Vi pratade en del om att möjligheten finns att flytta hit om de skulle vilja. Men som det ser ut nu, så styr skolan. De vill inte byta skola igen. Jag säger att jag förstår det, men att de ändå ska veta att möjligheten alltid finns. Något som de aldrig ska känna tveksamhet kring.

Yngsta berättar att han har fått en del frågor kring varför hans mamma inte längre kommer på träningarna. Han sa att han har berättat för dem att jag har flyttat pågrund av mitt jobb. Älskade unge, vad jobbigt det måste vara. Samtidigt tänker jag att det låter som jag hade världens viktigaste jobb, som bara lämnar barnen och flyttar. Men riktigt så är det inte, utan ett helt vanligt kneg som bara bidrar till min försörjning. Ett jobb som gör att jag står säkert rent ekonomiskt. En chansning att lämna jobbet för något osäkert var inte aktuellt.

I efterhand kan jag också se att det inte bara var jobbet som fick mig att flytta. Jag behövde helt enkelt distans. Efter allt för många dagar och veckor i ensamhet i en lägenhet planerad för tre. Ett rum som allt som oftast gapade tomt. Vissheten om att möjligheten fanns att de skulle komma, men ändå inte gjorde det. Det var inte deras fel, men jag klarade helt enkelt inte av det.

Alla konflikter höll på att äta upp mig inifrån och jag behövde få möjlighet att andas. Ta ett steg bort och se allt på avstånd utifrån mig själv. Lämna kaoset som omgav mig varje dag och tyngden över bröstet som bara blev hårdare och hårdare.

Frågan är om det är viktigt för dom att veta anledningen till att jag flyttade just nu. Eller om det inte kan vänta till tiden är mogen till förändring. Ibland är man inte redo för sanningen ens som vuxen. Hur ska man då kunna lägga det på ett barn? Jag tror att den yngsta har tryckt undan många känslor, men att han nu börjar öppna upp. När jag tidigare frågade honom om något så svarade han inte, utan hänvisade till storebror.

Det har tagit tid för mig att förstå att allt är verkligt och ändå var det jag som tog första steget. Det har varit en process som pågått under ett års tid. Ett år som jag lyckats fylla med annat för att komma vidare. Jag har lämnat vissa bitar bakom mig och kastat bort dem i glömska. Tagit till mig det som varit positivt och hållit fast. När jag hör om honom så fortsätter han ännu att skärma av människor som har kontakt med mig. Ett sätt som i framtiden kommer göra honom ensam. Jag vet egentligen inte om han är rädd för att bli konfronterad av dem. Eller om det är ett sätt för honom att visa sin ställning i frågan. Han accepterar helt enkelt inte människor som pratar med mig. Antagligen tror han att jag sitter och pratar om honom, vilket jag inte gör. Om någon frågar så brukar jag säga att jag ingenting vet och att jag lämnat det bakom mig. Det enda som är viktigt är hur barnens dagsform är och hur de tar sig igenom varje dag. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Att ständigt känna saknad och inte vara tillräcklig. Inte kunna vara närma och delaktig. Det ständiga dåliga samvetet som gnager, men samtidigt känslan av att vara älskad för den man är. Att vilja mer än någonsin men samtidigt inte ha förmågan att verkställa det. Svårigheten med att visa att man bry sig och samtidigt sätta gränser på avstånd. Vara en vuxen förebild, utan att man egentligen är där man borde känns motsägelsefullt.

Jag ser på andras lycka och familjeäventyr. Inte med agg eller avundsjuka, utan med en medvetenhet om att jag gjorde vad jag kunde. Jag lämnade dem jag älskade mest för att kunna förbli hel och lycklig. Det går inte leva i en egen lögn och lura dig själv i all evighet. Någonstans lyser det igenom och oftast märker andra det fortare än man själv.

Orden kom ur yngstas mun när de var här.

-Jag älskar dig mamma. Något som han inte sagt på mycket länge. Jag känner samtidigt hur ögonen blir fuktiga och tårarna är inte långt borta hos mig.

- Jag älskar dig med det vet du säger jag samtidigt som jag ger han en stor kram och puss på huvudet.

