Jag sitter på stentrappan utanför skolan och funderar över olika alternativ eller konsekvenser egentligen. Socialtjänstens ord snurrar i huvudet och jag har svårt att fokusera och tänka klart. Oron gnager och jag får en känsla av illamående samtidigt som huvudet bankar. Vem är jag i allt detta, en person som tänker mer än jag handlar. Men nu vet jag att jag är inte ensam. Den yngsta vet också att vi står på hans sida och vi vet. Han har vågat öppna sig nu och jag har förklarat att det som är nu är inte rätt. Det ska inte vara så, ingen ska behöva känna som han gör. 


De andra börjar förstå eller misstänka vem vi har att göra med. Orden klingar i ören "går som katten kring het gröt". Jag fick till mig det att jag gör det för honom. Vad är du rädd för frågar de? Konsekvenserna blir mitt svar. Kan du beskriva lite närmare? Nej jag kunde inte det, för jag vet inte vad han gör eller kan göra. Jag är inte rädd för min egen del längre, han kan inte komma åt mig. Men hans vapen har alltid varit barnen. Det är genom dom han blir stark, själv är han ingenting.


Ilskan tog över och jag hade bestämt mig. Han ska möta mig, han kommer inte undan längre genom att spärra mig på telefonen och inte svara på brev. Det fanns ingen broms längre, han hade gjort sina drag och jag ville ha en förklaring ansikte mot ansikte. Jag åkte dit, parkerade utanför och gick upp för trapporna utan att ens tänka. Ringde på dörren och han öppnade. Såg aningen förvånad utan, samtidigt som ansiktet byte skepnad och blicken blev mörk. Är det du, kom inte hit och bråka och snabbt tog han tag i dörren samtidigt som jag satte foten i mellan. Jag vill bara prata med dig och du kan komma ut och prata om du vill. Men han slog igen dörren snabbt och låste. Jag gick ner och ställde mig utanför porten en stund och funderade på vem han egentligen väntat på eftersom han ropade kom in först. Samtidigt skrattade jag till inombords och tänkte att han ropar nog inte bara kom in igen. 


Det har gått över 2,5 år nu och allt är oförändrat. Han har målat upp sin värld och manipulerat människorna runt omkring med lögner. Hans värld har blivit verklig och han lever ut sin styrka genom barnen. Jag tänker tillbaka på min egen barndom och det är som att se allt på film igen. Att få återuppleva maktlösheten och frustrationen. Rädslan om att säga fel och tankarna om konsekvenserna om vad jag sa. Därför visste jag aldrig vad jag ville, för om jag inte visste då kunde det inte heller bli fel. Min historia fanns där som en bakgrund och jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle uppleva den igen. 


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments