Tystnaden är total, men det var numera en vana. Jag funderade inte längre hur jag skulle lösa problemen, som inte jag hade skapat. De som helt plötsligt hamnade i mitt knä utan förvarning. Sådant som jag inte startat igång, utan bara förväntades tas vid. Andra förstod inte hur jag orkade eller varför jag höll på. Jag visste inte heller, men mitt hjärta blödde av sorg och svek. Inte på grund av honom, utan maktlösheten att inget kunna göra. Jag visste att jag var tvungen att ändra riktning och inte bara följa med och jag påminde mig dagligen. Inte falla offer, utan stå emot, vara stark och visa att det fanns ingen vinning i destruktivt beteende. 

Konsekvenserna var inte skapade av mig, utan de existerade på grund av oviljan, hatet och makten. Det borde klingat av nu och ett uppvaknande borde skett, men i stället krymper världen och felet ligger på dem utanför.  Insikten existerar inte, egentligen vet jag inte om den någonsin funnits. Det är han mitt i världen och han söker beundran och bekräftelsen. Han behöver bli sedd och ses som mer än någon annan. Jag säger inget, är bara tyst och väntar på den dagen när de andra upptäcker verkligheten. Hur den egentligen är, men det tar tid och det är rädslan som styr. Den psykologiska makten som sätter sig över allt annat. Övertygelsen som kan prata omkull de flesta. Men han väljer, vilka som han tror på, de som lyssnar och beundrar. Det handlar om yttre faktorer, ytan och glamouren att kunna visa upp en fasad. Men innanför existerar något annat, det som inte ses eller hörs. Den totala tystnaden och makten.

Jag kände samtidigt hoppet och glädjen, modet över att jag gick. Styrkan i att se värdet i något bättre och viljan i att gå vidare. Lämna det gamla och se ljust på framtiden, slicka såren och gå vidare. Låta det gamla vara och skaka av sig dammet. Bestämma mig för att hoppa utan fallskärm och livrem och leva livet som det är värt att leva. Vara en lycklig mamma och ha förmågan att visa det. Den som jag egentligen vill vara och bestämmer mig för att bli den. Lämnar det andra bakom mig och börjar leva här och nu.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vissa dagar känns det inte som mitt liv. Det känns inte verkligt att inte få möjlighet att träffa sina barn, som jag önskat. Att vissa gånger inte känna igen dem, som de verkligen är. Språket och attityden som är förändrad, maktlösheten att ingripa och känslan över att inte vara behövd. Samtidigt som jag vet att jag behövs mer än någonsin, men förtvivlan över att inte nå fram med budskapet. Ångesten över lovorden som jag sa att allt skulle ordna sig, det skulle bli bra. Han skulle inte bestämma allt, det var inte hans rättighet. Jag skulle ordna detta, då var jag fortfarande stark i tanken och trodde på förändring. Även om jag inte skulle lyckas själv så trodde jag på hjälp. Jag skulle ordna detta på något vis, men tappade all ork när advokaten inte ens kunde skicka till rätt adress. Att gripa efter det sista och söka rättslighjälp och att hon sedan inte ens kunde utgöra det hon sa. Då tappade jag all tro på rättvisa och att det gick göra något. 

Jag samlade alla mina ingripanden i huvudet och insåg att inget hade hjälpt. Var detta ett tecken på att jag skulle sluta och bara vänta. Låta tiden göra sitt och att barnen skulle få sitt egna uppvaknande. Att jag skulle se till att vara stark och lycklig i stället  för att låta allt annat knäcka mig. Inte skala bort mina känslor, utan göra sådant som jag blev glad över och tillåta mig det. Även om det blåste fullständig storm runt mig, så blev det inte bättre om jag rycktes med. Vem skulle då finnas där om de behövde mig. Insikten hade kommit att jag behövde bli egoist och stark för att tänka klart. Det var min överlevnad för att komma vidare. Jag hade lagt tillräckligt med energi på det dåliga och beslutade mig för att försöka se ljuset. Det positiva i allt annat och jag kände värmen i hjärtat. 

Likes

Comments

Fortsätter med att försöka samla tankarna, men har svårt att koppla av. Det känns som hjärnan går på högvarv dygnet runt och jag sorterar mellan vad jag kan göra något åt och inte. Vad är viktigast här och nu och vad kan jag vänta med. Hur mycket information ska jag delge och vad ska jag hålla för mig själv. 

Orkade inte riktigt hela vägen idag, utan kände att jag behövde en paus från alla måsten. Hade tänkt fortsätta med lägenhets letande, men hade ingen lust. Bara tanken på att flytta igen gjorde mig helt orkeslös. Jag trodde i min enfald att det skulle dröja bra länge till nästa gång, men sitter nu här inte ens sex månader senare här i samma läge. Att bli av med min fina lägenhet och leta upp en liten billig. Men samtidigt hade jag börjat inse vad lite värde saker var för mig. Det kändes totalt ointressant att ha det. Det viktigaste var att försöka må bra och se det positiva i allt.

Det positiva  idag var att äldsta var glad och att han hade fått mycket beröm på lägret. Han kände att det hade gått riktigt bra och han var nöjd med sina prestationer. Vi bestämde att jag skulle komma i slutet på veckan och titta, så skulle jag få se lite riktig hockey. 

Likes

Comments

Du måste kämpa, orden kändes som ett eko i huvudet. Gör du inte det, så tar han allt. Jag kände klumpen växa i magen. Ge dig inte frivilligt, utan ge han en ordentlig match. Uppmuntran kom från olika håll, insikten började komma. Jag slutade skämmas och det var inte mitt fel att det blev såhär. 

Det fanns ingen anledning att skydda honom längre, hålla han bakom ryggen. Att hamna i ett medberoende och ifrågasätta sig själv, vilket som var min skuld i det hela. Insikten hade kommit efter mycket slagord mot mig själv, det var han som var felet. Han tänkte inte som andra, hade ingen empati och kunde inte sätta sig in i hur andra kände. Han levde på mantran och ord utan mening eller betydelse. Det fanns ingen känsla bakom, utan bara förväntan på andra. 

Om jag gick tillbaka, så har jag aldrig på alla dessa år hört han säga förlåt eller ta på sig sin del i konflikten. Det handlade aldrig om att han hade fel, utan det var alla andra som gjorde fel. Han förstod aldrig innebörden av att man var två, som startade gräl. Utåt var han den förlåtande och förstående. Han som tog hand om andra den som förstod och klappade om. Fasaden utåt där han skulleDet fanns en plan med det han gjorde och det var uträknat. Han valde människor som han hade nytta av och höll sig väl med dem så länge han behövde, tills något gick emot. Då vände han dem ryggen, som ett sätt att tro sig segra, men han visste inte att det började lysa igenom och utrymmet höll på att krympa. 

Likes

Comments

Tårarna bränner och jag finner inga ord längre. Varför kommer alltid allt i efterhand. Jag har slitit i mitt hår, bönat och bett utan resultat. Vänt ut och in på mig själv och tänkt, men ändå inte lyckats komma någon vart. I timmar hade jag försökt prata med dem, att detta var inte rätt. Men ändå har jag inte kommit vidare. Ilskan och frustrationen höll många gånger på att ta över hand. De lögnerna som han spred om mig för att själv ses som bättre. Att han inte vågade lämna barnen till mig, utan skyddade dem.

Jag tänkte att det kommer lösa sig med tiden och bli bra till slut. Tanken slog mig aldrig att han skulle måla in mig i ett hörn och bli låst. Ett läge där jag inte kommer vidare, där barnen förändrats och blivit som två soldater. Två soldater som han styr med järnhand. Där jag hamnar i bakgrunden och han hånar mig.

Det blev extra tydligt igår igen, då jag fick ett oväntat besked, där andra har sett och undrat. Har barnen ingen mamma? Hur mår de egentligen? Och hur ser deras liv ut? En ledsamhet över den stora, som jag också så tydligt sätt. Jag såg inte glädjen i hans ögon, utan en tystnad som håller sig kvar.

Det finns inte längre många drag kvar att göra. En tyngd kommer över mig, där jag känner att jag sviker genom min egen överlevnad. Vad skulle jag gjort mer? Tankarna far i huvudet och ångesten kommer igen. Jag hittar inte ut och håller för länge sedan på att tappa kontrollen. Han sitter inne med makten och ser det dom som sin egendom. Styrkan och planen i allt han gör, det sjuka som inte är normalt. Jag hamnade i klona på en psykopat, det är tydligt nu. Hans strategier och uträkningar i detalj och spelet som jag aldrig kan vinna.

