View tracker


Jag funderade i efterhand på om jag hade svarat dumt när socialsekreteraren ringde. Men jag hade verkligen ingen lust att sitta i en bil i flera timmar för deras möte. Då de skulle prata om hur de tänkte och vilka insatser som de ansåg yngsta skulle få. Tänkte i mitt stilla sinne att de måste vara väldigt klipska, som redan efter en träff visste vad han behövde. Själv hade jag desto svårare att tro att de skulle komma med något unikt, utan erbjuda det som stod på tapetern nu i kommunen. Det brukade gå lite i vågor, det var min erfarenhet av socialtjänsten när jag mötte dem i arbetslivet och jag gav inte mycket för dem, så ärlig måste jag vara.


Jag bad dem i stället för att åka på möte redan nästa vecka att skicka papper till mig gällande deras frågeställningar. Det kändes inte aktuellt att bara åka dit för att lyssna på dem en timme och sedan åka hem igen. Med tanke på att jag inte visste barnens inställning just nu, då de tidigare var arga gällande mitt beslut att koppla in advokat. Kände inte riktigt för att sitta och argumentera med dem om det nu. Utan låta det smälta och bara träffas.


All den utlovade snön gjorde det inte mer lockande precis. Efteråt tänkte jag ändå lite på vad han tänkte. Att jag inte var intresserad kanske. Nä faktum var att jag inte var intresserad av deras arbete, utan mitt intresse låg i vad som skulle hända framåt med hjälp av advokaten. Han kunde ändå förändra något, även om det inte blev precis som jag ville, så kunde han göra nått. Min tid var för dyrbar och jag orkade inte lägga det på en massa meningslöst prat. Det kändes ändå lite som jag gjort det tillräckligt nu.


När jag sedan läste deras plan som de skickat hem kunde jag ändå se att de hade tänkt till gällande deras frågeställningar. Men samtidigt var jag ytterst tveksam till att de skulle få fram sanningen. Tiden hade ändå dragit iväg nu och de hade inte så lång tid på sig. Mycket fokus låg ändå på våran konflikt, det blir lite konstigt med tanke på att det var hans konflikt. Det var han som hela tiden bråkade och vägrade hitta lösningar.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Trycket över bröstet hade kommit allt oftare nu och den där känslan som gjorde att jag fick svårt att andas samtidigt som hjärtat slog extra slag. Det kändes tungt och jag försökte stanna upp och tänka på andningen, in genom näsan och ut genom munnen. Försökte bli medveten om min andning och vara närvarande, här och nu inte sväva iväg. Utan lugnt och metodiskt andas. Första gången jag upplevde känslan var på bussen och jag fick nästan panik. Blev alldeles varm, samtidigt som jag blev illamående och ville bara av. Men jag tvingade mig kvar och började bara andas och räkna ner busshållplatser innan det var dax att kliva av. Jag började förstå det här med stress och hur det kunde påverka.

Drömmarna fortsatte på nätterna och nu började jobbet spegla dem. Ena natten drömde jag om att jag hade fått ett nytt jobb. Ett jobb jag inte ens hade sökt i en stad som jag inte kände till. Jag fick nästan panik, och försökte få sympati. Men i stället fick jag bara svaret att ta jobbet. Jag hade egentligen inget val. Allt var klart med chef, kollegor och schema så det var bara för mig att komma. 

I natt drömde jag att jag fick avsluta min nuvarande tjänst. Jag var övertalig hette det, men det konstiga var att en annan tjej precis fått jobb. Jag försökte påtala det, men chefen tittade på mig helt oförstående och förstod inte riktigt vad jag menade. Det hör väl inte hit sa hon och tittade nedlåtande på mig. Men finns det inget annat jobb försökte jag eller har jag förtur på något sätt. Du går väl skicka in ett cv, som alla andra och så tittar vi på det. Jag kände hur stressen steg och jag tänkte på advokaten. Hur skulle jag nu lyckas betala. Jag kände mig helt uppgiven ... Och sen vaknade jag och kände mig som vanligt helt tung i kroppen efter jag drömt.. 

