View tracker


Andra advent idag, så tänkte att jag skulle dela med mig av några tjusiga foton från helgen där jag poserar så fint i min målaroutfit! Målat en bil röd, så lär väl gillas som lite juligt i alla fall!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Brukar göra någon form för julpyssel varje år, så i år fick det bli en adventskrans! Har aldrig gjort en krans förut, så tyckte ändå den blev helt okej, om man bortser från ståltråden som syns lite här och där. Tänkte även att ni skulle få en beskrivning på hur man gör den (inser att jag är lite sent ute, men ändå), om ni har lust att prova er på denna vackra "skapelse" själva!

1. Ta några gamla tidningar och dra ut några blad som du sedan lägger på diagonalen efter varandra.

2. När du fått ihop en rad med ca 20 ark totalt, viker du bladen på mitten och rullar ihop dem så att det blir en lång korv.

3. Vrid sedan korven så att pappret bli mer kompakt och forma ihop den till en ring som du antingen tejpar ihop eller använder ståltråd hela vägen runt. Nu har du gjort stommen! Om den blir för smal på sina ställen är det bara att du tar lite mer tidningspapper och vecklar runt.



4. Nu ska granriset på, eller om ni vill använda exempelvis lingonris eller liknande, så fungerar även det utmärkt! Klipp små buketter av granriset som du sedan fäster med ståltråden genom att trä den över riset och igenom kransen.

5 Fortsätt fästa granriset hela vägen runt kransen, på alla sidor, även insidan så att inte tidningspappret syns.



6. När allt granris är på, är det dags för dekoreringen och ljushållarna. Ljushållarna har som en pigg på undersidan som du bara sticker ner i kransen, och evt. fäster med lite lim så att de sitter bättre. Bären och bjällrorna har jag fäst med ståltråden. Tadaaaa färdigt! (Pyntet och ljushållarna är köpta på Panduro hobby, som jag länkar till om ni klickar på den första bilden.

Likes

Comments

View tracker


Som titeln lyder är mitt nya projekt faktiskt att försöka framkalla ångest! "Va?!" tänker ni säkert nu, "Hon vill väl bli av ångesten, inte framkalla den?" ...Och självklart vill jag det, men syftet med att försöka framkalla ångesten är att i början göra det under kontrollerade former och i trygga miljöer för att så småningom få hjärnan att inse att det inte finns någon fara.

Jag har därför fått med mig lite övningar hem, som när man först läser dem, låter helt galna, men som faktiskt kan framkalla symptom som man ofta upplever normalt under en panikattack. En övning kan exempelvis vara att jag ska snurra på en datorstol i 30 sek för att bli yr, eller att jag ska göra upphopp i en minut för att framkalla en högra puls och illusionen av hjärtklappning.


Folk med panikångest har ofta en tendens att "övertolka" sina symptom som antingen mycket farligare än de faktiskt är eller som att de kommer att leda till en ny panikattack. Även jag har blivit fullkomligt allergisk och överkänslig mot mina egna symptom, då jag gärna vill vara förberedd på precis allt som kan gå snett, så tror verkligen att den här formen för "exponering" kan vara bra för mig.

Vissa av övningarna är faktiskt riktigt obehagliga, då de påminner mig om attackerna, men det är ju som sagt också det som är meningen. Ju fler ggr jag gör de här övningarna sen, utan att jag upplever någon form för fara eller panik, ju fortare kommer hjärnan tillslut att fatta att man kan få alla de här symptomen utan att de är direkt förbundna med livsfara eller en fullfjädrad panikattack.

Så jag fortsätter med mina små små steg åt rätt håll, och efter ett tag så kommer exponeringarna att bli större och större. En dag kanske jag t.o.m ska kunna sätta mig på ett tåg igen eller gå runt i ett köpcentrum själv, men en dag i taget!


Otroligt vacker bild på mig och Bella som absolut inte har någonting med inlägget att göra 😄👍🏼

Likes

Comments


Japp, det är en sån dag idag, en dag när man ännu en gång tvingas inse att ljuset i tunneln inte riktigt var så där nära som man ändå gått och hoppats på.

