Läste igenom utkastet till stämningen och granskade texten. Det blev tydligt nu när jag såg det på papper, delar av mitt liv som det är och har varit. Livet som hade kunnat se annorlunda ut om han inte hade varit den han var. Jag har vid detta laget önskat 1000 gånger om att jag hade valt någon annan. Inte låtit mig fastna i hans klor och bli fången.  Känslan var att gå i kvicksand, desto mer jag kämpade ju längre ner sjönk jag. Han hade vunnit så många gånger förr, så de vågade inte tro på mig det var tydligt, vem trodde jag att jag var. Orden kom till mig igen, men samtidigt fanns det en tystnad. 


En känsla av att det spreds planer bakom min rygg. Jag visste det, frågan var bara hur. Tankarna var som ett virrvarr och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå. För två veckor sedan kändes det som jag hade kontroll över situationen, men nu var det som bortblåst igen. Då hade vi kontakt och den yngsta hade varit här. Upplevelsen var att han mådde bra just då och det gav mig hopp att lyckas. Men lika fort som förtroendet kom till mig, lika fort rann det ur mina händer. 


Jag var arg samtidigt som jag var så ledsen över att de inte kunde förstå. Det minsta lilla av vad jag försökte säga. Om de bara förstod då hade det varit så mycket enklare. Jag var nästan säker på vid det här laget att jag inte kunde ändra båda. Utan jag skulle vara glad om jag lyckades vända en. Jag funderade på planen om de eller en skulle komma. Var skulle vi bo? Här gick inte, det var jag helt medveten om. För det första var det för litet och samtidigt tänkte jag oavbrutet på avståndet. Jag hade svårt att tro att det var tillräckligt. Det var för enkelt att ta sig tillbaka och risken var stor att det kunde bli så. Om de nu inte förändrades i ett trollslag, men det kändes lite för bra för att vara sant. Jag började se mig om efter andra orter och var som i så fall var rimligt. Funderade på om jag tänkte för stort eller om det var denna starka känsla som försökte påverka mig. Bort, längre, avstånd och bryta för att ens ha en chans till att lyckas. 


Jag försvann allt oftare nu in i mig själv och bort i tanken. Förbi rum och tid in i en annan värld för att hitta svaren. Samtidigt som jag ville se världen så stängde jag den ute. Jag orkade bara med de närmaste och jag hade svårt att kontrollera mig. Jag försökte fortsätta som vanligt, men samtidigt hade jag svårt att behålla fokus. Jag tänkte på flugan på väggen och önskade att jag kunde vara där. Ta del av det verkliga och kunna presentera allt som det var. Slippa spekulera och ana, utan någon ordentlig fakta. Kunna slänga fram svart på vitt till myndigheterna som satt bakom sitt skrivbord och väntade. Frågan var, vad väntade de egentligen på? Kraschen när allt bara raserade, eller trodde de på under från klar himmel. Att en liten semesterresa skulle förändra allt. 


Jag funderade mycket på deras resa, det kändes inte alls bra att de skulle åka iväg. Om jag inte litade på han i Sverige. Hur skulle jag då kunna lita på han nu. 14 dagar på andra sidan jordklotet, men vad kunde jag göra. Knappast stoppa dem rent fysiskt, utan mer eller mindre bara leva på hoppet att det skulle gå vägen. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments