KONST, VERKLIGHETEN
IHallå gänget, long time no see. Förlåt mina typ, två enda läsare.
Min partner köpte nya lampor, och de står hos mig pga mest plats!!! Då får man sånt här fint rosa ljus om man vill. Eller blått, eller gult eller rött eller vad man vill. Det har höjt min livskvalité med cirka tusen poäng. Mina grannar måste vara så sjukt avis när det ser ut som att det är fest här uppe dygnet runt då jag inte kan bestämma vilken färg jag vill ha.
Man kan även få sånt här helt sinnessjukt bra selfieljus. Jag har ju klippt lugg också. Var så trött på att inte ha någon frisyr? Utan bara hår som stod åt alla håll. Ska nog raka bort lite och ta ur min septum också. Fick separationsångest bara av att skriva det. Så vi får väl se hur det blir med det.
Konstmässigt så skulle jag ändå vilja säga att saker och ting känns bättre. Lever i den kroniska känslan av att jag aldrig är bra nog, gör tillräckligt mycket eller tillräckligt kvalitativa grejer. Det suger och jag tror att många andra kan känna igen sig i det. Den vänstra bilden är från nästan exakt ett år sen, den högra är gjord precis nyligen. En utveckling har iallafall skett, och det är skönt att se det framför sig och kunna klappa sig själv på huvudet och säga "i did good". Det är viktigt att stanna upp, känna sig nöjd och tacksam över det man gjort. Istället för att bara jämföra sig och klanka ner på sig själv. Det återgår jag till imorgon istället. (förhoppningsvis inte, men who am i kidding)
Sen sist har jag varit i UMEÅ med en gullig person. Jag har aldrig någonsin varit högre upp än typ Borlänge på peace and love cirka tjugo liv sen, och det var mycket spännande. Gick direkt in i en slags mindfullness och var ytterst tillfreds med hela livet och kunde känna min del i universum. Next up: dreads, batiktröjor och hennatatueringar.
Eskoja.
En ateljé update. Realismen fortsätter ha ett starkt grepp om min nacke. Vad jag än tänker eller försöker så trillar jag likt förbannat dit. Jag tror att jag helt enkelt får inse att det är min grej. Som tur är så blir man snabbare och snabbare ju mer man håller på. Kuddarna tog t.ex. ett par timmar. Förra året hade det nog tagit en vecka. Heja mig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

KONST

Hej och hallå gänget. Jag har precis kommit i RUTIN med mitt liv, börjat plugga båda kurserna (konst å kreativt skrivande), gått ner i timmar på jobbet och varit i DEUTSCHLAND och kollat på kONST.

I skolan ser det ut såhär. Jobbar just nu mycket med sängar och sängkläder, typ, om och om igen. Hela tiden. Och inte bara det, jag pratar också om det med alla jag träffar. Och.... jag har.... skrivit en dikt..... om min säng.....
Nu har jag då fan tagit i och nått maxgränsen i kategorin "jobbig person".

Ett performance (helt sjukt? de rörde sig i typ slowmotion hela dagen? fatta ANSTRÄNGNINGEN, fick träningsvärk av att titta på det). Och en person som tittar på en penis-målning. Hahah, ett tyskt barn sprang in i rummet och skrek "DAS PITTTTTT!!!!!!!". Jag skrattade hjärtligt.

Två installationer som var FANTASTISKT FINA!!!!

En konstnär bytte ut texten till vad det brukar stå, minns inte vad det var, men säkert typ "stor pretentiös byggnad" till BEINGSAFEISSCARY" och det är fucking brilliant.

Och här är vi just nu. I en bra tröja (females unite) som visar mina bröst precis lagom mycket. Tack för mig.
Skrattar fortfarande åt en grej. För cirka två år sen gjorde jag en målning med mig själv + mina bröst. Under redovisningen sa någon "är inte brösten lite snea?" Och jag ba ":--)"

Likes

Comments

Hittade den här bilden i telefonen. Och hittade ärret på överläppen som jag glömt att jag hade. Från komplex och redigerade bilder till att glömma bort att det finns. Det är bra.

Föddes med läppspalt och var nog Karlstads sötaste bebis där 1993 med en liten kaninläpp som var delad mitt itu.


Dock så var det svårt att vara barn och tonåring. Med läppspalten kom även en sne näsa (går att se på typ alla bilder som finns) och en halv överläpp. Den började på höger sidan, fortsatte mot mitten, och där tog den slut.


