Tiden närmar sig för jul, barnens högtid. Själv bryr jag mig inte så mycket längre, en helg som alla andra. Jag pyntade, bakade och fejade för deras skull. I år tänkte jag först inte ens julpynta. Sen blev jag arg på mig själv, varför skulle jag inte. Skulle han ta ifrån mig det också? Ilskan steg över mitt egna destruktiva tankesätt, att lägga sig som ett offer. Hur patetiskt som helst. Vem skulle tacka mig för att jag inte gjorde någon julstämning. Hur skulle det kännas för barnen? Kraften och energin kom tillbaka och bestämde mig även för att julbaka. Det skulle bli som jag hade gjort om vi bodde ihop.

Jag tänkte skapa en så lik känsla som vanligt, men bättre. Julen var den tiden, då han var värst. Det var som han visste att den var viktig för mig och att jag ville göra det bra och mysigt för barnen. Men han satte dig alltid på tvären och försökte skapa bråk. Han visste att jag hatade alkohol på jul eftersom egna tråkiga erfarenheter. Men han struntade i det, vem var jag som skulle gnälla om det. Bara för jag hade problem med det, så skulle inte han behöva drabbas. Det var ju inte hans fel att jag hade en pappa som var periodare. Då handlade det inte om att han drack sig direkt full, utan snarare en demonstration mot mig. Jag skulle inte tro att jag kunde bestämma över honom. Han skulle bevisa att han gjorde som han ville. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det går i vågor, allt går egentligen i vågor. Ibland åker man bara med lugnt och stilla och sen blåser det upp till storm. Det känns bara som stormarna varit för många och att de satt sina spår. En oro gnager ständigt i magen och jag kan inte riktigt koppla av. Vardagarna är värst, jag vet egentligen inte varför. Men alla myndigheter som jagat mig har nog satt sina spår. Jag tänker ibland om dom visste och hade kunnat tänka utanför ramarna hur hade det sätt ut då? Han tog allt och vann genom tystnad, när jag tänker på det känner jag hatet växa. Ja jag har nog insett att hur jag än försöker, så känner jag rent hat. Men det tar inte upp mitt liv, är snarare medveten om att det finns inga som helst känslor till försoning. Han har förstört så mycket med sin egoism. 

Jag ser barnen i detta och de mår inte bra. Den överdrivna fasaden, som slås i spillror, frågorna dom måste svara på. Var är deras mamma, har hon bara lämnat er? Vem ifrågasätter honom, som satte bollen i rullning. Jag är inte felfri, men det största brottet jag gjorde var att lämna honom. Berättade att jag inte ville längre, kände att allt var över och tiden var inne. Känslorna fanns inte, de var döda sedan länge. Men av rädsla för barnen och hur det skulle bli så stannade jag. Det som jag sedan hade varit orolig för fick jag uppleva tusen gånger om.

Hatet i blicken och tonläget när jag sa att jag skulle gå sa allt. Han var förberedd och började agera direkt. Jag förstod aldrig förrän efteråt att han hade en plan för denna dagen. Hade jag vetat så hade jag agerat annorlunda. Jag hade dragit in den högsta växeln direkt och inte släppt något. Men av egen erfarenhet ville jag inte bråka, så jag var godtrogen och trodde på rättvisan. Någonstans tror jag fortfarande på att det kommer slå tillbaka, men när?

Likes

Comments

Det blev inget denna helgen heller, men jag sa inte så mycket mer än att det var synd eftersom jag var ledig. Tiden har kommit till långledigheten, den som vi hade kunnat spendera tillsammans om allt varit annorlunda. Men nu är det ju inte så, utan jag har lärt mig att agera efter det som är just nu. Jag har inte gett upp, men samtidigt har jag inte slutat leva ett parallellt liv, som jag aldrig trodde att jag skulle klara. Ett liv som kanske skulle uppfattas egoistiskt för den som inte visste eller förstod.

Det går inte förklara för någon, utan det måste ses och upplevas med egna ögon. Jag säger det inte med överdrift, utan snarare en form av underton för det är för jobbigt att minnas allt. Hjärnan har kopplat bort delar och känslan säger mig ibland att jag har svårt att minnas eller saknar viljan att komma ihåg. Jag frågar mig om det egentligen spelar någon roll hur det har varit. Det viktiga är det som sker här och nu, men jag förstår samtidigt att jag måste skruva tillbaka tiden. Jag måste vara beredd att försvara dem och då måste sanningen fram.

Det finns inget samband eller samhörighet, utan egoism. Jag ville aldrig svika dem och jag förstår att sorgen är enorm. Men jag tröstar mig själv med att jag måste vara stark för att ta upp fighten. Det går inte slåss i underläge. Jag påminner dem varje dag att jag finns och älskar dem. Även om vi inte ses, som vi vill just nu.

Likes

Comments

Jag försöker samla ihop mig och tänka klart. Tankarna finns att jag måste agera och det är snart. Frågan blir hur ska jag göra och kan jag hjälpa. Rädslan landar i tänk om det är för sent eller om det hinner bli det. Hur mycket skada har redan skett och finna det någon tillit kvar. Ilskan som jag fick ta emot från dem innan finns inte kvar. När jag kämpade som mest var motståndet värre än någonsin. Jag försökte verkligen att få dem att förstå, men det var lönlöst. Det slutade bara med att vi blev osams och jag som alltid var arg. Klart jag var arg när han gjorde allt för att manipulera och jag inte fick gehör. Det han sa var rätt, människor runt omkring trodde på honom och jag var den som började.

Ilskan kommer upp igen när jag tänker på hans utsagor om att jag misshandlat honom och barnen. När jag blev anmält till socialen av hans dotter och han stöttade henne. Jag fick gå igenom en utredning, som var bland det värsta i mitt liv. Han njöt och hade fullständig makt över mig. Rädslan över att förlora mina barn var total och jag såg framför mig hur de skulle tas ifrån mig. Oskyldig stod jag där och han låg bakom och stöttade dem. Sex långa år har gått och känslan är som igår när jag tänker på det. Den trasiga människa som jag var då lyckades lämna honom efter jag blev friad. Det var verkligen en känsla av att bli friad. Men hur kunde jag gå tillbaka till han igen, jo det var barnen. Jag klarade inte lämna dem till honom. Känslan av att det han hade gjort innebar att jag skulle skydda dem. Jag kunde inte skydda dem på annat sätt än att vara där. Men jag var svag det fanns inte mycket motstånd kvar. När han sedan sa att vi skulle flytta, då följde jag bara med. Jag försökte verkligen lappa ihop allt, skala bort mina känslor och leva vidare. Svartsjukan över dem jag umgicks med var som en mantel över mig, insvept och omringad. Han satte mig högt i andras närvaro och jag skulle glänsa, som en ägodel. Men samtalen kom sen, vilka blickar jag gav och hur andra uppfattade mig. Jag förstod aldrig riktigt, men började tro på det.

Kommer jag lyckas denna gång och hur ska jag i så fall agera. Ja denna gång var jag klar och det var annorlunda. Tänk om jag bara kunde få förklara och om de bara kunde förstå att vi jobbar mot tiden. Skador som tar längre tid att läka desto djupare de landar. Varför kunde jag inte få gensvar från början, var detta kanske meningen att vi skulle tillbaka dit vi hörde hemma.

Likes

Comments





​Jag satte mig ner och skrev ihop yttrandet till förvaltningsrätten, ska bara läsa igenom det igen. En ny tyngdpunkt där jag tog med den psykiska pressen som jag levt under. När jag tänker på det är det ett under att jag orkat jobba. Då jobbet är tungt även det psykiskt, så har det fått mig att skingra tankarna. Jag har haft fokus på annat så mina egna bekymmer har jag hållit undan. Inte så att jag har förträngt eller tagit bort helt, utan snarare pausat. När jag ändå inget kunnat göra så har jag valt bort och släppt. Tänkt att jag tar tag i det när jag kan agera och sedan släppt. Det har varit små konst pauser som gjort att jag hunnit andas. Precis som nu, jag har skrivit och mer kan jag inte göra i denna stund. Skrivandet som hjälpt mig framåt när alla galna tankar kommit i mitt huvud. När hatet varit så starkt att jag inte känt igen mig själv. Då har jag satt mig och skrivit, tömt alla tankar och känslor och sedan släppt.​

Likes

Comments


Ska sätta mig ner och skriva ihop ytterligare ett brev till förvaltningsrätten och förklara situationen. De menar att det går inte beskriva och förklara för mycket. Nej jag inser nog samma sak, det går inte göra för mycket. Kan känna att detta börjar bli en riktigt utdragen process, som har tagit otroligt mycket energi och tid. Genom att om och om igen behöva förklara något så otroligt dumt som någon annan satt igång. Det låter som jag försöker smita undan, men det är inte det som är poängen. Jag vill träffa mina barn och försörja dem, som vilken förälder som helst. Gå på stan och titta på kläder till dem och vara med och planera deras vardag tillsammans. 

Men nu ska jag strida för att få tillbaka pengar som han krävt förmycket samtidigt som jag inte får träffa barnen. Det låter hur dumt som helst eftersom jag är förälder lika mycket, men faktum är att det blir som han säger. Hur gärna jag än vill något annat. Tankarna landar om och om igen på hur jag ska ta tillbaka mitt liv. Även om jag just nu har det hyfsat, så saknas det viktigaste vardagen med barnen. 

Jag trodde aldrig att man skulle behöva välja, att någon kunde göra såhär mot sina egna barn. Smutskasta den andra förälder och hitta på saker som inte var sanna. Samtidigt som man själv ska stå i rampljuset. Jag har hur många gånger som helst velat ställa mig på estraden och skrika ut vad jag vill, känner och upplever. Min historia, hur många vet den. Är den egentligen ens viktig? Jag tänker att även om ingen förstår just nu, så hoppas jag att en dag, då kommer sanningen fram och den ska segra.

.


