Väntan fortsätter och klockan går. Jag förväntade mig att de skulle höra av sig efter skolan, men när jag ringde fick jag inget svar. Igår erbjöd jag mig köra till träningen bara de ringde, men jag körde inget utan tänkte att då löste det sig ändå. Men när klockan började gå mot åtta, så skickade jag ett nytt meddelande. Träningen slutade ju sju, så de borde vara klara. Den stora svarade och Vi bestämde att de skulle komma och att jag skulle köra till cupen i morgon på morgonen. 

Klockan tio nu i kväll fick jag ett nytt meddelande om att de inte orkade komma i kväll. Luften gick ur mig, då jag stressade hem för att vara hemma till de slutade skolan. Väntade på att de skulle höra av sig och handlade för att de skulle komma. Ännu en besvikelse och känsla av hopplöshet rann över mig och jag började ge upp. Jag orkade inte längre hålla fasaden upp och insåg att denna kamp bara skulle fortsätta, medan min ork var slut. Det spelade ingen roll längre och insikten om att avstånden bara blev större  och större. Jag vägrade tävla om deras uppmärksamhet, utan konstaterade för mig själv att detta jämkande var över. När frågan kom hur gör vi i morgon, kör du? Då blev det bara för mycket. När de inte varit här på över 14 dagar och sedan anstränger de sig inte ens för att komma och han gör allt för att förhala tiden. Till skillnad då de ska till honom, då är det precis efter hans pipa. När jag sedan får luren slängd i örat, då jag säger att jag inte åker och hämtar dem klockan sex i morgon, då känner jag att droppen rann över bägaren. Det spelar ingen roll längre vad jag gör och jag kan inte vända ut och in på mig själv för att försöka ställa allt till rätta. Nej den dagen de vi ses då får de komma, men jag kommer inte tjata. Jag har inte längre några förväntningar utan inser att han styr allt. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu är det klart och det blir kontrakt från 1 oktober  så nu vet jag. Det känns skönt på ett sätt att veta när eftersom det ändå ska bli. Den eviga väntan och att inte veta är nog värst. Nu är det bara att hantera situationen efter detta och försöka förklara för barnen efter bästa förmåga. Att det handlar inte om art jag lämnar dem, utan att detta är lösningen för att det ska gå ihop sig framöver. Sen får framtiden utvisa hur det blir och hur vi gör en bra lösning. 

Likes

Comments

Klicken ringde strax efter fyra och det var bara att gå upp och göra kaffe och försöka piggna till. Helgen gick fort med utgångsläget inget planerat, men jag lyckades fylla den ganska fort ändå. Det blev lite hockey och fotbolls matcher och träningar. Träffade mina hjärtan en stund och fick krama om dem även om det inte var länge, så var det bättre än inget. En trevlig pratstund med föräldrarna på läktaren fyllde också en del av dagen. Det är just dessa stunder som jag kommer sakna, men det bästa var att den äldsta kommer spela sina matcher i Småland i år, vilket kommer underlätta betydligt.  Jag hoppades att det skulle bli så och det var riktigt positivt. 

Jag får frågan hur det blir sen när flytten blir ett faktum, men jag har inga svar. Det är svårt att föreställa sig hur det kommer bli och kännas. Jag kan inte ta det nu, då skulle jag ångra mig och sätta mig i en etta utanför stan i ren desperation. Sen skulle jag inte trivas och må dåligt över det. Utan jag handlar som jag tänkt och sen gör jag det bästa av situationen. Även om möblerna inte bo kvar, så kommer resan upp vara lika lång/ närma som resan ner.  Möjligheten att stanna över och tillgång till boende har jag ett tag framöver om inte annat. Resten får jag ta sen helt enkelt.

Likes

Comments

Mötet igår var nära inte många meter från varandra. En konstig känsla att se en främling, som jag levt med nästan halva mitt liv. När jag tänker tiden, så ryggar jag tillbaka. I många år hade vi levt tillsammans, men det spelade ingen roll. Hatet var starkare och tog ingen hänsyn till vad som var rätt och fel. Han stod där i regnet gömd bakom ett paraply och jag såg honom inte förrän jag kom fram. Jag gjorde ingen notis, utan ställde mig där ändå. Pratade med föräldrarna runt omkring, för mig var han en främling och på avstånd såg jag att han var besvärad. Men för mig gjorde det ingenting, jag kände inget. Han var en bifigur, som skulle ses på avstånd utan att säga något. Han hade gjort tillräckligt och jag funderade över om han var medveten om vad han gjort. Om han hade vetat om konsekvenserna, hade han då agerat likadant? Jag tror inte han kunde känna utan allt låg nog fortfarande på alla andra. De han hade vänt ryggen och de som framöver kommer vända ryggen mot honom. Ensamheten hade han nog aldrig väntat dig, utan i sin värld stod han som segrare. Han såg sig själv som ensam härskare och jag skulle bli ensam, stå där undangömd och bortglömd. Medan han skulle få klappar på axeln samtidigt som de skulle berätta hur duktig han var. Det blev inte riktigt som han tänkt sig, men ännu hade han inte öppnat ögonen. Utan i sin ovisshet trodde han fortfarande på sig själv, med viss osäkerhet. Han mötte aldrig min blick och jag vek inte undan, utan behandlade han samtidigt som luft.

Jag såg att sonen hade nya fotbollsskor, han hade tagit ifrån mig möjligheten att vara med. Han bestämde och valde. Jag betalade och han köpte, han förminskade mig som mamma och jag kände mig utanför. Jag hade förlorat kampen, men samtidigt visste jag att det satt inte där och det var ingen mening att strida. Jag älskade dem och jag sa det, de visste det och jag stod kvar oavsett vad som hände. Känslan av att kunna leva ett vanligt liv var långt borta. Jag var trasig, men samtidigt stark. Jag skulle inte gå ner mig, utan jag hade många att kämpa för. Men det skulle ta lång tid att laga de trasiga såren och vara hel igen. Men jag hade lärt mig att man klarar mer än man anar. Stormar kommer det gäller bara att möta dem, en efter en. Det går inte ta alla på en gång, utan vila mellan varven och hämta kraft.  

Jag ältade inte lika mycket längre, utan jag försökte släppa. Inte lägga kraft på det som inte gick förändra. Utan ta ansvar över mina saker och mitt liv. Det jag kunde påverka och göra det som kändes rätt. 

Likes

Comments

Jag har verkligen insett att försäkringskassan är myndigheten gör att skilja ut människor. Att skilja dem dom verkligen inte har något liv och som kan lägga all kraft på att ringa och skriva brev och framförallt har orken. Till dem dom har annat dom tar upp tiden, de som inte orkar eller har förmågan att överklaga och skriva och ringa och vad man nu mer ska göra. Har under denna tid som separerat inte stött på annat än motstånd från deras sida. De har inte engagerat sig i mina frågor, utan bara gått på ett beslut och kört på.

Till saken är den att jag fick till mig att jag skulle skicka in papper gällande avdrag när jag hade haft barnen hos mig. Deras pappa skulle inte få underhåll för de dagar de inte är hos han, vilket känns naturligt. Min fråga var förra månaderna, få jag fick betala in klumpsumman på 15000 kr varför de inte gjort avdrag. Eftersom jag de första månaderna haft barnen hälften av tiden? När de få kollade i systemet då fanns inte mina papper registrerade. Att de gjort fel var inget konstigt, utan jag skulle betala in hela skulden, skicka in papper på nytt och sen skulle det korrigeras. Men vad händer? Denna månad har de inte heller gjort avdrag, utan jag fick ny räkning. För jag skulle betala fullt underhåll igen. Vad är problemet och vad sjutton är meningen med att jag ska hålla på? 

Jag blir så otroligt trött på denna historia, så man har bara lust att lägga sig platt ner. Gör vad ni vill och hoppas alla blir nöjda och känner vad bra ni har hanterat situationen. Alla som känner till historien har genom denna följetången insett att det finns en rödtråd rakt igenom. Det handlar bara om pengar och åter pengar från hans sida. Själv ger jag verkligen upp när det gäller rättvisa, men om han tror att han kan köpa deras kärlek så varsågod, men för mig är det så mycket mer. 

Likes

Comments

Vaknar upp igen och mardrömmarna är tillbaka. Hjärtat slår fortare än vanligt och ångesten sprider sig helt okontrollerat från magen och genom hela kroppen. Jag försöker somna om en kort stund, men inser ganska snabbt att det går inte. Hjärnan går på högvarv och jag känner hur huvudvärken dunkar. 

Alla undrar och frågar, nej jag mår inte toppen. Men jag försöker en dag i taget och klyftan mellan att må dåligt och bra har blivit större. Det går lättare för varje dag, men påtagligheten blir större när jag är hemma. När jag är borta så kan jag fly bort i tanken och leva någon annanstans. Jag flyr inte från mig själv, men de destruktiva tankarna är lättare att kontrollera på avstånd. Borta från verkligheten och närheten. Den där känslan att vara närma men ändå så långt borta.

Det är orättvist, men vem har sagt att det är rättvist. Jag har ältat allt fram och tillbaka och jag orkar inte mer. Svaren på frågorna krymper och det går inte längre förklara. Jag tror ingen kan förklara längre för det är helt obegripligt. Det går inte försvara utan tiden är slagen och det finns inte utrymme till att förstå. Jag kavlar upp armarna och vet att de jag har runt omkring är värda allt och jag hoppas att jag en dag kan ge något tillbaka. Alla de timmar som de lyssnat på mig, allt mitt tjat och alla frågor som jag aldrig fick svar på. Men tiden kommer och ni är guld värda.

Likes

Comments

 känner tomheten, den där känslan som kommer att inte vara tillräcklig. Men samtidigt vet jag inte vad jag ska göra mer. Jag försöker kämpa på mitt håll, samtidigt som jag önskade att jag skulle få något tillbaka någon gång. Ett spontant samtal eller meddelande, men det har inte hänt. Tystnaden är total, vill de inte och hur mycket ligger på mig? Allt skulle jag säkert få till svar, men orken tryter i samband med alla misslyckanden. De ständiga försöker att få det bra, som aldrig  lyckas. Meddelandena utan svar och svaren att man trodde jag skulle ringa. Känslan att orka börjar sakta men säkert ta slut, då besvikelsen och ansvaret blir för stort. Är det för mycket begärt att någon gång få det där spontana tillbaka? Men samtidigt vet jag att de är styrda av honom, men hur ska jag orka vara stark hela vägen och inte sjunka jag med. Att hamna på den låga nivån där man hela tiden försöker framstå som bättre själv. Pratar illa bakom ryggen och hittar på historier för att må bra själv. Men frågan blir den dagen när mörkret går se ljuset och man ska stå till svars för sina handlingar. Den dagen de börjar frågasätta, hur blir det då?

Hela historien är så overklig, så ingen tror den är sann. Det är som en saga, som aldrig verkar ta slut. Jag upptäckte aldrig början och jag ser inte slutet utan famlar runt som i en labyrint, utan att veta något. Jag hålls utanför omvärlden och vetskapen om vad som sker. Men jag väljer att svälja ytterligare en gång, men inser samtidigt att jag aldrig kommer förlåta. Den energin som jag hade från början att få det bra finns inte längre. Jag handlar efter eget huvud, för egen överlevnad i väntan på förändring och uppvaknande. En dramatisk resa som hade kunnat gjorts enklare, men nu är det för sent. Det går inte backa bandet, bollen är i rullning och på väg bort. Tillbaka där allting började, tillbaka hem igen.  Det största och svåraste beslutet någonsin. 

Om jag hade sett detta utifrån, så hade jag dömt ut och undrat hur man kan göra så. Jag hade inte för mitt liv kunnat tänka att jag någonsin ens skulle tänka tanken. Jag skulle slåss för mitt liv och aldrig ge upp mina barn. Mitt allt de jag fortsatte leva för, de som gjorde livet meningsfullt. De som hade fått mig att orka alla de tunga dagarna och få mig att glädjas och se meningen med allt. Alla stunder tillsammans med föräldrarna i fotbollen och hockeyn, matcherna och spänningen. Timmarna i kioskerna och alla försäljningar av kakor och strumpor.  Det eviga pratet om laget och hur det skulle bli, cuperna och allt jobb. Det som har varit mitt liv de senaste fem åren, som jag kommer sakna oerhört mycket. Pratet i korridorerna och den eviga väntan efter träningen. Livet som varit en del av mig, ett tomrum som inte går beskriva i ord. Jag kommer sakna alla, men samtidigt så vet jag att jag kommer göra besök i staden som satt sina spår i mitt hjärta. Även om jag inte kommer bo kvar.

