Hund, Personligt, Livet

Hallå onsdag,

Imorse sken solen när vi vaknande, härligt ☀

Jag har ju svårt att åka iväg själv med bilen, jag får sån helvetes ångest. Hela kroppen liksom vibrerar och pulsen är hög, sinnena skärpta och andningen lite krystad.
Jag har nog funderat över detta miljoner gånger, vad är det som ska hända? Kommer jag att dö? Nej. Kommer någon annan att dö? Nej. Så vad är problemet?
Efter alla samtal med kbt vet jag varför. Jag var med om en incident där jag svimmade i bilen.
Lång historia kort, jag skulle köra min sambo till sjukhuset för han hade skurit sig. Jag insisterar på att jag vill komma och hämta honom, trotts att han säger att en annan kan köra honom, både han och jag vet att jag inte tål blod.

Jag åker från mitt dåvarande arbete, ett arbete som ätit upp mig inifrån sedan dag 1, ett jobb jag inte ville ha, som jag tog för att jag trodde jag var tvungen. Ett jobb som skulle bli en av dropparna som fick min bägare att rinna över(mer om det en annan gång.)

Jag hade nog ett ganska så bra pulspåslag när jag körde, säkert också alldeles för fort, för att hämta min sambo. Jag kommer ihåg att jag började andas snabbare, andas fel, andas med bröstet istället för magen. Jag hörde ju på hans röst att det var allvar, måste till akuten.

Väl framme hoppade han in i bilen, jag konstaterade att han inte var döende. Bra! Lite lugnare andning.
Jag körde mot akutmottagningen, svängde ut på en hårt trafikerad väg, där det kör mycket tunga fordon. Helt plötsligt känner jag hur jag kommer svimma. Jag känner lukten av sterilt bandage, han hade virat det runt handen.
Förmodligen var det kombinationen av att jag slappnade av lite när jag fick se han och att det endå var okej, och lukten av blod och sterilt.
Jag säger till min sambo "jag kommer svimma" varpå han säger nått i stil med att jag ska stanna bilen.

Hur jag lyckas byta fil 2 gånger för att komma in i bussfilen, frikoppla och dra handbromsen är fortfarande ett mysterium.
Ni som svimmat någon gång vet vad jag pratar om. Känslan av illamående som slår en först, sedan slår det lock för öronen och det börjar "ringa" i huvudet. Allting runt om börjar snurra och sen blir det svart. Det går liksom inte att stoppa.

När jag vaknade till igen var det första jag gjorde att kolla i backspegeln, jag vet inte varför. Där såg jag lastbil efter lastbil komma i en jädra fart, swishswishswish, så det gungade i bilen när dom körde förbi. Helvete vad rädd jag blev. Helvetes jävlar. Vi kunde fan dött. Vi kunde för i helvete dött.
Jag vänder mig om och ser min sambos uppspärrade ögon. Han är också rädd.
Då slår rädslan till ännu hårdare. Tänk om han hade dött. Tänk om jag hade varit orsaken till det. Härregud och den aviga marian. Hjälp. Ge mig styrka någon.

Efter det hade jag svårt att köra bil, kunde knappt åka till jobbet. Fick min första panikattack i bilen påväg till jobbet i höjd med mölndalsbro. Det glömmer jag aldrig. Aldrig.
Slutade jag pressa? Nej. Jag körde på, åkte till jobbet, var lika glad och driven som vanligt. Utåt. Inombords var det något som brast den där dagen på motorvägen. Men det fattade jag ju inte då. Måste ju fortsätta vara duktig, driven och lojal. "Vad frisk du ser ut idag", "du är alltid så duktig." Osv.

Ett tag kunde jag knappt sitta i bilen själv utan att få panikattack.
Än mindre starta den.
Men jag tvingade mig själv.
Min sambo har åkt med mig antalet gånger runtruntrunt för att jag måste öva mig på att köra bil.
Tillslut kunde jag köra själv en bit, men inte längre än att jag, om det skulle behövas, kunde ställa bilen och gå hem. Och aldrig, aldrig på motorväg. Bara små vägar, mitt på dagen, när det inte är någon trafik.
Jag fick panik vid rödljusen, när jag var tvungen att stanna. Så länge jag kunde köra framåt, hur lite det än var, så höll jag paniken tillbaka.
Men när jag var tvungen att stanna, då sprutade aldrenalinet ur öronen på mig och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet. Jag fick svårt att andas. Upp med telefonen och ringa min sambo, som för övrigt har telefonjour 24/7. Ifall att jag skulle behöva ringa, om det skulle vara nått.
När vi börjar prata lugnar kroppen ned sig, och det slår om till grönt på trafikljuset. Tack för att du svarade, jag älskar dig.
Det är nästan så jag får kärringstop när jag ska köra iväg, benen är som spagetti efter adrenalinpåslaget.
Jag kör hemåt, parkerar bilen. Vet inte om jag gråter för att jag är arg eller ledsen, bankar några gånger i ratten och skriker ut min frustration, mitt misslyckande.
Dag efter dag, tills det någonstans gick bättre. Någonstans påvägen blev det lättare. Jag märkte att rödljusen inte fick mig att få rå-ångest en kilometer innan längre, jag märkte att jag kunde slappna av lite.

Detta är nu 4 år sedan. Jädrar vad tiden går. 4 år av kamp. Mot mig själv, mot världen.

Idag kan jag åka till jobbet utan rå-ångest. Utan panikattack. Än så länge. Och det är jag så tacksam för.
Men jag har massa saker för mig. Allt måste vara med, och precis som det brukar. Annars kommet paniken smygande. Det måste vara på sitt vis, kontrollerat.
Mobilen i högerfickan, nycklarna i vänster, vattenflaska i väskan tillsammans med alvedon, ibumetin och treo, drickkvarg osvosv. Strukturerat, kontrollerat.
Jag har liksom hittat/byggt/skapat ett mönster som fungerar. Men ibland vet jag inte om det stjälper mer än det hjälper, om jag har målat in mig i ett hörn eller om jag håller på och skrapar bort färg för att göra nytt.

Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara tillägga att undertiden jag skrev, började hjärtat slå fortare, hårdare. Pulsen gick upp och handsvetten kom. Varför? För att jag har fortfarande så jobbigt med att prata om det som hände i bilen den där dagen, får fortfarande lite små panik. Började må lite illa också. Sjukt va? Av att skriva ned det. Tänk er då när jag ska berätta det för någon öga mot öga?

Hursomhelst, tog vi bilen in till stan idag, min laddie och jag 🐾 Och promenerade längs med ån i solen. Framsteg.

Ha en fin onsdag,
Kram 🌱

Namaste 🙏🏻

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments