​Tröttheten griper tag i mig och jag har svårt att fokusera. Får tillbaka den där känslan att jag behöver förändring. Skala ytterligare bort delar, som drar min energi. Fylla på med energi och lyfta blicken. Se möjligheter som finns och inte tillåta sig bli klampad på. 


När saker drar ner, så kommer de sällan ensamma. Fighten som varit har inte bara handlat om barnen och skilsmässan. Utan en arbetsplats som saknat förståelse och insikt. Har inte orkat berätta för alla hur det varit, utan bara till de närmaste. När jag sedan sitter på lönesamtal, så blir allt tydligt. Jag har inte varit, så positiv alla gånger vilket sprider en dålig stämning. Funderingen blir givetvis, vem hade kunnat komma till sitt jobb och spridit glädje samtidigt som hjärtat blöder av saknad. 


Livet har lärt mig att man måste ha olika planer i beredskap. Det räcker inte med A och B plan, utan ibland krävs även C och D. Vägar måste vara öppna för förändring och insikten om att livet är för är kort. Det gäller att ta tillvara på det som är viktigt och leva, så man mår bra. Arbetet har varit tryggheten i form av ekonomi, men i takt med att jag blivit starkare känner jag att jag klarar att hoppa. Denna gången, utan livlina. 


Jag ser mig om i backspegeln och inser att jag är inte där jag borde. Livet har gett mig för många törnar för att jag ska vara den starka och hjälpa. Jag behöver luta mig tillbaka och släppa tyngden över mina axlar och bara få vara. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Om jag fick bestämma så hade verkligheten sett annorlunda ut. Ett hjärta som brann för det som var viktigt. En verklighet där jag hade fått ordning på mitt liv. Där trycket över bröstet hade släppt och jag hade kunnat andas ut i tron om att det var rätt. En önskan om att en gång få gå segrande ur det mörka hål, som han skapat i mitt liv. Ett hål som jag försökt fylla med annat för att överleva. Där annat har tagit plats för att komma vidare ur den gyttja, som skapats i hat. 


Jag har släppt mycket för att ha en vardag, men samtidigt stängt ute mina känslor för att ha kontroll. Stormen har lagt sig, men ingenting är klart. Det finns känslor som aldrig kommer svalna, som är under mina vingar i tryckt förvar. I väntan om att en dag få blomma ut och ta tillbaka tiden som försvann.


Livet är inte rättvist och det finns ingen sanning. Jag hade gjort allt så annorlunda om jag hade vetat. Det går inte bota hat med kärlek. Det finns ingen mottaglighet, utan det ända som händer är att man tappar tron på människan.


Idag lever jag mitt liv med dem jag tycker om. Personerna som lyfter min vardag och som får mig att gå vidare och som bevisar att kärlek finns. En styrka omfamnar mig där jag inser att tiden läker och tron säger att en dag är vi tillsammans på riktigt. Jag kommer alltid stå kvar och ingen ska se mig gå ner mig, som Winnerbäck sjunger. Utan hjärtat ska brinna för kärleken och hoppet ska ta mig vidare. 


Likes

Comments

​Vaknade upp ur en dröm och var alldeles tung i huvudet. Jag kom inför dörrarna och såg deras hem. Han öppnade inte dörren, utan jag steg bara in. Jag trodde inte ens att han var hemma. Innanför upptäckte jag en tomhet, eller kalhet där det saknades värme. Den spartanska inredningen med ett flertal tomma rum, som saknade möbler. De vita väggarna bländade mig och jag kände lukten av aska. I ett hörn stod en blåfärgad gitarr som prydnad och i bakgrunden hörde jag tv:n. 


Han klev ut från ett rum med en soppåse med gammal frukt i handen. Ansiktet var grått som aska och jag försökte möta den sänkta blicken. Men han såg rakt igenom mig och jag förstod inte varför han ingenting sa. Jag var ändå på hans marker och revir. Han blottade sig för mig, utan ett minsta försökt att dölja.


Jag försökte kalla på hans uppmärksamhet utan resultat. Valet blev att följa efter honom som en skugga. De tunga stegen som saknade energi och tystnaden. En sänkt blick som inte ville möta omvärlden och en skugga som slöt sig omkring honom. Men det värsta var nog tystnaden.


