Kommer hem och försöker sortera tankarna och få allt greppbart. Hur kommer det bli, vad blir reaktionen och vad gör vi sen. Ingenting är säkert, men jag går på magkänslan trots att jag känner mig svag. Jag är inte den jag en gång var, som stod upp för det jag trodde på.


Telefonen ringer, en rektor från en annan skola. Han har försökt byta och skyllt på ömmande skäl. Han tog inte upp den riktiga orsakerna och berättade att socialtjänsten var inkopplade från skolans sida på grund av oro. Eller det som var grunden till att yngsta var hemma från skolan nu. Från att lovorda gamla skolan till att den inte var vatten värld gick från 0-100. Han agerade precis som vanligt, när något gick emot då vände han. Precis som barnen hade lärt dig att agera förutom när det gällde honom. Då var de tysta som möss och det senaste hade allt varit mitt fel. Det var jag som hade förstört allt.


Tänker på alla gånger jag har haft lust att ge upp, men ändå kämpat framåt. Trots motgångar och känslan av att ständigt gå i gyttja. Nu satt jag här och tittade på telefonen, sms från yngsta. Varför får jag inte byta skola? Ilskan kokade inom mig, detta ständiga spel att använda barnen. Självklart skulle yngsta inte behöva gå tillbaka efter incidenten utan kunde vara hemma. Ett ypperligt tillfälle att byta skola och komma bort från problemen. De hade ju genomskådat han. Hur skulle han kunna fortsätta spelet med dem, när han skulle granskas. Nu var det skolans fel, de överdrev sa den äldsta och den yngsta kände sig mobbad. Något som man aldrig hade talat om innan. Det kändes som ett sammanträffande i samband med anmälan och att han visste att jag hade kontakt med skolan. Detta var egentligen skolans största oro att han skulle försöka flytta yngsta. Upplevelsen var ändå att han var trygg på skolan och att de hade koll på han. Nu visste man inget igen och var tillbaka på ruta ett. Blev också riktigt trött på socialtjänsten och deras tänk, vad gjorde de egentligen. Men om jag var ärlig så gav jag inte mycket för dom och hade aldrig gjort det egentligen. De fanns där nu, men egentligen kunde de inte göra nått inte än.


Ett riktigt uppvaknade från barnen stod överst på min lista nu. De behövde förstå allvaret, men i stället blev jag idioten som försökte förändra och hjälpa. Men i stället var jag den som förstörde allt. Han gjorde inga fel, utan det var jag som såg igenom och sa sanningen. Tankarna gick till att komma längre bort ifrån han. Jag var trött nu, orkade inte riktigt ta diskussioner med barnen, de förstod ändå inte. Eller ville inte förstå. Jag hade sagt till den yngsta om han ville ha diskussion med mig, så fick han ringa. Vilket han gjorde, hoten haglade ur munnen. Om jag inte skrev på då var det jag som hade förstört hans liv. Det var mitt fel om han inte fick plats och inte klarade skolan och sist men inte minst så ville han aldrig mer se mig.


Det jag trodde på för en vecka sen var som bortblåst. Sakerna dom hade kommit fram existerade tydligen inte längre och jag var en idiot, som bara tog mitt ansvar för det jag trodde på. Just nu hatade jag igen, jag hatade systemet, staden och framförallt honom som aldrig kunde se sin del utan det var alla andra. Hans sätt att manipulera och vinna makt på sitt sätt. Jag ville bara bli fri en gång för alla och komma långt bort från allt. Lämna skiten bakom mig och få leva mitt liv utan han i bakgrunden. Lämna staden och flytta långt bort, stänga världen utanför och bara få vara.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

22 februari 2017, han hade anmält sig, jag såg det nu. Jag visste att det var då eftersom det hade varit reklam om den. Det var förvånande att han ställde upp, eftersom tävlingen gick i det rosa tecknet. Alla skulle bära rosa.


Det var hon, tjejen som hade betalat anmälningsavgiften såg jag. Hon var så lycklig och stolt över att få visa upp honom. Hon satt där och firade med en irisch i handen och viftade med kvittot på inbetalningen. Själv hade jag varit lite osäker på om jag skulle ställa upp, men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle dit, så var det bara. Halmstad var målet och jag hade fortfarande en chans. För han visste inte hur jag hade utvecklats. Jag hade tränat hårt för detta och kraften hade jag lagt på mina brister. Han hade bara satsat på det han var bra på. Det var på att springa och jag visste att det ända han kunde göra var att springa ifrån mig. Men jag skulle stå kvar slita i mina vikter och bli starkare. Jag var bestämd nu inget skulle gå fel. Det ända var att han skulle bli förvånad över min kapacitet och när han upptäckte det, så skulle han bara vända på klacken och gå..