Likes

Comments


Väntar på att förvaltningsrätten ska ringa angående underhållsstöd och hans yttrande kring det. Han menar att han fått utökade kostnader i samband med att jag flyttade såsom mat och resor. Men vänta nu lite, vem var det som ville ha barnen helt och fullt och som vägrade lämna ifrån sig dem under mina långledigheter. Vem var det som ville dela all tid och utgifter rakt igenom och som strävade efter samarbete. Är nu inte detta kontentan av vad han hela tiden strävat efter?  Han har barnen på heltid och de kommer till mig på lov och helger, precis som han ville. 

Eller är det nu så att det inte är så bra ändå. Att man inte blir rik och kan tjäna pengar på sina barn, utan att de kostar med. Det kanske börjar bli jobbigt att inte ha någon som skjutsar till träningar, står i kiosken, hjälper till med läxor, middag, tvätt och städ. Utan att ha allt själv varje dag. När man inte heller har lyckats bryta ner sin Fd till rännstenen, utan att hon fortfarande står upp, så borde det bli jobbigt. Särskilt när man i grund och botten inte vill göra mer än det som syns.  Det handlar om bekvämlighet och lathet i grunden och de som känner vet hur det är. 

Lyckan landar i att det finns sådana som vet hur det är. Att det går komma vidare även om man just i situationen känner maktlöshet. Men bevisligen så är allt möjligt, bara man vågar ta striden och tror på det


Likes

Comments

Känner en tomhet idag, den där som kommer och går. Ibland är dagarna lättare och ibland svårare. Känslan som blir så uppenbar och tydlig, då jag ser dem på kort. Aktiviteter som gjorts över helgen och jag har inte kunnat vara med. Det finns inget som kan ta bort hela känslan, utan det som går är att dämpa den med annat. 

Jag längtar inte tillbaka till staden, det känns bra att vara hemma igen men jag saknar barnen.  Att förlora tiden som aldrig kommer igen med dem. Tiden som jag innan förlorat av mig själv när jag levde i det som jag inte ville leva. Livet är allt för kort för grubblerier, utan kräver handling. 

Jag försöker skaka av mig tyngden i hjärtat, fylla det med annat men den finns kvar.  Det dåliga samvetet byggs på när jag inte lyckades med det jag sa. Att det skulle bli bra och att jag skulle ordna det. Jag kunde inte det, utan han vann precis som yngsta trodde. De vet att det inte är någon ide att ta mitt parti för jag förlorar. Det är som att satsa alla sina pengar på den skadade och halta hästen. Vem skulle göra det, om man redan från början visste att den skulle förlora. Det spelar ingen roll hur mycket morötter eller piska man ger den. Han är ändå chanslös eftersom han redan från början är i underläge. Det handlar då om att vänta ut den tills den är frisk igen och redo att ställa upp i ett nytt lopp.  



Likes

Comments

Vaknar med en oro i kroppen och kan inte riktigt släppa den. Blir påmind om framtiden och hur kommer det bli sen. Frågan kom på jobbet, men kunde inte svara på det. Har egentligen inga svar och det går inte förklara för någon som inte har hela historien. Det känns helt omöjligt att försöka förklara, då jag inte själv ens förstår eller har en aning om framtiden. Jag vet bara att jag har agerat helt annorlunda denna gången till skillnad från de andra gångerna. Men jag har varit rädd och det är nog första gången jag erkänner det. Inte rädd för vad som ska hända mig, utan vad han ska ta sig till. De oberäkneliga dragen, som inte går att räkna ut innan. 

Jag har sett ett mönster från samtliga gånger, skillnaden denna gång var att han trodde att han satt på makten. Han spelade ut sina kort fort och det handlade bara om att krossa mig och han försökte inte ens vara snäll. Den vänliga sidan var som bortblåst och nu var det bara att visa hur fel jag agerat. Orden han sa att jag skulle få se var mer sanning, än jag kunnat ana. Främlingen som manipulerat mig började visa sitt rätta jag och skulle inte tro att jag var något. Men någon stanns ska jag ta tillbaka det han tagit, frågan är inte om utan när?

Likes

Comments

Jag älskar dig mamma, orden skar hjärtat på mig samtidigt som de värmde.  Jag vet hjärtat, jag älskar dig med och du finns alltid i mitt hjärta även om vi inte är nära varandra just nu. 

Vi sågs aldrig igår, de orkade inte och jag kände att jag kunde inte tvinga mig på. Även om jag hade lust, så känns det lite som att mötas på deras villkor just nu. Det var ändå jag som valde att flytta hem igen, ja jag säger hem eftersom det är här jag hör hemma. 

Ringde idag och kollade om de hade varit och köpt en ny vinterjacka. Inte för att kontrollera, men för jag kände hur kallt det var. Nä inte än. Jag försökte tygla mig och lugna ner mig. Det var lätt att bråka om att få barnbidrag och underhåll, men inte lika lätt att köpa kläder som behövdes. Roligare att handla dyr utrustning en det viktigaste som kläder. Men det var som vanligt, det handlade om att glänsa på vissa fronter och andra var mindre viktiga. Jag svarade bara, att då får ni nog göra det, så du inte fryser älskling.

Likes

Comments