De skulle ha kommit på min långledighet, men så blev inte fallet. Jag blir snart galen på detta, att aldrig veta eller kunna planera något. Närmare 2,5 år har gått och det är precis likadant, som det var innan.  


Denna gången ville den yngsta komma, men det äldsta var upptagen med kompisar. Jag försökte övertala den yngsta att komma själv men det ville han inte. Utan han var bestämd med att det var inte kul att komma själv. Det var precis som man inte ville ha det, att det bara skulle vara kul att komma. Det vardagliga föräldralivet fanns inte, utan det handlade om aktiviteter och roliga saker.
Det kändes hopplöst, då jag verkligen hade planerat och tänkt ut att de skulle komma. Längtat men samtidigt inte vågat tro fullt ut, eftersom besvikelsen skulle bli så stor om de inte kom.

Livet handlar om två världar, ett där jag är mamma och ett där jag bara är jag. Två världar som lever parallellt med varandra för att orka. I bakhuvudet är jag alltid mamma, men försöker släppa de saker som jag inte kan ha kontrollen över. Men ibland känns det som jag har släppt ut löplinan för långt och att det finns mycket att hämta tillbaka. Det känns ibland inte som mitt liv, utan att jag står utanför och ser på det dom händer. En form av overklighet att någon har tagit delar av mitt liv ifrån mig. 

Skuldkänslorna som aldrig försvinner och längtan bort till något bättre eller en form av flykt. Men det fanns ingen plats som kunde ta bort mina tankar, de var där  fastetsade i min hjärna. Ibland mer kontrollerade än annars. Jag suckade och tänkte på de orden, hon sa till mig. Du måste göra något nu! En främling som visste att det skulle inte bli bättre. Han var oförändbar och han skulle aldrig vika sig frivilligt. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments