Varje gång det gått bra för mig och jag gjort en massa framsteg under en längre period, kommer rädslan för att få bakslag och göra andra besvikna. Jag vet att jag kämpar och gör allting mestadels för min egen skull såklart, men med framsteg kommer det förväntningar och det är då jag känner mig som allra mest pressad. Har man väl klarat av någonting riktigt svårt en gång, så förväntas det att man ska klara det lika bra den andra och tredje gången också. Folk förväntar att man upprätthåller den raka linjen och fortsätter att ta kliv framåt, utan några sidospår.

Den här pressen är såklart ingen folk medvetet lägger på mig, utan kanske t.o.m bara är något som existerar i mitt huvud. Oavsett om pressen finns på riktigt eller ej så kommer den där duktiga flickan upp i mig, hon som vill prestera och göra alla omkring henne nöjda och stolta. Lite grann som den duktiga flickan jag var när jag gick i skolan, hon som var tvungen att få högsta betyg i allt för att duga och räcka till. Betygen var inte en mätstock för hur väl jag lyckats i ett ämne, utan snarare för hur jag lyckats i livet, samtidigt som betygen var som en meritförteckning över mitt värde som människa. Allt under MVG=värdelös. Inte duktig.

Jag hatar det ordet, duktig. Vet knappt idag vad det innebär att vara duktig eller om det ens är en positiv sak att sträva efter. Vore det upp till mig skulle ordet och hela dess innebörd avskaffas, och aldrig någonsin användas i närheten av barn, unga sköra individer eller någon som helst egentligen.

Så för att avrunda detta inlägg ska jag åter igen försöka påminna mig själv om att allting får ta den tid det tar, att pressen kan go fuck it self och åt helvete med all duktighet! Mer oduktighet till folket! (Japp, jag uppfann precis det ordet)

"Idag hade jag inte tänkt göra någonting, men jag har inte hunnit det heller, och det är HELT OKEJ!"


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

I lördags genomförde jag en av mina hittills största utmaningar i form av min kompis möhippa!

Hade sett fram emot den länge, samtidigt som den skrämde skiten ur mig. Bara det faktum att jag inte visste exakt allt som skulle ske under dagen, vilka som skulle vara där eller hur vi skulle ta oss till de olika aktiviteterna gjorde mig supernervös. Såklart var jag också livrädd att jag skulle göra något som skulle förstöra brudens dag, så på morgonen när det väl var dags, höll jag knappt på att ta mig ur huset.

Jag bet ihop tillslut och satte på mig min fabulösa glitterperuk och tänkte att det får helt enkelt gå som det går! Hellre att jag testar och misslyckas än att jag stannar hemma och inte ens ger det ett försök. Det tog dock lång tid innan jag kom fram till det beslutet måste jag erkänna hehe...

Hur som helst gick dagens strapatser över all förväntan! Jag vågade mig t.o.m på att skjuta med en riktig pistol (en av dagens alla aktiviteter) något som inte alla tordes faktisk, så då var jag minsann stolt efteråt! Jag vann även en bok fullproppad med massa onödiga faktan om sex, så nu vet jag tex hur djup en blåvals vagina är, mellan 1,8-2,4m, det ni! 🐳 Det enda som inte gick enligt planen var att jag gick rakt in i en parkeringsskylt och gjorde illa armen lite, då var jag var ändå den nyktra i sällskapet haha! Det blåste så pass mycket under dagen att jag knappt såg något för allt glitter, och hälften av tiden jagade man efter peruken som blåst iväg någonstans.

Så otroligt nöjd med mig själv, att jag inte fegade ur och vågade ändå, för jäklar vilken kul dag! Vi hamnade t.o.m på polisstationen där ett tag för att vi hittade en butterfly-kniv i en blomlåda. Polisen som öppnade såg väldigt paff ut när vi stod där med våra silverperuker och bruden utklädd till prinsessa! Hon trodde nog att det var ett skämt först.

Följde inte med ut på krogen sen, utan bestämde mig för att det fick räcka för dagen! Man ska ju sluta när man är på topp eller hur?

Börjar äntligen känna mig lite fri igen och inte längre som en fånge i min egen kropp! Helt fantastisk känsla!

Nedan följer lite sköna bilder från dagen-

Likes

Comments

Igår hade jag med mig min lojala följeslagare i form av min hund Nanna på bussen. På något sätt kändes det jobbigare än vanligt att kliva på bussen, så höll nästan på att strunta i det och gå hem igen. Efter en längre mental diskussion mig själv, kom jag dock fram till att besvikelsen efteråt om jag inte åkte med skulle vara för jobbig, så manade upp mig och åkte med.

Det är väldigt lätt hänt att jag hittar på ursäkter för att slippa utsätta mig för det jobbiga, och rätt som det är har jag fastnat i mitt gamla undvikandebeteendet igen. Därför är det otrolig viktigt för mig att försöka upprätthålla mitt "exponeringsschema", så det som nu äntligen blivit enkelt, inte går och blir omöjligt och svårt igen.

Fuskar jag så drabbar det ju endast mig själv, så försöker puscha mig själv så gott det nu går, utan att ta på mig för mycket åt gången! Heja! 👊🏼

Likes

Comments

Det spelar ingen roll om jag varit borta väldigt länge, inte har duschat på flera veckor eller bara är allmänt sur och grinig, åt mina djur duger jag alltid, precis som jag är! Den villkorslösa kärlek man får av sina djur går inte att jämföra med mycket här i livet och att få komma hem till det varje dag är verkligen en lyx.

Tror nog de allra flesta människor känner sig otillräckliga ibland. Våra hårdaste kritiker är ofta oss själva, och det här gäller inte minst mig själv. Jag stället otroligt höga krav på mig själv för att kunna matcha mina ibland lite för stora ambitioner, och jag kan ju säga på en gång att det att vara sjukskriven i två år inte direkt var en del av "planen".

Jag kämpar varje dag mot den där lilla rösten i huvudet som säger att jag är värdelös och har halkat efter i livet. För det känns verkligen så ibland, som att jag tappat en massa dyrbar tid som jag borde ha gjort någonting konstruktivt med, som att plugga, jobba eller lära mig spela något nytt instrument, eller ja vad vet jag.

Då är det underbart att ha mina djur omkring mig som inte kunde bry sig ett dugg mindre om jag är vare sig hjärnkirurg eller sjukskriven. Så länge jag ger dem mat, bus och massa med kärlek.


Likes

Comments

Ska träffa min kompis för att måla lite ägg idag, men som det ser ut ute nu skulle det nog vara mer lämpligt att bygga en snögubbe eller en igloo kanske.

Lite deprimerande med snö i april, men det får man väl förvänta sig när man bor där man bor antar jag. Tror jag drar ner persiennerna och sover tills det blir vår igen, som en björn som går i ide, japp, hörs!

Likes

Comments

Idag fick jag äntligen träffa min bästa vän igen för första gången på flera månader! Hon bor för tillfället i Lund där hon pluggar arkitektur, ca 6-7h från där jag bor, så blir lite svårt att ses så ofta. När vi ses är det dock som att ingen tid har passerat alls. Vi har känt varandra ända sen vi var 5 år, och har gått i samma klass ända från dagis upp till gymnasiet där vi också gick ihop i ett år, så vi känner varandra väldigt väl så att säga.

Passade självklart på att baka en kladdkaka, en av de få kakor som ingår i min bakrepetoir, med lite hallongrädde, yum! Fick även in lite kbt, då vi tog bussen till den nya lägenheten sen, och den här gången fick även min hund Nanna följa med. Det kändes väldigt bra faktiskt, Nanna har en väldigt lugnande inverkan på mig och får mig att fokusera på henne istället för mig själv och min ångest.

Väl framme så visade det sig att min pojkvän också köpt med sig en kaka, så blev fika en gång till, men vem säger nej till fika liksom? Inte jag!

Nu är jag hemma igen och stoppar i mig jordgubbar som min mamma köpt. Finns ingen stopp på godsakerna idag, men "Happiness is a piece of cake" som det står på tårtspaden, right?

Likes

Comments

Som titeln lyder sitter jag för första gången helt ensam i våran nya lägenhet och det känns helt okej faktiskt! Inte helt ångestfritt dock, det ska jag inte sticka under stol med, men ångesten är på en hanterbar nivå ändå.

Jag trivs väldigt bra här redan. Lugnt kvarter, få och tysta grannar samt endast 3 min till affären, vad mer kan man be om? När jag får hit fler av mina grejer och möbler så småningom så kommer det nog att kännas mer som min lägenhet också. För det är ju det, min och min pojkväns lägenhet och mitt blivande nya hem, måste vänja mig vid det. Är endast van vid att ha eget rum liksom haha!

