Jag älskar dig, orden griper tag i hjärtat igen och de värmer samtidigt som sorgen kommer. Denna maktlöshet och utanförskap är på riktigt. Det är vårt liv det handlar om, ingen annans. Jag älskar dig med och jag saknar dig varje stund vi inte ses. Det gör ont och smärtan stiger när jag tänker på dem. Hur känner de sig, om jag är maktlös hur är det då för dem. Det finns stunder jag hatar allt på riktigt, allt och alla som gjort det omöjligt. Men samtidigt vet jag att det inte hjälper. Hatet tar bara energi, inget blir konstruktivt.

Jag blundar inte längre och allt är klart, jag varken orkar eller vill ta hand om andras barn längre. Jag behöver få en förändring och det är nu. Det känns helt galet att inte få träffa sina egna och lägga massa kraft på andra. Jag är helt medveten om att jag måste ha lön, men det måste finnas något annat jag kan göra. Detta håller på att slita sönder mitt hjärta i bitar och jag kan inte längre utföra ett rättvist arbete. Jag öppnar upp arbetsförmedlingenshemsida och går igenom de lediga jobben. Sida upp och sida ner och inser snart att det inte är lätt. Det går inte direkt byta bransch i en handvändning speciellt inte utan erfarenhet. Men någonstans borde det finnas en öppning till något annat. Där jag inte behöver ge av mig själv på samma sätt. Ett jobb där jag bara utför mina sysslor och går hem, utan närmare eftertanke. Det går inte längre förlika sig med tanken. En förändring måste ske för att orka vidare. Risken är att det destruktiva tar över och kraften försvinner. Hur blir det då, när jag får det slängt i ansiktet. Du struntade i oss och engagerade dig i andra! Jag vet att det inte behöver bli så, men det är precis vad jag känner här och nu. Mina känslor som jag inte kan styra över.

Jag sätter mig ner och läser igenom mitt CV, justerar och lägger till så det ser bra ut. Egentligen kunde jag utföra ett flertal av de jobbet som utannonseras. Men sen kommer vi till de där extra poängen som saknas. Struntar i det och slänger ändå in några ansökningar. Kan ju inte få mer än ett nej.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det går inte trycka undan allt i det oändliga. Allt kommer i fatt vare sig man vill eller inte. Jag flyttade närmare jobbet för att underlätta min egen vardag. Kostnaden för resor och dyrare hyra gjorde att det inte gick ihop sig. Jag tänkte många gånger innan jag tog beslutet, men allt annat var ohållbart just i den aktuella stunden.

Nu kommer allt ifatt, det som varit ett duggregn fullkomligt vräker ner och blir ett ösregn. Jag har skalat bort mina egna känslor för att få dagarna att bli hållbara. Tänkt framåt och levt på hoppet. Gett av mig själv, utan att få något tillbaka om och om igen. Nu står jag här helt tom och orkeslös. Jag har gjort mitt, det går inte ge utan att någonsin få något tillbaka.

Jag ser mig över axeln och inser att jag måste förändra det jag kan. Få tillbaka glädjen och se möjligheterna. Lägga fokus på det som är viktigt för mig och lämna det andra bakom mig. Tankarna går till förändring gällande arbete. Det jag fortfarande har möjlighet att förändra. Försöker samtidigt vidga mina tankar och se utanför boxern. Vad skulle jag kunna tänka mig om jag fick drömma? Välja helt fritt och inte tänka på begränsningarna. 

Likes

Comments

En dimma omringar, först som ett mjukt täcke. Inlindad och invaggad i något mjuk som bomull, det finns något ljus mellan det mörka. I tanken finns hoppet, längtan efter förändring och möjligheten. Ljuset tänds i samma stund som tiden går och jag tror på förändringen.

Jag läser utredningar, barn som förlorat sina föräldrar i skilsmässa. Tomheten och muren som byggs upp i besvikelsen. Trasiga själar som vandrat fel, flytt bort från de inre demonerna som landat. Sorgen i deras hjärtan i samband med saknaden. Orden griper hårt i mitt hjärta och jag känner mig yr. En känsla av illamående kommer och jag vill bara bort. Vad gör jag här, vad kan jag bidra med? Jag som inte ens tar hand om mina egna, ska ta hand om andras. Jag känner hur klumpen i magen växer, tårarna bränner i ögen och jag slår igen pärmen framför mig. Jag är på fel plats, det är tydligt nu. Det går inte blunda längre för det jag ser framför mig. Allt är för känsligt, för närma till hands när jag ser mina egna som lever precis likadant. Det går inte gömma sig bakom att det är ett jobb. Verkligheten sätter sina spår och jag ser hur den tar mig djupare ner. Jag kan inte rädda andra och sen se på mina egna på avstånd. Något griper tag i mig och jag känner hur luften går ur mig. Jag vill bara lägga mig ner och sova. 

Likes

Comments