Det kändes extra hårt när de åkte hem efter att spenderat en vecka hos mig. Ännu en separation som kändes mer än vanligt. Ovissheten om när vi ska ses nästa gång gnager hårt i mitt hjärta. Jag vill egentligen inte ens tänka på det. Utan en form av förträngning infinner sig. Känslan av att tappat en del av mig själv och rädslan över att göra det för all framtid. Att en dag få höra, varför gjorde du inte mer? Hur kunde du bara lämna oss? Alla åren innan som jag fanns känns inte längre på riktigt. Utan det är här och nu som är viktigt. Jag tar ett djupt andetag och försöker sortera tankarna i huvudet. 

Likes

Comments

Förändringen kom när jag inte längre fortsatte i spelet. När jag inte längre tillät att han hade makt över mig och när jag förstod att jag hade tillåtit det. Jag hade låtit mig bli ett offer, utan att jag ens visste om det. Hade jag inte låtit han ta makten i förhållandet, så hade det aldrig existerat. Det hade troligen runnit ut i sanden och aldrig ens blivit. När jag drar mig till minnes så var han ännu mer engagerad då jag drog mig undan. Han tänkte inte släppa mig, han hade bestämt sig. Jag såg aldrig det då, utan tog det som han var rädd att förlora mig och ville få det bra. Att det handlade om kärlek. Ordet smakade illa i munnen, kärlek utan innebörd. Ord utan någon egentlig handling, utan tomhet. Men för honom var det nog så, på hans vis. Det sättet som han kunde koppla till kärlek.

Tidigare visste jag inte hur han styrde min väg, utan någonstans hade jag accepterat att detta var mitt liv. Det liv som jag hade valt att leva i samband med äktenskapet som var ytterligare ett bevis på att jag hade valt vårt liv. Det var i samband med det inte längre mitt liv, utan vårt. Vilket för de flesta är naturligt, men för mig handlade det om att slå knut på mig själv. Sakta men säkert började jag sargas sönder. Jag visste inte längre vem jag var och blev ständigt påmind om hur det skulle vara.

Han var äldre än mig och jag hade lockats in i hans självsäkerhet och styrka. Han levde på sin erfarenhet och kunskap om livet. Jag accepterade att han visste mer än mig och kände trygghet i det. Orden från andra tog jag med en axelryckning, jag hade valt detta.

Mina barn skulle få växa upp i en kärnfamilj, det var viktigt för mig. Jag hade sätt hur snett det kunde gå för skillsmässobarnen, hur trasiga de blev känslomässigt. Att ständigt behöva känna känslan att välja. Jag visste även att det inte fanns några lyckliga skilsmässor. Det var alltid en som ville mer än den andra. Allt annat var bara ett påhitt, utan större efterforskning. Han sa till mig ibland att han skulle skaffa en annan eftersom jag ändå aldrig ville. Jag kände rädslan, inte över att förlora honom, utan splittra den familj som vi hade skapat. Jag tog en extra kraftansträngning och fortsatte spelet på hans vis. Ibland undrade jag om han egentligen inte visste. Jag ville inte, utan var färdig med både mig själv och han. Allt handlade bara om barnen. Varje dag i livet handlade om dem och det var de som gjorde att jag orkade en dag till. Jag kunde inte svika dem, ekot fortsatte i mitt huvud. Jag kunde inte göra dem ledsna.

Ord kom till mig, vad ger jag för bild till mina barn. Vad lär jag dem av detta? Deras erfarenhet skapar jag genom att tillåta mig vara ett offer, och accepterar hans makt över mig. Samma känsla som sa mig att jag inte kunde svika mina barn var den som fick mig att gå. Vi levde under samma himmel, med våra olikheter som inte kunde sammanföras. 

Likes

Comments

Nu är det bestämt, jag ska hämta barnen i morgon efter skolan. Sen blir det hockeymatch för äldsta. Det var inte helt enkelt att få till det eftersom äldsta ville komma så fort som möjligt och yngsta ville spela sin match på söndag. Men jag sa att det är inte värre än att vi åker upp igen på söndag och spelar matchen.