Vaknade och kände mig alldeles tung i kroppen och försökte samla ihop mina tankar efter drömmen. Var det ännu ett budskap, som kom till mig. Jag försökte sortera och se vad det egentligen stod för. Det hade kommit drömmar till mig det sista, med saker som senare visade sig vara sanna. Det var en märklig upplevelse samtidigt, som den var lite skrämmande.


Jag gick upp satte på kaffe och öppnade mailen. Ett meddelande från juristen  i inkorgen. Jag öppnade och läste igenom det han skrivit som sedan skulle gå vidare till honom. Tankarna for i mitt huvud och jag visste att ingen skulle klappa händerna, utan det skulle troligen tas emot med ilska. Risken var stor att påringningen från andra skulle komma. Frågor om vad jag egentligen höll på med och jag kunde redan nu räkna ut vilka som kunde komma krypande åt hans vägnar. Men jag visste att jag kunde inte längre leva mitt parallella liv, utan att göra det sista allvarliga försöket.

Likes

Comments


Nu sitter jag här och går tillbaka och läser vad jag har skrivit för att få ihop en sammanfattning till juristen. Flera års skrivande ska jag försöka få ner till något begripligt och förståligt. Jag fick ett råd att ställa mig själv utanför och gå in i en roll för att inte bli för känslomässig och tappa kontrollen. Systematiskt arbetar jag mig nu framåt för att komma vidare. Rädslan att förlora finns inte längre, jag har inget att förlora. Det jag har nu är ingenting, så nu finns det inte heller något att vara rädd för. 


Utlåtande från skolan finns framför mig, samtidigt som jag funderar på socialtjänstens agerande och framfart. Kommer de gå på hans historier eller kommer de se att han drivs av lögner och makt. Jag tänker på vad som är viktigt och vad jag måste få med. Det viktiga är att vara förberedd och inte bli överraskad av honom. Klara av att inte bli arg eller ledsen när hans historier presenteras framför mig. 


Jag läser igenom de gamla besluten till Skatteverket som jag fått skickat till mig. Där han har haft offerkoftan på sig samtidigt som han har agerat smart framåt. Driven av elakheter och anklagelser mot mig, fast besluten att lyckas. Nu ser jag detta som facit och jag ska försöka vända det mot honom. Plocka fram bevisen där han har ljugit och framhävt sig själv. Nu är det bara lite finslipning och sedan räknar jag med att behöva komplettera. Fast besluten att det första utkastet går iväg redan idag. 

Likes

Comments


Jag sitter på stentrappan utanför skolan och funderar över olika alternativ eller konsekvenser egentligen. Socialtjänstens ord snurrar i huvudet och jag har svårt att fokusera och tänka klart. Oron gnager och jag får en känsla av illamående samtidigt som huvudet bankar. Vem är jag i allt detta, en person som tänker mer än jag handlar. Men nu vet jag att jag är inte ensam. Den yngsta vet också att vi står på hans sida och vi vet. Han har vågat öppna sig nu och jag har förklarat att det som är nu är inte rätt. Det ska inte vara så, ingen ska behöva känna som han gör. 


De andra börjar förstå eller misstänka vem vi har att göra med. Orden klingar i ören "går som katten kring het gröt". Jag fick till mig det att jag gör det för honom. Vad är du rädd för frågar de? Konsekvenserna blir mitt svar. Kan du beskriva lite närmare? Nej jag kunde inte det, för jag vet inte vad han gör eller kan göra. Jag är inte rädd för min egen del längre, han kan inte komma åt mig. Men hans vapen har alltid varit barnen. Det är genom dom han blir stark, själv är han ingenting.


Ilskan tog över och jag hade bestämt mig. Han ska möta mig, han kommer inte undan längre genom att spärra mig på telefonen och inte svara på brev. Det fanns ingen broms längre, han hade gjort sina drag och jag ville ha en förklaring ansikte mot ansikte. Jag åkte dit, parkerade utanför och gick upp för trapporna utan att ens tänka. Ringde på dörren och han öppnade. Såg aningen förvånad utan, samtidigt som ansiktet byte skepnad och blicken blev mörk. Är det du, kom inte hit och bråka och snabbt tog han tag i dörren samtidigt som jag satte foten i mellan. Jag vill bara prata med dig och du kan komma ut och prata om du vill. Men han slog igen dörren snabbt och låste. Jag gick ner och ställde mig utanför porten en stund och funderade på vem han egentligen väntat på eftersom han ropade kom in först. Samtidigt skrattade jag till inombords och tänkte att han ropar nog inte bara kom in igen. 


Det har gått över 2,5 år nu och allt är oförändrat. Han har målat upp sin värld och manipulerat människorna runt omkring med lögner. Hans värld har blivit verklig och han lever ut sin styrka genom barnen. Jag tänker tillbaka på min egen barndom och det är som att se allt på film igen. Att få återuppleva maktlösheten och frustrationen. Rädslan om att säga fel och tankarna om konsekvenserna om vad jag sa. Därför visste jag aldrig vad jag ville, för om jag inte visste då kunde det inte heller bli fel. Min historia fanns där som en bakgrund och jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle uppleva den igen. 


Likes

Comments

En dag kommer jag tappa gnistan och sluta försöka. Orkar inte vara vuxen och hela tiden vara stark och visa den rätta vägen. Sitta och väntan på att man ska vilja och inte boka upp sig på annat vid de tillfällena vi bestämt. Innan sommarlovet var det kaos och samtalen gick heta, men sen dog de ut. Åter kom tystnaden och annat var roligare än att lyfta på luren och svara. Jag stod där nu igen utblottat och trött. Hade kämpat, åkt fram och tillbaka bara för att se en glimt. Samtalen hade handlat om sommarlovet och vad vi kunde göra då. 


Men nu var vi här och det var osäkert om de hade något inplanerat på mina semesterveckor. I år tog jag bara tre, kände inget behov av att ta fler. Fast just nu kändes det som jag hade behövt all ledighet i världen. Det var mycket nu på jobbet och de lediga dagarna hade jag helst bara velat sova.  Kände hur tröttheten tog över och insåg att jag kan inte sitta hemma i tre veckor för att vänta på att de skulle komma. 

Behövde ett besked och beslut om en vecka, inget velande hit och dit. Upplevelsen var att man var en sista utväg. Hände det inget annat, då kunde man för all del komma. Ibland orkade jag bara inte ta hela skulden på mig själv, utan kände att någonstans så måste de vilja själva med. Offra tid på att komma och inte bara höra av sig om det var problem. Ännu hade de inte tagit första steget till en kontakt. Vad hade jag gjort gör fel, mer än att jag flyttade och blev lovad ett helvete från min före detta. Något han hade uppnått med råge. 


Jag stod upp fortfarande, även om jag var trött. Tänk så många gånger jag bara hade haft lust att bara strunta i allt och bara ge upp. Men än hade jag inte slutat att skicka mina dagliga sms. Även om jag inte alltid fick ett svar, så fortsatte jag. Ett bevis på att jag fanns där i bakgrunden, som en sista utväg...

Likes

Comments

De skulle ha kommit på min långledighet, men så blev inte fallet. Jag blir snart galen på detta, att aldrig veta eller kunna planera något. Närmare 2,5 år har gått och det är precis likadant, som det var innan.  


Denna gången ville den yngsta komma, men det äldsta var upptagen med kompisar. Jag försökte övertala den yngsta att komma själv men det ville han inte. Utan han var bestämd med att det var inte kul att komma själv. Det var precis som man inte ville ha det, att det bara skulle vara kul att komma. Det vardagliga föräldralivet fanns inte, utan det handlade om aktiviteter och roliga saker.
Det kändes hopplöst, då jag verkligen hade planerat och tänkt ut att de skulle komma. Längtat men samtidigt inte vågat tro fullt ut, eftersom besvikelsen skulle bli så stor om de inte kom.