Funderade då vidare på vad det var som gjorde att jag kände så att dagarna speglade nätterna. Omedvetet hade jag återigen börjat fundera på ekonomin. Hur mycket skulle advokaten kosta och hur långdragen skulle processen bli. Det kändes lite som allt stannade upp just nu i och med att de var på resan. Samtidigt som jag var orolig över att de var där, så kunde jag slappna av. Det fanns ändå inget jag kunde göra nu, utan jag satt här hemma och bara väntade. Jag visste egentligen inte vad jag väntade på eller hur jag skulle förbereda mig mer. Hur jag skulle agera om de verkligen vägrade att flytta, samtidigt som det uppdagas att det inte fungerar. Jag fick frågan om vi inte skulle flytta tillbaka och bo närma. Finnas hos dem i vardagen. Tanken som hade gnagt hos mig många gånger de senaste två åren, men som jag hade släppt. Det fanns inte en möjlighet att jag skulle klara av att bo närma honom. Jag skulle bara fortsätta att vara en del av hans spel och jag orkade inte ta striden där. Han skulle inte ge sig och barnen skulle inte gå emot han. Det skulle bara handla om en sopstation, där jag skulle stå för sophanteringen.  Dit man skulle komma när det inte längre fanns något utväg. Allt kändes lite som moment 22 eller var det så att jag skenade iväg. Att jag inte kunde ta en sak i taget.

Likes

Comments

View tracker

Innan resan fick jag ett godmorgon meddelande från äldsta, där hjärtat avslutade meddelandet. Våra meddelanden avslutades egentligen alltid så, om det då inte hade hänt nått. Det var som vårt sätt att kommunicera och att bevisa att allt var som vanligt, annars saknades det obligatoriska röda hjärtat.

Sist jag hörde nått från äldsta var efter att pappren från advokaten hade kommit. Då var han riktigt arg och undrade egentligen över vad jag ville med detta. Det märkliga i sammanhanget var hela tiden vad jag menade och vad jag gjorde. Felet var väl egentligen att det hade uppdagats att det inte fungerade hos dom. Att han inte tog ett vuxenansvar, utan lät barnen ta eget ansvar i de mest märkliga situationerna. Felet jag hade gjort var att jag inte hade slagit näven i bordet från början och förklarat vad skåpet skulle stå för honom. Visa att han inte hade ensam rätt gällande barnen. Jag borde förklarat min version för dem och stått på mig mer, men just då orkade jag inte.

I efterhand förstår jag att mitt sätt att agera har varit för mesigt. Skit ska mötas med skit, det finns ingen godhet som lyckas vända det. Utan i stället smittas man bara ner av den mörka verkligheten och slutar tro på rättvisan. Ordet manipulativ var direkt kopplad till han, lik en synonym som man kunde slå upp i ordboken.

Vid detta laget var jag så trött på alla som skrev om sina lyckliga liv och fina familjer. Jag höll på att kräkas och bara spy ut hur jag kände när jag såg detta. Det blev som att förlika sig med ett barnlös par, som inte gjorde nått annat än att längta efter barn. Samtidigt som det strömmade in bilder från alla fantastiska familjer. Jag hade valt att gå, men inte offra mina barn för den saken skull. Men han hatade mig och hans ilska till mig var starkare än kärleken till barnen. Jag började förstå det nu, det fanns ingen annan förklaring gällande hans agerande. Vid detta laget hatade jag myndigheter, systemet och folks okunskap gällande problem som detta. Det verkade som alla levde i någon slags sagovärld, där man trodde att man var skyddad i systemet. Att sånt här inte existerade eller att det ens var möjligt. Jag upplevde att myndigheter näst intill började undra om det var något fel på mig. Antingen precis som han hade hoppats på, att min självkänsla skulle få sig en riktig törn. Vem trodde jag egentligen att jag var!










Likes

Comments

Fick brev från juristen att han hade svarat och bestridit. Han ville för egen del ha enskild vårdnad. Det kändes inte direkt oväntat, vad skulle han göra. Han hade redan arbetat fort fram för att hamna på plus för barnen. Fram med telefoner, bankkort och framför sig hade de en resa. Han hade inte svarat skolan om fortsatt undervisning för yngsta, som även erbjudits hemundervisning. Utan fortsatt på sin linje att bara låta han vara hemma i väntan på skolbyte. 


