Hund, Personligt, Livet

Hej lördag kväll/natt,

Här ligger jag själv i sängen och har svårt att varva ned hjärnan. Min fina sambo är uppe i landet och skall åka längdskidor.
Enda sedan han bokade loppet har jag haft ont i magen över det.
Jag har så svårt att vara ifrån honom. Min trygghet, min bästa vän.
Egentligen vet jag att jag måste lära mig att vara ensam längre perioder, detta är första natten på 6 år som vi sover ifrån varandra...
Men varför skall man vara ifrån varandra om man inte måste? Många säger " så ni kan längta efter varandra", jo. Men jag längtar alltid efter honom, även om han "bara" är på jobbet haha.
Och jag blir alltid glad av att se honom när han kommer hem, oavsett hur kort eller länge han har vart borta.
Vi facetimade förut, jag här och han dryga 50mil bort. Vilken konstig känsla. Ville bara krama och pussa på honom, men det gick ju inte.
Lycka till imorgon mitt hjärta, jag är ditt största fan, det vet du ❣️ Du är bäst !

Är det inte lustigt? Hur en annan människa kan betyda så mycket för en? Den känslan endå. Mäktig.

Eller, helt ensam är jag föresten inte. Det ligger en hund tätt intill mig och sover. Min lilla valpis, lilla och lilla han är väldigt mycket större nu än för några månader sedan. Han växer så fort.

Han håller mig sällskap i vått och torrt, lämnar aldrig min sida, om jag inte tvingar honom för att få lite andrum haha. Sitter jag i soffan ligger han nedanför, går jag på toa går han med och lägger sig på badrumsmattan(stänger jag dörren ligger han utanför dörrn), lägger jag mig i sängen är han där nedanför osv, han är alltid bakom mig. Vilket ibland kan vara livsfarligt då jag vart nära på att slå halvtihjäl mig flertalet gånger när jag ska backa eller vända mig om och det ligger/står/sitter en hund där. Som för övrigt tittar oförstående på mig när jag svär för att han alltid ska vara ivägen. -"vaddå matte? Du vet väl att jag alltid finns här? Vid din sida."
Och egentligen tycker jag ju om det, att han alltid är där, hans ständiga närvaro.
Så fort jag ställer mig upp vaknar han med ett ryck, precis som att jag skulle gå och aldrig komma tillbaka(från badrummet). Älskling ❤🐾

Nu måste jag försöka sova, valpen kommer väcka mig inatt och vilja ut och kissa. Och då vill även katterna ha mat för dom tror det är morgon, och har dom kommit igång jamar dom tills jag ger dom mat... huliganer! 😼

Nattinatti,
Kram 🌱

Plockade mig en bukett häromdagen när jag fick vårkänslor, tycker den är vacker fast den är rätt grå

Namaste 🙏🏻

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Livet

Hittade ångestpodden via en annan blogg och tänkte att jag väl kunde lyssna ett avsnitt.

Satte mig ute på trappen med solen i ansiktet, blundade och började lyssna.
Aldrig trodde jag att en människa som jag inte mött, aldrig hört om innan och som är många mil bort skulle kunna beskriva mig på det sättet. Där satt jag på trappen och kände hur mer och ner känslor vaknade till liv ju mer han pratade. Hur kan han veta vem jag är? Hur kan han berätta min historia, mina egenskaper och upplevelser utan att ha träffat mig?
Så häftigt.
Det bevisar också att jag inte är ensam. Aldrig ensam.

När han pratade om "uppbyggnadsfasen" kände jag hur tårarna ville komma, kände hur det snörpte ihop sig inombords. Han pratar om vilka egenskaper personer har som får utmattningssyndrom har, (generaliserat).
Jag fann mig själv sitta och lyssna på en man som berättar om mig, som berättar min person. Känner mig fortfarande lite skakad, och skall lyssna på avsnittet igen!

Varje ord. Varje mening. Varje förklaring och varje exempel är jag. Jag kände att jag aldrig mer skulle behöva förklara mig, förklara något. Han sa allt, precis som det är. Hur jag kom hit, och varför.
Vem hade kunnat ana det? En vanlig fredag i februari....

Länkar avsnittet ifall det är någon mer som vill lyssna.

http://angestpodden.podomatic.com
-Giorgio Grossi- Avsnitt 97.

Tack Giorgio, för att du kunde förklara min resa för mig så som ingen annan av de femtioelva andra läkare, terapeuter mm har gjort innan.
Tack ❤

Kram på er,
🌱

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Livet

Tanken när jag började skriva på bloggen var att ha den som en dagbok. Så är fortfarande tanken. Ofta har jag så mycket som vill ut men som kan vara svårt att få ner i ord, men jag vet att det hjälper mig att skriva ned det.
Från början skrev jag allt i telefonen, där man kan skriva anteckningar ni vet? Men så blev minnet tillslut nästan fullt av all text och bilder så jag ville skriva det någonannanstanns. Då blev det här. Här skriver jag för mig, inte för någon annan. Helst hade jag velat skriva och ha bloggen "stängd", är det någon som vet hur så säg gärna till, lägg en kommentar vetja.

