Hade samtal med skolan angående yngsta. Kändes lite svårt att prata med läraren, kändes inte riktigt som hon förstod. Men jag kände att de behövde få veta. Ett samtal som jag skulle gjort för länge sedan, men inte orkat. Nivån som allt ligger på kan hon nog inte föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det gjorde att jag tyckte det var lite svårt att beskriva vad jag egentligen ville ha sagt. Efter ett tag kom frågan om vi hade gemensam vårdnad, ja självklart blir mitt svar. Precis som det skulle göra skillnad när det gäller honom. Han som tar lagen i egna händer. Den ända skillnaden är att barnen har laglig rätt att träffa båda lika mycket.

Men det är en situation just nu som pågått i ett år som jag inte kunnat styra förklarade jag. I slutet av samtalet kändes det ändå som något hade väckts och de lovade att se till att även kontakta mig framöver. Ibland undrar jag hur hans sanning ser ut när han pratar med skolan. Vad har han egentligen sagt?

Det var inget lätt val att flytta och absolut inte utan barnen. Ett hugg i hjärtat gör mig påmind, då jag ser

dem framför mig. Tystnaden, som dränker sorgen och tårarna som inte finns. Jag hatar honom mer än någon annan och en dag önskar jag att han ska få sitt. Jag kommer aldrig förlåta eller ens försöka förstå. Han tog förmycket av mitt liv och nu har jag ett annat. Rikare liv på ett annat sätt, men önskar varje dag att få krama killarna godnatt. Att de fanns hos mig och att jag kunde vara den mamma som de förtjänar.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag slutar inte fundera om det råder tystnad runt omkring mig, men ibland behöver jag få ut mig mer än annars. Det finns dagar då jag bara tänker på det som varit och dagar som jag lever här och nu. De dagar jag tänker tillbaka kommer mer sällan och acceptansen och insikten över det jag inte kunnat förändra. Jag har samtidigt börjat bli snällare mot mig själv och dömer mig inte lika hårt längre. Tillåter mig vara lycklig trots att det finns en sorg över att inte ha mina barn närma. Att tappa delar av deras vardag och uppväxt, som jag inte önskar någon annan behöva uppleva. Men jag hoppas att de kommer förstå en dag att detta aldrig var tanken och att de är välkomna när som helst. Att jag ville ge dem en uppväxt som jag kunde vara stolt över.

Kontakten är daglig även om vi inte ses och jag försöker läsa av på rösten hur de mår. Skolan för yngsta kommer att göra en återkoppling efter jag varit i kontakt med rektorn. Jag fick aldrig något svar när jag kontaktade en av lärarna genom mail, men nu tog det fart. Jag beskrev situationen kortfattat att jag inte fått information om hur det ser ut i skolan för han och hans mående. Att hans pappa inte berättar något för mig, utan antaglig tror att han sitter på någon makt i samband med att han sätter mig utanför. Han ser fortfarande inte vilka han skadar mest, utan tror att han kommer åt mig. Han vill med sin ondska bevisa för mig att jag gjort fel, det är jag medveten om. Men det tog lång tid för mig att förstå att han verkligen menade allvar. Han skulle aldrig ge sig och erkänna att han gjort fel. Det handlade fortfarande om honom och hans rättigheter. Det sa jag inte till lärarna de skulle ändå inte förstå. Jag skulle antagligen framstå som bitter och de skulle troligen undvika mig framöver.

Det finns dagar då det inte känns verkligt, utan som en dålig film som man ser på avstånd. En upplevelse som säger att det handlar inte om mig, utan någon annan. Jag lyssnar på andra som har sina bekymmer men kan inte ta dem på allvar. Jag förstår inte vad de har att gnälla över. Själv har jag förändrats och det tar längre tid innan jag klagar på något. Är det verkligen något att gnälla över eller kan jag helt enkelt släppa. Jag har lärt mig att leva delvis halv, men tror samtidigt på förändring och det är det dom håller humöret uppe. När jag ser tillbaka, så är det om 10 dagar ett år sedan jag senast pratade med han. Det låter nog helt obeskrivligt för de flesta, men den verklighet jag lever i. 

Likes

Comments

Jag har känt mig fram en fot i taget, en känsla av att gå på glas. Om jag går tillräckligt försiktigt så kommer det hålla. Jag tror att jag klarar det, men så händer det som inte får hända, ett snedsteg och jag hör hur det spricker under mina fötter. Jag visste att det var skört och försökte, men kände samtidigt paniken över att komma fram. Vad har jag nu gjort och hur ska jag komma framåt. Vägen var trasig och jag måste välja en annan.

Den äldsta har förstått att jag vet och han är troligen rädd för mina handlingar. Vad kommer jag nu göra när det inte är som han låtsas att det är. Masken har ramlat av och det är tydligt, jag har sagt att jag vet men inga detaljer. Jag vill inte att han ska veta hur mycket jag vet. Nu måste jag vara beredd och kan inte lita ens på mina egna barn. Jag förstår nu att jag inte kan prata med dem om mina tankar, inte just nu. Egentligen har jag lust att skrika ut allt, men vad tjänar det till mer än att deras fasad raserar.

Tystnaden efter samtalet känns som ett svärd rakt genom hjärtat och jag vågar knappt andas. Vad händer nu, berättar de för honom att jag vet eller håller de det inom sig. Finns det en rädsla för vad jag ska göra och hur jag ska agera. Vilka konsekvenser blir det. Tankarna far och jag behöver ett svar, men det ända som kommer är att de måste bort och få andas. En möjlighet till att få börja tänka själv och komma ur hans grepp.

En lättnad när sms:et kommer och någonstans känns det som det gick in. Att hoppet tänds och att det behöver inte sluta så här. Det finns en väg ur och ett stöd runt omkring. Avståndet känns som en evighet, men samtidigt förstår jag att det är tvunget. Det kommer bli det som är avgörande eftersom det går inte ha kvar lite av det gamla. Jag lämnade dem i det som jag visste skulle hända, men det fanns ingen annan utväg just då. Men jag finns kvar och har samlat mina krafter. Den finns en väg ut...

Likes

Comments

Längtan är total och det blir inte lättare med tiden. Oron stegrar och jag försöker på avstånd se över situationen. Det är inte vad det såg ut att vara från början. Masken håller på att ramla isär framför hans ansikte och fram kommer den riktiga personen. Det trevliga yttre byter skepnad när han inte längre har nytta av personerna runt omkring. Han blir den andra som tror sig vinna genom makt. Vem är de som försöker sätta sig på honom. Det spelar inte längre någon roll vem han gör bort sig inför, han ser inte sin del. Alla andra runt omkring gör fel och han har rätt. Det visar han tydligt och förstår inte sambandet som han själv har skapat. 

Jag visste att det inte var någon ide att försöka förklara, ingen skulle tro mig. Han har talets gåva och jag var chanslös när det gäller hans sätt att utala sig. När jag låg på botten färdig att ge upp, så kom kraften tillbaka. Han skulle inte vinna över mig i sista änden, men just då behövde jag skapa tid. Att få andra att förstå, så jag inte var ensam. Barnen var inte där då i tanken. De var långt ifrån medvetna om vad som hände. Jag bönade och bad om att de skulle förstå. Att han inte kunde bestämma själv över dem. Jag fanns också, men de klarade inte gå emot. Han visade upp glamouren och gjorde roliga saker. Bjöd hem hans släktingar och det var fest. Vad hade jag? Vardagen och den personen som jag är. Jag bestämde mig direkt, att inte tävla utan fortsätta som alltid.

Tårarna är för länge sedan slut och jag minns inte längre när jag grät för deras skull. Men sorgen är större än någonsin över att behöva lämna dem i hans händer. Frågan blir hur länge till är han beroende av barnen och när tröttnar han på ansvaret. Får han tillbaka det han vill från något håll och ser en vinning. De får aldrig vara barn i hans närhet, det ser man tydligt nu. Vem är han som har rätten att bara ta. Det finns ingen ånger och det finns ingen verklighet. Han lever utanför gränserna och lever utifrån sig själv. Masken ramlar sakta men säkert isär och fasaden finns inte längre kvar. 

Likes

Comments

Jag vaknar upp och känner paniken sprida sig, stänger av alla känslor för att orka. Bygger upp muren runt omkring för egen överlevnad. Det är inte rättvist och jag känner återigen att verkligheten kommer i fatt. Denna längtan som varit att träffa dem och sedan blåste tiden bara förbi. Tankarna kommer tillbaka och jag blundar inte för sanningen, men samtidigt känner jag mig handlingsförlamad. Om jag bara kunde få dem att prata, komma in under fasaden och få något att gå på som kommer från dem. Jag ställer mig frågan om jag någonsin kommer få det? Jag kanske ställer för höga krav på det, som är deras normalitet.