Jag skyddade dem länge med konstgjord andning och tillrättalade allt när det var påväg att spåra ut. Jag hade funnits där i bakgrunden och jag tror ingen tänkte på det jag faktiskt gjorde. Skillnaden kom när jag drog mig bort och inte var nära. När jag inte längre orkade kämpa och andra såg att jag höll på att bryta ner mig själv. Jag fastnade i mörkret och försökte reda ut allt, men lyckades inte. Det fanns ingen tid för att se det positiva, utan jag var påväg längre och längre ner i en spiral av mörker. Frustrationen över att jag inte fick hjälp och besvikelsen på samhället. Där jag ifrågasatte möjligheten till hans agerande och makten att vinna. Tankarna for i mitt huvud och jag behövde skala bort delar av mig själv för att komma ur. Jag kunde inte tänka längre, det gick inte eftersom inget spelade någon roll. Vad jag än gjorde, så var han där och styrde om.

Insikten gjorde mig stark och beslutet att inte knäckas. Jag valde att släppa för min egen överlevnad och samtidigt vara stark och finnas när de behövde mig. När deras ögon klarnade och själva kom. Då de inte längre behövde bli styrd av honom, utan valde själv. Jag kunde bara hoppas att skadan skulle bli så liten som möjligt och att de förstod att detta aldrig var planen. Det fanns inga ord i världen som kunde göra mitt samvete renare, utan nu handlade det om uppvaknandet och styrkan att gå emot. Jag kunde inte överbevisa dem, deras rädsla för honom var starkare. 

Likes

Comments

Fick samla ihop mig ännu en gång i hopp om att det blir det sista. Försäkringskassan hade inte registrerat mina avdrag gällande underhåll, vilket innebar att jag fick göra om processen igen. Gå tillbaka till mitten av februari och återigen skicka in papper. Bevisa att barnen varit hos mig växelvist och att han inte ska ha de pengar som han ansökt om. Men trots att felet ligger hos försäkringskassan så är det bara för mig att gilla läget. Betala beloppet som de betalat ut till honom och se glad ut. Sen kan jag bara hoppas att jag får rätt i förvaltningsrätten och får tillbaka mina pengar, som jag en gång redan betalat ut till honom.

Jag trodde aldrig att det fanns så mycket att bråka om eller tro sig vinna i samband med skilsmässa. Men jag har lärt mig att allt är möjligt om man bara har förmågan att prata för sig. Jag lämnar inget oberört längre och har förstått vikten av att dokumentera allt. Samla information och inte lämna något utanför. Arbeta i det tysta som en åskådare, men samtidigt fullt medveten om vad som händer runt omkring. Se bakom planen och strategin som han lägger fram och vara förberedd på det som kommer. Men samtidigt inte lägga energi på det, utan gå vidare. Vara medveten om min ryggsäck, men inte låta den belasta mig mer. Ta allt som en erfarenhet och fortsätta att se det som är positivt. De som jag har runt omkring, som orkar med att lyssna. 

Likes

Comments

Då var jag tillbaka igen, där jag började i januari. Bostadslös eller rättare sagt i väntan på vad jag ska hitta. Idag blev det klart, lägenheten uppsagd och jag har inte hittat någon lösning på framtiden. Mer än insett att detta var det ända möjliga för överlevnad. Det som kändes så rätt från början, har sakta men säkert ebbat ut och krossats. 

Beslutet om att fixa detta har gjort mig stark och tron om att en dag ska allt falla på plats. Det ska upp till ytan och sanningen ska segra till slut. Det går inte leva i en lögn och egna drömmar i all evighet, utan en dag kommer verkligheten i fatt. Då är det inte jag som behöver förklara, utan då är det han och de som står bakom hans agerande. De som i tystnad bara håller med, men jag dömmer ingen. Jag vet vad han är kapabel till och jag vet hur svårt de har att gå emot. Men jag hoppas att de kan klappa sig själva på axeln och känna sig nöjda och se barnen i ögonen den dagen då sanningen kommer. 

Jag lämnade inte allt frivilligt, utan det var ett svårt beslut. Det svåraste jag gjort någonsin i mitt liv. Ett avgörande som skulle förändra mycket, men samtidigt nödvändigt. När dagen kommer då jag ska berätta, vad som egentligen hände.

Likes

Comments

Han tog lagen i egna händer, och vann samtidigt priset just nu. Det handlade om pengar och bidrag att få så mycket som möjligt och köpa sig fri. Han hade planen färdig från början och behövde bara slå den i verket genom handling. Helt bekymmersfri och utan känslor. Det finns inget annat än han själv som existerar. Han köpte dem genom saker och upplevelser. Utan att förstå vad konsekvensen skulle bli. Han var övertygande och jag visste det. Hur jag än försökte så visste jag att det hade tagit mig många år att vakna. Att fatta det slutliga beslutet oavsett konsekvensen. Det blev inte som jag tänkt, men samtidigt kom styrkan när jag behövde den som bäst. 