Andra barn sa att jag var ful, någon kallade mig scarface, vuxna tyckte synd om mig - att "det är synd för hon hade ju kunnat vara så fin annars". En kille i min klass hade ett spräckt ögonbryn, ett ärr rakt igenom. Men jag var cool. Jag var ful.

När jag var sexton fick jag en hel överläpp i Örebro. Min mammas kompis sa att "det var skönt att jag äntligen kunde se ut som folk".


Det gör mig ledsen och arg att folk värderade (och väderar, i presens) ett barn baserat på dess utseende. Att det var synd om mig. Att jag inte var "hel". Jag hade aldrig hatat det om inte folk berättade för mig att jag borde. När de la över sina egna värderingar på Miranda, 6 år. Som bara ville se på Lejonkungen (som hon tyckte om så mycket som hon ville att Simba skulle få godis och tryckte in det i kassetten) men skulle plötsligt börja känna sig utanför och fel.


Slutet gott, allting gott. Jag bryr mig inte vad andra tycker. Jag gillar min läpp, den är gullig. Och min snea näsa har ~*karaktär*~. När dryga killar på krogen frågar säger jag att jag spräckte min läpp i slagsmål, då brukar man få va ifred.

Men, tänk på det här. När ni kanske menar väl i era kommentarer kring barns utseende, är det bättre om ni bara är tysta. Barn är barn, och det finns annat att bekräfta hos barn, t.ex. kreativitet, fantasi, att vara snäll, att vara modig. Mycket bättre saker att påpeka, än att någon hade varit fin UTAN något som är en del av dem. Fan. Påpeka inte barns utseende alls. De behöver inte lära sig om skönhetsideal än. Ingen kommer undan i slutändan ändå och vi kan ge barnen lite frihet så länge det går.

Förresten! Kul grej efter operationen var att min känsel aldrig riktigt kom tillbaka. Tänk på det ni med vanliga överläppar, att när ni hånglar känns det aldrig för er som det gör för mig.

Mina hångel är bättre.

Mvh,

Cleftcutie since -93

Likes

Comments

Första bilden är en sån där svår, cool pose som bara coola kids med snabba glasögon, popfrilla och tracksuits kan pull off. Men can't blame a girl for trying.

Är tacksam för all fin respons på mitt föregående inlägg, det känns fint att vi, trots i ett vidrigt ämne, kan enas och prata, stötta och göra något åt det.

Till snubbar som inte vill lyssna och inte vill se problemet och att ni är en del av det. Patriarkatet faller under er livstid.

Ps. Gjorde just en random googling, för egentligen ingen anledning alls. Men det var visst relevant. Enjoy. Ds.

Det var bara en googling. Jag kan inte hjälpa att det kom upp. Tack för mig och tack för Google.

Likes

Comments

KRÖNIKA

Jag är så trött. En av mina vänner blev sexuellt ofredad på en efterfest. En man bestämde sig för att börja klä av henne när hon och hennes kompis somnat. En annan av mina vänner blev trakasserad av en man som "ville ligga med en mullig tjej" så han kunde kryssa av det på sin bucketlist. En av mina vänner blev våldtagen av sitt ex. Min väns ex anklagade henne för sitt självmordsförsök efter att hon polisanmält när han bröt sig in i hennes lägenhet. Mitt ex hotade med att han visste var jag bodde, för rättvisa skulle skipas. Mitt ex hotade med att döda mig när jag gjorde slut.


Jag är trött på det kollektiva ansvar en som kvinna har över män. Vi ska besitta de "kvinnliga" egenskaperna, ha förståelse, vara mjuk, förlåtande och även skuldbelägga oss själva för det som hänt. Det kanske var något vi gjorde som frammanande den här sidan hos denne man? Vad hade jag på dig? Var jag berusad? Var jag flirtig? "Det är klart ditt ex blir ledsen som du gör slut! - han menade inget illa!"

Går jag hem med en man för att sen inte känna för att ha en vidare kontakt är jag en tease eller slampa. Skulle jag däremot höra av mig utan att få ett svar efteråt är det jag som är klängig och needy, och förmodligen lite psycho. Jag ska finnas där när jag behövs och jag ska försvinna när jag är oönskad, jag ska förstå och vara passiv.

Det är ett konstant jävla spel där männen alltid vinner, vad vi än gör är det fel. Vi är rabiata feminazis som inte förstår dessa mjuka, sårbara män. "Men han har ju bett om ursäkt, det är mänskligt att fela". Nej. Det verkar vara ett mönster som sitter kvar, det är inte ett misstag, det hör till vanligheterna.