Ytan var en fasad som uppehölls av annat och sen var de noga med att stänga dörren och släppa in omvärlden. Ingen hade öppnat dörren för mig, utan jag tog mig bara in likt ett spöke obemärkt. 


Tankarna snurrade i huvudet och jag försökte få ihop allt. Jag brukade inte komma ihåg drömmar, men idag gjorde jag det. Jag gick till köket och gjorde kaffe för att sedan gå tillbaka till sängen. Skriva ihop mina tankar, medan nyheterna från tv:n fanns i bakgrunden. Jag är inte den som brukar försöka tyda drömmar, men nu var det starkt inlindat som i symboler. Där tanken gick till hjärtat som hade stängts ute från omvärlden. Jag tog ett djupt andetag och funderade som jag så många gånger hade gjort tidigare. Det fanns inget som kunde ersätta dem.


Likes

Comments

Förnyade bostadskön när mailet ändå kom, som en backup om något skulle hända. Människor  skulle säkert se mig som egoistisk och att jag inte tog mitt ansvar. En tanke som ofta kommer upp, vem tror jag att jag är och hur kan jag göra såhär. Om jag har det svårt med mina tankar, hur har barnen det då. Jag försöker att inte sluta känslorna inom mig, utan ha dem levande varje dag. Tillåta mig vara glad för det jag faktiskt har och visa det. Vara stark och stå stadigt på jorden och förbli den trygga person som jag behöver vara. 


Träningen har tagit mig igenom alla de svåra stunder. Tagit mig framåt och låtit mig fokusera på något annat. Släppa frustrationen och ilskan, som under perioder har legat och grott. Nyligen fick jag ett uppvaknande, det var inte tillräckligt längre. Jag hade kommit vidare och behövde något annat att träna för. Ett riktigt mål, varför tränade jag egentligen. Först började jag tappa gnistan och en känsla sa att jag kanske tappat intresset. Tog en paus och insåg att träningen hade gjort mig till den jag är idag. En form av egen terapi. Men jag känner fortfarande hur svårt jag har att berömma mig själv och ta emot beröm. Jag är inte tillräcklig, utan har  ständigt något att sträva emot. 


Likes

Comments

Tog en lång pause och ett djupt andetag. Ett steg tillbaka, tystnade och funderade. Det blev inte som jag tänkt, den tiden som jag hade väntat på kom inte. Tiden blev aldrig min, utan hans. Jag hade egentligen aldrig vågat hoppas, utan tog allt dag för dag. Sommaren försvann och den där resan till Liseberg blev aldrig av. Annat var uppbokat, så det blev bara fyra dagar här av mina fem veckor. Jag blev inte ens förvånad utan tänkte att det var väntat. Jag sa att jag förstod, medan hjärtat skrek ut något annat. Det var inte rättvist mot någon. Jag kände hur lågan slocknade och hoppet försvann.

Ibland kommer tankarna, om jag hade vetat. Hade jag agerat annorlunda då. Skulle jag krigat tillbaka och kämpat för min sak. Dragit igång en vårdnadstvist, låtit barnen få säga sitt. Uppstyrt tid på papper, som någon annan bestämt. 

Någonstans  tror jag att min tid kommer och att det vänder. Barnen har vi till låns och ingen är ägare till dem. De har rätt till båda sina föräldrar och ska inte behöva välja. 

Likes

Comments

Jag älskar dig, orden griper tag i hjärtat igen och de värmer samtidigt som sorgen kommer. Denna maktlöshet och utanförskap är på riktigt. Det är vårt liv det handlar om, ingen annans. Jag älskar dig med och jag saknar dig varje stund vi inte ses. Det gör ont och smärtan stiger när jag tänker på dem. Hur känner de sig, om jag är maktlös hur är det då för dem. Det finns stunder jag hatar allt på riktigt, allt och alla som gjort det omöjligt. Men samtidigt vet jag att det inte hjälper. Hatet tar bara energi, inget blir konstruktivt.

