Idag utmanade jag mig själv och åkte till ett köpcentrum med min mamma för att shoppa lite. De flesta människor har såklart inga problem med en sån här "nöjesresa", men för mig kommer det upp minst 20 katastroftankar av bara tanken på att behöva vistas bland så mycket folk i en så stressad miljö.

Det gick dock över all förväntan! Nog för att jag var på helspänn och var tvungen att hålla maniskt koll på min mamma, toaletterna och närmaste utgång hela tiden, men jag klarade det! Ingen panik och jag hanterade ångesten!

Unnade mig en fin weekendbag och en tubsjal från New Yorker för bara 198kr totalt, riktiga fynd! Skorna fick jag av min mamma för att jag varit så duktig, även de ett klipp, nedsatta från 599 till 249kr på Nilson shoes!

Hann även med att äta min favorit, sushi och dricka det godaste jag vet just nu, frapino med blåbär & acai, så kort och gott en väldigt vällyckad dag! Går lite lättare för varje gång!


Likes

Comments

Om ni är som mig, så har nyårslöften aldrig riktigt hållit längre än max någon månad och vid årsskiftet har man praktiskt taget glömt av att man ens hade några löften till att börja med. Har dock nyligen kommit över en metod som verkligen kommer att hjälpa oss hopplösa "uppge nyårslöften vi inte kan hålla-människor" att definitivt inte bryta dem framöver. Det var en vän som tipsade mig, så nu tänkte jag tipsa er.

Till att börja med lägger du undan en rimligt hög summa pengar, så att det iaf skulle kännas rejält surt om du blev av med dem. De här pengarna ber du sedan en vän att ta hand om, och nej vännen får inte behålla pengarna om du misslyckas, utan de ska gå till någonting du för allt i världen INTE vill stötta. De kan exempelvis gå till Nordkoreas kärnvapenindustri, en minkfarm, oavkortat till KKK eller till något nynazistisk parti, ja ni fattar, något ni definitivt INTE vill stötta!

Vet med mig själv att jag verkligen inte skulle må allt för bra över att behöva skänka pengar till några av de "forum" jag nämnde ovan, så bara tanken är ju väldigt avskräckande, avskräckande och effektiv!

Så om ni verkligen vill hålla era löften i år, testa detta! Vill gärna höra om vilka fruktansvärda organisationer som ska få ta emot era pengar om ni failar, själv lutar jag åt minkfarmen, då djurplågeri och hela pälsindustrin är något av det vidrigaste jag vet!

Vad har ni för nyårslöften? Jag har faktiskt flera, men att lära mig en hyfsat svår låt på gitarr, är väl det huvudsakliga i år. Har sagt så länge nu att jag ska lära mig spela, men har alltid blivit att jag flytt till pianot när det blivit svårt, och i princip gett upp, så nu jävlar! Vill inte ha någon mink- eller tvättbjörnspäls på mitt samvete!

Likes

Comments

Var på kbt idag och stämde av lite efter uppehållet vi haft under jul och nyår. Alltid skönt att få komma dit och ladda upp med ny motivation och få beröm för det jag klarat av och utmanat mig själv med.

Har haft turen att den här gången blivit tilldelad en riktigt bra psykolog som jag verkligen klickar med, något jag definitivt inte har gjort med de tidigare psykologer/kuratorer/socionomer osv som jag träffat inom psykiatrin (kan berätta mer om det sen). Tror det är väldigt viktigt att man känner ett förtroende för psykologen och att man känner att hen verkligen förstår en, speciellt när man håller på med kbt där man måste jobba så mycket med sig själv och behöver stödet. Det fungerar väl nästan som när man gick i skolan och fick en lärare man inte tyckte om, skulle jag kunna tro. Plötsligt blev ens favoritämne till en plåga och likaså med betygen, bara för att man inte gick ihop med läraren. Lika med psykologer, man måste förstå varandra för att det ska få en positiv effekt.

Jag har tidigare fått skrivit upp mina mål som jag har med kbtn, och det är snart dags att börja närma sig de här målen nu. Exempelvis är ett av mina mål att kunna åka kollektivtrafik igen, så för att uppnå det målet, kommer vi att dela upp det i en massa småmål innan jag tar det stora steget och bemästrar att åka tåg och buss osv. Första delmålet kan då tex vara att jag bara tittar på bussen när den går förbi utan att åka med. När det sen känns enkelt, kanske jag åker med en station, sen två o.s.v

Känns väldigt pirrigt att snart börja utsätta sig själv för alla de här sakerna som jag undvikit så länge, men känner mig ändå positiv. De små delmålen gör att det blir mer överskådligt och det känns tryggt. Samtidigt kommer jag att väldigt tydligt kunna se mina framsteg. Chansen för att misslyckas blir inte helt så stor när målen är små och vi tar det i min egen takt. Så ja det här känns riktigt bra faktisk!

Medicinfri sen 17dec idag! 👊🏼

Likes

Comments

Efter många om och men, bestämde jag mig nyligen för att inaktivera min Facebook-sida på obestämd framtid.

Har på senaste tiden funderat mycket över om Facebook egentligen tillför någonting positivt till mitt liv i nuläget, och ärligt talat nej, det kan jag faktiskt inte påstå att det gör, väldigt lite isf. Just nu, mer än någonsin tidigare, befinner jag mig dessutom i en period av mitt liv då det känns extra jobbigt att dagligen få upptryckt allas "perfekta" liv i ansiktet.

Självklart är det inget nytt att Facebook kan få en att må dåligt, ni vet när man omedvetet jämför sig med alla andra och ser hur fantastiskt lyckade allas liv ser ut att vara jämfört med ens eget, eller när man inte får en enda like på den där nya profilbilden som man redan innan var så osäker på om man skulle våga lägga ut, eller när man inte blev inbjuden till det där sjukt hypade eventet som alla vänner nu postar en triljard bilder ifrån där de har SÅ KUL utan en, ja ni vet den där vanliga fb-ångesten som de allra flesta av oss går runt och har men som vi för allt i världen aldrig någonsin skulle våga erkänna att vi hade om vi blev tillfrågade.

Ingenting har väl förändrats med Facebook på den punkten, förutom just den lilla detaljen att jag inte är en del av någonting som händer där längre. Jag missar inte bara de hypade festerna eller de exotiska backpacker-resorna till någon okänd ö i Medelhavet, utan allt det där vanliga som folk postar också, som de flesta andra tar för givet, och som jag även själv tog för givet en gång i tiden.

Jag går inte ut med mina kompisar längre, träffar dem knappt alls faktis, jag varken pluggar eller jobbar, jag reser inte, nej jag tar faktiskt inte ens bussen eller någon som helst form för kollektivtrafik och att gå ut och äta på en restaurang eller att ta en fika är alltid ett mindre projekt för mig. Jag deltar helt enkelt inte i livet på samma sätt längre och klarar därmed inte av att ha Facebook för stunden.

Det är inte det att jag inte unnar andra människor att få leva sina liv till fullo, bara för att jag nu själv inte råkar kunna det i nuläget, det är det att jag vet hur det en gång kändes att få leva som dem och det är den känslan som stundvis äter upp mig inifrån. Det känns ungefär som att jag blivit insläppt på världens roligaste nöjespark, där jag för första gången kan leva livet till 110% och ha så fantastiskt kul med alla mina vänner. 5 min senare blir jag helt plötsligt dumpad utanför grindarna, där jag endast kan se på när alla andra fortsätter att leva och ha kul, med vetskapen om att jag aldrig någonsin kommer att sätta min fot innanför de där grindarna igen. Facebook fungerar nästan som ett skyltfönster in till nöjesparken, jag kan se på, men det går en tjock glasruta mellan mig och det livet.

Tillslut orkar man inte inte se på längre, jag saknar mina vänner, mitt gamla jobb, friheten, ja allt det där och det är därför som jag har valt att stänga ner mitt skyltfönstret ett tag nu, eller hängt för ett skynke skulle man väl kunna säga. Skynket får stanna uppe tills det inte gör lika ont att se på längre, när jag förhoppningsvis mår bättre och Facebook känns hanterbart igen.

Så där har ni det, moment of truth. Nu ska jag ostört fortsätta fokusera på att bli bättre utan den ständiga pressen från omvärldens sociala medier. Nästa steg blir väl att radera instagram också då antar jag hah...one step at a time!

Likes

Comments

Har på något sätt plötsligt börjat gruva mig inför det här med att fylla år. Inte för att 23 år är någon vidare hög ålder att få åldersnoja över eller så, utan snarare för att födelsedagar liksom är ett kvitto på att så och så lång tid nu har passerat utan att jag har blivit frisk. Det som jag trodde skulle ta max en månad på sin höjd att bli av med, har jag nu kämpat med i ÅR!! Ett och ett halvt år för att vara mer exakt, och det känns ärligt talat för jävligt!

Kan inte hjälpa att känna att tiden rinner ifrån mig när andra människor gör meningsfulla och konstruktiva saker med sitt liv, samtidigt som jag sitter och snurrar i en datorstol- (en övning för att vänja min hjärna vid illamåendet utan att länka det direkt till ångesten).

Vet att det är väldigt dumt att jämföra sig med andra och bortse från alla framsteg jag har gjort under de här 18 månaderna, men stundvis känns det bara som att det går så sjuuukt långsamt. Mitt tillfrisknande går för sakta och mina levnadsår går alldeles för fort, jag är ju ung nu liksom...

Livet kommer ju dock inte att vänta tills jag känner mig "redo" att möta det och tiden kommer att fortsätta ticka på som den gör, så det är väl bara att försöka göra det bästa av "min situation" så länge. Om det är timmar av snurrande i en datorstol som är vägen fram, då ska jag banne mig snurra tills jag är alldeles blå i huvudet och knappt kan stå upp längre! Tur att min envishet kommer till användning någonstans i alla fall hah..

Skulle dock föredra att få spara min födelsedag och ta den längre fram i tiden när jag mår helt bra igen, så om någon av er har en lösning på det, får ni hemskt gärna höra av er! Ungdomens källa kanske, eller vad vet jag..


Likes

Comments

View tracker


Julen 2016 avklarad och om några dagar, den 1 januari för att vara mer exakt, fyller jag mina 23 år.

Hade en allmänt lugn och fin jul med inte allt för många och besvärande utsättningssymptom. Jag klarade t.o.m av att gå ut och äta det årliga julbordet utan några större svårigheter! Alltid en utmaning för mig att gå ut bland folk, speciellt om det är mat iblandat då min mage ofta strejkar, men gick som en dans på rosor rent ut sagt! Ingen ångest och inga maganfall så hallelujah to that! 🙏🏼

Fått superfina julklappar av min familj och pojkvän, bla det ingraverade halsbandet, morgonrocken och de fabulousa enhörningstofflorna som är med i mitt lilla "julkollage" ovan. Känner mig otroligt bortskämd och lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig som alltid ställer upp!

Likes

Comments


Då var granen framme och färdigpyntad! Har alltid haft någon grej för julgranar, så hjälper en verkligen att komma i julstämning. Inte riktigt haft någon julfeeling i år med alla biverkningar från diverse mediciner och byten, men nu börjar den komma känner jag! Så lagom dags nu kanske den 23 dec haha...
På julafton firar vi som vi alltid har gjort, jag och mina föräldrar är här hemma och så äter vi dansk julmat på kvällen. Har fått frågan ett antal ggr om vad exakt det är vi äter, så här kommer en liten genomgång!

Den danska julmiddagen består oftast av antingen and, kalkon, gås eller fläskkarré med svål som serveras med sockerstekta potatisar, rödkål och brunsås. Kalkonen är väl den minst vanliga rätten, men är i princip det enda som går att få tag i i Sverige, så vi kör på det! Till kalkonen brukar man även äta en waldorfsallad bestående av valnötter, créme fraiche, vindruvor, selleri och lite annat, supergod verkligen! Till efterrätt äter vi ris a la malta med en varm körsbärssås. Den smakar nästan som den svenska, men det är mycket mindre vaniljsocker i.
Traditionen med mandeln i ris a la maltan, påminner om den svenska tradition där den som får mandeln i gröten får gifta sig följande i år. I Danmark får man dock istället en s.k "mandelgåva" som kan vara allt från en chokladask, en marsipangris till någon liten leksak. Ris a la maltan som egentligen härstammar från det franska ordet risalamande, betyder ris med mandel, så hörs på namnet att det är något med mandeln. Tror svenskarna måste missuppfattat något där och blandat in landet Malta på något höger.