Vaknade tidigt på morgonen med en fullfjädrad panikattack (vilket jag inte har haft på länge, måste ändå tilläggas) men som ändå rubbade min balans något så rejält att jag känner mig alldeles omtumlad efteråt.... Ihop med mina fysiska symptom som består av bla. magkramper dagarna ut i ända, känner jag stundvis att jag knappt står ut i min egen kropp längre.. Men vad har man för val liksom? Är nog inte den första personen som har velat byta kropp skulle jag tro.

I morgon ökar jag min dos av den nya medicinen, med förhoppningen om att den kanske äntligen ska hjälpa mig att må bättre, så jag kommer ett steg till närmare målet..

...målet att få leva och inte bara överleva.

Likes

Comments


Nu var det länge sen jag skrev ett blogginlägg, men har inte riktigt haft någon feeling, och då tycker jag inte man ska försöka tvinga fram något halvdant och ointressant. Idag har jag hur som helst lite feeling, så tänkte berätta lite om vad vi jobbar med på kbtn just nu.

Jag hittills fått skriva ner och försökt fånga alla mina negativa automatiska tankar jag får under ångest och panikattacker, vilket är lättare sagt än gjort i början. Ofta är man knappt medveten själv om att man ens har dessa tankar, och efter en panikattack kanske man inte längre kommer ihåg vad man tänkte just i den stunden eller vilken tanke det var som utlöste attacken.

För ofta är det just det som utlöser en panikattack, en negativ automatisk katatroftanke, så genom att bli mer medveten om att man har dessa tankar och genom att belysa exakt vad det är för tankar man har, blir det så småningom lättare att tacklas med dem i framtiden.

Därför är det viktigt att försöka bära med sig papper och penna var jag än går nu i början, så att jag är där och kan "fånga" tankarna på plats innan jag hunnit förtränga dem.

Vad man då inser när man väl skrivit ner en hel del av sina negativa automatiska tankar, är att de oftast är väldigt orealistiska utan speciellt mycket logik bakom sig. Just i den stunden du tänker dem, känns de dock väldigt verkliga och helt och hållet "legit", 100% sanna så att säga.

Nästa steg är därför, precis som i en rättssal där man lägger fram sina bevis och argument för och emot, att försöka skriva ner vilka "bevis" och "motbevis" man har för att de här katastroftankarna faktiskt kommer att inträffa.

Som jag nämde tidigare så känns många av mina automatiska tankar rent ut sagt störtlöjliga efteråt när jag efterrationaliserar, och det blir inte speciellt svårt att komma upp med några "motbevis" när jag inte längre befinner mig i en attack, ". Det är dock det som gör det hela så himla komplicerat, att ändå fast man på ett intellektuellt plan vet att sannolikheten för att katastrofen ska hända är otroligt liten, så är rädslan för tanken mycket mycket större, och därför tar den över. Djupt uppfuckat!

Så där har ni det, lite kort om vad jag sysslar med för tiden! Ett steg i taget.

Likes

Comments


Fick mysa med små söta kattungar idag hos min killes syster. Finns väl ingeting gosigare än djurungar! Eller okej, kanske inte spindelungar då haha.. Fantastiskt en så lugnande effekt kattungarna hade på en också, somnade nästan när den ena kattungen gjorde det.

Såå vem behöver antidepp när det finns kattungar am I right? De får börja skriva ut dem på recept snart tycker jag! 😻

Likes

Comments


Vad väldigt många fortfarande inte verkar ha förstått, är att psyket idag är allt annat än som det visas på film! Nej de spärrar inte in en i ett litet vitt rum med en gallerförsedd dörr i en tvångströja, nej patienterna är inte så väck att de sitter på golvet och gungar samtidigt som de nynnar någon creepy vaggvisa från 1800-talet och nej sjukvårdarna får inte droga ner dig med diverse knark så att du fullkomligt tappar omdömet.

Att vara inlagd på psyket påminner faktiskt väldigt mycket om att ligga inlagd på ett helt vanligt sjukhus. Jag kan yttra mig om detta eftersom jag både legat inlagd på ett helt vanligt sjukhus i Falun och på de två avdelningarna på den psykiatriska akutmottagningen i Säter, alltså både den stängda och den mer öppna avdelningen.

