Hej.
Jag kan inte sova och tänkte bara berätta lite om mig. Jag känner en stor ensamhet i mitt liv.
Ni hjälper oss. Jag tackar er för det ni gör. När jag kom till europa såg jag att det finns många som på riktigt vill hjälpa oss. Det kändes konstigt från början, men det har blivit vanligare så småningom! Eftersom i Iran fick jag aldrig nån hjälp från ngn utan jag började jobba när jag var 10 år gammal. Jag fick gå i skolan samtidigt som jag jobbade på eftermiddagar. Det var jävligt! Varje natt önskade jag att inte vakna dagen efter, men mamma väckte mig med ett stort leende och tvingade mig att gå i skolan. Många gånger har jag blivit mobbad på grund av mitt utseende och att jag var duktig. En gång sa min lärare åt mig att jag inte är någon och jag är bara en smutsig afghan kille. Jag visste bara att jag såg annorlunda ut än de andra. Det har blivit vanligare och jag vande mig. Jag kunde vara glad att se min mammas leende och hennes glädje när jag berättade om att jag trivdes bra i skolan. Hon förstod att jag ljög. Hon sa åt mig att jag alltid måste komma ihåg att jag blir en kille som alla kan vara stolta över. Hon gav mig hopp. Hon gav mig allt i livet. Hon förhindrade att jag blir kriminell eller....! Jag gick i skola 9 och halvt år, med alla svårigheter som fanns i vårt liv. Jag tolererade mobbning, hårt arbete, poliser som svor mig på gator, rasism, fattigdom och mm.
Nu är mamma inte här med mig. Nu har jag ingen och alla pratar om ett land som heter Afghanistan som jag och många av mina vänner har bara hört hemska sagor och sanningar om. Ska vi skickas dit?
Vänta! har jag inte rätt att vara den som alla kan vara stolta över? Så varför vill man skicka mig nånstans där mina föräldrar kommer ifrån? Jag har varit bara en smutsig afghansk kille i Iran.

Hjälp mig!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det kan nån gång bli som du vill, säger jag åt mig själv varje gång jag förlorar nåt i livet. Vad som helst kommer att hända måste du fortsätta kämpa och vara bra så mycket du kan.
Jag planerade för skolan i augusti, startade hårt och har faktiskt kämpat, jag har pluggat järnhårt (genomsnitt 4 timmar efter skolan/hemma) för att vara i tid enligt planeringen trots mycket tankar om familjen, asyl, livet mm.
Nu ligger jag efter. Jag har varit helt besviken många dagar, blivit orosanmäld hos social verket på grund av psykiska problem. Många dagar satte jag ensam i mitt rum och försökte fokusera på vad jag vill i den grymma världen! Tusen gånger frågade jag mig själv varför jag inte har kul, inte går ut, inte ler åt livet!
Jag kände mig en stor förlorare när jag hörde att jag inte fick alla 8 betygen som stod på planen utan bara 6 av dem i den här terminen. Det tog en tid för att stå igen och vänja mig vid större stress och uppgivenhet! Jag ska bli redo för att köra vidare nästa år och nästa termin.
Jag hållet upp huvudet nu igen. Vad som helst händer i mitt liv ska jag göra mitt bäst.
Tålamod Mohammedreza, tålamod...!

Likes

Comments

Idag ska jag åka tillbaka hem, till kära Norrbotten. Jag saknar redan alla personer som jag fick lära känna under senaste veckan i stora staden.
Min resa började 31 oktober med tåg. Det dröjde 14 timmar innan jag nådde Stockholm dagen efter.
Det har regnat två dagar och jag stannade hos min vän Mahdi. Den tredje dagen fick vi tillsammans se mycket! Riksdagen, kunga huset, gamla stan och viktigaste besöket för mig var Olof Palmes grav på adolf fredriks kyrkogård.

En sak som jag har läggt märke till var att det fanns många människor som mig. Många ungdomar/ensam kommande som kommer från samma stället som jag. De kämpar hårt, pluggar mycket och struntar i världens grymhet! Va fantastiska vänner jag träffade för första gången!

Nu måste jag plocka mina grejer, trots många funderingar i huvudet, men jag ska orka långa tågresan idag.
Jag är helt redo att starta skolan på måndag.
KÄMPA PÅ!

Likes

Comments

Mamma har aldrig haft möjlighet att lära sig varken skriva eller läsa, fast hon alltid har försökt att göra de!
Jag kommer ihåg när jag var i grundskolan och hon ville öva läsning med mig! Hon har aldrig kunnat minnas persiska bokstäver och glömde allt efter ett tag!
Hon älskar böcker och hennes själ trängtar efter kunskap!
Det var mamma som försökt att jag inte slutar gå i skolan under alla svåra situationer! Och det var hon som sagt att jag måsta lova att alltid studera i alla svåra tider i framtiden...

Likes

Comments

Idag är andra dagen under veckan som jag skolkar! Det är ingen bra men jag känner mig jätte stressad!
Alla som ser mig säger och betonar att jag behöver prata med nån läkare eller vän! Och jag har bara ett svar "Låt hända vad som ska hända!" De kanske vet inte vad jag menar och varför jag lyssnar på låten "nothing else matter".

Jag hoppas att allt blir bra igen och jag kan lösa alla problem i livet...!

Likes

Comments

Nu hittade jag webbplatsen där jag vill skriva mina memoarer och upplevelser på Svenska fast de kan vara korta texter. 

I den här bloggen skriver jag, Mohammedreza. Jag är 17 år gammal och kommer från nånstans på jorden. Jag föddes i Iran och hade bott där innan jag kom till Sverige. Mina föräldrar kommer från Afghanistan och jag har de kvar i Iran. 

Det var en kall morgon i oktober 2015 som jag för första gången var på Svenska marken i Malmö. 

Nu, efter ungefär ett år, bor jag i Råneå som är typ en by i norrbotten. Jag går i skolan i Luleå och gör några andra aktiviteter som att vara med SSU. Jag tycker om skolan, böcker, filmer, politik OSV…!

Jag tror att det räcker om mig :)

Jag kör då!

Likes

Comments