Hur länge ska vi stanna då säger yngsta, jag vet inte om jag orkar stanna hela lovet. Jag drar en tung suck och känner att jag inte riktigt orkar ofrivillig närvaro. Upplevelsen är att äldsta ser fram emot att komma medan yngsta ser det som jobbigt. Bandet mellan mig och yngsta har förändrats detta året och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag har försökt med alla medel men känner ändå sprickan som finns mellan oss. Jag vet att han är ett barn och inte ska behöva hamna i denna situation. Men samtidigt är jag inte gjord av stål och orkar hur mycket som helst. Det måste handla om frivillighet när de kommer och en känsla av att de vill.

Beteendet säger mig att antingen känner yngsta så stort svek från min sida och visar det genom att inte riktigt vilja. Annars har han helt enkelt vant sig vid situationen som den är. Han har sitt liv där och jag finns någonstans i periferin.

Det känns inte riktigt naturligt att jag aldrig under detta år fått ett spontant telefonsamtal eller sms från dem. Även om jag inte visar det, så känns det sorgligt. Många gånger har det slagit mig att jag ska sluta höra av mig. Se om det skulle ske en förändring. Men jag har ännu inte gjort det, utan skickar troget mina sms varje dag och bevisar att jag tänker på dem och älskar dem. En dag hoppas jag att de förstår, även om det inte blir idag.

Likes

Comments

Jag drömde om honom i natt och han ville att jag skulle komma. Han hade kämpat länge nog nu och hade hela tiden tänkt att jag själv skulle inse det. Men nu böjde han sig och bad om hjälp. Jag kände mig förvirrad och förstod inte riktigt vad han ville ha hjälp med. Allt han gjort vad bara för att få mig att ångra mitt beslut. Han trodde aldrig att det skulle ge motsatt verkan och få mig att gå längre bort. Nu ångrade han sig och förstod att jag aldrig skulle komma tillbaka, men bad om försoning. Jag kände en lättnad och glädje, det var ju det jag hade väntat på. Men samtidigt kände jag en olustig känsla inom mig, varför detta nu. Vad ville han egentligen? Efter allt han gjort, så ville han bara att vi skulle agera som vuxna och ta vårt ansvar. Nu var han där igen och det var som att få en klapp på huvudet som bevisade hur liten jag var. Behandlingen som ett barn, "lilla du" du förstår väl att vi måste vara ett föredöme. Jag svalde klumpen i magen som kom upp direkt. Han kunde inte hålla sig, inte ens nu när han ville försonas. Tankarna for i mitt huvud och jag var tvungen att veta, varför nu? Vad ville han egentligen?

Jag vaknade i min säng och kände den onda halsen och den obeskrivliga värken i kroppen. Allt kom över mig nu, förkylningen som hade varit på känn och alla timmars träning i helgen. Tar mig upp ur sängen och kokar mig en kopp te med honung istället för kaffe. Tänker samtidigt på hur drömmar kan sätta griller i huvudet. Vad betyder de egentligen, har de någon som helst innebörd egentligen? 

Likes

Comments

Ringer i kväll till äldsta för att kolla läget och möts av en trött och uppgiven röst. Hur är det, undrar jag? Jag är så trött och allt är jobbigt. Vad är det som är jobbigt, träningen? Nej rösten ändrar ton, det är det jag har som är roligt. Inget hade varit bra om jag inte hade hockeyn. Jag förstår, vad är det som är jobbigt då? Allt annat, skolan med och alla prov. Jag förstår, vad kan jag hjälpa dig med just nu för att det ska bli bättre? Ångesten knyter sig i magen och jag önskar jag vore där. Ge han en riktig kram och säga att det ordnar sig. Nu tar vi en sak i taget. Kan inte pappa hjälpa dig då? Han hinner inte, det är alltid så mycket. Ja jag vet att det är mycket tänker jag för mig själv. Det var mycket när vi var två, men han var fast besluten att han skulle fixa allt själv. Jag hade aldrig klarat det tempot ensam, utan att fullständigt falla i en ända hög. Något som jag misstänkte att han började göra. De fick klara mer själva nu och de började bli trötta med. Men när lägger du dig på kvällarna fortsatte jag, du behöver inte vara uppe till elva, tolv.

Efter en tystnad undrar han om jag inte kan hjälpa till med en skoluppgift när de kommer. Klart jag gör, det löser vi ihop. Du får lära dig att ta lite i taget, så det inte blir så mycket. Stackars barn jag som gnällde på han för några dagar sedan gällande skolan. Han har det inte lätt det vet jag, men samtidigt vill jag bara väl. Älskade unge, vad jag önskar att du vore här nu. 