Jag bestämde mig från början att aldrig tävla, inte falla i hans fälla. De skulle själva se hur det blev sen när verkligheten kom. Då hösten och mörkret kommer, alla körningar och alla uppdrag. Den dagen då jag inte finns, den dagen han måste lösa det själv. När avståndet har blivit ett faktum. Då det är för sent. 

Likes

Comments

Det finns ingen tid för återhämtning eller ordningställande. Allt bara rullar på och jag står utanför och ser på. Släpper taget efter tappra försök att gripa efter halmstrået, så släpper jag. En känsla att hoppa rakt ut, utan att veta hur fallet  blir. Men en frihet som gör det möjligt efter att skalat bort den sista rädslan för framtiden. 

Jag har granskat spelet och börjat förstå spelreglerna. Där jag sakta men säkert ska plockas bort från deras samhörighet och gemenskap. Han binder dem intill sig och har lyckats bra, särskilt med den yngsta som pratar på helt obekymrad om det som händer. Med lyckliga tindrande ögon berättar han om deras blivande semesterresa i morgon. Han betonar vikten av att de måste åka tidigt. Vi sågs inte länge denna gång, de kom i kväll och ska åka i morgon. 

Tiden existerar bara på ett håll, inte tillbaka, där får jag aldrig svar. Jag erbjöd mig hämta dem i onsdags med det gick inte, utan de hade annat planerat. Detta annat som bara existerar hos honom. Men jag känner inget längre, känslorna stängs av för att överleva. Sätter fokus framåt och tänker positivt att jag har försökt. Men jag når inte fram. Mina ord tas inte emot hur jag än försöker förklara och jag kan inte tillrättalägga hans skärvor. Han får själv ta hand om det nu, omedveten om att han byggt bron bort.

Ekonomin gjorde avgörandet, då räkningen kom från försäkringskassan. En skuld på över 15000 som ska betalas senast den sista denna månad. Han gjorde valet åt mig, bort från dem. Men har hoppet och tron på att en dag kommer de förstå.

Likes

Comments

Jag valde att lägga bort känslan idag, den där känslan framåt utan valde att vara här och nu. Ingen fundering på framtiden utan bara tänka för stunden. Medveten om att ilskan kommer tillbaka, vad har han för rättighet med det han gör. 

En dag ska det förändras, men jag måste fortsätta leva. Framtiden ger mig inga svar och en rädsla kommer att behöva lämna dem till honom. Tiden har förändrat dem och de är inte som innan. Det finns något annorlunda innanför det yttre skalet. En fasad har byggts upp och det känns som jag sviker. Att jag lämnar dem ensamma på sin egen resa tillsammans med honom. Jag försöker öppna deras ögon, väl medveten om att mina egna var stängda alldeles för länge. Det andra såg blundade jag för, jag orkade inte se. Välmedveten om att en dag skulle jag gå och aldrig komma tillbaka. 

Han pratade om framtiden, men ville inte planera, inte tillsammans. Jag gav aldrig några svar eller löften om framtiden, utan var ständigt påväg. Kunde inte stanna upp och leva här och nu, jag var tvungen att överleva genom flykten i tanken. Jag hade för mycket i bagaget för att orka vidare. Det fanns ingen kärlek och jag visste knappt vad det var. Jag hade förlänge sedan tappat tron och hade vant mig vid tanken. Skalet hade hårdnat med åren och jag släppte aldrig kontrollen över känslorna.

Jag hade klivit upp ett steg och såg neråt på det liv som kallades mitt. Det fanns inte mycket kvar av det jag trodde på, utan jag höll på att gå sönder. Motstridiga känslor som inte kunde enas eller förändras. Det var slutet på den resa som skulle börja framåt. Jag var medveten om att den skulle kosta, men aldrig så mycket. Där jag slutade trodde jag att det skulle tas vid. Men det blev aldrig som jag tänkt, utan jag började vackla. 

Orken började ta slut och jag kunde inte vända dem. Jag ville så gärna försöka förklara, men kraften var borta. Hur skulle de kunna förstå och sätta sig in i tanken innan vi var där. Kaoset inom mig började ta över och jag visste att det var nära nu och jag var tvungen att gå vidare. Han trodde att han hade vunnit, men jag skulle aldrig ge han segern. 

Han hade skapat det kaoset som var runt omkring, det handlade inte om orden att jag ville skiljas, utan det handlade om hämnden. Den som tog fart den där dagen när orden kom med stadig röst. Utan ilska eller ånger. Inget spelade längre någon roll, jag hade bestämt mig och allt annat var för sent. 

Likes

Comments