På dagen firar jag jul med min pojkvän och hans familj, där vi äter svenskt julbord, kollar på Kalle anka o.s.v, så har turen att få det bästa av två kulturer!


Likes

Comments

Japp, som titeln lyder är jag faktiskt för första gången på 5 år, utan någon medicin mot min ångest, förutom de jag tar till kvällen som inte är en några "grundläggande" mediciner då, utan snarare tilläggsmediciner. Har pga biverkningar i alla dess former kommit överens med en läkare om att vara utan medicin helt i minst två veckor, för att på så sätt kunna se vilka biverkningar som är orsakade av vad och för att se hur jag mår utan. Mycket av min ångest har ju på senaste tiden triggats och orsakats av mina kroppsliga symptom, så utan alla biverkningar finns ju chansen att ångesten blir mer lätthanterlig.

Enligt den läkaren var den medicinen jag fått utskrivet senast på psyket, inte ens en medicin som ska ha någon effekt på panikångest, utan bara mot depression, så känner mig väldigt förvirrad och något irriterad över att ha behövt slösa tid på något som kanske inte ens är till för att behandla mitt problem? Alla läkare säger dock olika och verkar ha sina egna uppfattningar om allt, så jag flyter med bäst det går för tillfället och försöker läsa mig till all information som går att hitta på nätet. Finns nog snart ingen som är så bra påläst som jag gällande mediciner, behandlingar, fakta om ångest o.s.v haha.. men vill ju såklart hålla mig på förkant med all den senaste forskningen utifall att jag skulle ha missat något.

Läkaren och jag kom samtidigt överrens om att om inte jag skulle bli mirakulöst bra nu då utan medicin och biverkningar, så ska jag försöka att ännu en gång gå tillbaka till den medicinen jag hade från början som fungerade i över två år. Vore ju helt fantastiskt rent ut sagt om den skulle fungera en gång till! Men vågar inte hoppas för mycket på varken det ena eller det andra, blir bara för besviken.

Som det är nu försöker jag bara att överleva en DSG i taget. Har utsättningssymptom i form av huvudvärk och en hel del andra kroppsliga "härligheter" samtidigt som ångesten blir värre. Är ju dock övergående så det är bara att försöka rida ut stormen!

Idag fixade jag och min kille till ett litet pepparkakshus som vi pysslat med under det mesta av dagen! Riktigt projekt att sätta ihop och pynta, så glad att vi köpte ett färdigt och inte bakade det också! Fick mig nästan att glömma av att jag mådde dåligt där ett tag, så gäller att sysselsätta sig bäst man kan!


Likes

Comments


Lucia idag, så vad passar då bättre än ett recept på lussekatter! Inte de vackraste, men fasligt goda blev de!

250g kesella (gör dem saftigare)
1g saffran/2 paket
50g jäst
2dl russin
5dl mjölk
125g smör
17dl mjöl
1tsk salt
2dl strösocker
1st ägg till pendling + en 1 msk mjölk


1. Smält smöret ihop med mjölken i en kastrull och värm till fingervarm temperatur (37 grader)

2. Smula ner jästen i en bunke och tillsätt mjölkblandningen. Rör tills jästen har löst sig.

3. Blanda i socker, salt, kesella, saffran och russin (om man vill ha dem i degen också).

4. Tillsätt gradvis det mesta av mjölet och rör om tills degen blivit smidig och släpper från bunken, evt. ta ut den på bakbordet och knåda den lite.

5. Låt degen jäsa under handduk i ca.60 min, gärna på någon lite varmare plats.

6. Knåda igenom degen på ett mjölat bakbord och dela den sedan i ca.30 bitar.

7. Rulla ut varje bit till en lång korv och snurra ändarna åt varsitt håll in mot mitten. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper och låt dem jäsa i ca.45min till så de blivit dubbelt så stora.

8. Tryck ner ett russin i varje ände i mitten av snurrorna och pensla dem sedan med ett uppvispat ägg utblandat med 1 msk mjölk. Toppa evt. med lite pärlsocker.

9. Grädda mitt i ugnen på 200 grader i ca.8-10 min. Låt svalna på galler.

Likes

Comments


Har en vovve som fullkomligt ÄLSKAR snö! Får hoppas den ligger kvar ett tag nu så vi hinner busa en massa!

Likes

Comments