Likes

Comments

Sitter på jobbet och lyssnar på samtalsämnena, barn. Antingen har man egna barn eller har barnbarnen kommit. Hur det är att ha barn, vad man saknar dem och hur de ska spendera helgen och mysa med familjen. Jag känner hur det hugger till i hjärtat och jag blir åter påmind över min situation. Det hade känts enklare att inte veta vad de pratade om. Att vara helt utanför samtalsämnet och inte förstå känslan att längta, krama och veta att man är efterlängtad och saknad efter några dygn på jobbet.

Jag säger ingenting, utan sitter tyst bredvid men samtidigt har jag lust att be dem bara vara tyst. Behålla sin längtan inom sig och säga ni vet inte vad saknad är. Ni vet egentligen inte vad ni pratar om och om ni hade vetat då hade ni troligen varit tysta.

Det kändes som hela dagen kretsade just kring familjen och jag kände mig helt utanför. Där mina tankar handlade mest om hur jag skulle ta hand om mig själv, ta en promenad med hunden, troligen strunta i att laga mat. Ta en proteindryck och kaffe, slänga mig raklång i soffan och se på tv. En riktig slappar kväll för att ladda för morgondagens tidiga träning. 

Likes

Comments

Nytt mail från skolan, denna gången handlade det om yngsta som hade förändrats senaste veckorna. Han hade varit med och kastat snöboll på fel plats, vilket han inte erkände. Skolan tryckte på vikten att erkänna det man gjort, men det gjorde han inte utan blev bara arg. De hade uppmärksammat att han hade varit argare den senaste tiden och även varit otrevlig. Skolan hade pratat med pappan, som i sin tur pratade med yngsta. Men han hade inte erkänt. De önskade nu att jag också skulle prata med han, vilket inte är helt enkelt med tanke på avståndet. Men jag har också märkt att han är förändrad. Han vill inte prata när jag ringer. Annars har han bråttom mest hela tiden och hinner inte.

Ringde till han idag, men han svarade inte. Skrev sen ett sms och bad han ringa upp, men trodde inte mycket på det egentligen. Men han ringde och lite förvånad blev jag. Började sen med att kolla av allmänt hur det var. Sen tog jag upp det med skolan och undrade vad dom hänt. Han erkände, men sa sen att de inte kastade snöboll längre. Vi pratade också om sportlovet och när de skulle komma. Jag vill inte missa någon hockey kommer till svar. I samma veva känner jag hur jag kokar inom mig. Tänker igen hur lite deras sk far jobbar för samarbete. Jag förklarar att det är på lov ni kan komma till mig och stanna längre och det går inte anpassa efter deras aktiviteter. Någonstans visste jag att det skulle krångla och jag har ingen lust att vara samarbetsvillig denna gång. Antingen blir det under hela lovet efter hur jag kan och är ledig. Annars får det kvitta helt enkelt.

Det känns riktigt konstigt att sitta såhär långt borta och komma med kritik. I deras värld har jag säkert svikit dem och sen ringer jag och gnäller. Men samtidigt känner jag någonstans måste den fria viljan komma in. Antingen vill man eller så vill man inte.

Likes

Comments

Jag lämnade över det bästa jag hade till honom för jag orkade inte. Det fanns ingenting kvar av mig och jag höll på att förlora mig själv. Viljan och glöden att kämpa vidare tog slut i den ständiga kampen att sluta som förlorare. Det var en ständig kamp om vem som skulle ta hem segerbucklan och varje gång jag hade den inom räckhåll så snubblade jag. En upplevelse som sa mig att det är inte meningen just nu att jag ska vinna, tiden är inte inne. Jag var inte tillräckligt rustad för att ta upp fighten, han låg hela tiden steget före.

Jag trodde att jag var förberedd och att jag skulle lyckas, om jag bara ansträngde mig lite till. Det var så lite som fattades, men varje gång jag försökte så var han lite bättre. Inte uppenbart eller synligt, utan bara så mycket att det räckte. Han sparade på krutet, varje gång jag trodde jag var i hamn så hade han redan slängt i ankaret. Det där lilla steget före hela tiden. Frustrationen växte men jag fast besluten att inte visa det. Han skulle inte se mig gå ner mig eller ångra mitt beslut. Det handlade inte om att fastna i hans fälla, utan förutse hur han egentligen tänkte.

