View tracker

Sommar-bad-hästar-kompisar -min morfar och födelsedagar!

Dessa saker var de viktigaste för att sommaren skulle vara fantastisk!

Listan kan göras längre med en del något mindre fantastiska saker, bland annat -ramla av i brännässlor-nästan kliva på huggormar- kliva i jordgetingbon-plocka svamp och äta den utan att någon vuxen har sett vad det är för svamp- klättra i berg - simma så långt ut från stranden man kan- övernatta bland fladdermöss i en sedan många år övergiven ladugård-ge sig ut och ro i hög sjö och inte kunna ro hem igen..... En del av detta var nog i och för sig värre för föräldrarna än för oss!

Det var ju ett antal år då man var mindre och höll sig hyfsat i skinnet under sommaren, då var de största händelserna tex när min föräldrar varit i stan och vi kom ut till landet, de bar upp kassar med mat och när de kommer ner till bryggan igen är jag borta. Men de hittar mig snart sprattlandes i vattnet och flytande tack vare att de var noga med att vi alltid hade flytväst på oss. Jag var några år äldre när jag klev i ett jordgetingbo och hade en svärm jordgetingar runt mig- fick ett enda stick på ett finger när jag stod still och skrek! Pappa var något orolig innan han insåg att det var det enda sticket jag fått! Att komma snabbt till sjukhus i skärgården är lite svårt, vid akut fall är det ambulanshelikopter som gäller, men det tar ändå en stund.

Mamma tyckte (läs- jag var för liten att vara ensam kvar hemma så jag hade inget val) att jag skulle följa med ut och plocka svamp, var inte speciellt road men jag kommer ihåg någon gång då jag blev mutad med en Käck- lakritsgodis, väl ute i skogen tappar jag den och den blir full med löv! Katastrof! Tror jag åt upp den ändå. Men några år senare var jag och en kompis ute och plockade svamp på egen hand- alla vuxna var i stan och jobbade...mamma ringde och jag berättar glatt att vi ätit stekta champinjoner (champinjoner och vit flugsvamp ser ungefär likadan ut , men champinjonen är brun undertill) mamma frågar om de verkligen var bruna under, kommer inte ihåg riktigt vad jag svarade men troligen att -Det vet jag inte! Men det var champinjoner.... Mamma var lite lätt orolig kan man säga men vi mådde alldeles utmärkt så det var nog inte vit flugsvamp!


Min morfar Eric!

En av de personer som betytt oerhört mycket för mig. Morfar fanns alltid på plats när man behövde honom. Han ville inte bo i stora huset med oss andra utan bodde i en gammal kajuta ute på udden på Ägnö. Idag hade jag också valt hans kajuta! Morfar snidade träbåtsminiatyrer, ritade olika teckningar i blyerts och jag beundrade hans skicklighet. Han var mycket noga med att raka sig varje dag men däremot var han inte så noga med klädseln , han gick i så skitiga och trasiga kläder så de knappt hängde ihop, men åh vad han trivdes att vara lantis och fiskare! Många morgnar väckte han mig före fem och så åkte vi ut i hans något ranka båt Svarten och tog upp nät. Även på kvällarna fick man var med och lägga ut ibland. Det är magiskt att glida ut en tidig sommarmorgon på ett spegelblankt hav och bara vara i tystnaden. Ibland var det spännande, det fastnade allt möjligt i näten och många fiskar har vassa tänder! Vissa dagar fiskade vi ål, det var spännande! Morfar tyckte nog att det var roligt att ha alla barn och även vuxna runt ikring sig. Han förordade marabou mjölkchoklad som medicin när man slagit sig, han hade alltid några bitar i sitt förråd. Punsch och kaffe på verandan dracks många sena sommarkvällar, morfar lärde mig tidigt att doppa lillfingret i punschglaset, sött och gott! Punsch är för övrigt den enda likör jag dricker...Beror nog på morfar! När mormor åkte till Capri på sommaren och lämnade hunden Spirit till morfar , då fick jag ha hunden vilket jag älskade. Spirit var dock inte så älskad av alla......provsmakade lite på folk emellanåt.


På Ägnö var det inte så många hus, bortanför oss vad det Danfelts som vi typ aldrig träffade. Sen var det vi och som granne hade vi Rickard Olsson och familj. I Nästa hus några kilometer bort bodde Nisse Frestadius med familj, i det tredje huset huserade familjen Upmark. Vi är alla släkt förutom Danfelts som vi inte umgicks med, och i vårt gäng- fast utan att vara släkt- ingick även fam Lindroth/Kurlandsky.  Både jag och Emelie fyller år i juli, 18 och 20, vi hade väldigt fasta rutiner kring våra födelsedagar! Varje morgon började med att familj och oftast fam L/K också, kom in på morgonen i sovrummet med tårta och paket! Tårtan var en speciell banantårta med oboy och vispgrädde, den är fortfarande obligatorisk morgontårta på våra födelsedagar!  Sen var det frukost för alla och tårtan tog slut på nolltid. På eftermiddagen var det saftkalas med kakor och mera tårta, då anlände alla övriga släktingar och vänner.  Det måste ha varit mycket att ordna för föräldrarna för vi vi ganska många varje  gång!

Mer minnen dyker snart upp på bloggen!




Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Stockholm, Stockholm stad i världen- Stockholm, Stockholm barnens värld!

Som barn i Stockholm lärde man sig tidigt att på egen hand åka buss och tunnelbana. Mina minnen av SL (Stockholms Lokaltrafik) härrör sig till stor del under den mörka delen av året, somrarna tillbringades ju på Ägnö. Det är ju just den mörka delen av året som närmar sig nu.

Jag kan fortfarande se bilden framför mig -bussens blöta smutsiga golv, kall och fuktig galonklädsel, de små elementen nedtill som ångade av värme för det mesta, innebar dock inte att det var varmt i bussen utan bara att det var väldigt hög värme inom ungefär 10 cm från elementet. Jag kan även känna lukten av blött ylle och avgaser som man omgavs av inne på buss och tunnelbana. Man tog sig överallt med buss och tunnelbana. På vintern gick jag i skridskoskola i Kungsträdgården, åkte buss både dit och hem, det var mörkt och kallt , inga uppvärmda stugor att värma sig i då inte. Man hade ju heller inte gore-tex kläder och skor, utan mer manchester, ylle och läderstövlar. Kommer precis ihåg hur det kändes, blöta vantar, kalla fuktiga fötter och för det mesta rätt genomfrusen, fast det var rätt kul att åka skridskor:)

I tunnelbanan var klimatet betydligt bättre, varmt och torrt! Dock innebar det ju att alla fyllgubbar och andra utsatta utan bostad etc gärna tillbringade sin tid i Tunnelbanan...Men man vande sig, det var inte så stor grej och man fick oftast vara ifred för dem. Som barn så var et ju fruktansvärt tråkigt att vänta, både på perronegn och när man skulle åka många stationer. På perrongen kunde man gå runt och ha som sport att hinna så många vagnar bredvid tåget som möjligt inna det stannade. För att liva upp resandet lite så bytte vi vagnar vid varje station- de var mycket folk redan på 70 talet - så ibland kom man inte med ... då fick man vackert vänta på nästa tåg och kompisen fick vänta på slutstationen. Vi hade ju liksom inga mobiler och kunde messa att- blir sen, hann inte in i nästa vagn... Nedan bild på tunnelbanan som den såg ut då! Som hästtjej så åkte man ständigt buss och tunnelbana iklädd full stallutrustning, var kanske inte lika mycket allergier då men det var aldrig någon som tyckte det var konstigt!