Bup ringde och informerade om att de hade tackat nej för de hade fått tid på ett annat ställe. Jag visste att den yngsta stod i kö på det andra stället, men hade inte blivit informerad om någon tid än. Blev åter så trött, vad var det för fel på systemet. Hur tydlig behövde man va och varför hade socialtjänsten inte informerat dem om att även jag skulle bli informerad. Återigen växte tigern fram inom mig och kände att det fanns inget förtroende för det svenska systemet. Vad var det egentligen för fel, de kunde inte hantera denna sortens problem. När det fanns människor som hela tiden höll sig utanför ramarna. Det var egentligen ingen skillnad för mig om jag hade gemensam vårdnad eller inte. Han agerade som han hade enskild och systemet verkade inte fatta, att även jag skulle bli underrättad. I deras värld existerade det tydligen inte sånna människor som han, som inte pratade med barnens mamma. Alla verkade helt oförstående när jag berättade att informations källaren finns inte. Det är bara stopp och inget mer. 


Jag ringde yngsta för att se hur det var. Jag hade inte pratat med på några dagar och då var han jätte arg och ville inte ses mer. Men nu var han som vanligt och bara pratade på om resan. Han pratade lite om det han var osäker på och jag sa vad som var viktigt att tänka på när man skulle ut och flyga. Han kände sig inte helt säker med pappa och att han skulle klara att resa med språk och hitta. Men jag försökte peppa, så gott jag kunde men förklarade vikten av att hålla ihop och ha koll på sina grejer. Det blev ett bra samtal och återigen kände jag hopp, älskade unge....

Likes

Comments

Tog en kontakt med socialtjänsten, då jag upplevde att de inte agerade utifrån vad som sagts. En känsla av att jag inte informerade mig direkt hade börjat gnaga inom mig. Bestämde mig för att tydliggöra för dem att all information ska de ge till mig rörande yngsta. Det ska inte komma till mig i efterhand bara för jag inte bor där. Detta för att jag inte vill att det ska bli några missförstånd längre fram. Upplevelsen var att de tog det bra och förstod vad jag menade. Kände ändå en viss irritation, med tanke på hur saktfärdigt de hade agerat. Det kändes lite som att de inte riktigt ville se kärnan till problemet, utan att de gled in på sidospår som han hade skapat genom försök till skolbyte.


Det var ändå skolan som hade uppmärksammat allt från början, skulle man nu gå på hans linje och försöka byta skola. Det var som att åka till läkaren för en knäskada och sedan börja titta på fingret. Jag var medveten om att han var där i bakgrunden nu och försökte påverka på sitt vis. Efterkonstruktion om att han mådde dåligt i skolan och kände sig mobbad. Jag hade aldrig tidigare hört talas om detta, så det kändes konstigt att det kom upp just nu. Hade känts mer troligt om man tidigare hade uppmärksammat det. Men jag fattade ju att han hade panik och absolut inte ville att han skulle låta yngsta gå tillbaka till skolan. Det var bättre att låta han vara hemma och skylla på mig. Att det var mitt fel som inte skrev på skolbyte och att han sedan eventuellt skulle behöva gå om. Han var smart och försökte spela på mina känslor och samtidigt ge mig skulden. Spelet var igång det var tydligt. Kampen mellan det onda och det goda, där han spelade hjälten och jag den elaka draken. 


Jag började nästan skratta när jag upptäckte att den yngsta hade fått pengar på kontot, som hade varit spärrat över sex månader. Var det inte lite märkligt att han just nu i denna stund fick det igen. Han skulle inte ge sig, utan spelade ut alla kort direkt för att visa hur bra han var. Frågan var bara hur länge skulle han orka hålla uppe fasaden. Jag försökte samtidigt hålla han på avstånd, jag visste nästan säker hur han skulle agera. Men jag tror att han var lite osäker på mig och hur jag tänkte. Min plan var oväntad, varför kom jag nu och vad ville jag egentligen. Den äldsta hade ställt frågan, men svarade inte när jag ringde och sen har det varit tyst...

Likes

Comments


Läste igenom utkastet till stämningen och granskade texten. Det blev tydligt nu när jag såg det på papper, delar av mitt liv som det är och har varit. Livet som hade kunnat se annorlunda ut om han inte hade varit den han var. Jag har vid detta laget önskat 1000 gånger om att jag hade valt någon annan. Inte låtit mig fastna i hans klor och bli fången.  Känslan var att gå i kvicksand, desto mer jag kämpade ju längre ner sjönk jag. Han hade vunnit så många gånger förr, så de vågade inte tro på mig det var tydligt, vem trodde jag att jag var. Orden kom till mig igen, men samtidigt fanns det en tystnad. 


En känsla av att det spreds planer bakom min rygg. Jag visste det, frågan var bara hur. Tankarna var som ett virrvarr och jag visste inte på vilket ben jag skulle stå. För två veckor sedan kändes det som jag hade kontroll över situationen, men nu var det som bortblåst igen. Då hade vi kontakt och den yngsta hade varit här. Upplevelsen var att han mådde bra just då och det gav mig hopp att lyckas. Men lika fort som förtroendet kom till mig, lika fort rann det ur mina händer. 


Jag var arg samtidigt som jag var så ledsen över att de inte kunde förstå. Det minsta lilla av vad jag försökte säga. Om de bara förstod då hade det varit så mycket enklare. Jag var nästan säker på vid det här laget att jag inte kunde ändra båda. Utan jag skulle vara glad om jag lyckades vända en. Jag funderade på planen om de eller en skulle komma. Var skulle vi bo? Här gick inte, det var jag helt medveten om. För det första var det för litet och samtidigt tänkte jag oavbrutet på avståndet. Jag hade svårt att tro att det var tillräckligt. Det var för enkelt att ta sig tillbaka och risken var stor att det kunde bli så. Om de nu inte förändrades i ett trollslag, men det kändes lite för bra för att vara sant. Jag började se mig om efter andra orter och var som i så fall var rimligt. Funderade på om jag tänkte för stort eller om det var denna starka känsla som försökte påverka mig. Bort, längre, avstånd och bryta för att ens ha en chans till att lyckas. 


Jag försvann allt oftare nu in i mig själv och bort i tanken. Förbi rum och tid in i en annan värld för att hitta svaren. Samtidigt som jag ville se världen så stängde jag den ute. Jag orkade bara med de närmaste och jag hade svårt att kontrollera mig. Jag försökte fortsätta som vanligt, men samtidigt hade jag svårt att behålla fokus. Jag tänkte på flugan på väggen och önskade att jag kunde vara där. Ta del av det verkliga och kunna presentera allt som det var. Slippa spekulera och ana, utan någon ordentlig fakta. Kunna slänga fram svart på vitt till myndigheterna som satt bakom sitt skrivbord och väntade. Frågan var, vad väntade de egentligen på? Kraschen när allt bara raserade, eller trodde de på under från klar himmel. Att en liten semesterresa skulle förändra allt. 


Jag funderade mycket på deras resa, det kändes inte alls bra att de skulle åka iväg. Om jag inte litade på han i Sverige. Hur skulle jag då kunna lita på han nu. 14 dagar på andra sidan jordklotet, men vad kunde jag göra. Knappast stoppa dem rent fysiskt, utan mer eller mindre bara leva på hoppet att det skulle gå vägen. 

Likes

Comments

Nu drömde jag igen, det var yngsta som fick vara hemma och städa idag inför mötet. Det var ju han som hade dragit igång allt, så det var inte mer än rätt. Jag såg hur han gick med en svart sopsäck med tomma ölburkar över ryggen. Han var inte stor, men säcken var desto större. Jag stod på andra sidan vägen och såg på, men han såg mig inte. Det var som en skugga som svepte förbi. Blicken var tom och han tittade ner. Kroppsspråket utlöste sorg och jag hade lust att bara springa fram. Men det gick inte, jag stod bara fast. Det var som jag inte var verklig utan likt ett spöke tog mig runt för att se. Jag såg när han gick över parkeringen och in till affären. Jag tänkte på människorna runt omkring, var det bara jag som observerade att den lilla killen var hemma mitt på dagen. Borde han egentligen inte gå i skolan. Allt grep tag i mitt hjärta och jag hörde ropet på hjälp inom han. Han tänkte på vad jag hade sagt innan, att jag drömde saker som var sanna. Nu började jag fundera och kände mig åter oerhört trött i kroppen. Det var som jag kom tillbaka och jag vaknade.


Nu satt jag här med min kaffekopp och försökte sortera. Ännu en dröm, var vad det egentligen som hände med mig. Jag kände mig stark just nu, tröttheten som var igår var som bortblåst. Något nytt hade återväxts inom mig.. Det kändes som han visste att jag visste....

Likes

Comments

Tröttheten är total när man hör inställningen till samhället. Hur det är fel på alla andra "gamla" som letar fel på ungdomar. Respektlösheten för äldre och hyllning till dem som går emot systemet. Musiken som de lyssnar på om "betongen och förorten". Identifieringen med utanförskapet och valet att se ner på Svensson, som jobbar och sköter sig. 


