Header

Under graviditeten får man frågan "vill du amma?". Jag svarade "ja, jag vill prova". Inte visste jag då hur otillräcklig jag skulle känna mig när vi vid ett besök på BVC blir ordinerade att komplettera med ersättning redan vid 2,5 veckors ålder för att lillis står still i vikt. Han gick upp hela 190 gram vid förra vägningen på BVC, men nu kvar på sina 3900 gram. Mår nog mest dåligt när jag tänker tanken "har han svultit i en hel vecka?". Även om han ätit och jag hört hur han svalt.

Det här med amning är ett lite känsligt ämne. Jag upplever att det finns ett tryck på hur bra det är att amma och hur mycket bättre det är än ersättning. Helt ärligt. Redan efter första flaskan har jag en mer nöjd unge. Jag blev plötsligt även på bättre humör och har lite mer energi. Amma gör han fortfarande delvis, men blir mer som en mysig stund då han inte direkt blir mätt på det. Det är win-win med ett nöjt barn och en mamma som orkar mer. Ändå får jag lite dåligt samvete och är nog mest rädd för hur sköterskan på BVC ska bemöta/döma mig vid återbesöket när jag kommer säga att jag inte vill trappa ner på ersättningen, som hon sa. Jag är verkligen inte ensam om det här, men ändå känns det tabu på något sätt. Sen till dem som får amningen att fungera helt - underbart, jag menar det verkligen. Till dem som ammar under lång tid - stor eloge!

Däremot som för alla är huvudsaken att mitt barn och jag mår bra. Ingen behöver dömande kommentarer kring hur ens barn får mat. Ber man däremot om råd är det en annan femma. Känns som det här ämnet ligger lite i samma liga som att ingen har rätt att kommentera ens kropp eller utan tillåtelse ta på den - varken innan, under eller efter en graviditet. Ändå sker det och jag vet aldrig om vi kommer kunna komma ifrån det - tyvärr.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Vi brummade i snöyret till vårdcentralen där jag skulle göra uppföljning av min sköldkörtel med prover. Vi fick dock vända hem igen då ingen remiss vid labbet fanns trots instruktioner från MVC att jag skulle gå dit två veckor efter förlossningen. Visade sig att jag var tvungen att ringa VC för detta, vilket ingen informerat om. Nåväl. Tid är nu bokad och remiss skickad (även om VC inte höll med - när vården är som bäst). Melvin var genomsnäll och sov sig igenom hela promenaden och även inne i väntrummet trots skrikande unge.

Vi har även första ensamma dagen här hemma efter Sebastians 10 lediga dagar. Har hittills gått super - trots att det känns som lillis valt sina timmar på dygnet att lämna flest bajsblöjor hehe.

Likes

Comments

Jag har genomgått det absolut bästa och värsta i livet. Söndagen den 5 mars, klockan 11:33 valde vår älskade Melvin att titta ut. Med en matchvikt på 4060 gram till sina 52 centimeter.

Jag kommer aldrig förfina saker utan alltid vara ärlig gällande min upplevelse, precis som jag är med allt annat. Är man känslig eller rädd bör man kanske inte höra vad jag tycker om att föda barn. För visst vet alla om att det kommer göra ont - men aldrig hur du kommer reagera på smärtan.

Jag hade som sagt förvärkar till och från i flera veckor. Sex dagar efter BF, natten till lördagen (4 mars) började mina värkar tillta och bli mer intensiva. Mitt första samtal till SÖS skedde vid sjutiden på morgonen men fick höra att jag skulle avvakta. Ringde åter vid niotiden då det började öka. Här kommer första jobbiga grejen - det är fullt och de frågar om de ska kolla om annat sjukhus har plats. Väljer att återkomma, men bara runt 30 minuter senare får min sambo ringa tillbaka. Nu fanns det dock plats. Väl inne får jag med mig en sovdos och åka hem. Den hjälpte ingenting. Nu har jag alltså inte kunnat sova/vila, ligga eller sitta på ca 9 timmar. Får knappt i mig något att äta heller.

Ett par timmar senare får min sambo ringa in. Den här gången blir vi hänvisade att duscha varmt och lägga tryck på ländryggen. Det här håller vi på med ett bra tag. Jag börjar redan här få ångestpåslag vid värkarna och står tillslut och gråter. Vid 19:49 på lördagen blir vi äntligen inskrivna och jag har då öppnat mig fem centimeter. Nästan 18 timmar utan vila och bra energiintag.

Vi hade under nattskiftet bl.a en underbar undersköterska som visste exakt var hon skulle trycka och när. Jag kände mig otroligt mycket tryggare på sjukhuset än hemma. Drog lustgas som en tok vid varje värk, vilket hjälpte mycket innan allt eskalerade. För mig gjorde lustgasen att jag kunde vara i min egen värld då jag sedan innan hade lock för öronen. Personalen rekommenderade att vänta med epidural (ryggbedövning) så länge som möjligt för att den inte skulle släppa för tidigt. När jag väl fick den tog den tyvärr inte på vänster sida, men fick aldrig någon ny. Oklart varför då de diskuterade om att ringa narkosen igen.

Allt är lite dimmigt och jag minns bara att värkarna eskalerade på slutet. Natt blev dag. Tvingade mig upp stundvis till ett gåbord och vid något enstaka tillfälle hängandes över sängens huvudända. Jag vägrade pilatesboll och pall. Blev puschad av personalen vad jag borde göra, men allt jag ville var att ligga i sängen och hoppas att jag skulle få sjunka genom jorden. Var helt slut i kroppen. Har nog aldrig skrikit och gråtit så mycket. Jag lyssnade dock på min kropp och tänka sig - det gick framåt trots att jag inte alltid gjorde som barnmorskan ville. Enligt journalen började mina krystvärkar 11:14 och 11:33 är han ute, efter lite mer än 33 timmar utav värkar och utan vila. Då hade lillis inte ens sjunkit ner till bäckenbottnen, men värkarna var extremt kraftiga. Den bäckenbottenbedövning jag blivit utlovad fick läggas när han redan var påväg ut. Kändes som man sprack från Ystad till Haparanda, men blev bara några få stygn på tre ställen som barnmorskan påstod var lite.

Hur var det med moderkakan då. Många pratar om att det är värre än att föda ut bebisen. För mig var det en walk in the park. Barnmorskan drog lite i navelsträngen samtidigt som hon bad mig krysta och ut kom den en halvtimme efter lillis.

Det som däremot inte talas mycket om är eftervärkar och avslag. Dvs mensvärken som uppstår efteråt allt är klart för att livmodern drar ihop sig efter nio månaders uttöjning. Eftersom moderkakan lämnar ett gigantiskt sår i livmodern blöder man även - hur mycket och hur länge är individuellt. Tips är att ta med nättrosor och bindor från sjukhuset och köpa hem förlossningsbindor sedan innan. Jag hade även bunkrat upp med värktabletter.

Vi fick stanna en natt på BB-hotellet (som förövrigt var superfint) då lillis hade bajsat i fostervattnet. Allt såg dock bra ut så läkarna gav OK för tidig hemgång redan på måndagen. Återbesöket två dagar senare såg också bra ut.

Något jag dock är besviken på är bristen av journalföring. Det står t.ex att epiduralen tog bra, men att jag kände lite i vänster sida - när den i själva verket inte tog alls i vänster sida. Det står inget alls om mina ångestpåslag jag fick vid varje värk - trots att jag påtalade detta för barnmorskan. Jag har behövt och behöver fortfarande reflektera över min förlossning. Därför har det tagit tid att uppdatera något här. Jag har fortfarande känslan av att jag inte vill genomgå ytterligare en vaginal förlossning (även om kejsarsnitt inte är en walk in the park) pga de ångestpåslag jag fick. Den smärta jag upplevde (och troligen de flesta andra känner) önskar jag inte ens min värsta fiende - även om det som kommer ut är något helt fantastiskt och nästan lite overkligt. Tycker även det är absurt att "lista/välja" sjukhus när du ändå kan behöva hänvisas någon annanstans - skapar bara otrygghet.

Melvin är idag tretton dagar gammal och vi är verkligen i en bebisbubbla. Vi äter, sover och byter blöjor. Har kommit ut på ungefär sex barnvagnspromenader i olika längd under dessa två veckor. Känns bättre och bättre i kroppen även om jag fortfarande är lite mör, vilket är förståeligt. Magen krånglar fortfarande, men vill läka lite till innan jag ber om utredning.

Nu ska jag fortsätta gosa med min lilla kille som ligger här bredvid mig efter att ha ätit. (Yes, han äter 24/7 och jag känner mig som en vandrande kossa).

Likes

Comments

Det här inlägget är vad jag antar kan bli provocerande för vissa och kanske till och med lite stötande för andra, men det här är trots allt min plattform och det handlar om mina tankar, åsikter och känslor. Jag har väldigt starka åsikter kring alkohol och rökning i mitt barns omgivning. Alla människor gör precis vad dem själva vill i deras liv och omgivning, men när det kommer till mitt barns omgivning önskar jag respekt gällande min åsikt i detta.