Jag blundar inte längre och allt är klart, jag varken orkar eller vill ta hand om andras barn längre. Jag behöver få en förändring och det är nu. Det känns helt galet att inte få träffa sina egna och lägga massa kraft på andra. Jag är helt medveten om att jag måste ha lön, men det måste finnas något annat jag kan göra. Detta håller på att slita sönder mitt hjärta i bitar och jag kan inte längre utföra ett rättvist arbete. Jag öppnar upp arbetsförmedlingenshemsida och går igenom de lediga jobben. Sida upp och sida ner och inser snart att det inte är lätt. Det går inte direkt byta bransch i en handvändning speciellt inte utan erfarenhet. Men någonstans borde det finnas en öppning till något annat. Där jag inte behöver ge av mig själv på samma sätt. Ett jobb där jag bara utför mina sysslor och går hem, utan närmare eftertanke. Det går inte längre förlika sig med tanken. En förändring måste ske för att orka vidare. Risken är att det destruktiva tar över och kraften försvinner. Hur blir det då, när jag får det slängt i ansiktet. Du struntade i oss och engagerade dig i andra! Jag vet att det inte behöver bli så, men det är precis vad jag känner här och nu. Mina känslor som jag inte kan styra över.

Jag sätter mig ner och läser igenom mitt CV, justerar och lägger till så det ser bra ut. Egentligen kunde jag utföra ett flertal av de jobbet som utannonseras. Men sen kommer vi till de där extra poängen som saknas. Struntar i det och slänger ändå in några ansökningar. Kan ju inte få mer än ett nej.

Likes

Comments

Det går inte trycka undan allt i det oändliga. Allt kommer i fatt vare sig man vill eller inte. Jag flyttade närmare jobbet för att underlätta min egen vardag. Kostnaden för resor och dyrare hyra gjorde att det inte gick ihop sig. Jag tänkte många gånger innan jag tog beslutet, men allt annat var ohållbart just i den aktuella stunden.

Nu kommer allt ifatt, det som varit ett duggregn fullkomligt vräker ner och blir ett ösregn. Jag har skalat bort mina egna känslor för att få dagarna att bli hållbara. Tänkt framåt och levt på hoppet. Gett av mig själv, utan att få något tillbaka om och om igen. Nu står jag här helt tom och orkeslös. Jag har gjort mitt, det går inte ge utan att någonsin få något tillbaka.

Jag ser mig över axeln och inser att jag måste förändra det jag kan. Få tillbaka glädjen och se möjligheterna. Lägga fokus på det som är viktigt för mig och lämna det andra bakom mig. Tankarna går till förändring gällande arbete. Det jag fortfarande har möjlighet att förändra. Försöker samtidigt vidga mina tankar och se utanför boxern. Vad skulle jag kunna tänka mig om jag fick drömma? Välja helt fritt och inte tänka på begränsningarna. 

Likes

Comments

En dimma omringar, först som ett mjukt täcke. Inlindad och invaggad i något mjuk som bomull, det finns något ljus mellan det mörka. I tanken finns hoppet, längtan efter förändring och möjligheten. Ljuset tänds i samma stund som tiden går och jag tror på förändringen.

Jag läser utredningar, barn som förlorat sina föräldrar i skilsmässa. Tomheten och muren som byggs upp i besvikelsen. Trasiga själar som vandrat fel, flytt bort från de inre demonerna som landat. Sorgen i deras hjärtan i samband med saknaden. Orden griper hårt i mitt hjärta och jag känner mig yr. En känsla av illamående kommer och jag vill bara bort. Vad gör jag här, vad kan jag bidra med? Jag som inte ens tar hand om mina egna, ska ta hand om andras. Jag känner hur klumpen i magen växer, tårarna bränner i ögen och jag slår igen pärmen framför mig. Jag är på fel plats, det är tydligt nu. Det går inte blunda längre för det jag ser framför mig. Allt är för känsligt, för närma till hands när jag ser mina egna som lever precis likadant. Det går inte gömma sig bakom att det är ett jobb. Verkligheten sätter sina spår och jag ser hur den tar mig djupare ner. Jag kan inte rädda andra och sen se på mina egna på avstånd. Något griper tag i mig och jag känner hur luften går ur mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova. 

Likes

Comments

Vi pratade en del om att möjligheten finns att flytta hit om de skulle vilja. Men som det ser ut nu, så styr skolan. De vill inte byta skola igen. Jag säger att jag förstår det, men att de ändå ska veta att möjligheten alltid finns. Något som de aldrig ska känna tveksamhet kring.