Vi förväntas vara passiva och försiktiga. Min mormor ringer mig och säger att jag inte får gå hem när det är mörkt. Jag säger att det är svårt på vintern för då tar jag mig inte till skolan. Hon säger att jag måste ha sällskap av en man, klockan fyra på eftermiddagen när solen gått ner. För jag förväntas vara rädd, jag måste vara försiktig för män lurar i mörkret och vill skada mig. De förstår inte bättre, och ansvaret ligger på mig.

Jag vägrade vara rädd och gick hem från Järntorget till Hisingen, men jag hade en stor sten i fickan. "För jag är ju inte dum". Ansvaret över min säkerhet ligger på mig, inte på män att inte skada mig.


"Men det handlar om kultur, svenska män gör inte så". Det ENDA gemensamt i mäns våld mot kvinnor är att det är män som gör det. Våld inom relationer, våld på gatorna, våldtäktsskämt, killkompisar som sätter en i "the girlfriend zone", att det är norm att ligga med killar som är snälla mot en, att droga tjejer på krogen, att mitt ex slog mig i ansiktet efter att jag erkänt att jag haft sex med honom mot min vilja när han pressat mig.

Och allt det här förväntas vi ha förståelse för.


Jag är trött på "rekokillar" som proklamerar att de minsann aldrig skrikit hora (och förväntar sig ett diplom), samtidigt som när Anders Borg skriker det och visar kuken har "det hänt alla någon gång". "Inte alla män, men vi har alla varit där!"


Och sen har vi Joakim Lamotte, som påstår att han drar det feministiska lasset själv, att han har gjort mer för feminismen en Fi! någonsin gjort. Att sexuella trakasserier inte skulle hända om män gick på hans föreläsningar. Han vill tjäna pengar och få en klapp på axeln. Och vi ska ha förståelse, och heja på honom för det. "Vilken rekokille! Han bryr sig om oss!" Som om det vi behövde var en white knight. Det vi behöver är att män slutar skada oss. Inte Joakim Lamotte.


Jag vill inte ha ansvar över mäns handlingar. Jag vill inte uppfostra dem, jag vill inte ha förståelse över deras handlingar, jag vill inte förlåta dem. Jag vill att de slutar skada oss.


Sluta skada oss.

Likes

Comments

VERKLIGHETEN

Jag har ett erkännande. Jag vet inte vad man gör när man är ensam. WOW vilket erkännande, sorry, jag ville bara ha er uppmärksamhet för det är min namnsdag idag och endast min mamma har erkänt den. Nej, men jag vet verkligen inte vad man gör när man är ensam, så i brist på annat har jag börjat plugga på om populärkulturens litteratur ur ett feministiskt perspektiv och det är så otroligt givande så jag har ringt min mamma två gånger.

Innan denna ensamhet jag tidigare nämnde infann sig så lekte jag modebloggare och tog dessa estetiskt tilltalande bilder. Till vänster, en kaffekopp, en snus och en bok jag läste ut för flera månader sen. Vald endast pga vackert omslag. Till höger, en ful teckning jag hittade och skrattade högt åt ur min skissbok från 2015. Haha, blev så kritiserad av dessa bilder? Ba "om du lägger ner så mycket tid på något sånt så är det INTE ETT SKÄMT". Wow, tänkte jag och valde att vänta med att berätta vad mina tjugotre år på jorden varit till för.

Så, vad gör man när man är ensam? Jag vet inte. Pluggar på diverse grejer tror jag stenhårt på.

Avslutar med detta actual footage från när jag kommit hem från ett nattklubb och insett att jag redan ätit upp pizzan som låg i kylen. Vem är jag.

Likes

Comments

VERKLIGHETEN

Jag är tillbaka i Göteborg, och inte nog med det, den här gången bor jag själv!!! Detta är livet. Tänker aldrig bo med någon igen. Jo, förmodligen. Men inte frivilligt.

Självklart kommer jag visa lite hur jag bor när jag kommit i ordning lite och det slutat regna. För den här lägenheten är magisk, men det syns bara när det är soligt.

(bild orelaterad till text, men det är Morris, då spelar det ingen roll)

Spenderar det mesta av mina dagar nu för tiden på bussen till jobbet, för det tar så pass lång tid att ta sig dit att jag har folkbokfört mig på bussen. Nås via brev till "Miranda på 40-bussen, Göteborg". Om ni nu ska vara trotsiga indies och vägra kontakt via typ normala grejer, tex messenger eller kik.