Någonstans på vägen, så försvann mina ord och idealen. Respekten för lagen och anpassningen. Det handlar om tonår, säger någon. Medan jag ser det som djupare än så. En socialisering och gemenskap utanför normen och samhället. Där vägen är allt för rak för att vara bra. Det finns inga, stopp och tänk eller insikt. Någonstans gick det fel och nu önskar jag ett uppvaknande, men har inga nycklar. Dörren är stängd och det spelar ingen roll hur mycket jag bankar utanför. Man vill inte släppa in och blotta sig, utan agerar ut i ilska för att inte släppa någon närma. 


Jag känner mig som en främling, som man inte längre behöver. Om det inte saknas något eller önskemål om extra ekonomiskt bidrag. Jag har betalat mitt underhåll för att de ska få det de behöver. Men ändå har jag köpt extra för jag vill och att jag har sätt att det saknas. Jag kräver ingen tacksamhetsskuld men jag hade önskat en uppskattning för det jag gör. Men nu är det ingenting värt och allt är glömt. 


Jag är ett monster som förstört deras liv när jag har upptäckt att allt inte är så rosa som det verkar. Jag är äcklig, cp och allmänt dum i huvudet. Vem tror jag att jag är egentligen, som tror att jag kan bestämma. Jag är ingenting, orden haglar och insikten är total. Jag kommer för sent, det finns ingen broms. De kommer köra hela vägen, utan att stanna. Jag har varit med så många gånger förr och tittat ner på föräldrar som misslyckats. Vad är det för fel, varför agerar de inte. Har de ingen koll. Frågorna har varit många, men svaren få. Nu satt jag här och var precis den personen, som utåt inte agerade som hade tappat kontrollen  över situationen. Varför kom jag nu när ingen ville. Jag hade lämnat dem och nu fick jag stå mitt kast. Jag var ingenting längre...

I

Likes

Comments

Det finns ingen tid som känns rätt, speciellt inte nu. Fick samtal och sms från yngsta i går. Han förmedlade klart och tydligt vad han egentligen tyckte om mig. Att jag var ingenting och skulle försvinna ut från deras liv. Det ända jag gjorde var att förstöra. Kände mig ganska trött just då, med tanke på att allt som hade hänt det sista var jag inte inblandad i. Utan jag hade bara fått rapport från socialtjänst och polis och jag kände att jag behövde agera. Ta reda på sanningen, vad var det egentligen som hände. Själva var de tysta dom möss och hade inte en tanke på att berätta sanningen.

Jag ringde idag och försökte förklara hur jag tänkte, men det gick inte fram. Det enda svaret jag fick var att jag förstörde deras familj och jag kunde sticka. Att de sedan får brevet från juristen gör väl inte saken lättare. De fattar inte varför jag ens försöker få dem att flytta när de inte vill bo med mig, utan vill bo med honom.  Varför ska jag ens försöka? 

Jag var redan förberedd, men inte att det skulle komma så fort. Jag trodde det skulle ta längre tid, men för att inte gå under så hade jag tänkt tanken att jag kunde förlora. Jag visste aldrig vilja ess han plockade fram och då skulle jag stå där. Troligen skulle de komma längre bort från mig, men jag kunde inte låta det ske utan att ge allt en ärlig chans. De skulle få bevisa i samtal att det var bra och han skulle fram i ljuset utan att gömma sig. Det skulle kosta det visste jag, men samtidigt kunde jag inte gå vidare annars. Jag var trött på att alltid ligga steget efter och bara bli kontaktad i kriser. 

Att han som vuxen gjort fel hela vägen spelade tydligen ingen roll än. Socialtjänsten arbetar med barnen och inte med vuxnas konflikter, vilket är sant. Men att de inte kan se spelet förvånar mig. Samtidigt som det frustrerar mig ordentligt. Barnen skyddar också, vilket är tydligt. Jag funderar på deras perspektiv och vad som är hållhaken. Vågar de inte gå emot honom eller var det friheten runt omkring som lockar. 

Hans misslyckande pratades det aldrig om eller hatet som han hade till mig. Var det så att hans ända sätt att komma åt mig var genom barnen och att han då var beredd att offra dem på bekostnad av att göra mig illa. Jag såg ett mönster och jag upptäckte att han hade färgat dem. Hans ord och beteende hade satt sina spår, det var som att möta han igen. De elaka kommentarerna och nedvärderande orden. Allt för att försöka trycka ner. Det var hans ord genom barnen, själv var han inget mer än en luffare eller en pajas av misslyckad sort. Om han bara hade vågat att ta en diskussion, men i stället smet han bakvägar och försökte lura systemet och låta barnen vara hans sköldar mot knivar och slag.  