Yngsta berättar att han har fått en del frågor kring varför hans mamma inte längre kommer på träningarna. Han sa att han har berättat för dem att jag har flyttat pågrund av mitt jobb. Älskade unge, vad jobbigt det måste vara. Samtidigt tänker jag att det låter som jag hade världens viktigaste jobb, som bara lämnar barnen och flyttar. Men riktigt så är det inte, utan ett helt vanligt kneg som bara bidrar till min försörjning. Ett jobb som gör att jag står säkert rent ekonomiskt. En chansning att lämna jobbet för något osäkert var inte aktuellt.

I efterhand kan jag också se att det inte bara var jobbet som fick mig att flytta. Jag behövde helt enkelt distans. Efter allt för många dagar och veckor i ensamhet i en lägenhet planerad för tre. Ett rum som allt som oftast gapade tomt. Vissheten om att möjligheten fanns att de skulle komma, men ändå inte gjorde det. Det var inte deras fel, men jag klarade helt enkelt inte av det.

Alla konflikter höll på att äta upp mig inifrån och jag behövde få möjlighet att andas. Ta ett steg bort och se allt på avstånd utifrån mig själv. Lämna kaoset som omgav mig varje dag och tyngden över bröstet som bara blev hårdare och hårdare.

Frågan är om det är viktigt för dom att veta anledningen till att jag flyttade just nu. Eller om det inte kan vänta till tiden är mogen till förändring. Ibland är man inte redo för sanningen ens som vuxen. Hur ska man då kunna lägga det på ett barn? Jag tror att den yngsta har tryckt undan många känslor, men att han nu börjar öppna upp. När jag tidigare frågade honom om något så svarade han inte, utan hänvisade till storebror.

Det har tagit tid för mig att förstå att allt är verkligt och ändå var det jag som tog första steget. Det har varit en process som pågått under ett års tid. Ett år som jag lyckats fylla med annat för att komma vidare. Jag har lämnat vissa bitar bakom mig och kastat bort dem i glömska. Tagit till mig det som varit positivt och hållit fast. När jag hör om honom så fortsätter han ännu att skärma av människor som har kontakt med mig. Ett sätt som i framtiden kommer göra honom ensam. Jag vet egentligen inte om han är rädd för att bli konfronterad av dem. Eller om det är ett sätt för honom att visa sin ställning i frågan. Han accepterar helt enkelt inte människor som pratar med mig. Antagligen tror han att jag sitter och pratar om honom, vilket jag inte gör. Om någon frågar så brukar jag säga att jag ingenting vet och att jag lämnat det bakom mig. Det enda som är viktigt är hur barnens dagsform är och hur de tar sig igenom varje dag. 

Likes

Comments

Att ständigt känna saknad och inte vara tillräcklig. Inte kunna vara närma och delaktig. Det ständiga dåliga samvetet som gnager, men samtidigt känslan av att vara älskad för den man är. Att vilja mer än någonsin men samtidigt inte ha förmågan att verkställa det. Svårigheten med att visa att man bry sig och samtidigt sätta gränser på avstånd. Vara en vuxen förebild, utan att man egentligen är där man borde känns motsägelsefullt.

Jag ser på andras lycka och familjeäventyr. Inte med agg eller avundsjuka, utan med en medvetenhet om att jag gjorde vad jag kunde. Jag lämnade dem jag älskade mest för att kunna förbli hel och lycklig. Det går inte leva i en egen lögn och lura dig själv i all evighet. Någonstans lyser det igenom och oftast märker andra det fortare än man själv.

Orden kom ur yngstas mun när de var här.

-Jag älskar dig mamma. Något som han inte sagt på mycket länge. Jag känner samtidigt hur ögonen blir fuktiga och tårarna är inte långt borta hos mig.

- Jag älskar dig med det vet du säger jag samtidigt som jag ger han en stor kram och puss på huvudet.

Det kändes extra hårt när de åkte hem efter att spenderat en vecka hos mig. Ännu en separation som kändes mer än vanligt. Ovissheten om när vi ska ses nästa gång gnager hårt i mitt hjärta. Jag vill egentligen inte ens tänka på det. Utan en form av förträngning infinner sig. Känslan av att tappat en del av mig själv och rädslan över att göra det för all framtid. Att en dag få höra, varför gjorde du inte mer? Hur kunde du bara lämna oss? Alla åren innan som jag fanns känns inte längre på riktigt. Utan det är här och nu som är viktigt. Jag tar ett djupt andetag och försöker sortera tankarna i huvudet. 

Likes

Comments