Så nu tänkte jag slå hål på de här myterna en gång för alla så att folk slutar döma ut alla människor som varit inlagda på psyket det första de gör. Har själv varit med om att folk tittar på en som om man vore en komplett psykopat när man berättar att man varit inlagd, men alla behöver faktiskt inte vara som Mattias Flink för att hamna där ska ni veta. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så kan det vara allt från att du utsatts för en våldtäkt, går igenom en stor sorg eller behöver byta ut en medicin, som gör att du blir inlagd där.

Människorna som hamnar på en psykiatrisk mottagning har ofta tappat fotfästet här i livet, saker har inte gått att hantera på det optimala sättet, och de är i stort behov av stöd och förståelse, vissa behöver även hjälp att hitta tillbaka ut i arbetslivet igen. Det låter väl inte så psycho eller hur?

Helt vanliga människor alltså, så var istället glad att sådana ställen som exempelvis den psykiatriska mottagningen i Säter ens existerar, vad hade man gjort annars liksom? Var glad att de inte kör med tvångströjor och kalla isbad längre, istället för att yttra er och sprida myter om saker ni uppenbarligen inte ens känner till. Läs på, är allt jag har att säga till er!

..Och framför allt, till er som varit patienter på en psykiatrisk avdelning, skäms inte! När folk frågar mig, så svarar jag att jag varit inlagd på psyket, inga konstigheter där. Jag tror att om fler människor vågar prata om det, precis som om psykisk ohälsa överlag, så kommer vi att kunna bryta tabun och de fullkomligt "galna", ålderdomliga och fiktiva uppfattningarna vissa människor fortfarande har om psyket.

För det är faktiskt uppfattningarna som är galna, inte människorna som hamnar där.

Likes

Comments


Vet hur sjukt det låter, men ibland gör det nästan ont inombords när jag ser eller läser om människor som verkligen "lever livet"... Jag kan nästan inte låta bli att avundas dem och önska jag vore i deras situation, att jag också kunde och att jag också vågade...Framför allt vågade.

Självklart att jag unnar andra människor glädje i livet, ibland tar bara känslan av "varför inte jag om de" över... Jag kan erkänna att jag tänker så, även fast det nästan är lite skämmigt att jag gör det. Jag är bara så otroligt desperat att komma tillbaka till där jag en gång var, att det nästan känns som en mani ibland, snarare än ett mål.

Hur som helst får jag inte glömma hur långt jag har kommit och hur många framsteg jag gjort sen jag knappt vågade lämna huset. Det känns dock rent ut sagt förjävligt att något så pass "löjligt" som rädslan för en "sinnesstämning" har fått gå så pass långt som det har gjort, sättet det kontrollerar mitt liv på...Faaast är ju såklart ingen idé att vara bitter, även fast jag är väldigt bra på att vara just det ibland hehe...

Viljan att få tillbaka allt där som jag hade, eller "manin" som jag refererade till den tidigare, är trots allt den som driver mig framåt, som får mig att ge mig fan på att jag ska ha allt det där igen. Jag får inte ge upp, inte nu när jag kommit så här långt! Även fast jag ibland bara vill lägga mig ner och säga nu skiter jag fan i det här, jag ger upp, ångest, du vinner, för jag har sånna dagar med, OM jag har!!

Tur för mig att jag har en blogg att avreagera och beklaga mig i haha! Terapi kallar jag det för 😉


Kul med de här filterna som finns på snapchat! Tyckte den här passade så fint nu till Halloween

Likes

Comments


Vet inte hur många gånger jag fått just den frågan av ovetande folk, i bästa välmenande såklart, frågan om "varför jag inte söker till idol?"

Många svenskar verkar gå runt och tro att idol är som någon sorts gyllene väg och den enda vägen dessutom till en succéfylld musikkarriär för unga musiker/sångare...Och vem kan klandra dem egentligen? De delar ju faktiskt t.o.m ut s.k "guldbiljetter" till deltagarna som gått vidare i programmet och i varje fredagsfinal ser ju "idollivet" åh så glamoröst och fantastiskt ut!

