna barn för att lägga tid på andra. Jag vill vara med mina barn på jul, inte andras. Men vad ska jag göra, det går inte trolla. Finns det ingen lösning då finns det inte det.

Försökte trösta med att jag är ledig under nyår annars. Men någonstans har julen alltid varit viktigast för mig och barnen. Det är deras dag och denna kändes som mer viktig än någon annan. Men jag biter ihop och försöker låta positiv för deras skull. Gav även förslaget att de kunde stanna här nere trots att jag jobbade.

När jag tänker tillbaka så har året gått fort. Det var inte länge sedan det val jul och då var det ångest över att behöva fira med han. Hur skulle det bli, skulle det bli gräl eller inte. Den ständiga våndan vid jul, att hålla skenet uppe för barnens skull. Jag visste då och jag hade på känn att jag var påväg bort. Ett frö hade såtts i mitt hjärta att jag skulle gå, men visste inte när. 

Likes

Comments

Skrev ihop yttrandet idag till försäkringskassan. Hatar försäkringskassan vid detta laget och mår fortfarande dåligt när posten från dem kommer. De har inte gjort annat än skapat problem detta året. Jag kan faktiskt skriva under på att de har gjort så barnens situation är som den är idag, att jag lämnade dem och flyttade. Men om min mormor hade levt, så hade hon pratat om ödet, att det var ödets mening. Det man inte alltid kunde förstå just då skulle senare visa sig på något vis. Jag hoppas att det är så, att allt har en mening även om det just nu känns helt obeskrivligt.

Det känns svårt att försöka förklara hur man egentligen känner efter allt. Det finns inga vanliga känslor att agera efter utan bara kamp. En fight som måste ageras i det tysta, då andra inte förstår. Rädslan kommer och slagen mot mig själv att jag gör för lite och agerar för långsamt. Tankarna far i huvudet, jag måste ha information. Det handlar om mer grunder att stå på och fler källor. Förminska möjligheterna för honom att kunna försvara sig och måla in han i det hörn han har skapat.

Han gör bort sig allt eftersom det vet jag. Men det är inte viktigt för mig, utan frågan blir nu vad han gör. Hur mår barnen i allt detta och hur ska jag få dem att öppna sig. Jag försöker sätta mig själv utanför igen och tänka som han. Hur skulle han gjort och vad gör han. Det handlar om att överrumpla nu, inte komma med lite då och då.

I den normala världen hade jag inte behövt vara oroligt, men han reagerar och beter sig inte normalt. Detta är svårt att förklara för andra som inte sett. Risken är att de tror att jag förstorar upp. För att vinna mot honom, men jag önskar inget hellre än att det skulle fungera för barnens skull. Att han tog hand om dem på ett bra sätt och inte skapade problem runt omkring. Gav dem uppmärksamhet på rätt saker, som inte handlade om prestation.

Nu sitter jag här på avstånd och hoppas att jag skickade med någon tanke från helgen som var. En styrka och medvetenhet om hur man kan ha det och se på saker. Allt går förändra det handlar bara om att se möjligheterna. Jag klarade av att gå, men det tog tid och jag försöker se var jag hittade styrkan. Den som jag sen ska försöka förmedla till dem.

Min känsla av att älska någon så det värker och samtidigt känna sig bakbunden sliter hårt i mig. Det handlar inte om rätt eller fel längre, utan tänka på sikt. Vad blir bättre sen inte vad som är bäst just nu. Tänka utanför boxen och ta bort hindren som finns. 

Likes

Comments