Längtar till den dagen då jag kan njuta fullt ut av att vara ensam igen, så som jag kunde förut. Det går dock lite lättare för varje gång, så det är ju alltid något! Nu ska jag återgå till det som håller mig sällskap just nu "Sex and the city"!

Likes

Comments

1kg nötfärs alt. Quorn eller sojafärs (går även att använda hackad aubergine)
1 msk olivolja
500g passerade tomater
500g krossade tomater
1st buljongtärning
1 gul lök
3 klyftor vitlök
2 msk tomatpuré
1 msk sambal oelek
1 msk äppelcidervinäger
2 msk oregano
1 tsk timjan
1 tsk salt

1 tsk svartpeppar
1 msk basilika
3dl riven ost

Bechamelsås

3dl matlagningsgrädde
2dl mjölk
3 msk mjöl
2 msk smör

1. Hacka lök och vitlök och stek i olivoljan tills dess att löken mjuknat.

2. Tillsätt köttfärsen och bryn tills den har fått färg.

3. Tillsätt tomatpuré, sambal oelek och äppelcidervinäger.

4. Häll över de passerade och krossade tomaterna.

5. Tillsätt de resterande kryddorna, oregano, basilika, timjan, salt och peppar samt buljongtärningen.

6. Låt koka under tiden du gör bechamelsåsen.

Bechamelsås

1. Smält smöret och tillsätt sedan mjölet.

2. Vispa gradvis ner (för att undvika klumpar) matlagningsgrädden varvat med mjölken till en jämn och fin sås.

Last finishing touches

1. Varva köttfärssås, bechamelsås och lasagneplattor i den ordningen i en ugnsfast form, skarva plattorna om det behövs.

2. Avsluta med att strö över den rivna osten på toppen.

3. Gräddas mitt i ugnen 175C i 25-30min

FÄRDIGT!

Likes

Comments

Idag hade jag äran att få sjunga på lilla Hampus dop, tillsammans med min kille som kompade mig på gitarr. Det var en jättefin liten ceremoni tycker jag, även fast jag varken är döpt eller kristen själv, men tror dock inte religionen spelar lika stor roll idag som den gjorde förr. Nu döper nog folk sina barn mest för att det är en trevlig tradition inom familjen och för att det är ett mysigt sätt att samla släkt och vänner, skulle jag tro.

För mig var det här en enormt stor grej, att för första gången på över två år, uppträda inför en publik igen. Ja tänk att det har gått så lång tid faktiskt... Hur som helst gick det jättebra! Lite skakigt kanske på sina ställen med handsvett som rann i floder, men jag genomförde det, och det är det viktigaste. Känner att jag långsamt tar mig tillbaka till där jag var, "baby" steps you know hehe!

Nu taggar jag inför nästa event i form av en kompis bröllop! Heja!

Likes

Comments

Var fan är världen på väg egentligen?! Tror många människor har ställt sig just den frågan, speciellt nu på senaste tiden, när hela världen verkar puttra som en enda gigantisk instabil krutdurk eller vulkan, som bara väntar på att få explodera...

Mycket tragiskt är det som hände i Stockholm, om ordet tragiskt ens täcker den sorg och smärta som de anhöriga till de personer som dog måste känna. Det värsta är att detta inte bara sker här i Sverige utan överallt i världen just nu.

Jag känner mig så otroligt förbannad, förbannad och maktlös, för vad kan man göra? Hur stoppar man terror?

En annan fråga som också alltid dyker upp, är vad det kan vara för fruktansvärt onda människor som har orsakat detta? Man söker efter förståelse, för att mörda helt oskyldiga människor bara sådär, är lyckligtvis någonting helt obegripligt för de allra flesta. Föds gärningsmän onda, blir de hjärntvättade till att utföra sådana hemskheter eller är det den miljö de växt upp i som påverkat dem?

Egentligen är väl allt detta spekulerande ganska orelevant, i alla fall är det det för mig. Har man begått ett så grovt brott som detta så förtjänar man en hård bestraffning, oavssett om man blivit hjärntvättad, våldtagen eller vad som helst egentligen. Vissa saker är bara oförlåtliga.


Likes

Comments