Förändringen kom när jag inte längre fortsatte i spelet. När jag inte längre tillät att han hade makt över mig och när jag förstod att jag hade tillåtit det. Jag hade låtit mig bli ett offer, utan att jag ens visste om det. Hade jag inte låtit han ta makten i förhållandet, så hade det aldrig existerat. Det hade troligen runnit ut i sanden och aldrig ens blivit. När jag drar mig till minnes så var han ännu mer engagerad då jag drog mig undan. Han tänkte inte släppa mig, han hade bestämt sig. Jag såg aldrig det då, utan tog det som han var rädd att förlora mig och ville få det bra. Att det handlade om kärlek. Ordet smakade illa i munnen, kärlek utan innebörd. Ord utan någon egentlig handling, utan tomhet. Men för honom var det nog så, på hans vis. Det sättet som han kunde koppla till kärlek.

Tidigare visste jag inte hur han styrde min väg, utan någonstans hade jag accepterat att detta var mitt liv. Det liv som jag hade valt att leva i samband med äktenskapet som var ytterligare ett bevis på att jag hade valt vårt liv. Det var i samband med det inte längre mitt liv, utan vårt. Vilket för de flesta är naturligt, men för mig handlade det om att slå knut på mig själv. Sakta men säkert började jag sargas sönder. Jag visste inte längre vem jag var och blev ständigt påmind om hur det skulle vara.

Han var äldre än mig och jag hade lockats in i hans självsäkerhet och styrka. Han levde på sin erfarenhet och kunskap om livet. Jag accepterade att han visste mer än mig och kände trygghet i det. Orden från andra tog jag med en axelryckning, jag hade valt detta.

Mina barn skulle få växa upp i en kärnfamilj, det var viktigt för mig. Jag hade sätt hur snett det kunde gå för skillsmässobarnen, hur trasiga de blev känslomässigt. Att ständigt behöva känna känslan att välja. Jag visste även att det inte fanns några lyckliga skilsmässor. Det var alltid en som ville mer än den andra. Allt annat var bara ett påhitt, utan större efterforskning. Han sa till mig ibland att han skulle skaffa en annan eftersom jag ändå aldrig ville. Jag kände rädslan, inte över att förlora honom, utan splittra den familj som vi hade skapat. Jag tog en extra kraftansträngning och fortsatte spelet på hans vis. Ibland undrade jag om han egentligen inte visste. Jag ville inte, utan var färdig med både mig själv och han. Allt handlade bara om barnen. Varje dag i livet handlade om dem och det var de som gjorde att jag orkade en dag till. Jag kunde inte svika dem, ekot fortsatte i mitt huvud. Jag kunde inte göra dem ledsna.

Ord kom till mig, vad ger jag för bild till mina barn. Vad lär jag dem av detta? Deras erfarenhet skapar jag genom att tillåta mig vara ett offer, och accepterar hans makt över mig. Samma känsla som sa mig att jag inte kunde svika mina barn var den som fick mig att gå. Vi levde under samma himmel, med våra olikheter som inte kunde sammanföras. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu är det bestämt, jag ska hämta barnen i morgon efter skolan. Sen blir det hockeymatch för äldsta. Det var inte helt enkelt att få till det eftersom äldsta ville komma så fort som möjligt och yngsta ville spela sin match på söndag. Men jag sa att det är inte värre än att vi åker upp igen på söndag och spelar matchen.

Hur länge ska vi stanna då säger yngsta, jag vet inte om jag orkar stanna hela lovet. Jag drar en tung suck och känner att jag inte riktigt orkar ofrivillig närvaro. Upplevelsen är att äldsta ser fram emot att komma medan yngsta ser det som jobbigt. Bandet mellan mig och yngsta har förändrats detta året och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har försökt med alla medel men känner ändå sprickan som finns mellan oss. Jag vet att han är ett barn och inte ska behöva hamna i denna situation. Men samtidigt är jag inte gjord av stål och orkar hur mycket som helst. Det måste handla om frivillighet när de kommer och en känsla av att de vill.

Beteendet säger mig att antingen känner yngsta så stort svek från min sida och visar det genom att inte riktigt vilja. Annars har han helt enkelt vant sig vid situationen som den är. Han har sitt liv där och jag finns någonstans i periferin.

Det känns inte riktigt naturligt att jag aldrig under detta år fått ett spontant telefonsamtal eller sms från dem. Även om jag inte visar det, så känns det sorgligt. Många gånger har det slagit mig att jag ska sluta höra av mig. Se om det skulle ske en förändring. Men jag har ännu inte gjort det, utan skickar troget mina sms varje dag och bevisar att jag tänker på dem och älskar dem. En dag hoppas jag att de förstår, även om det inte blir idag.

Likes

Comments

Jag drömde om honom i natt och han ville att jag skulle komma. Han hade kämpat länge nog nu och hade hela tiden tänkt att jag själv skulle inse det. Men nu böjde han sig och bad om hjälp. Jag kände mig förvirrad och förstod inte riktigt vad han ville ha hjälp med. Allt han gjort vad bara för att få mig att ångra mitt beslut. Han trodde aldrig att det skulle ge motsatt verkan och få mig att gå längre bort. Nu ångrade han sig och förstod att jag aldrig skulle komma tillbaka, men bad om försoning. Jag kände en lättnad och glädje, det var ju det jag hade väntat på. Men samtidigt kände jag en olustig känsla inom mig, varför detta nu. Vad ville han egentligen? Efter allt han gjort, så ville han bara att vi skulle agera som vuxna och ta vårt ansvar. Nu var han där igen och det var som att få en klapp på huvudet som bevisade hur liten jag var. Behandlingen som ett barn, "lilla du" du förstår väl att vi måste vara ett föredöme. Jag svalde klumpen i magen som kom upp direkt. Han kunde inte hålla sig, inte ens nu när han ville försonas. Tankarna for i mitt huvud och jag var tvungen att veta, varför nu? Vad ville han egentligen?

Jag vaknade i min säng och kände den onda halsen och den obeskrivliga värken i kroppen. Allt kom över mig nu, förkylningen som hade varit på känn och alla timmars träning i helgen. Tar mig upp ur sängen och kokar mig en kopp te med honung istället för kaffe. Tänker samtidigt på hur drömmar kan sätta griller i huvudet. Vad betyder de egentligen, har de någon som helst innebörd egentligen? 

Likes

Comments

Ringer i kväll till äldsta för att kolla läget och möts av en trött och uppgiven röst. Hur är det, undrar jag? Jag är så trött och allt är jobbigt. Vad är det som är jobbigt, träningen? Nej rösten ändrar ton, det är det jag har som är roligt. Inget hade varit bra om jag inte hade hockeyn. Jag förstår, vad är det som är jobbigt då? Allt annat, skolan med och alla prov. Jag förstår, vad kan jag hjälpa dig med just nu för att det ska bli bättre? Ångesten knyter sig i magen och jag önskar jag vore där. Ge han en riktig kram och säga att det ordnar sig. Nu tar vi en sak i taget. Kan inte pappa hjälpa dig då? Han hinner inte, det är alltid så mycket. Ja jag vet att det är mycket tänker jag för mig själv. Det var mycket när vi var två, men han var fast besluten att han skulle fixa allt själv. Jag hade aldrig klarat det tempot ensam, utan att fullständigt falla i en ända hög. Något som jag misstänkte att han började göra. De fick klara mer själva nu och de började bli trötta med. Men när lägger du dig på kvällarna fortsatte jag, du behöver inte vara uppe till elva, tolv.

Efter en tystnad undrar han om jag inte kan hjälpa till med en skoluppgift när de kommer. Klart jag gör, det löser vi ihop. Du får lära dig att ta lite i taget, så det inte blir så mycket. Stackars barn jag som gnällde på han för några dagar sedan gällande skolan. Han har det inte lätt det vet jag, men samtidigt vill jag bara väl. Älskade unge, vad jag önskar att du vore här nu. 

Likes

Comments

Sitter på jobbet och lyssnar på samtalsämnena, barn. Antingen har man egna barn eller har barnbarnen kommit. Hur det är att ha barn, vad man saknar dem och hur de ska spendera helgen och mysa med familjen. Jag känner hur det hugger till i hjärtat och jag blir åter påmind över min situation. Det hade känts enklare att inte veta vad de pratade om. Att vara helt utanför samtalsämnet och inte förstå känslan att längta, krama och veta att man är efterlängtad och saknad efter några dygn på jobbet.

Jag säger ingenting, utan sitter tyst bredvid men samtidigt har jag lust att be dem bara vara tyst. Behålla sin längtan inom sig och säga ni vet inte vad saknad är. Ni vet egentligen inte vad ni pratar om och om ni hade vetat då hade ni troligen varit tysta.

Det kändes som hela dagen kretsade just kring familjen och jag kände mig helt utanför. Där mina tankar handlade mest om hur jag skulle ta hand om mig själv, ta en promenad med hunden, troligen strunta i att laga mat. Ta en proteindryck och kaffe, slänga mig raklång i soffan och se på tv. En riktig slappar kväll för att ladda för morgondagens tidiga träning. 

Likes

Comments

Nytt mail från skolan, denna gången handlade det om yngsta som hade förändrats senaste veckorna. Han hade varit med och kastat snöboll på fel plats, vilket han inte erkände. Skolan tryckte på vikten att erkänna det man gjort, men det gjorde han inte utan blev bara arg. De hade uppmärksammat att han hade varit argare den senaste tiden och även varit otrevlig. Skolan hade pratat med pappan, som i sin tur pratade med yngsta. Men han hade inte erkänt. De önskade nu att jag också skulle prata med han, vilket inte är helt enkelt med tanke på avståndet. Men jag har också märkt att han är förändrad. Han vill inte prata när jag ringer. Annars har han bråttom mest hela tiden och hinner inte.

Ringde till han idag, men han svarade inte. Skrev sen ett sms och bad han ringa upp, men trodde inte mycket på det egentligen. Men han ringde och lite förvånad blev jag. Började sen med att kolla av allmänt hur det var. Sen tog jag upp det med skolan och undrade vad dom hänt. Han erkände, men sa sen att de inte kastade snöboll längre. Vi pratade också om sportlovet och när de skulle komma. Jag vill inte missa någon hockey kommer till svar. I samma veva känner jag hur jag kokar inom mig. Tänker igen hur lite deras sk far jobbar för samarbete. Jag förklarar att det är på lov ni kan komma till mig och stanna längre och det går inte anpassa efter deras aktiviteter. Någonstans visste jag att det skulle krångla och jag har ingen lust att vara samarbetsvillig denna gång. Antingen blir det under hela lovet efter hur jag kan och är ledig. Annars får det kvitta helt enkelt.

Det känns riktigt konstigt att sitta såhär långt borta och komma med kritik. I deras värld har jag säkert svikit dem och sen ringer jag och gnäller. Men samtidigt känner jag någonstans måste den fria viljan komma in. Antingen vill man eller så vill man inte.

Likes

Comments

Jag lämnade över det bästa jag hade till honom för jag orkade inte. Det fanns ingenting kvar av mig och jag höll på att förlora mig själv. Viljan och glöden att kämpa vidare tog slut i den ständiga kampen att sluta som förlorare. Det var en ständig kamp om vem som skulle ta hem segerbucklan och varje gång jag hade den inom räckhåll så snubblade jag. En upplevelse som sa mig att det är inte meningen just nu att jag ska vinna, tiden är inte inne. Jag var inte tillräckligt rustad för att ta upp fighten, han låg hela tiden steget före.

Jag trodde att jag var förberedd och att jag skulle lyckas, om jag bara ansträngde mig lite till. Det var så lite som fattades, men varje gång jag försökte så var han lite bättre. Inte uppenbart eller synligt, utan bara så mycket att det räckte. Han sparade på krutet, varje gång jag trodde jag var i hamn så hade han redan slängt i ankaret. Det där lilla steget före hela tiden. Frustrationen växte men jag fast besluten att inte visa det. Han skulle inte se mig gå ner mig eller ångra mitt beslut. Det handlade inte om att fastna i hans fälla, utan förutse hur han egentligen tänkte.

Det har nu gått ett år sedan han sist kontaktade mig genom telefon. Ett år sedan vi över huvudtaget hade någon som helst kommunikation med varandra. Tiden har gjort honom till främling, jag vet inte längre vem han är. Alla åren tillbaka i tiden som känns som slöseri, år utan mening och innehåll. År som jag nu får arbeta i fatt. Genom att iordningställa det som jag gett efter för honom. Tankarna kommer, vad kunde jag gjort annorlunda. Men jag försöker vara snäll mot mig själv och se vad jag gjort och inte allt jag misslyckats med.

När jag ser mig själv i spegeln, så ser jag någon annan. Det känns som det finns två delar av mig själv. Den som fortfarande är mamma och den som försöker leva, med barnen på avstånd. Det känns som jag förlorade tiden tillsammans med barnen alldeles för fort och helt plötsligt handlar dagarna mest om mig. Jag planerar utifrån mig själv och lever ett annat liv. Men samtidigt drömmer jag om att få dem tillbaka, men utan hans inblandning. Rädslan säger mig att vi glider längre och längre bort från varandra. Medan hoppet säger mig att detta är en prövning som kommer ordna sig. Jag får inte ge upp bara för det känns tungt eller att jag inte får något gehör.