Livet handlar om två världar, ett där jag är mamma och ett där jag bara är jag. Två världar som lever parallellt med varandra för att orka. I bakhuvudet är jag alltid mamma, men försöker släppa de saker som jag inte kan ha kontrollen över. Men ibland känns det som jag har släppt ut löplinan för långt och att det finns mycket att hämta tillbaka. Det känns ibland inte som mitt liv, utan att jag står utanför och ser på det dom händer. En form av overklighet att någon har tagit delar av mitt liv ifrån mig. 

Skuldkänslorna som aldrig försvinner och längtan bort till något bättre eller en form av flykt. Men det fanns ingen plats som kunde ta bort mina tankar, de var där  fastetsade i min hjärna. Ibland mer kontrollerade än annars. Jag suckade och tänkte på de orden, hon sa till mig. Du måste göra något nu! En främling som visste att det skulle inte bli bättre. Han var oförändbar och han skulle aldrig vika sig frivilligt. 

Likes

Comments

Sitter på planet hem från en semesterresa och funderar över framtiden. Det jag lämnade hemma när jag åkte, oron som var större en någon annan. Tankarna om nuet, framtiden och det som varit. Det jag anat men ändå inte fått bekräftat. Jag har stått pall och jag står upp fortfarande. Det känns som det aldrig kommer sluta. 


Tankarna om barnen och att de inte själva valde att bli födda. Utan vårt val att skaffa barn. Min egen önskan om att sätta dem på piedestal och behandla  dem som det dyrbaraste. Medan hans hat tog över, det var inte en separation, som med tiden skulle lägga sig. Den var där, kvar precis som jag lämnat den. Han skulle aldrig förändras, jag visste det nu. Den blicken han gav mig när vi träffades, var precis som då lika svart. Det spelade ingen roll, allt som hade hänt. Hans hat var större än så och han skulle aldrig vika sig. Jag hade hoppats på att det skulle vända, men innerst inne visste jag hur det skulle bli. Jag kände honom allt för väl och han hade lovat mig, att jag skulle få ångra det jag gjorde när jag gick. Det fanns ingen förlåtelse utan en hämnd. Där han använde det dyrbaraste jag hade för att hämnas. Jag lämnade mina skatter för att själv komma vidare, bort från det mörka hål som hade skapats inom mig. Men ångesten fanns där och bubblade, om jag bara hade kunnat förklara och samtidigt få dem att förstå. Att de hade inte valt detta och det var absolut inte för evigt. Dörren står alltid öppen och jag är alltid redo att sätta mig i bilen och hämta dem. Det finns ingen tid, utan jag står där i bakgrunden och bara väntar på minsta signal. Tankarna far i huvudet, hade jag missat något när jag stod där tyst. Var det så att jag borde klivit fram för länge sen och visat mig. Inte bara stå där med mina ord och i hopp om att de skulle förstå. 

En dag ska jag gå tillbaka och läsa om det, som varit för att minnas.  Men inte än, jag är inte riktigt där en och en dag ska de också få läsa och ta del av det. Min historia från min synvinkel, så som jag har upplevt det. Bevisen på att jag aldrig har släppt taget och att jag alltid har funnits där för dem.

Jag funderar på om jag någonsin kommer kunna förlåta och glömma. Inte för att jag är bitter, utan snarare för att jag är ledsen över hur det blev. Att jag inte var starkare och att jag inte kämpade mer, men jag vet fortfarande inte hur jag skulle gjort. Ibland önskar jag att någon annan bara hade tagit över, bara för en stund låtit mig få vila i mina tankar. I stället har jag flytt in i mig själv och försökt förtränga den ångest som kryper mig in på skinnet varje dag. Jag har dövat den med annat, samtidigt som jag har lovat mig själv att aldrig falla. Utan finnas där för dem när vi är redo att förändra det han skapat.

Likes

Comments

Nu kommer öppningen, när man minst anar det så kommer allt som rinnande vatten. Mina farhågor börjar bli sanna och jag känner att klumpen i magen växer samtidigt som tårarna bränner. Jag har varit alldeles för snäll, klivit för många steg bakåt istället för att armbåga mig fram. Jag behövde visa att jag har lika mycket att säga till om som han eller mer.

Jag har försökt tränga undan mina känslor för att orka hålla modet uppe. Försvarat mig med att jag gör rätt, samtidigt som jag kan se på mig själv som en fegis. Men samtidigt har jag inte velat bråka. I efterhand kan jag se att min snällhet har inte hjälpt, utan han har snarare blivit ännu värre sen jag släppte taget. Tidigare hade han mig att bråka med och var fullt upptagen med att vinna dem eller köpa dem genom saker.

Den yngsta, som tidigare ingenting har sagt har börjat öppna sig. När han säger till mig att du vet ju hur han är, så växer klumpen. Jag vill rusa iväg, åka dit och hämta dem. Men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart. Får ut så mycket som möjligt av det jag för att gå vidare.

Rädslan har funnits, vem tror andra att jag är som inget har gjort. Det spelar ingen roll att klockan är närmare än nio på kvällen. Jag bestämmer mig för att ringa yngstas lärare, som jag inte pratat med på evigheter. Jag måste hitta en öppning och säga att jag är orolig. Det blev sent, hon ringde och det var som en sten föll. De hade sätt hans förändring sen jag flyttade. Han hade blivit en annan, som ett trollslag hade han förändrats. Ilskan över mig själv att jag lämnad dem tog tag i mig, samtidigt som jag egentligen visste att jag inte hade stått upp idag annars.

Han hade blivit mer utåtagerande i skolan och de hade hittat sina egna strategier för att nå fram. Rådet jag fick var att börja ta över mer, visa att jag fanns. Jag kände att från och med nu, skulle jag kavla upp armbågarna och visa mig.

Likes

Comments

Jag har slutat tittat bakåt, utan försöker i stället titta framåt. Julen närmar sig med stormsteg och tankarna kommer. Hur kommer det bli i år? Förra året sågs vi några timmar i anslutning till julen. När de var på genomresa. Jag orkade inte fixa någon direkt julstämning då, det kändes meningslöst på något sätt. Men i år har jag bestämt mig för att skärpa mig oavsett vad som händer. Julen har alltid varit speciell för mig och förknippats med glädje. En högtid som jag ville göra speciell även för mina barn. Därför är det extra tungt att inte har dem närma just då. 


Julen innebär även jullov och betyg för första gången för yngsta. Har väl känt en viss oro hur det egentligen går. Men har ingen mer respons än den jag får för barnen och de säger att det går bra och är lugnt.  


Äldsta har börjat se över olika alternativ gällande gymnasieval och jag försöker stötta så mycket jag kan. Men det känns som vi tänker lika. Satsa på de ämnen som han är bra på och tänka på framtiden, inte den enklaste vägen. Läraren har sagt att han kan bli vad som helst egentligen och att han har förmågan. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han tar det till sig och utnyttjar sina förmågor. Inte nöja sig som jag gjorde och låta sig begränsas. 


Försöker se den röda tråden, som håller oss samman. Den som finns där, men inte syns. Jag försöker att inte tycka synd om mig själv, utan tänka att jag är den som är vuxen. Jag tog beslutet att inte fortsätta, utan att ana att konsekvenserna skulle bli så stora. Jag trodde på mänskligheten och vuxenvärlden och att det skulle lösa sig en dag. Men ännu har den dagen inte kommit.






Likes

Comments

En tår rullade ner från min kind, följd av några till. Jag minns inte ens när jag grät sist. Jag hade hållit ihop hela vägen, även om jag ibland hade önskat, så hade mina känslor hållits inom mig. Det var en förälder, en pappa i laget som kom fram och kramade om mig på matchen. - Vad kul att se dig, hur har du det? Och hur går det med barnen, när är de hos dig? Svarade invant att det varierar lite, beroende på vad de har för aktiviteter. Jag sa aldrig att de inte varit hos mig sen i somras orkade inte riktigt. -De kommer tillbaka snart ska du se, mamma är alltid mamma. Det är bara en tidsfråga. Just då tänkte jag inte så mycket på det. Utan det kom efteråt när jag kom hem. Han sa att det kommer ordna sig. Det kändes verkligt på något sätt. Inte ord bara för att vara snäll, utan för han menade det. Jag kände både hur hoppet tändes, samtidigt som oron spred sig. Visste han något som jag borde veta? Tar han hand om dem ordentligt? Tankarna snurrade i huvudet, medan jag försökte tänka klart. De kommer tillbaka, sa han. Även om de har mycket just nu, så kommer de sen var så säker. 

Orden hade fastnade och det var just det som fick tårarna att rinna. En helt oväntad person stod nu framför mig och förklarade det, som många andra hade sagt innan. Men nu kändes det annorlunda på något sätt.

Likes

Comments