Likes

Comments

Vaknar tidigt och känner mig utsövd. Äntligen slipper man den gräsliga värmen i sovrummet och solen som skiner in. Gick igenom gamla kort igår och gjorde utrensningen på honom. Hade inte tänkt på det innan hur mycket kort det var. Upptäckte samtidigt att albumet när barnen var små inte var med. Hade inte fått med det i flytten.  Det enda som jag egentligen verkligen ville ha, men men. Då fick ju han det som alla andra minnes saker. Konstigt detta en känsla av att någon försöker sudda bort en ur verkligheten. Precis som man inte längre ska finnas och samtidigt känna sig nöjd. 

Jag blir pånytt påmind om hur sjuk den här historien är. Att det faktiskt händer på riktigt och jag står mitt i den.  Tröttheten kommer över mig och insikten om att jag i många år har fått kämpa i motvind. Förändringen som kom i hans ögon, blicken som var skarp. Men jag vek aldrig undan, utan hatet växte och ilskan. Ingen bestämmer över mig, absolut ingen. Han fanns inte, utan var en bifigur som trodde sig ha makten och jag väntade på tillfället. Det rätta till det bästa uppbrottet, men det kom aldrig. Utan det landade i självömkan och nederlag. Makten skulle återtas och försöket att trycka ner, men jag gick inte på det. Ilskan och hatet var för starkt, jag kände ingenting inte ens tomhet. Allt var borta fanns ingen känsla för något utan mer insikten om hur det var. 

En dag är de starka nog att gå emot det är jag säker på, men än går det inte övertala. Det var precis som med mig, jag lyssnade inte hur många övertygelser jag än fick serverade framför mig. Det spelade ingen roll vad andra sa, jag behövde upptäcka själv. 

Likes

Comments

Jag åkte hem idag efter att varit iväg på jobb i hopp om att få se barnen. Tanken från min sida var att de skulle komma, då det var tio dagar sedan jag såg dem sist. Men jag fick inga svar på mina meddelanden förrän sent på kvällen. Det kändes lite snopet, eftersom det var en av anledningarna till att jag åkte hem. 

Det börjar kännas mer och mer motigt att kalla det hemma, då jag redan har flyttat i tanken. Den mentala delen av mig är redan långt borta och jag vill bara lämna lägenheten. Det känns meningslöst att dra ut på det, då jag ändå vet att jag ska flytta. 

Det var ytterligare ett par som tittade på lägenheten idag, men det kändes inte som de var så intresserade. Det känns som de flesta är missnöjda med köket och tycker det är för litet. Vilket jag också kan hålla med om. Jag räknar helt enkelt med att jag blir av med den utsatt datum och att ingen tar den tidigare, men då har jag tid på mig om inte annat. Att rensa ut ordentligt, så jag kan börja om på riktigt. Lämna allt det gamla och starta upp. Inte ta med sådant som jag inte använder, utan slänga sånt direkt. 

Likes

Comments

Igår var dagen, 6 månader har passerat och betänketiden har passerat. Skickade in papper om fullföljd på skilsmässan tillsammans med nytt personbevis. Så nu kan man ändra status till skild efter närmare 12 år. Tänker vad otroligt snabbt tiden har gått.

Fick även erbjudande om en annan lägenhet,som jag var och tittade på. Jag ska lämna besked nu i veckan om jag ska ha lägenheten eller inte. Frågan blir också när jag blir av med min gamla lägenhet, om jag kan bli det en månad tidigare. Ytterligare en tjej ska titta på den i nästa vecka, så får vi se om hon tar den eller inte. 

Jag börjar förlika mig med tanken att lämna staden, som varit mitt hem de senaste fem åren och flytta tillbaka till hemstaden. Längtan har varit stor många gånger samtidigt, som jag försökt bygga upp ett liv. Ett liv som aldrig blivit riktigt det samma även om jag har trivts så har jag saknat vissa delar. Vilket jag även kommer göra nu, kanske mer än jag tror. 

Likes

Comments