Det känns som att jag behöver ge någon slags bakgrund till allt det här, främst för min egen skull. Samtidigt kanske det finns någon där ute som hittar hit och känner igen sig. Jag önskar att jag kunde hitta en plats där någon skrev helt öppet och ärligt om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Självklart förstår jag att det finns massor men ändå lyckas jag inte hitta dem och när jag väl hittar något inom denna kategori är det ändå ganska förskönat. Men om du nu är denna någon som har hittat hit och vill prata om dina egna upplevelser, bolla idéer, fråga frågor eller vad som helst egentligen, skriv gärna! För jag VET hur ensamt det känns och det är just därför jag skriver denna blogg, för att jag känner mig så fruktansvärt ensam. Även om mina nära och kära finns här och stöttar mig kommer de aldrig förstå.

Här är i alla fall en slags sammanfattning om min historia. Jag har ända sedan jag var liten varit en väldigt orolig själ som har känt sina känslor så starkt att jag inte vet vad jag ska göra av dem. Jag har tagit på mig mycket ansvar som jag inte behöver, satt stor press på mina prestationer och alltid velat vara alla till lags. Min sympati och empati för andra har alltid vägt tyngs vilket har lett till att jag alltid tar andras intressen före mina egna. Hellre att jag själv går miste om något om jag kan gynna någon annan. Ganska sent i mitt liv insåg jag att jag är en HSP (googla om ni inte är bekant med det) vilket har hjälpt mig att förstå många beteenden som jag har.

Alla dessa egenskaper som på pappret låter bra är aldrig bra i för stora mängder för det var detta som ledde till att jag veckan innan jul 2016 så berömt "gick in i väggen". Jag vet att detta är så klyschigt men det är sant, en dag gav min kropp upp helt enkelt. Jag kände redan kvällen innan att något inte stod rätt till men ändå skulle jag tvinga mig till jobbet morgonen efter för sån är ju jag. En sån som inte ger upp. Men min kropp talade det jag hade känt under så lång tid och här tog det stopp.

Detta följdes av en månads sjukskrivning som efter det resulterade i att jag sa upp mig från mitt jobb för att jag föll mellan stolarna. Jag fortsatte med mina studier för att jag, ännu en gång, var en sån som inte ger upp. Det är jag dock glad för idag för mina studier må vara jobbiga men de ger mig så mycket bra också. Detta var dock startskottet för ett år fyllt av ångest, depression, utbrändhet, självmordstankar, existentiell ångest, livskris och antidepressiva mediciner.

Jag skriver här främst för att jag behöver få det ur mitt system, jag vet att jag mår bra av att skriva och sätta ord på mina känslor. Samtidigt vill jag ge en verklighetsbild av hur det kan vara att leva med psykisk ohälsa, hur rått och ärligt det än blir. För det här är tyvärr en verklighet för många människor ändå talas det så lite om det. Jag vill inte känna mig ensam och jag vill inte att någon annan ska känna det heller.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

​Jag har ätit antidepressiva mediciner i lite mer än en månad nu och jag slungas mellan känslan av att allt är precis som vanligt samtidigt som inget är som förut. Precis innan jag började med mina mediciner hade jag den mörkaste svacka jag har upplevt i mitt liv. Under några månaders tid hade jag självmordstankar och skadade mig själv flera gånger i veckan, mot slutet varje dag. Minsta lilla händelse som skapade någon slags känsla inom mig, positiv eller negativ fick mina tankar att rusa iväg till ett evigt mörker. Jag försökte förklara mitt mående men ingen förstod hur allvarligt det var, eller så ville de inte förstå. För det är nog svårt att få grepp om en situation där en människa vill försvinna från denna jord. Knappt jag kunde förstå. En ständig rädsla för vilka krafter mörkret inom mig hade, hur långt kunde det styra mig? Hur mycket kunde jag skada mig själv tills något vettigt inom mig satte stopp?

Idag känns det surrealistiskt att skriva om detta då jag vet att det var min verklighet för en månad sedan. Just nu känns det så overkligt och långt borta. Första veckan med antidepp sägs vara jobbig och det håller jag med om. Jag kunde inte förmå mig att göra annat än stirra i taket, de destruktiva känslorna fanns kvar men det kändes som att jag låg fastbunden. Den känslan lugnade mig för om jag är (om än mentalt) fastbunden kan jag inte skada mig själv. Någonstans fann jag gnistan som fick mig att rida ut stormen.

Även om vattnet är lugnare idag känner jag att stormen fortfarande finns någonstans inom mig och hur mycket jag än vill lämna den bakom mig så tror jag att jag måste lära mig att leva med den. Antidepp var aldrig riktigt ett alternativ jag ville välja och det är inte något jag kan leva med resten av livet. Men hur kan jag lära mig att leva med stormen som finns inom mig? Eller finns det något sätt att lugna ner den? För något som har upprört mig under denna process är hur mycket fokus som ligger på medicinering och INGEN fokus alls på samtalsterapi eller liknande metoder. Jag tror starkt att samtalsterapi eller andra behandlingar fungerar bäst i det långa loppen. Men detta är ett helt kapitel för sig.

Något som jag har lärt mig under detta år för att avdramatisera mina känslor ibland är att allt är faktiskt bara kemiska reaktioner. Alla bra och dåliga känslor, alla val jag gör och all skit som har letat sig in i mitt liv. Allt är bara kemiskt, uppbyggt på atomer som finns i det kretslopp vi har här på jorden. Denna tanke får mig för visso att känna mig väldigt liten men samtidigt blir även mina problem väldigt små.

Likes

Comments

Detta ord och denna känsla har jag blivit allt mer bekant med under detta år som har gått. När orden deprimerad, ångestfylld och panikslagen har fyllt upp majoriteten av mina dagar detta år är det uppfriskande med ett nytt ord som beskriver hur jag mår. Detta ord tycker jag beskriver den tomhet som ofta finns inom mig. När jag ibland vaknar på morgonen och det enda jag vill göra är att somna om för det finns ingen anledning att vara vaken. Syftet med livet försvann för längesedan och mörkret har redan slukat min kropp för dagen. Då kan jag lika gärna stirra i taket tills det är dags att sova igen.

Moloken är den känslan jag känner när jag är omringad av människor jag älskar och som älskar mig tillbaka men ändå känner jag mig ensammast i världen. Jag stirrar blankt ut i intet och försöker övertala mig själv att uppskatta de stunder i livet som jag får spendera med dem. Ändå blir jag låst i en hypnos som suger åt sig all kraft som finns i min kropp och jag försvinner från jordens yta. Tomheten fyller mig tills jag brister. När jag inte svarar på tilltal eller engagerar mig i konversationer så ger de upp, de låter mig vara ifred för de tror att det är det jag vill. Det vill jag inte. Jag är moloken och tom, det är då jag behöver er som mest.

Likes

Comments