Jag är fast besluten om att en dag ska min historia ut, men det är först då jag kan sätta punkt för ett lyckligt slut. Den dagen som säger att det aldrig är för sent att kämpa och att sanningen en dag ska segra. Det går inte vinna genom hat, utan allt kommer ifatt. Frågan är bara hur lång tid det tar att laga och hur långt det ska behöva gå. Jag lovade mig själv att aldrig bråka om barnen, utan att de skulle komma så lindrigt undan dom möjligt. Men allt det jag tänkte blev precis tvärt om.

Någon sa till mig en gång, när du släpper allt och inte längre visar honom någon reaktion då tröttnar han. Det går aldrig att ha honom i närheten mer inte för någon. För honom handlar det om makt och att bestämma. Han bevisar för mig att jag behövs inte om jag inte ställer upp på hans regler. Men jag valde bort honom och samtidigt förlorade jag tiden med barnen. En obegriplig situation för den som inte varit där, men en livsnödvändig för mig för att ens kunna gå vidare.

Den som inte levt med en person som han, vet inte hur det är. Det går inte förändra honom och han förstår inte sin egen skuld. För honom handlar det om alla andra och hur de gör fel. När jag tänker tillbaka, så har han aldrig sagt förlåt. Han har aldrig tagit på sig eller varit villig att se sin del i något bråk. Det har alltid handlat om att jag ska förändra mig. Han har påpekat mina brister samtidigt som han har höjt mig inför andra. Men när bubblan spricker och det inte går enligt hans planer, då sker förändringen och ögonen byter skepnad. Blicken hårdnar och han ser till att det blir jag som tappar greppet först.

Jag lämnade han bakom mig när orden kom ur min mun. Allt är färdigt och klart, det finns inget mer. Jag är inte villig att ge ytterligare tid av mitt liv till något utan mening. Jag vet än idag inte var kraften kom ifrån, men den fanns där. Men det var tur att jag inte visste då vilka konsekvenser det skulle bli, då hade jag aldrig vågat.

Nu jobbar jag i det dolda, men har inte den kollen som jag borde. Det tär på mig att inte veta vad som händer bakom de stängda dörrarna. Väl medveten om att jag lagt alldeles för stort ansvar på barnen, men jag klarade inte vända dem från start. Han hade färgat dem och det var de som hörde ihop. De mot mig, det var jag som gick och lämnade familjen. Den största synden och jag känner ett tryck över bröstet. Det går inte ta in allt, utan hjärnan stänger av vissa delar för att orka.

Jag har inte slutat tro på att det finns en framtid att gå vidare i. Även om den inte är som alla andras så finns den där. Påväg att skapas på nytt genom tro och kärlek till livet. Det är inte värt att tillåta sig bli nerdragen bara för någon annan. Jag sträcker på mig, ger mig en klapp på axeln och säger, du är värd lycka nu.

Likes

Comments

Hade samtal med skolan angående yngsta. Kändes lite svårt att prata med läraren, kändes inte riktigt som hon förstod. Men jag kände att de behövde få veta. Ett samtal som jag skulle gjort för länge sedan, men inte orkat. Nivån som allt ligger på kan hon nog inte föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det gjorde att jag tyckte det var lite svårt att beskriva vad jag egentligen ville ha sagt. Efter ett tag kom frågan om vi hade gemensam vårdnad, ja självklart blir mitt svar. Precis som det skulle göra skillnad när det gäller honom. Han som tar lagen i egna händer. Den ända skillnaden är att barnen har laglig rätt att träffa båda lika mycket.

Men det är en situation just nu som pågått i ett år som jag inte kunnat styra förklarade jag. I slutet av samtalet kändes det ändå som något hade väckts och de lovade att se till att även kontakta mig framöver. Ibland undrar jag hur hans sanning ser ut när han pratar med skolan. Vad har han egentligen sagt?

Det var inget lätt val att flytta och absolut inte utan barnen. Ett hugg i hjärtat gör mig påmind, då jag ser

dem framför mig. Tystnaden, som dränker sorgen och tårarna som inte finns. Jag hatar honom mer än någon annan och en dag önskar jag att han ska få sitt. Jag kommer aldrig förlåta eller ens försöka förstå. Han tog förmycket av mitt liv och nu har jag ett annat. Rikare liv på ett annat sätt, men önskar varje dag att få krama killarna godnatt. Att de fanns hos mig och att jag kunde vara den mamma som de förtjänar.