Vi avslutar med den här bilden som jag knäppte efter att jag (inte helt nykter) precis lyckats dodgea en av mina kompisar på bussen morgonen efter en lång efterfest.

Åååååh. Jag är back to life. Har varit i en slags dvala hela sommaren, och det har inte varit bra för mig. Nu är jag tillbaka till Göteborg och har en miljon saker att göra. T.ex. jobba 50% och plugga 200%. This. This is the way. This is the way I wanna live.

Tack för mig.
<3


Likes

Comments

VERKLIGHETEN
S

Stickad tröja och kattöron en morgon i mina föräldrars kök.

Sen så ställer jag och Johanna ut i Värmland. Tog lite bilder men det här var den enda som blev bra? Kanske hade druckit för mycket kaffe och var darrig och jobbig.

Sen har jag haft så många fina sommarnätter med soluppgångar, barfotafötter och religiösa uppvaknade. Samt en möjlighet att jag i detta tillfälle hittade jesus. Hade en mycket religiös aura. Och väldigt lång armar och ben.

Jag tänker så ofta på vilka ni är, vem du är som läser det här.
Ni har blivit fler den senaste tiden, vilket jag tycker är väldigt fint.
Jag undrar vilka ni är, och hur ni hamnade här. Om ni snubblade över en länk någonstans och ströläser i brist på annat. Om vi känner varandra, om vi kanske till och med har varit lovers, eller vänner någon gång.
Vilka ni än är, var ni än är, så hoppas jag att ni har det kul och får allt ni hoppas på.

Och jag hoppas ni mår bra.


Likes

Comments

VERKLIGHETEN

Hallå mis caballos pequeños.
Det har varit lite tyst igen, I am so sorry. Men jag har inte... mått så bra? Tror jag? Har känt mig lite vinterdeppig, fast mitt i juli. Men det är okej! Det får vara så ibland.

Men mitt i detta vakuum tog jag två väldigt bra selfies. Hurra för mig. Är orimligt trött på turkost hår, men alltså, den GÅR inte ur. Har blekt två gånger (dumt, jag VET), men ska prova en c-vitaminkur. Pray för mitt hår. Än så länge mår det dock bra, bra hårgener.

Aja, under den här tiden har jag förutom att ha tagit selfies hängt på gratisfestival. Vet ni. 1/10 får Putte i parken av mig. Vi ses inte nästa år, OM inte någon jag är kär i blir bokad. Men alltså, Putte i parken i år var som en vargtröjemarknad på vischan. + ölen var JÄTTEDYR.

För det mesta har det sett ut såhär. En person + en katt jag tycker om.

Och den här bilden togs på mig. Jag ser ut som någon som gillar macarones väldigt mycket. MEN, denna bild gav mig en lägenhet!!! Flyttar in om mindre än tre veckor. Får bo SJÄLV. Ha MINA saker. Inte förhålla mig till NÅGON.

Tack för mig.
<3 <3 <3



Likes

Comments

FOTO, VERKLIGHETEN

Sitter as we speak på ett gammal tåg påväg hem till Värmland. Det är magiskt, jag sitter ensam i en kupé (som i Harry Potter) och har öppet fönster. Det blåser satan i den här lilla kupén. Som att åka båt minus rädslan för att man glömt bort hur man sommar eller att man kommer bli uppäten av en muterad gädda. Lyssnar på Limdahls "Neverending story" och försöker få ordning på mitt liv, låtsas att jag är Bastian på Falcors rygg. Att vara vuxen verkar bestå av struggles med viktiga saker och att sen ta en paus och försöka få ordning. Kris och rehab.

Jag har gått in i semestermode. Batterispar. Målar, dricker pepsi och spelar Sims. Åker ut till sjön och sitter i tystnad. Går runt, tar kort. Klappar katter. Sover.

Att komma tillbaka till sin hemort är så märkligt. Som att åka hem till sitt ex efter ett ugly breakup för att hämta en tröja. "Hej, ja, tack uhmmm hoppas allt är bra jag ska nog gå nu, hejdå". Så känns det att vara hemma. Självklart fint, att träffa alla man tycker om, att vara med sin familj, men allt annat har förändrats. Det är inte samma plats. Som att exet blivit en annan person, fast man en gång visste att man kände hen ut och in.

Det kanske egentligen är jag som är någon annan nu.

Likes

Comments