I mina tankar var jag långt borta. Jag drömde mig bort till en annan plats långt här ifrån. Jag ville börja om nu och bara slippa allt, orkade inte höra eller ta emot mer från han. Detta var den sista fighten och lyckades jag inte med den, då skulle jag släppa och bara hoppas på det bästa. Men jag hade inte givit upp än, utan först skulle jag agera utifrån planen oavsett vad som hände.

Likes

Comments

Kommer hem och försöker sortera tankarna och få allt greppbart. Hur kommer det bli, vad blir reaktionen och vad gör vi sen. Ingenting är säkert, men jag går på magkänslan trots att jag känner mig svag. Jag är inte den jag en gång var, som stod upp för det jag trodde på.


Telefonen ringer, en rektor från en annan skola. Han har försökt byta och skyllt på ömmande skäl. Han tog inte upp den riktiga orsakerna och berättade att socialtjänsten var inkopplade från skolans sida på grund av oro. Eller det som var grunden till att yngsta var hemma från skolan nu. Från att lovorda gamla skolan till att den inte var vatten värld gick från 0-100. Han agerade precis som vanligt, när något gick emot då vände han. Precis som barnen hade lärt dig att agera förutom när det gällde honom. Då var de tysta som möss och det senaste hade allt varit mitt fel. Det var jag som hade förstört allt.


Tänker på alla gånger jag har haft lust att ge upp, men ändå kämpat framåt. Trots motgångar och känslan av att ständigt gå i gyttja. Nu satt jag här och tittade på telefonen, sms från yngsta. Varför får jag inte byta skola? Ilskan kokade inom mig, detta ständiga spel att använda barnen. Självklart skulle yngsta inte behöva gå tillbaka efter incidenten utan kunde vara hemma. Ett ypperligt tillfälle att byta skola och komma bort från problemen. De hade ju genomskådat han. Hur skulle han kunna fortsätta spelet med dem, när han skulle granskas. Nu var det skolans fel, de överdrev sa den äldsta och den yngsta kände sig mobbad. Något som man aldrig hade talat om innan. Det kändes som ett sammanträffande i samband med anmälan och att han visste att jag hade kontakt med skolan. Detta var egentligen skolans största oro att han skulle försöka flytta yngsta. Upplevelsen var ändå att han var trygg på skolan och att de hade koll på han. Nu visste man inget igen och var tillbaka på ruta ett. Blev också riktigt trött på socialtjänsten och deras tänk, vad gjorde de egentligen. Men om jag var ärlig så gav jag inte mycket för dom och hade aldrig gjort det egentligen. De fanns där nu, men egentligen kunde de inte göra nått inte än.


Ett riktigt uppvaknade från barnen stod överst på min lista nu. De behövde förstå allvaret, men i stället blev jag idioten som försökte förändra och hjälpa. Men i stället var jag den som förstörde allt. Han gjorde inga fel, utan det var jag som såg igenom och sa sanningen. Tankarna gick till att komma längre bort ifrån han. Jag var trött nu, orkade inte riktigt ta diskussioner med barnen, de förstod ändå inte. Eller ville inte förstå. Jag hade sagt till den yngsta om han ville ha diskussion med mig, så fick han ringa. Vilket han gjorde, hoten haglade ur munnen. Om jag inte skrev på då var det jag som hade förstört hans liv. Det var mitt fel om han inte fick plats och inte klarade skolan och sist men inte minst så ville han aldrig mer se mig.


Det jag trodde på för en vecka sen var som bortblåst. Sakerna dom hade kommit fram existerade tydligen inte längre och jag var en idiot, som bara tog mitt ansvar för det jag trodde på. Just nu hatade jag igen, jag hatade systemet, staden och framförallt honom som aldrig kunde se sin del utan det var alla andra. Hans sätt att manipulera och vinna makt på sitt sätt. Jag ville bara bli fri en gång för alla och komma långt bort från allt. Lämna skiten bakom mig och få leva mitt liv utan han i bakgrunden. Lämna staden och flytta långt bort, stänga världen utanför och bara få vara.

Likes

Comments