Likes

Comments

Jag slutar inte fundera om det råder tystnad runt omkring mig, men ibland behöver jag få ut mig mer än annars. Det finns dagar då jag bara tänker på det som varit och dagar som jag lever här och nu. De dagar jag tänker tillbaka kommer mer sällan och acceptansen och insikten över det jag inte kunnat förändra. Jag har samtidigt börjat bli snällare mot mig själv och dömer mig inte lika hårt längre. Tillåter mig vara lycklig trots att det finns en sorg över att inte ha mina barn närma. Att tappa delar av deras vardag och uppväxt, som jag inte önskar någon annan behöva uppleva. Men jag hoppas att de kommer förstå en dag att detta aldrig var tanken och att de är välkomna när som helst. Att jag ville ge dem en uppväxt som jag kunde vara stolt över.

Kontakten är daglig även om vi inte ses och jag försöker läsa av på rösten hur de mår. Skolan för yngsta kommer att göra en återkoppling efter jag varit i kontakt med rektorn. Jag fick aldrig något svar när jag kontaktade en av lärarna genom mail, men nu tog det fart. Jag beskrev situationen kortfattat att jag inte fått information om hur det ser ut i skolan för han och hans mående. Att hans pappa inte berättar något för mig, utan antaglig tror att han sitter på någon makt i samband med att han sätter mig utanför. Han ser fortfarande inte vilka han skadar mest, utan tror att han kommer åt mig. Han vill med sin ondska bevisa för mig att jag gjort fel, det är jag medveten om. Men det tog lång tid för mig att förstå att han verkligen menade allvar. Han skulle aldrig ge sig och erkänna att han gjort fel. Det handlade fortfarande om honom och hans rättigheter. Det sa jag inte till lärarna de skulle ändå inte förstå. Jag skulle antagligen framstå som bitter och de skulle troligen undvika mig framöver.

Det finns dagar då det inte känns verkligt, utan som en dålig film som man ser på avstånd. En upplevelse som säger att det handlar inte om mig, utan någon annan. Jag lyssnar på andra som har sina bekymmer men kan inte ta dem på allvar. Jag förstår inte vad de har att gnälla över. Själv har jag förändrats och det tar längre tid innan jag klagar på något. Är det verkligen något att gnälla över eller kan jag helt enkelt släppa. Jag har lärt mig att leva delvis halv, men tror samtidigt på förändring och det är det dom håller humöret uppe. När jag ser tillbaka, så är det om 10 dagar ett år sedan jag senast pratade med han. Det låter nog helt obeskrivligt för de flesta, men den verklighet jag lever i. 

Likes

Comments

Jag har känt mig fram en fot i taget, en känsla av att gå på glas. Om jag går tillräckligt försiktigt så kommer det hålla. Jag tror att jag klarar det, men så händer det som inte får hända, ett snedsteg och jag hör hur det spricker under mina fötter. Jag visste att det var skört och försökte, men kände samtidigt paniken över att komma fram. Vad har jag nu gjort och hur ska jag komma framåt. Vägen var trasig och jag måste välja en annan.

Den äldsta har förstått att jag vet och han är troligen rädd för mina handlingar. Vad kommer jag nu göra när det inte är som han låtsas att det är. Masken har ramlat av och det är tydligt, jag har sagt att jag vet men inga detaljer. Jag vill inte att han ska veta hur mycket jag vet. Nu måste jag vara beredd och kan inte lita ens på mina egna barn. Jag förstår nu att jag inte kan prata med dem om mina tankar, inte just nu. Egentligen har jag lust att skrika ut allt, men vad tjänar det till mer än att deras fasad raserar.

Tystnaden efter samtalet känns som ett svärd rakt genom hjärtat och jag vågar knappt andas. Vad händer nu, berättar de för honom att jag vet eller håller de det inom sig. Finns det en rädsla för vad jag ska göra och hur jag ska agera. Vilka konsekvenser blir det. Tankarna far och jag behöver ett svar, men det ända som kommer är att de måste bort och få andas. En möjlighet till att få börja tänka själv och komma ur hans grepp.

En lättnad när sms:et kommer och någonstans känns det som det gick in. Att hoppet tänds och att det behöver inte sluta så här. Det finns en väg ur och ett stöd runt omkring. Avståndet känns som en evighet, men samtidigt förstår jag att det är tvunget. Det kommer bli det som är avgörande eftersom det går inte ha kvar lite av det gamla. Jag lämnade dem i det som jag visste skulle hända, men det fanns ingen annan utväg just då. Men jag finns kvar och har samlat mina krafter. Den finns en väg ut...

Likes

Comments