Och nu till vinterns höjdpunkt! JULEN!!!

Jag har alltid tyckt julen varit jättehärlig, tror att det till del beror på att det verkligen var julen som lyfte vintern i stan!

Dessutom har jag föräldrar som verkligen ordnade och gjorde julen till en härlig upplevelse för oss barn! Det var spännande när man blev så stor att man på egen hand med kompisar fick ta sig runt i stan och handla julklappar, då kände man sig verkligen stor! Och inte minst åka till ridsportaffären och se ut vad ens ponny skulle få i julklapp. Dessutom försöka välja bland alla underbara hästprylar vad man själv önskade sig! När alla stjärnor och ljusstakar tändes till första advent var det dags att åka till NK och kolla julskyltningen! Lite blandade bilder kommer här !

Utsidan av NK, och ett skyltfönster, dock från senare tid än 70 talet...

Och så den gigantiska julgranen inne på NK!


Rätt klädd!

Kläderna skulle köpas på Gul&Blå, det var hippast i stan, och så skulle man ha Gerry dunjacka och Jordache jeans, Lee dög också...Redan då var det Ballykängor och Technica moonboots som gällde... Kommer ihåg att jag fick ett par svarta allvädersstövlar i plast när jag var 10 år, jag vägrade att ta på mig dem, ville ha ett par bruna mockastövlar med fårskinnskant- jag fick dessa till slut, gick i dem jämt!

H&M hette då Hennes och Mauritz, jag kallar det fortfarande det ibland och min 12 åriga dotter frågar mig vad det är för affär jag menar... När man skulle köpa riktigt fina saker handlade man på NK, när man skulle köpa något enklare saker gick man till varuhuset PUB Idag finns ju aningen mer att välja på!

Stockholm är för mig idag en stad där jag känner mig ganska hemma, det är kul att åka dit ibland men vill absolut inte bo i stan igen, gillar lugnet på landet! Sitter just nu och tittar ut på mina betande hästar, solen skiner och det är knäpptyst! 

Vi ses!


Likes

Comments

View tracker

Efter skoltiden så började vuxenlivet, avslutar därför min svit om En hästtjejs uppväxt här. Tackar alla som läst och hoppas jag kunnat återuppväcka era egna minnen och att ni fått lite underhållande läsning! Kommer att fortsätta med bloggen- kan bli fler minnesbilder men kanske inte i kronologisk ordning- utan glimtar som påverkat mig och satt starka spår i mitt liv!


Några saker som har ploppat upp i efterhand kommer dock här! Tackar Naffe för påminnelser!

Strömsholm

Min första sejour på Strömsholm var ju redan 1983 när Naffe gick RIK 3. Jag fick bo där en vecka och vara hästskötare, tidiga morgnar och långa dagar, mycket rykt och puts, men det var det värt för att uppleva stoltheten när man fick beröm för man hade gjort inbakad fläta på Naffes dressyrhäst när ho skulle rida för Hans Wikne. Spännande att få titta på de duktiga ryttarna som red för de bästa tränarna på den tiden. Bodde i Naffes rum i Åsvillan, hade med mig Smulan som vi nog smugglade in och ut , tror inte man fick ha hund boendes där.

Jag - Naffe och bilar.....

Under alla år vi åkte på tävlingar så hände det att vi råkade köra fel...typ varje gång! Vi åkte oftast med lite extra tids marginal, har stannat över halva Sverige och frågat folk om vägen!!

När vi åkte hem från Prik 1 i Vetlanda sommaren 1985 så fick vi punktering utanför Tranås, då hade vi enaxlat släp så vi kom inte en meter till. Naffe vinkade snabbt in några snälla killar som bytte däck åt oss- tror de fick en hundralapp och lite leenden:)

Vi åkte in till stan ibland för att handla, då var det NK som gällde och redan då var det trångt och rörigt i trafiken inne i stan. det slutade för det mesta med att vi gjorde en u- sväng på Hamngatan vilket var totalförbjudet. Dessutom var det ju hopplöst att läsa skyltar för parkering. Var det ledigt ställde vi oss där, så nästan varje shoppingtur renderade i p- böter! När vi en gång skulle stå inne i Parkadens p-hus, då blev vi hotade av en galen karl som ville vi skulle backa i p-huset med 10 bilar i kö bakom oss för han hade missat en ledig p-plats! Han stod utanför vår bil och skrek och viftade med nävarna- helt crazy!

Smulan

Vår svarta labrador, världens mest underbara hund enligt mig! Hon var min bästa vän! Sov i min säng och i soffan i vardagsrummet när hon var ensam hemma. Lojal och fanns alltid där när man som mest behövde tröst eller uppmuntran. Hon var dock lite vaktig, speciellt vaktade hon sin mat... Naffe knaprade hon lite på när hon hade mat och Naffe skulle klappa henne,och när Natta var väldigt liten så nöp hon till henne, problemet löstes då genom att Natta fick börja mata henne, då vände det och hon vaktade därefter barnet istället:) Dock var det bara jag och pappa som kunde röra henne om hon hade mat eller ben. Men vilken trygghet att ha en hund som vaktade en när man gick hem från stallet i mörkret, eller var ensam hemma en mörk kväll!

Wärsta Gård

På Wärsta lärde jag mig mycket men bland annat två saker som jag aldrig glömmer-

Nr 1-När man skakar en ketchupflaska ska man kolla att korken är på...dekorerade hela köket med ketchup, och då menar jag hela köket, tak väggar golv - allt! Tror vi hittade ketchupspår när vi flyttade ett år senare!


Nr 2-Att taggtråd är bland det jävligaste mänskan har uppfunnit! Vi arrenderade beten som tidigare använts till kor. Vi skulle "bara" ta ner lite taggtråd så vi kunde sätta elstängsel till beteshästarna. Måååånga långa timmar med helt upprivna armar och ben, taggtråd i fyr, fem och sexdubbla rader togs bort. Vi slet i många veckor med detta, vi var helt slut, skrattade så vi tjöt och svor om vartannat. Fullständigt vidrigt! Hade tidigare i livet varit förskonad från kontakt med taggtråd. Men har senare gjort om det senast på gården vi bor på nu sedan fem år tillbaka!


Tack för denna gång- snart kommer påfyllning på bloggen!

Likes

Comments

När man gick på Strömsholm skulle man ju sommarjobba med hästar!

Jag sökte jobb i Skåne, hos fam Colldin, de hade ett ställe där de drev ridläger på somrarna och hade lite galoppörer i träning! Lät ju lattjo tyckte jag!

Direkt efter terminsavslutningen satte jag mig på tåget till Malmö- blev hämtad på stationen och sen en timmes resa ut på skånska landsbygden!

Det var ju minst sagt en omställning, trots att jag varit runt en del både i Sverige och utomlands var det rätt annorlunda- framförallt var språket lite annat än jag var van vid! Jag kom från Stockholm, de flesta barnen på ridlägren kom från olika delar av skåne.... Skånska är en sak, sen är det liksom olika dialekter i skånskan också, de tre första veckorna fick jag lära mig många nya ord! de skrattade ofta åt mig när jag såg ut som ett frågetecken - tex vid uttrycket "rullebåöör" tänk att det sägs på bred skånska med rullande r! betyder ju skottkärra- solklart -eller inte!

Familjen Colldin tog emot mig med öppna armar, Marianne tog hand om oss och styrde upp ordningen och fixade den mesta maten! Jag fick en egen liten bod att bo i , tror det var nån polack som bodde i den först, så jag fick bo i huset ett tag tills han byggt färdigt ett stall. Att driva ridläger på somrarna är minst sagt intensivt. Jag (och hela familjen) jobbade sju dagar i veckan.Jag var ledig lördagkvällar från ca 18.00 till söndag kl 11.00.  det var också en tjej till som jobbade där vissa av veckorna- kommer inte ihåg vad hon hette tyvärr. Varje söndag efter lunch anlände 17 nya lägerbarn! Jag hade nattpassningen men det var inte så många gånger jag blev väckt, de var ganska slut efter heldagar med hästarna. Dessa 17 barn skulle ha mat minst fyra gånger om dagen! Det var här jag lärde mig att hungriga barn är inte roliga att ha att göra med- så fri tillgång till smörgåsar och frukt utöver maten var standard! Mina kökstalanger var inte speciellt väl utvecklade i det här stadiet, men ibland fick jag matansvaret och det gick det med! Fast pannkakor till 17 ungar är ju inte superkul en gång i veckan! Desto roligare var det att ha ridlektioner med dem! Man fick ju oftast se en rejäl utveckling på barnen som i en vecka red två gånger om dagen!

Många barn hann passera på de här veckorna, jag kommer ju tyvärr inte ihåg er- men en del kommer antagligen ihåg mig:) Kommentera gärna med era minnen från ridläger på Stall Ess!

Ofta fick jag rida någon galoppör på morgonen när de åt frukost och de gjorde iordning sina hästar. Jag kommer faktiskt ihåg namnen på några av dem- King Kong Bundy, en liten svart valack som man inte fick ta i munnen, Roman Tail, en större mörkbrun valack som inte sprang så bra, han skulle säljas som ridhäst, en fux efter Jimmy Reppin som var lite halvtokig, hade en ovana att försöka skubba av sig ryttaren emot staketet på galoppbanan, och så deras hingst, Hjovial- ganska gammal men på alerten!  Kul med hästar med lite fart i!

Äldsta dottern Elisabeth tävlade hoppning på stor häst och var behjälplig vid uteritter och att ta hand om lägerbarnen. Den yngre dottern Rebecca var ganska liten och tävlade ponnygalopp, hon är fortfarande duktig jockey! Det kom och gick lite folk på gården, vänner och elever, trevligt och mysig familjär stämning. Ibland fick jag åka med på träning på Jägersro, även några gånger när deras hästar gick löp. Vi var på några hopptävlingar och lite annat under sommaren.Vet inte hur vi hann med allt, stallet skulle skötas åt alla hästar som stod inne och ca 20 hästar till och från betet varje morgon och kväll, och 17 barn att ta hand om dygnet runt- men vi var ju några som hjälptes åt!



Här följer lite bilder från Stall Ess!


Uppställda inför uteritt!

Elisabeth och Termik!

Fina Jullan! Skulle verkligen vilja ha en kopia av henne! Fantastiskt mysig hund!

Roman Tail xx, val e. Roman Way, trevlig och mysig häst!

Likes

Comments

Efter RIK 0 sommaren 1987 så började jag på Strömsholm.

Det var två händelserika år då man knöt många nya kontakter- man hann ju träffa många från hela landet som var där och gick olika kurser under åren.

Chef för Ridskolan Strömsholm var när vi började Janne Fristedt, härlig person som satte prägel på Strömsholm med sitt glada och positiva bemötande. Hans Wikne var fortfarande aktiv som lärare för Strömsholms ridlärare och andraårselever. Han red också sin häst varje dag.  Strongt vid hans ålder, han var född 1914! Ridlärare var under de här åren Ulf Wilken- hade dressyr och ridlära med oss, Sten Lindgren var hopplärare, de byttes till andra året då vi hade Agneta Aronsson i dressyr och Babben Fristedt i hoppning. Övriga som vi också hade visst samröre med var Bo Tibblin, Lars Bilock, Per Fresk och så vår härliga lärare i bland annat mental träning Jan Wigdell. Vi hade fler lärare under tiden, bland annat de stackars lärarna som skulle försöka få oss intresserade av naturkunskap och svenska de hade en inte helt tacksam uppgift. 

Vi var 16 tjejer som landade in på Strömsholm i augusti 1987, från alla delar av landet. Vi hade varierande erfarenheter av hästvärlden, men alla kämpade verkligen de här två åren- vi red, mockade, pluggade, festade och tog del i varandras liv på olika sätt ! Efter studenten så skingrades vi och de flesta släppte kontakten med varandra ganska snabbt. Det var ju inte så enkelt då som idag med FB och mobiler. Många har jag återigen fått kontakt med mest tack vare Facebook! Vi hade en lite återträff förra året då det var 25 år sedan vi slutade! Vi blev inte så många men  det var så härligt att träffas. Eftersom vi är utspridda över landet och utalndet för den delen också är det svårt att få ihop alla. men det skulle verkligen vara kul! det vi var ense om var att man ändrat sig lite sedan vi var unga.... man är inte lika tvärsäker och kaxig och vetalltbäst!! Man är mera tacksam och ödmjuk inför livet och dess prövningar och för de här åren vi faktiskt delade. 

Mycket ridning stalltjänst och lektioner i alla möjliga ämnen varvades med in och utsparkar, interna fester på Strömsholm och en del utekvällar.... Ibland fick vi som var yngst inte följa med på roligheter...i årskursen under mig började en viss kille vid namn Fredrik Karlsson- gifte sig och bytte många år senare namn till Fredrik Wahlert, vi blev vänner och han var lika påhittig som jag. Han var snäll och glad och ödmjuk, vi hjälptes åt med hästarna och red en hel del ihop på helgerna. Sen roade vi oss också...Några gånger när alla var på Stenköket och vi yngre inte fick vara med så flyttade vi runt allas ridstövlar som ju stod utanför deras rum. En annan kväll tog vi nästan allas stövlar och hängde upp i ett träd utanför ...en del förstod inte riktigt humorn i våra hyss så sen fick vi ligga lågt ett tag. Vi red ute och busade en del, vi red ikapp på galoppbanan vid Slottet, vi hoppade Grand National hinder när vi var ute och red på helgerna- hästarna tyckte det var dökul! På Grand National banan var även några till av min klasskamrater med....Vi var ju helt hopptokiga! Tror att en del lärare visste om vad vi gjorde men lät oss hållas. Det var nog det roligaste hästarna fick göra då de på den tiden stod i spiltor och inte hade någon utevistelse alls, de gick oftast två pass om dagen på bana eller i ridhus.

Jag red lite olika hästar , men min favorit blev Vampyr tror han var född runt 1975 och e Jovial! Älskade fantastiska häst!!! Alla tyckte dock inte att han var lika fantastisk när han bockade efter hinder ...Välutbildad och med på allt man hittade på! Han älskade att hopp Grand National hindren! Dock var han nervsnittad, det gjorde man förr vid vissa hältor, men det märktes inte så mycket på honom, lite stum i steget fram.

Andra året hade jag en egen häst i ett stall bredvid-Anchelight- e. Limelight- Portwein- pappa köpte en mycket fin häst billigt- et vackert sto på 160 cm-hon var fantastisk att rida om man bara satt kvar första kvarten. Först gällde det dock att kunna göra iordning henne. Hon var rätt så illa hanterad innan vi fick henne, hon anföll i boxen och när hon hade mat gick det absolut inte att gå in. Men med träning och förtroende så kunde jag hantera henne i boxen även med mat såsmåningom. Dock var det inte så många som kunde gå in till henne. Hon högg alla som passerade hennes box och inte höll tillräckligt avstånd. När hon var på Helgestabodarna fick hon ha galler framför sin boxdörr, jag tyckte synd om henne och att hon skulle ha öppet galler.... sen passerade en liten Nathalie....som tur var nådde Anchelight inte ner annars höll Natta på att bli ett huvud kortare, Naffe blev ganska arg , och sedan var gallret aldrig nedfällt igen! Men hoppa kunde hon- fast i början när jag åkte på tävling ville ingen mera vara på framhoppningen med mig- hon hade rodeo mest hela tiden. Men tuff var hon, hoppade på träning räcke på 170 cm med denna lilla häst! Såldes några år senare och jag tror hon fick en avkomma, vet inte om jag hade valt att avla på det psyket....

På loven kunde man vara kvar och jobba i stallet, då fick man också rida  de fina dressyrhästarna som andraårseleverna hade- jag fick ta hand om Boel Nilssons hästar, det var roligt att få rida bla Clique- man fick sitta på kandar och träna alla svårklassrörelser! ​Jobbet i stallet var dock ganska tufft tror vi var tre personer på 60 hästar och alla stod inne dygnet runt på halm. 

Fick också äran att sköta Hans Wiknes häst då hans vanliga hästskötare som han delade med Bo Tibblin var hemma vid jul. Både hästen och Wikne var ganska speciella, men var roligt när tom Wikne var nöjd:)

Pingsttävlingarna var en höjdpunkt på året- vi var engagerade i allt möjligt, bland annat i att måla hinder- det var jag som hittade på de prickiga bommarna på Strömsholm- de används fortfarande dock ommålade några ggr tror jag! Roliga dagar med alla stora ryttare på besök och ett avbrott från vardagen på Strömsholm.

Det var en intensiv period och mycket hann hända runt omkring- en vän och elev på Strömsholm  förolyckades när vi skulle börja andra året i en bilolycka vid Slottet, en annan vän och elev på Strömsholm dog året efter att jag slutat. Man blir väldigt berörd när vänner bara försvinner snabbt och oväntat i ens egen ålder- i 20 årsåldern är ju livet oändligt- man går inte bara och dör sådär.





Tillägnar det här inlägget en vän som inte finns med oss längre.

In memorian:

Fredrik Wahlert- den finaste, snällaste och  gladaste vän man kan tänka sig- 

 han lämnade oss på Strömsholm oktober 2010. 

Du fattas oss!


Nästa inlägg handlar om när jag jobbade på ridläger i Skåne! Välkommen snart igen!


Inne i vita ridhuset- här har man ridit många dressyrpass!


Gula ridhuset- hoppning för det mesta i detta ridhus!

Ett av ordspråken i Gula ridhuset!

Vita stallet rakt fram och vita ridhuset till vänster i bild! Isgata rakt fram och till höger och vänster- precis som det brukar vid vinter på Strömsholm!

​Markan!


Likes

Comments

Då blev det dags för flytt!

Naffe och pappa köpte då Helgestabodarnas Stuteri som det så fint hette.... Var inte lika flott som det lät! När vi väl skulle flytta in på vintern kom vi till ett iskallt hus utan fungerande el och med sönderfruset vattensystem....Mindre roligt och dessutom var Nathalie fortfarande rätt liten! Huset var inte i något vidare skick, men med en händig pappa så kunde vi flytta in och få igång lite värme och vatten. Stallet var mörkt, murrigt och otroligt skitigt! Vi var tvungna att göra hagar i yrsnö och minusgrader, jättekul när man gick ner sig genom is i ett dike och sjönk till låren i iskallt vatten, hände mer än en gång eftersom vi inte visste hur det såg ut under snön. Vi höll på och fixade och lagade saker konstant i början. På något sätt hann vi med allt. Finns tyvärr inte så mycket bilder ifrån just den här tiden, springa runt med kamera och dokumentera fanns inte riktigt tid till! Pappa drev samtidigt reklambyrå i Sigtuna- fick hjälpa till en del där- mycket roligt! Naffe jobbade som ridskolechef på Håbo Ridklubb,


Huset var litet och utbyggt åt alla håll, såg ganska ruffigt ut och var i stort behov av totalrenovering. Men trots detta var det ett väldigt mysigt hus att bo i!

Vi hade ju ett antal hästar med oss, bla Cato, han fick stå i en mörk box i den nedre delen av stallet. det var mörkt både av den gamla sunkiga stallinredningen och den som bott där innan hade inte direkt slösat med lysrören! Gången var typ 120 cm bred, var knappt man fick plats att leda en häst igenom den. Men det funkade ett tag det också! Trots allt jobb på gården så blev det en hel del tävlande, våren 1987 var min sista vår som ponnyryttare. Till fördelarna hörde att det fanns faktiskt en gammal hoppbana på gräs med lite gravar och annat kul, den utnyttjade jag och Cato flitigt ! Den var på den plats där Nathalies stall och ridhuset ligger nu. Dessutom kunde man skritta till ridhus på tre minuter- lyxigt efter flera år då man var tvungen att ha transport och bil för att kunna träna i ridhus på vintern. Cato och jag var samspelta och det gick riktigt bra!

Under åren var vi på många tävlingar, det var Naffe och jag, sedan också Nathalie. Naffe körde transport utan problem- men hon kunde inte backa med trailer!!! På nästan varenda tävling fick jag gå och leta upp någons pappa och be dem backa ut åt oss, inte alls pinsamt nejdå..... Jag bestämde mig då att så fort jag tagit körkort skulle jag lära mig backa med trailer, det gjorde jag också- och har många gånger varit glad för detta då man hamnat i tighta situationer med släp- och inte behöver be om hjälp! Ber dock ibland min man att backa när det är mycket krångligt och han ska stå och titta på annars... typ backa in båten på logen för vinterförvaring:)

Jag var antagen både till Dressyrgymnasiet i Tranås och på G-linjen på Strömsholm. Då tyckte jag att jag kunde hoppa av första året på samhällslinjen eftersom jag ändå skulle börja om på hösten.... Det fick jag men då fick jag ordna ett jobb och betala alla kostnader för min häst själv, så jag gick kvar i skolan. Dock ökade min frånvaro rätt friskt, motivationen var inte direkt på topp, många eftermiddagar åkte jag hem tidigare och hann då rida lite fler hästar... anpassad studiegång på eget bevåg? Beslutet blev sedan att gå på Strömsholm då det var en yrkesutbildning, vi hade heller inte möjlighet ekonomiskt att köpa hästar får att ha med till Tranås. Man behövde ha med sig två stycken för att kunna få ut mesta möjliga av den utbildningen, dessutom var det alldeles för lite hoppning på dressyrgymnasiet för min smak! Sommaren 1987 gick jag RIK 0, (numera Ridledarkursen) på Strömsholm, jag var som vanligt yngst av alla, men kul och lärorikt och bra förberedelse för min utbildning.

Har tyvärr dåligt med bilder, var ju före digitalkameror och mobiler med kamera!

I nästa del av En hästtjejs uppväxt- Strömsholm 1987-1989! Vi ses!

Stora huset!

Tror att det är jag som målar staket!


Från en annan vy- staketet från gamla hoppbanan !


Stallet efter lite renovering!


Lite dränering och grävning behövdes också!


Likes

Comments

Söt bild på ett barn med den troligen absolut sämsta hjälmen säkerhetsmässigt genom tiderna! Men den var snygg att tävla dressyr i- flickan på bilden har ju tom bandet nere, ett löst resårband som inte gjorde någon större nytta. Detta var den först typ av hjälm jag använde, sedan blev det Jofahjälm ett tag, sedan denna hjälm igen då man tävlade dressyr. denna hjälm var även den man fortfarande använde när jag började på Strömsholm 1987. 1988 blev vi tvungna att dra ner resårbandet då det blev hjälmtvång...

Ovan ser ni säkerhetshjälmarna som kom i slutet på 70 talet- hur någon enda elev kunde höra vad ridläraren sa i den första modellen på Jofahjälm (överst) är ett mysterium! Jofahjälmen nedanför tillverkas och säljs fortfarande.

Chaps skulle man ha på 80 talet- mocka med fransar var det som gällde!

Sen kom shortchapsen- jag beställde mina första 1988 som Johnny Ramsten på Strömsholms Sadelmakeri måttsydde åt oss Strömsholmselever, man fick välja färg på mockan och om man ville ha fransar eller inte. Fast det var ju inte så "fint" att rida i så de användes mest vid uteritter, annars var det ridstövlar som gällde! Inte dagens mjuka med blixtlås, utan stenhårda som man drog på med pådragare och av med stövelknekt!

Tack och lov har det utvecklats en del och nu är det betydligt snyggare med chaps och shortchaps!

Vad gäller hästens utrustning har det ju också ändrats en del tack och lov- när jag började rida lektion red man ofta i manskapssadel, allt annat än bekvämt, men stor och lätt att komma ur när man red Limerick på Djurgårdens ridskola- han hade ju en liten egenhet att lägga sig ner på lektionerna! På 80 talet kom Gera och DMS skydden i plast, företrädesvis vita! Man hade även medicinsk vojlock av plast, var svettigt på sommaren, men då var det modernt och de började komma med luftfyllning och dylikt. Fårskinnsvojlock var på väg ut men har ju återkommit på 2000 talet. På täckesfronten så kom Horseware och andra märken så sakteliga att konkurrera ut jutetäcken och både vaxade och vanliga bomullstäcken. Tog ju en vecka för ett jutetäcke att torka! Hoppsadeln skulle ha stora klossar och ganska djupt säte, i slutet på 80 talet började flat-back sadlarna att komma, det skulle då vara platt säte och inga klossar, ryttaren skulle hålla balansen helt! Nu har det svängt tillbaka till något mellanting, och sadlarna är ju avsevärt bekvämare att rida i, jämfört med gamla Stubben och Passier med stenhårda säten! Fördelen med sadlarna med stora klossar var att det var lättare att sitta kvar på knasiga hästar :) Nu finns det nästan bara schabrak till sadlarna att köpa, på 70-80 talet var det vojlockar som gällde (för er som inte var med på den tiden så är vojlock formad precis som sadeln, istället för fyrkantig) Inga namnbrodyrer eller bling ! Fast vissa saker höll ju en otrolig kvalitet, pappa köpte en Kieffer Munchen dressyrsadel 1977, den användes i princip dagligen under sina första 10 år, när de drev försäljningsstall gick den på 4-6 hästar om dagen, jag tog över den för 20 år sedan och den är fortfarande i bra skick, fått laga lite sömmar som gått upp, i övrigt i originalskick!

,



Såhär ser den ut idag!

Vad har ni för kul minnen av tidstypisk utrustning?


Efter detta mellanspel med utrustning så blir nästa inlägg från 1986-var ett händelserikt år!! Vi ses!

Likes

Comments

Sommaren efter 8:an så fick jag välja på att åka på konfirmationsläger eller till England och träna fälttävlan-- ha ha ha inget svårt val! Så jag blev aldrig konfirmerad :)


Blev lämnad på Arlanda, 14 år gammal, (skulle snart fylla 15) med en adress till Waterstock House Training Centre utanför Oxford, saker och ting var inte så komplicerat då, inga mobiler hade man heller så folk kunde ha koll på en. Tog flyget till Heathrow, flygbussen till Oxford och en taxi till Waterstock. Tänkte dock inte på att jag skulle ringa hem när jag kommit fram...jag var framme så det var ju lugnt!

Lars Sederholm tog emot mig och lämnade över mig till någon av deras anställda Tjejen visade mig mitt rum, jag bodde delvis ovanför smedjan och en box. Typisk engelsk standard- fast utan heltäckningsmatta i det gemensamma badrummet! Ettglasfönster med kondens och lite läckage när det regnade, så man kunde inte ha saker liggandes i fönstret!

Man hade 2-3 hästar att sköta, dagarna var schemalagda, från 7.00-17.00 och så hade man kvällsfodringen senare. Varje morgon sattes ett schema upp för dagen, där stod vilka hästar man skulle rida och vad de skulle göra för arbete. All ridning skedde för instruktör- ibland Lars, oftast Yogi (Göran Breisner) och några till som mest hade dressyr och sitsträning på lina. Det var fantastiskt kul! Vi red 2-3 ggr per dag. Oftast ett sitspass per dag, både med och utan stigbyglar hoppa på lina fick vi också göra. Hoppträning, dressyrträning , skritt-träning- sk Hack på asfalt, galoppträning och så det roligaste- när vi fick vara ute på -the cross country field!! 6 dagar i veckan körde vi för fullt, en dag var rest-day, då skötte vi våra hästar morgon och kväll och några stycken skötte lunchen om vi skulle åka iväg någonstans. Oftast försökte de passa in rest- day när det var varmt så då spenderades tiden vid poolen! Mycket varma dagar - som det faktiskt blir även i regniga England- startade ridningen kl 06.00, sen var vi lediga några timmar på dagen, och ridning igen e.m och kväll.

Allt man gjorde inspekterades och det var mycket noga med allt management runt hästar och utrustning. Även anläggningen sköttes noga, vi hade ansvarsområden vi skulle hålla snygga och sopa tre gånger per dag.

Engelsk mat..... med tanke på att vi höll igång bra på dagarna var vi hungriga också! Maten var mycket typisk engelsk, inte alltid vad vi svenskar är vana vid! Vi gjorde en egen specialare- jättegod! En extrastor skiva vitt bröd, bred den med jordnötssmör, lägg på majs och toppa med pommes, vik ihop och njut! har dock inte ätit detta sedan sista gången i England 1986, tveksamt om jag tycker det är gott idag! En av de läskigaste rätterna var en långpanna med omelett, i denna låg små mörkbruna korvar....

Även om det var en svensk som drev Waterstock pratade alla enbart engelska, det var många nationaliteter där och tränade, Sverige, Brasilien, Frankrike, Spanien och så en hel del britter naturligtvis! de hade flera ryttare baserade där som red svår internationell fälttävlan, vi fick även åka med på tävlingar- spännande med allt nytt, mycket annorlunda emot Sverige, hästarna var en större del av det dagliga livet i hela samhället

Var dock tvungen att återvända till Sverige i slutet på sommaren, ett år gick och så bar det av till Waterstock igen!

Sommaren 1986 var det samma rutiner för skötsel och ridning, men vi var fyra stycken som hade riktigt kul ihop! Peppe Kinnander vars pappa drev Oskarshamns ridskola var där och jobbade som lite allt i allo åt Lars, Fredrik Bergendorff och Anja Philipson från Djurgårdens ridskola var också där....Anja och jag delade rum-en dag blev vi tillsagda att vi faktiskt var tvungna att städa vårt lilla tillhåll:) Vi red och jobbade på som attan med hästarna- men vi hann med en hel del kul också! Bypuben blev vi stamgäster på, resor till Oxford och lite annat blev också lättare detta år då Peppe fick ha Lars bil hur mycket han ville. Vi var ute ganska ofta på kvällarna- dansade till Rod Stewart, Eurythmics, Berlin, Falco, Foreigner mfl. Vi skötte oss dock alltid och var uppe i tid, utom en morgon när vi efter en sen kväll försov oss, men Fredrik som också varit ute, räddade oss och morgonfodrade våra hästar, annars hade vi fått en rejäl uppsträckning. Jag åkte hem Anja var kvar ett tag till och köpte med sig en häst hem till Sverige, Fredrik åkte tillbaka året efter och blev kvar i England, han red sedermera internationell fälttävlan. Var med och vann EM guld i fälttävlan 1993.

Dessa två somrar var ett fantastiskt äventyr och gav enormt mycket i både ridkunskap, management kring hästen, och oerhört lärorikt att få se och vara med i både vardag och tävling med många elitryttare. Och så hade jag så otroligt kul!!!

Kul att så många läser min blogg! Hoppas ni tycker det ska bli intressant med lite utrustningshistoria som jag skriver i nästa inlägg! Vi ses!


Lite bilder som avslutning!

Bild 1 Fredrik och Anja på läktaren på Royal International Horse Show

Bild 2 Min favorit häst- Tallow, och bredvid en fransk kille - Remy.

Bild 3 Daglig putsning i Tackroom.

Bild 4- Ego

Bild 5 Anja- i vårt för en gångs skull städade rum!

Bild 6 Tina Sederholm och Bobalong






Likes

Comments

Efter skolavslutningen så tog vi vårt pick och pack och flyttade till en gård utanför Sigtuna. Ni som har hästar vet att det är inte bara att packa ett flyttlass och köra en bit och sen packa upp så är det klart....mycket ska klaffa och packas när man ska flytta med hästar- och en flytt på 40 mil tar sin lilla tid! Vi hamnade på Wärsta gård där vi hyrde ett hus och stall av familjen Smith. Skola blev det i Sigtuna på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL eller Hum som det också kallas.Det hann hända mycket på de här åren! Sigtunabygdens Ryttarförening och Håbo Ridklubb var hemmaklubbar de här åren. Vi bodde några år på Wärsta och 1986 flyttade vi till Helgestabodarna. Nu kunde jag också träffa resten av min familj lite mer när vi hamnade på lite bättre avstånd till Stockholm!

Det var sista tiden jag hade Oritit,  han tävla en hel del hoppning och lite dressyr innan hon såsmåningom såldes  till Lidingö ridskola där de hade många tävlingsryttare bland sina elever, så hon fortsatte sin tävlingskarriär där. Vi hittade en D ponny när vi var och tävlade i Enköping, en mörkbrun New Forest som hette Cato, vi frågade om han var till salu och ja han skulle säljas till hösten Vi provred och bestämde oss för honom. de sa att han var lite dum att lasta. Vi tyckte väl inte det va ett jätteproblem, men när han skulle komma till oss fick vi inte hämta honom utan de ville absolut köra honom till oss- de kom två timmar sent! De hade försökt lasta honom i FYRA timmar! Vi hade många lastningspärser med denna ponny, men efter ett tag gick han för det mesta in utan problem. En av gångerna skulle Naffe slå till honom på rumpan med en sopkvast- hon siktade inte så bra och han stod ju inte direkt still så hon slog mig på handen istället....en annan gång skulle vi iväg och det ösregnade, Cato ville då helst inte gå ut genom stalldörren- än mindre in i transporten. Jag hade jumpadojor på fötterna för jag ville inte smutsa ner mina stövlar som jag skulle tävla i, det var dumt- mycket dumt! Han stimmade och hoppade upp i luften och landade på min stortå, i landningen så vred han till hoven också så han mosade min stortå totalt! Jag fick Naffe att hämta ett bandage i stallet och hon frågade om jag verkligen kunde åka och tävla eftersom jag inte kunde gå....klart jag skulle tävla, bandage på och ridstövel på det! Veterinären var dock tveksam till om jag skulle få starta, hästen var inget fel på men ryttaren var halt! Fick starta och tävlingen gick bra, tror jag var placerad i L:A och då tyckte Naffe att vi kunde åka hem- hällregn- extremt lerig tävlingsplats- Nathalie var liten bebis och naturligtvis med på tävlingen- men jag skulle ju starta MSV också! Den gick också bra men ingen placering, sen åkte vi hem och jag kunde inte ha skor på en vecka, fick ha sandaler!


Cato var lite speciell, han tyckte inte om veterinärer så vår veterinär Arne Lindholm stod i en box och så gick man förbi med Cato och så satte han sprutan i baken på honom när han passerade:) Tur man bara behövde vaccinera en gång om året! Men han hoppade- allt man styrde på stark men inte het- en gång på ett meeting i Bjäre var det gräs, nerförsbacke och trippelbarr- han bara sticker emot denna, jag kan inte bromsa eller reglera- men hoppade den utan problem gjorde han! Tävlade också dressyr med Cato- han hade ingen vidare skritt och traven var väl symaskinsmässig, men jättefin galopp och mycket lydig- många placeringar men inte så många segrar då gången inte riktigt räckte till i dressyren, men han gick FEI Advanced med bra resultat, gjorde skolor och byten och piruetter.Sista året jag tävlade hon kvalade vi till SM i dressyr och hoppning, sen fick vi influensa i stallet så jag kunde inte rida SM, det var lite tungt! Han såldes sen till en tjej som läromästare och hon hade fina resultat med honom!


Förutom min egen häst hade vi även en del inackorderingar som reds av oss och tillridningshästar och ponnyer, var många som passerade oss de här åren, var otroligt lärorikt att få sitta på så många hästar, stora och små, dressyr och hopphästar från unghästar till välutbildade tävlingshästar. Fick ju sitta på en del busiga ponnyer, någon som inte vill lämna stallplan, någon som mest gick på bakbenen och en del annat! Vi hade fler som tränade för Naffe och ihop med oss, bland annat Tekla Forss som bodde hos oss i perioder på somrarna, Victoria Van der Burg och så Emelie, Sara och Michael Smith.  

Familjen utökades med Nathalie som föddes november 1984, hon var kolikbarn, men det drabbades jag inte så hårt av, däremot fick hon smeknamnet Terror när hon lärt sig gå , då hon var enormt klåfingrig! Men vi satte upp henne på häst i ett tidigt skede och sen la hon mer energi på hästarna än på att busa med sina syskon. Hon har också besökt samtliga tävlingsplatser inom 10-15 mils omkrets från Sigtuna innan hon fyllt tre.....Och trots detta så valde hon en karriär inom hästlivet!


Kurser!!

Under de här åren påbörjade jag min bana inom ridläraryrket!

PRIK 1

Det är väl knappt någon som vet vad det är längre, men man kunde istället för RIK0 (numera Ridledarkursen) gå PRIK1 och Prik2 i Vetlanda, man fick ju göra detta redan då man var 15 istället för att behöva vänta på att gå RIK 0, då behövde man vara 17 år! Hade två mycket roliga veckor i Vetlanda, hästarna uppstallade på anläggningen och vi bodde i husvagnar på parkeringen. Vi skötte oss ganska bra men det blev en hel del bus också! Hade tävling som avslutning och jag vann den ena och kom trea i den andra med Cato- men kommer inte ihåg om det var dressyren eller hoppning jag vann...det var jättelänge sen!

FULK och, ULK (föreberedande ungdomskedarkursen och ungdomsledarkursen) ULK 1-4 gick jag också de här åren! Superkul att få åka iväg och vara "vuxen", kurserna var verkligen till för oss ungdomar och vi togs på allvar och bemöttes som viktiga personer, tror alla som gick de här kurserna kände att man växte och blev mer ansvarsfull, att man förstod att ungdomsledararbetet man gjorde på hemmaklubben var betydelsefullt!

Det var oerhört händelserika år- 1985 åkte jag till England och tränade fälttävlan! Mer om det i del 5!


Jag och Tittan!

Jag och Tittan på dressyrallsvenskan, Stora Ekeby!

Finaste Cato- dressyrträning på snötäckta fält!

Jag och Cato vinner en L:B på Venngarn!

​Laget vinner dressyrallsvenskan maj 1987! jag och Cato längst till vanster!

 Övriga i laget var-Sara Lindewall, Mirjam Sandahl, Annika B Bergström!

​Bilder från Prik 1 1985, Vetlanda. Överst är det Yngve Björling som skojar med oss, mittenbilden så pluggar vi hårt, på trdeje bilden gör Hans-Olof Ottosson något när han ska ha oss att leka på grillkvällen!