Hata är ett extremt starkt ord och jag använder det väldigt sällan. Däremot något jag hatar är intag av droger med barn i närheten. Därför är det något jag aldrig kommer vika mig på. Jag står hårt fast vid att jag inte vill att någon ska röka eller dricka vid vårt barn. Jag anser att om du har ett kraftigt behov av att dricka eller röka med barn i närheten har du ingen förmåga att se ur barnets perspektiv - ännu mindre ha självdisciplin då ditt behov går före ett barns välmående. Det jag kan acceptera är om någon i sällskapet vill ta ETT glas till maten och kan hantera det - dvs nöja sig där.

"Barnet är för litet för att förstå - skadar inte om vi dricker några glas bara. Jag blir inte annorlunda av det". Barn är inte dumma. Jag själv har haft en fin uppväxt. Däremot har jag vid flertalet tillfällen under min barndom varit i samma omgivning som berusade vuxna - sett både de som blir arga/elaka och de som håller sig "glada". Gemensamt är att alla har ändrats i sin personlighet/beteende, även efter vad vissa skulle anse inte är en stor mängd alkohol. Den som säger något annat har dålig insikt enligt mig. Detta då jag själv redan i väldigt tidig ålder kunde se beteendeförändringarna, även om reflektionerna kring det först började komma lite senare. Jag kan minnas att ju äldre jag blev desto obehagligare upplevde jag det.

Jag själv har ändå som de flesta druckit alkohol och testade redan vid ca 14-15 års ålder (dock aldrig rökt eller testat andra droger), men ju äldre jag blivit desto mer avsmak har jag fått. Har aldrig i hela mitt liv som många andra fått sug efter ett glas vin eller en kall öl. Mitt enda sug drickesväg är mineralvatten (på riktigt alltså - jag kan klunka 1,5 liters flaskor). Vet inte om det jag sett under min uppväxt påverkat hur jag ser och känner kring detta, men troligen. Jag har bara otroligt svårt att förstå varför behovet att dricka runt barn finns. Jag kan ha mer än roligt utan alkohol och skulle aldrig någonsin vilja utsätta mitt barn för en omgivning där alkohol eller andra droger tydligt måste intas för "en trevlig/rolig stund".

Gällande rökning är det något jag alltid varit extremt emot. Kan bero på att jag tycker det luktar otroligt äckligt och det sätter sig i både hår och kläder. Sen dessutom är det inte bara den som röker som får i sig det utan även omgivningen. Visst inandas vi massa andra utsläpp och skit under våra liv, men varför då tillägga ytterligare något som dessutom ruinerar plånboken och riskerar hälsan? Risken för plötslig spädbarnsdöd ökar dessutom vid intag av nikotin (dvs även snus). Här är jag minst lika stenhård som med alkohol gällande att vistas runt mitt barn. Jag vill inte att mitt barn ska utsättas för att någon står och röker bredvid eller bär mitt barn om man stinker rök - punkt.

Jag hatar inte personen i sig som använder droger - utan jag hatar beteendet/handlingen de väljer att utföra. Vilket för mig är skillnad och varför jag inte vill att någon ska tro att jag tycker mindre om personer jag känner som i vanliga fall intar alkohol eller röker. Det handlar helt enkelt om att jag inte vill att min omgivning ska utsätta vårt barn för det. "Det går inte att skydda ett barn från allt" - nej, det är jag fullt medveten om. Kanske var det bra att jag under min uppväxt exponerades för det jag sett. Det kanske idag har lett till vad jag tycker är en sund syn på droger (framför allt i barns närhet). Samtidigt vet jag vilken känsla av otrygghet det kan ge, så nej - därför står jag fast vid mina åsikter gällande hur jag vill ha det med exponeringen kring mitt barn.

Likes

Comments

Jag har någon gång letat efter vanlig pizzasallad i matbutiken när vi gjort hemmagjord pizza, men inte hittat. Kan dock påstå att det går fort att göra den själv lika väl.