Det programmet glömmer att informera tittarna om dock, är det fullkomlig inhumana "slavkontraktet" idol-artisterna sedan tvingas signa, för att ens få medverka i programmet. Ett kontrakt som bla. innebär att artisterna har en veckolön på 875kr, även fast de jobbar i princip alla dygnets vakna timmar, "deltagarna får ingen ersättning för försäljning av inspelningarna i någon form, (citerar artikeln jag kommer länka till nedan) varken för exemplarframställning, reprisering, vidareförsäljning, kabelersättning eller privatkopieringsersättning, om de framför egenkomponerad musik tvingas de även ge bort alla rättigheter till musiken".. och det här är inte ens allt!!!

Något jag själv har fått inse den hårda vägen, är att överallt där det finns talang, kommer det alltid finnas en mängd giriga talanglösa nollor till människor, som kommer göra allt vad de kan för att mjölka en på pengar. I Idol kan man bli bunden till ett sånt här kontrakt i upp till 10 år efter programmets slut med oförhandlingsbara villkor!! Förstår ni vad det innebär för en musiker?! Det är praktiskt taget hela ens "glansperiod" så att säga...

Sjukt är vad det är, sjukt och väldigt sorgligt. Min förhoppning är att karma en dag kommer att slå tillbaka på alla de här jävlarna som tror att det är helt okej att utnyttja människor och krossa deras drömmar på det här viset, och när den väl gör det, då jävlar ska jag gotta mig! Mohaahaha, om man får vara lite ond och skadeglad, de säger ju att skadeglädje är den enda sanna glädjen ;)

Länk till musikerförbundets artikel -här

Likes

Comments

Som jag tidigare nämnt, har jag fått börja i kbt-terapi hos en certifierad psykolog en gång i veckan. Väntetiden inom psykiatrin är otroligt lång, så skulle egentligen få vänta ett halvår till, utöver det halvår eller mer jag redan väntat. Jag hade dock sån tur att jag fick hoppa upp i kön, eftersom de ansåg att min situation vara akut. ...Och tacksam är jag för det, för ju fortare jag börjar, desto snabbare kanske jag äntligen kan bli frisk!

Jag har varit väldigt positivt inställd från början till det här med kbt, och det är jag fortfarande. Läst mycket bra om det på nätet, och börjar nu även få lite egen erfarenhet. Kbt som står för kognitiv beteende terapi, går ut på, för er som inte vet, att försöka försöker förändra och bryta sina inlärda tankemönster med hjälp av olika tekniker som ska ge dig en mer medveten närvaro, samtidigt som man lär sig att acceptera och välkomna sina tankar, istället för att fly undan dem när de blir obehagliga.

För mig innebär det här då såklart att jag försöka bli kvitt min panikångest, eller i alla fall hitta ett bättre sätt att hantera den på och inte frukta attackerna som jag gör nu. Lättare sagt än gjort, speciellt när man som jag i princip har haft ångest hela livet. Mina tankemönster och reaktioner sitter djup inpräntade i mig, så kommer verkligen få jobba med mig själv om det här ska gå vägen. Många tror att bara man går till en psykolog eller går i terapi, så är det liksom psykologens eller terapins uppgift att bara "laga dig" som när man lämnar in en bil på verkstaden. Riktigt så går det förstås inte till, utan skulle nog faktiskt vilja påstå att 90% hänger på en själv. Kbt är alltså verkligen ingen"quick fix" som många tror!

Därför är det väldigt väldigt viktigt att man är motiverad innan man påbörjar en sån här behandling, och är beredd på att det kan komma att bli en lång och seg process med mycket obehag stundvis. Fungerar behandlingen så kommer ju dock all möda och besvär vara värt det hela.

..Såå nu dyker jag in i det här en gång för alla med motivationen på topp och förhoppningsvis med det resultatet att jag kommer ut på andra sidan som den "riktiga Lisa" jag en gång i tiden var, fri från min ångest.


Såg den här roliga registreringsplåten på en bil som stod parkerad på min gata häromdagen. Tog det som ett litet tecken ovanifrån att jag är på rätt väg nu!

Likes

Comments