Likes

Comments

Hösten 1982 gick flyttlasset till Säffle från Stockholm. Det var ju helt klart en omställning, men det var mitt eget val att följa med! Min föräldrar var helt eniga om att jag skulle stanna i Stockholm , för pappa och Naffe skulle bara flytta upp och driva ridskola och det var mycket oklart om det skulle bli en permanent lösning eller kanske bara ett år. Efter en massiv övertalningskampanj av mig (som inte hade några alternativ mer än att flytta med) så fick jag till slut det! Dessutom köpte vi hund- en svart labrador vid namn Smulan, min lycka var fullständig- hästar, hästar och så en hund på det! Vi hade ett stort hus i Säffle, ett litet hyreshus med flera lägenheter och en butikslokal. Vi bodde på en våning och hade gäster och elever som bodde i de andra ibland, på nedervåningen hade vi en etta som skogarderob..tror våra grannar tyckte vi var lustiga. Ett tag drev vi också ridsportbutik i huset, det var ju liksom en dröm för en hästtokig tonåring!

Spännande att komma till en ny skola där jag inte riktigt hängde med i snacket i början om man säger så, rejäl värmländska med massor av annorlunda ord för en Stockholmstjej. Men det ordnade sig och jag tycker numera att värmländska är en härlig dialekt som fyller mig med positiva minnen!

Med oss i flyttlasset hade vi naturligtvis Carmen! Pappa och Naffe arrenderade ridskolan och det köptes hästar i mängd, några av dem passade väl sämre i början som ridskolehästar. Jag fick två hästar att ta hand om och rida, dels Tjadden (som hette något mycket finare egentligen) Han hade varit hingst länge och var rätt busig. Man fick binda upp honom med nosen emot gallret och stå med ett spö när man gjorde iordning honom i början. Men han var inte elak, bara superbusig! Detta blev bättre snabbt och han var en supermysig ponny. Dessutom lånade vi Oritit, en c ponny av veterinärenMärta Haby, hon skulle gå lektion men hon skenade bara runt hela ridhuset varv efter varv , men hon hoppade bra! Det blev ytterligare ett projekt, på med en pelhamstång så fick jag stopp för det mesta iaf! Hon var mycket speciell, het och känslig och rejält med humör, connemara/fullblod korsning. Tittan hade nog världens mest omtänksamma skötare- Carola - skötte Tittan under tiden vi bodde i Säffle. Tror hon var den blankaste och mest välskötta i hela stallet, och det var inte min förtjänst. Tittan hoppade fantastiskt men stack många gånger med mig ute men så härlig att rida! Såsmåningom tävlade jag både L:A hoppning och L:B dressyr med henne. Tävlandet pågick för fullt under de här åren, hoppning och dressyr på alla tre ponnyerna. dessutom fick jag hoppa lite av de stora lektionshästarna. Glömmer aldrig när vi åkte till Grums för att tävla på vintern. Framhoppning var utomhus på snö i paddocken, var liksom inget konstigt då, fanns nästan inga anläggningar med två ridhus. Gick väl hyfsat, Kosack och Mulle var det som jag fick hoppa då. Men sen lastade vi in i lastbilen och skulle åka hem....på vägen från ridskolan fick pappa väja för en bil, lastbilen glider ner i diket och lägger sig på sidan med tre hästar i! Blankis och snö på vägen! Vi får ur två av hästarna, de sitter ihop med en longerlina emellan grimmorna, emellan hästarna står jag på ridstövlar med lädersulor...två stressade hästar med en trettonåring emellan galopperade iväg- då tappade jag dem!!. Vi fick senare hämta hästarna i Grums centrum- helt oskadda!

När jag inte var tvungen att vara i skolan tillbringade jag all tid i stallet. Där fanns även Camilla, vi hade ungefär samma åsikter om vad som var viktigt i livet- att vara i stallet och att hitta på bus!

Vi var mest i stallet, vi fångade flugor och satte i spindelnät för att se när spindeln kom ut och tog dem....Hm hur tänkte vi där? Fångade råttor i hinkar, det var rätt spännade! Vi blev mindre populära när vi en natt smög in via höskullen på ridskolan, tog med oss ketchup och kladdade på en grep, samt på en hästs bak, så det skulle se ut som blod på hans ljusa rumpa. Vi fick ganska mycket skäll, vilket ju var befogat!

På den här tiden var man inte så försiktig som idag, vi hade ju alltid hjälm men man blev uppslängd på en häst och så var det bara att rida. Vi hade ett fuxsto (tror inte hon var vår) som jag skulle rida ut. Jag red iväg, kom väl typ 300 m innan hon bockade av mig, gå hem och kliva upp igen... detta upprepades tre ggr sen tog Naffe henne och longerade istället:) Jag fick rida Naffes fina dressyrhäst Ohio (e.Urbino) också. Han bockade friskt, åkte av ganska många gånger, men sen lärde jag mig sitta kvar!

Åren i Säffle var spännande för en tolvåring, ny stad, nya vänner, ny kultur- livet i Säffleskilde sig ganska väsentligt från livet i Stockholm, det var en resa i att upptäcka småstadsliv på landsbygden! Det härliga med ridskola är alla människor man lär känna, de vännerna är på riktigt, handlar inte om att ha naglarna perfekt fixade, utan att verkligen finnas för varandra, allt ska skötas varje dag oavsett om man är trött, eller inte har lust den dagen, snöstorm så man knappt tar sig till stallet, sjuk häst man får gå med eller vaka över en hel natt, då är dessa vänner guld värda.

Camilla och jag var ju på väg in i tonåren, även om hästarna var i centrum så utvecklades våra skills inom andra områden med! Camilla och jag umgicks jämt och då Naffe och pappa var på ridskolan varje kväll så hade vi mycket tid att hitta på roligheter, vi busringde- detta var ju före nummerpresentatörer och mobiltelefonernas tid- till alla möjliga, kan hända att just du som läser detta råkade ut för oss någon gång! Vi skulle pröva att dricka vin också....då tog vi alla slattar i flaskorna i skafferiet som betraktades som urdruckna, alltså typ 1 cm vin med bottensats i, vi fick nog ihop ett halvt glas, det var rätt äckligt, dröjde många år innan man prövade vin igen! Vi skrämde upp varandra med skräckfilmer både på bio och ensamma hemma! Tror det var därifrån vi fick den briljanta iden att gå in på ridskolan på natten och sprida låtsasblod! Efter två år så bestämdes det att vi skulle lämna Säffle, det var blandade känslor, skulle bli roligt att flytta närmre mamma och resten av familjen, men sorgligt att lämna det härliga livet i Säffle med vänner och hästar....

Våren 1984 flyttade vi till Sigtuna! Fortsättning följer.

Lägger till lite bilder!

Naffes dressyrhäst Ohio!

​Lektionshästen Polo!

Likes

Comments