Förra inlägget var väldigt dramatiskt, jotack jag vet. Men så är mitt liv - dramatiskt. Inte för att jag nödvändigtvis vill leva så, men det blir alltid så endå på nått sätt.

Är inne i en kass period just nu, där allt bara är jobbigt och tungt. Då jag inte vill ha kommentarer som "ryck upp dig", "ta en vitamintablett" , "skärp dig", "ta en promenad så känns allt bättre sen", "du bara klagar" osv.

När jag tänker efter har jag alltid brytt mig om vad folk tänker och tycker om mig, mina val och hur jag lever mitt liv. Alltid tagit åt mig. Alltid känt det som att folk kastar en sten i ansiktet på mig när dom har en åsikt om mig.
Jag tar alltid så illa vid mig, går i försvarsposition direkt, fäller ut taggarna på en sekund. Känner mig alltid som en dålig människa. Får alltid dåligt samvete.
Man kan få dåligt samvete för att man glömde av något eller att man gjort något dumt osv. Jag får dåligt samvete för allt. Allt.

När jag får en kommentar eller åsikt om mitt sätt att leva mitt liv då får jag dåligt samvete. Sådär så att det skär i bröstet, och det känns som att någon stuckit en kniv i magen på mig och vridit om.
Det hugger och skär i mig som tusen eldar.
Jag är inte nog, jag är inte tillräcklig, jag är en dålig människa, jag har misslyckats.
Ni som aldrig känt så, jag avundas er.

Ångesten som sveper över mig som en tjock tung filt gjord av sten trycker mig ner, får det att sticka i händerna och fötterna. Får mitt hjärta att rusa och hjärnan att sakta ner och vridas upp på samma gång.
Samtidigt som trycket i bröstet vill spränga mig inifrån. Jag vill fly men det finns ingenstans att fly, jag kommer inte längre bort än såhär, kan inte lämna min egen kropp, lämna den ståendes kvar och flyga upp över träden. Även fast jag skulle vilja.
Jag måste vara kvar, känna allt och hantera virrvarret. Rida ut stormen. Hålla i hatten.

Och så går det över litegrann, världen saktar in ett slag. Det snurrar inte så förbannat mycket längre. Jag kan nästan andas igen, jag kan känna marken under mina fötter och jag kan höra andra ljud än mitt eget blod som rusar i kroppen. Jag söker med blicken efter en fast punkt, någonstans att vila ögat på. Men det går inte, hittar inget, passar sig inte, måste söka ögonkontakt med personen framför mig, måste verka normal, måste verka vara som jag brukar.
Men vill inte möta blicken, tänk om dom ser? Tänk om dom ser att jag har en storm inom mig? Tänk om dom ser att jag är ute på ett svart stormigt hav utan flytväst? Måste. Verka. Normal.

Ler lite käckt och pressar fram något passande svar, - "ja,jo. Jag ska ta en värktablett så går det nog över." För allt blir ju bättre av en värktablett, det vet väl alla.

Men jag vill inte ha medlidande, inga sympatier. Det gör det bara värre, det bekräftar. Det vrider om kniven lite till, "jasså du är en sån, en sån som inte pallar lite tryck, som viker ned dig och ger upp. En sån där, som inte är stark nog."

Tänk om jag är det då? Måste man vara stark? Måste man vara det? Ja. Ja. Ja.
Och om jag inte är det? Om jag inte är som förut? Om jag inte är den som jag var? Får jag lov att vara någon annan? En annan version av mig? Likadant yttre men med en annan insida?
Jag vet inte.

Allt jag vet är att det är såhär det är nu, livet. Och vill jag vara med så får jag acceptera det. Lite i taget, dag för dag. Andas in andas ut. En sekund, en minut, en timme och sen kommer en ny dag.
Ny ångest, ny panik, nya hjärtslag- jämna och ojämna. Men faktiskt också små stunder av stillhet, ögonblick av ro. Det är inte alltid det stormar, ibland kan jag bara vara. Små,små ögonblick av lycka att finnas. Att älska och älskas.

Avslutar så, med ett stänk av ögonblick av ro. Att längta till och att minnas. Hålla fast vid och älska.

Ta hand om er,
Kram

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Livet

En sån där dag ni vet, som farbror Melker alltid sa: Denna dagen ett liv.
Grått ute och grått inuti.
Som jag längtar efter våren.

Vaknade imorse med ett bankande hjärta och oros-kramp i magen. Suck...