Det var en tung resa upp för att lämna dem hos honom. Jag kände hur jag slog knut på mig själv känslomässigt och vill inget hellre än behålla dem. Förklara hur det ska vara och inte låta dem leva i det kaos som råder runt omkring. Ilskan växer upp och jag känner mig ovanligt pigg och ser på olika lösningar och alternativ. Bestämmer mig för att jag måste visa att jag finns på riktigt. Funderar bara på hur jag ska lägga fram det.

Tänker tillbaka på mig själv och vad det var som gjorde att jag tog steget. När jag förstod att det inte var omöjligt att bara göra det. När tanken gick vidare till handling och jag verkligen förstod att det gick förändra livet. Att jag inte behövde stanna i något som jag mådde dåligt i. Men samtidigt kommer rädslan och jag vet att det måste hända direkt. Det finns ingen jämkning eller tanke till samarbete. Gråzon existerar inte, utan det finns bara svart eller vitt.

En annan röst, som visar att det går. Det kommer bli tufft, men det kommer gå. Ett uppbrott som är större än något annat, men tvunget för att komma vidare. Jag ser två vägar och alternativ. Men orkar inte vänta utan känner att något behöver ske. Han har ingen ensamrätt, utan han har tagit dem dem som hans ägodel för egen vinning skull. Han skulle ha allt som han tjänade på, men var inte beredd på de konsekvenser som uppkom. Han hade räknat med att jag skulle sitta där och vara tacksam över det jag fick. Båten skulle styras av honom och jag skulle vara glad över att ens få vara med. Men han räknade aldrig med att jag skulle hoppa av. Ta mina grejer och säga, du får allt men se då till och sköta det som du stridit för.

Men nu kommer skörden och orken börjar ta slut. Klagan över att aldrig vara barnledig till andra, men hur kommer det sig? Jag står ju här med öppna armar och väntar på dem. Varför säger han då att han aldrig är ledig. Jag som gjorde allt för att vi skulle haft växelvistboende, men han vägrade. Han skulle ha allt och jag skulle få se vad han var kapabel till. Jag skulle ångra mig, att jag lämnade dem.

Allt är solklart och han har fått ha dem till låns. Men nu börjar det uppdaga sig, att han inte klarar av uppdraget. Han skulle ha allt men kunde inte ro det i land. Nu kommer allt i efterhand, som ett brev på posten. Det gick förutse, men jag hade ingen möjlighet att vänta tiden ut. Men samtidigt tror jag att mitt drag gjorde att processen gick fortare än vad den hade gjort annars. När han inte längre hade nytta av mig, då rasade allt snabbt. Hans plan gick inte i verket när jag började tänka som han. 

Likes

Comments

​Ringde igår för att säga gott nytt och kolla hur de hade det. Pratade också om fredag då jag hade tänkt komma och hämta dem. Men då kommer nästa grej, yngsta ska spela två hemma matcher i helgen som han inte vill missa. Förslaget var att jag skulle hämta idag i stället och de skulle stanna till fredagsmorgon, då äldsta ska spela fotbolls DM. Men där rök hela proppskåpet, skulle inte tro att jag åker 60 mil på två dagar för de ska vara här en dag på jullovet. Finns det inte större intresse att ses än så, då kan det kvitta.

Jag förklarade tydligt att de var två timmar vid jul och vi hade bestämt efter nyår och de skulle stanna resten av lovet. Vill ni inte komma kan jag inget mer göra än så, men jag hämtar er inte för en dag. Då får ni komma ner själva. Jag sa även att jag kan hämta äldsta som planerat och att yngsta stannar kvar och spelar sina matcher. Sen kan han köra ner honom, jag åker inte två resor. Nu är det helt enkelt nog på riktigt och jag kräver att få något tillbaka någon gång. Är trött på att bara fjanta med och stå till pass. Jag kan inte slå knut på mig själv för att lösa något, som någon annan gör allt för att krångla till.

Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att detta är mitt år. Jag kommer inte ge det till någon annan än mig själv. Det är jag som bestämmer hur jag ska ha det.

Likes

Comments