Det har nu gått ett år sedan han sist kontaktade mig genom telefon. Ett år sedan vi över huvudtaget hade någon som helst kommunikation med varandra. Tiden har gjort honom till främling, jag vet inte längre vem han är. Alla åren tillbaka i tiden som känns som slöseri, år utan mening och innehåll. År som jag nu får arbeta i fatt. Genom att iordningställa det som jag gett efter för honom. Tankarna kommer, vad kunde jag gjort annorlunda. Men jag försöker vara snäll mot mig själv och se vad jag gjort och inte allt jag misslyckats med.

När jag ser mig själv i spegeln, så ser jag någon annan. Det känns som det finns två delar av mig själv. Den som fortfarande är mamma och den som försöker leva, med barnen på avstånd. Det känns som jag förlorade tiden tillsammans med barnen alldeles för fort och helt plötsligt handlar dagarna mest om mig. Jag planerar utifrån mig själv och lever ett annat liv. Men samtidigt drömmer jag om att få dem tillbaka, men utan hans inblandning. Rädslan säger mig att vi glider längre och längre bort från varandra. Medan hoppet säger mig att detta är en prövning som kommer ordna sig. Jag får inte ge upp bara för det känns tungt eller att jag inte får något gehör.

Jag är fast besluten om att en dag ska min historia ut, men det är först då jag kan sätta punkt för ett lyckligt slut. Den dagen som säger att det aldrig är för sent att kämpa och att sanningen en dag ska segra. Det går inte vinna genom hat, utan allt kommer ifatt. Frågan är bara hur lång tid det tar att laga och hur långt det ska behöva gå. Jag lovade mig själv att aldrig bråka om barnen, utan att de skulle komma så lindrigt undan dom möjligt. Men allt det jag tänkte blev precis tvärt om.

Någon sa till mig en gång, när du släpper allt och inte längre visar honom någon reaktion då tröttnar han. Det går aldrig att ha honom i närheten mer inte för någon. För honom handlar det om makt och att bestämma. Han bevisar för mig att jag behövs inte om jag inte ställer upp på hans regler. Men jag valde bort honom och samtidigt förlorade jag tiden med barnen. En obegriplig situation för den som inte varit där, men en livsnödvändig för mig för att ens kunna gå vidare.

Den som inte levt med en person som han, vet inte hur det är. Det går inte förändra honom och han förstår inte sin egen skuld. För honom handlar det om alla andra och hur de gör fel. När jag tänker tillbaka, så har han aldrig sagt förlåt. Han har aldrig tagit på sig eller varit villig att se sin del i något bråk. Det har alltid handlat om att jag ska förändra mig. Han har påpekat mina brister samtidigt som han har höjt mig inför andra. Men när bubblan spricker och det inte går enligt hans planer, då sker förändringen och ögonen byter skepnad. Blicken hårdnar och han ser till att det blir jag som tappar greppet först.

Jag lämnade han bakom mig när orden kom ur min mun. Allt är färdigt och klart, det finns inget mer. Jag är inte villig att ge ytterligare tid av mitt liv till något utan mening. Jag vet än idag inte var kraften kom ifrån, men den fanns där. Men det var tur att jag inte visste då vilka konsekvenser det skulle bli, då hade jag aldrig vågat.

Nu jobbar jag i det dolda, men har inte den kollen som jag borde. Det tär på mig att inte veta vad som händer bakom de stängda dörrarna. Väl medveten om att jag lagt alldeles för stort ansvar på barnen, men jag klarade inte vända dem från start. Han hade färgat dem och det var de som hörde ihop. De mot mig, det var jag som gick och lämnade familjen. Den största synden och jag känner ett tryck över bröstet. Det går inte ta in allt, utan hjärnan stänger av vissa delar för att orka.

Jag har inte slutat tro på att det finns en framtid att gå vidare i. Även om den inte är som alla andras så finns den där. Påväg att skapas på nytt genom tro och kärlek till livet. Det är inte värt att tillåta sig bli nerdragen bara för någon annan. Jag sträcker på mig, ger mig en klapp på axeln och säger, du är värd lycka nu.

Likes

Comments