Ca 4-6 personer

Du behöver:
0.5 alt. 1 litet vitkålshuvud
1 liter kokande vatten

Till dressingen:
1.5 dl rapsolja eller annan neutral olja
5 msk vitvinsvinäger
0.5 dl vatten
1 msk strösocker
2 msk oregano
2 tsk salt
1 krm svartpeppar

Gör såhär:
Strimla vitkålen med osthyvel och lägg i durkslag. Koka upp vattnet (använde vattenkokare) och häll vattnet över vitkålen, låt rinna av. Rör samtidigt ihop ingredienserna till dressingen. Häll salladen i en skål och ha därefter över dressingen, rör om. Låt svalna innan den placeras i kylen med lock alternativt plastfolie över. Håller ca 5-7 dagar i kylskåp.

Likes

Comments

Igår kväll hade jag svårt att sova pga lite förvärkar. När jag väl somnat vaknar vi vid tvåtiden av att Ester får ett nytt epileptiskt anfall. Denna gång blir det dock tokigt och hon biter tag i min hand. I ren panik försöker jag dra bort handen vilket resulterar i såret i handflatan. Min sambo fick tillslut loss henne från min hand men fick istället själv bett på ett finger.

Efter samtal med Djursjukhuset behöver katten tydligen få flera anfall i månaden för att utredas och eventuellt medicineras. Det är för långt mellan anfallen i det här fallet (förra var i mitten på december). Så var bara att bada och torka Ester som sist. Stackaren vet inte alls vad hon gör under anfallen vilket såklart även veterinären sa. Min underbara lilla katt - världens snällaste och skulle aldrig annars göra något sånt här. Hon är efter och även nu som vanligt (vilket syns på videon) och undrar troligen varför hon får en massa extrapussar av oss.

Vi däremot fick ta en sväng till VC nu på morgonen efter rådgivning med 1177 inatt. Antibiotika och ordination att tvätta såren flera gånger om dagen, med återbesök i nästa vecka.

Nu ska jag fortsätta pussa lite mer på ullbollarna då de imorgon åker till mamma för lite retreat och lugn inför att bebisen ska komma.

Likes

Comments

Har läst klart boken "Att föda" av Gudrun Abascal för någon vecka sedan (TIPS!). Det vanligaste är som sagt inte att det startar med att vattnet går - utan att det kommer lite senare i förloppet, med eller utan hjälp. Finns dock de som startas med att vattnet går, sipprande eller med ett splash. Har ikväll legat och funderat över "tänk om vattnet går" i olika situationer, dock ej på ett ångestfyllt sätt.

Just nu ligger Ester under mitt täcke och katterna älskar att krypa in och lägga sig mellan eller under benen (om de är böjda). Målade upp en rolig bild i mitt huvud hur någon av katterna ligger där och att en fors plötsligt kommer som gör att de flyter ut vid fotändan (haha obs ej troligt). Katterna gillar förövrigt inte att bada så de skulle troligen åka ut vid fotändan med ett vrål och se ut som små spinkiga tussar med stora ögon. Den målningen skulle dock platsa i en humoristisk bok om förlossningar. Ni vet vart ni hörde det först.

Annars då - går in i vecka 38 idag. Har till och från sedan ett par veckor molande värk i ländryggen som ibland går över i ljumskarna och magen, dock mestadels i ryggen den senaste veckan. Har även sedan ca 3 veckor tillbaka börjat få ett tryck högt upp på höger sida under bröstet/revbenen. Till en början som att någon tryckte på ett blåmärke. Intensiteten har varierat och har ibland kunnat lättats av att jag lagt mig på sidan (vilken sida har varierat). Nu har smärtan däremot blivit lite mer som brännande och i fredags kväll blev jag även illamående och kräktes en gång, känt mig lite hängig på det. Igår ringde jag förlossningen för rådfrågning. Lät för diffust enligt dem så alvedon jag tagit 1,5-2 timmar tidigare tyckte de inte hunnit verka så blev hänvisad att höra av mig igen om smärtan blev värre. De uppgav att vanligast orsak är att bebisen trycker och orsakar smärtan (som jag bl.a misstänkte). Enligt barnmorskan jag pratade med har vissa bebisar lyckats sparka sönder revbenen på mamman till och med - mindre najs. Har haft ont även idag, lite mer än igår men jag drar mig alltid för att söka vård av någon anledning. Ska dock till MVC imorgon så tar det då istället tänkte jag. Ser förövrigt fram emot smärtan efter att barnmorskan känt hur bebisen ligger och trycker vid blygdbenet (ironiii). Imorgon ska vi även sammanfatta graviditeten, etc. Nu får den lille snart ta och titta ut.

Likes

Comments

Den här drömrullen eller drömtårta som det även kallas är väldigt god, men samtidigt ganska mättande pga smörkrämen. Det gör dock att den kan avnjutas under en lite längre tid (oftast).

Du behöver:
Till smeten
3 ägg
1,5 dl strösocker
0,75 dl potatismjöl
2-3 msk kakao
1 tsk bakpulver

Till smörkrämen
100 g mjölkfritt smör/margarin
2 dl florsocker
2 tsk vaniljsocker
1 äggula

Smaksätt smörkrämen med eventuellt: kokosflingor, vaniljpulver, hallon, etc.


Gör såhär:
Sätt ugnen på 250 grader (ej varmluft). Vispa ägg och strösocker pösigt. Blanda potatismjöl, kakao och bakpulver. Viktigt att se till att det inte blir klumpar i mjölblandningen (använd mjölsikt om du har). Vänd ner mjölblandningen i äggsmeten och se till att få det jämnt. Bred därefter ut smeten på en plåt/långpanna (30x40) med bakplåtspapper. Grädda mitt i ugnen ca 5 minuter.

Väl ute ur ugnen strör du på strösocker över kakan. Lägg ett nytt bakplåtspapper över kakan (rullar pappret ihop sig testa att knöla ihop det och platta sedan ut det igen). Stjälp sedan kakan så det hamnar på det nya bakplåtspapperet och dra bort pappret kakan gräddats på. Om det är svårt att få bort pappret kan du bara fukta det med en fuktig trasa eller liknande.

Medan kakan svalnar kan du göra smörkrämen. Vispa det mjölkfria smöret och florsockret pösigt. Ha därefter i vaniljsockret och äggulan. Bred ut fyllningen över kakan och rulla sedan ihop. Förvaras i kylen - helst även en stund innan servering om du tänker äta den strax efter den är färdig.

Likes

Comments

Ville bara tipsa om något väldigt gott som går fort när man behöver det. Chicken fingers från Schär finns i frysdisken i välsorterade butiker. Ca 15 stycken i paketet som ligger runt 38:-. De är både gluten- och mjölkfria, smakar som chicken nuggets skulle man kunna säga.

Jag kokade potatis och slängde ihop en sås på majonäs, bostongurka, alpros unsweetened och lite salt till.

Likes

Comments

Ofta kan man läsa hur tjejer i slutet av graviditeten känner att "nu räcker det". Japp, jag är en av dem men jag har känt så till och från sen början. Det är dock inte tyngden, tröttheten eller ryggsmärta som får mig att känna så - för det kan jag leva med.

Tips! Är du känslig bör du sluta läsa här.

Det som gör känslan så stark hos mig är mina mag- och tarmproblem jag så gärna tjatar om. För dem som inte har det här problemet är det nog svårt att förstå hur detta påverkar vardagen. Det är som perioder eller skov som jag kallar det. Perioder kan komma när du känner dig ganska normal, men det är ändå viktigt att hålla hårt i kosten (dvs gluten- och mjölkfritt, inte för starkt, fett eller för mycket socker) för att inte riskera att reta kroppen. Det finns perioder när allt är som värst och då ligger man helst sängbunden, för då håller sig magen relativt lugnare men även för att man blir energilös av skoven.

Under graviditeten har jag haft tre extrema magkrampsattacker. Vi pratar inga "jag har lite magknip och måste springa på toa". Utan vi pratar magkramper så kraftiga att du önskar bli sövd, avlivad alternativt nerklubbad. Det enda som hjälper är ett par tabletter som jag endast får ta i akutlägen enligt läkaren på MVC under graviditeten. Dessa tabletter är annars det som får mig att överleva de jobbiga perioderna.

Det är inte lång tid kvar och många kan tycka att det bara är att bita ihop, men som sagt är det svårt för andra att förstå detta besvär. Jag tappar otroligt med energi av dessa skov (som tyvärr är oftare sen jag blev gravid). För hur ska man trycka ut en unge utan energi liksom? Det är också därför jag verkligen inte vill gå över tiden, vilket såklart ingen vill men jag anser att bebisen inte heller kan må bra av att jag får de här kramperna.

En läkare jag träffat på VC tycker att jag en tid efter förlossningen borde be om en ny utredning än den bristfälliga som gjordes i början på 2000-talet. Förhoppningsvis kanske en ny utredning kan ge mer svar på varför jag sedan 11-12 års ålder till och från haft mag- och tarmbesvär, i perioder så hemska att det enda som hjälpte var morfin. Tekniken har trots allt utvecklats och likaså kunskapen sen dess.

Under tiden får jag fortsätta mysa med bl.a denna herre som mer än gärna håller mig sällskap och även mycket vila pga energilöshet.

Likes

Comments