Ni vet när man känner för att bara åka någonstans? Bara dra iväg med en one way ticket, men sedan kommer man på att man varken har pengar eller riktig ork att faktisk göra det på riktigt, och sen har man ju en tvättmaskin på så då går det ju inte att bara dra. Ska ju jobba i veckan också, måste mata katten osv.
Så det blir liksom inget med det. Så känner jag idag. Plus att jag fan inte ens ids åka till nästa komun själv utan att svimma halvvägs och få panik.

Det är dagar som dessa man inte ska sitta och trycka runt på instagram, men det gör man ju endå, tittar på folks drömlika bilder, på deras drömliv med deras drömresor och drömhus, drömpartner, drömvardagsrum, drömfrukost, drömmorgonpromenader och drömträningspass med deras drömkroppar osv osv.
Jag kräks.

Och samtidigt suckar min själ och mitt hjärta saktar farten litegrann. Kan inte jag också få lite drömtillvaro? En släng bara. Varför är mitt liv såhär och deras sådär?
Kämpar för att inte ta åt mig, försöker övertala mig själv att alla har sina problem, att en bild ljuger mer än tusen ord.

Jag gör ju likadant själv, lägger ut en fin bild på något vackert och skriver nått käckt om vilken jävla pangdag det är, för att sedan lägga mig i soffan å dra filten över huvudet och önska mig bort någonannanstans, någonstans där hjärntrötthet inte finns och där mitt "drömliv" väntar på mig.
Varför gör vi så? Varför låtsas vi att vi lever drömmen? Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det kan jag väl inte vara?
Varför jagar vi likes? Varför i helvete uppfann idioten internet överhuvudtaget? ...
Var det inte bättre när vi faktiskt pratade med varandra istället? Ringde och frågade om vi kunde ses där och där.
Eller ännu bättre, innan telefonen ens, man fick ta sig hem till personen om man ville umgås. Gå ned till fiket på stan, gå till dansbanan på fredag och lördagkväll. Tänk om dom skulle se oss nu.. när vi swipar höger eller vänster, trycker på like osv. Nej, ta mig till då, då man dansade på dansbanan på fredag/lördag. När man var tvungen att se varandra i ögonen, när det var på riktigt, när man kunde ta på livet, känna.

Men så tänker jag, ta bort Facebook och instagram från mobilen, radera dina konton, köp en mobil utan touch osv. Ja, det ska jag bannemig göra tänker jag hastigt. Men det blir inte av, jag ångrar mig alltid. Jag som redan är lite off kommer ju missa allt? Jag kommer ju missa vem som är gravid, vem som gjort slut och vem som är var i världen, då kan jag ju inte gå in och stalka den där lyckliga människan längre som lever drömlivet...

Nu när jag skriver det ser jag ju själv hur fan det låter...
Jag kommer missa alla andras liv? Jag kommer missa deras drömluncher och deras drömresor...
Vad har jag ens där och göra från första början? Det man inte vet lider man inte av? Blunda så finns det inte. Livet är det som händer här och nu? Mitt liv, mitt alldeles egna.
Nä fyfan... någon dag ska jag hitta både knappen och styrkan att stänga ner skiten.

Det var nog bra så, jag har spytt klart för nu.

Kram

Bild från i helgen, drömlikt... eller hur? Ha ha

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Hejhejhallå lördag!

Igår blev det jobb som inte var planerat egentligen, blev inringd så gjorde honnör och infann mig... höhö.

Idag var både jag och sambon sega i kroppen, vi tänkte vi skulle åka och ta en liten promenad en bit härifrån. Kolla in en fornborg som vi hittat på kartan, nät vi väl kom dit fattade vi inte riktigt hur vi skulle gå men vi kom fram iallafall och det visade sig vara betydligt längre att gå än vad jag hade tänkt mig.
Någon riktig fornborg var det ju inte, det är det ju sällan. Mer ett stenröse, en liten antydan till vad som en gång varit.

Vi fick oss en riktigt promenad iallafall och valpen också för den delen, så nu är vi alla 3 bra trötta 🐾

Imorgon är det invägning !! Alltid lika pirrigt! Hittade föresten nya smaker på propud idag i affären! Yiihoo, äntligen.
Det var strawberry och orange choclate.
- SÅ GODA 😋🍓
Kan jag verkligen rekomendera, apelsinchoklad smaken är min nya favorit. Omnomnom!

Nej, nu blir det lördagsmys. Ikväll väntar räker och kräfter 🦐

Får nog fan åka å köpa mer propud.. köpte bara 1 ifall den inte var god. Skit.

Kram

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Naturen, Livet, Hund

Ännu en dag med riktigt pangväder ☀
En tur runt golfbanan med min guldklimp! Sedan har vi vart ute och solat oss och myst 🐾

Kram på er, 🌱

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Livet, LCHF, Personligt

Hej söndag,

Idag är jag bra seg i kolan alltså. Vi har varit på spa och det var helt underbart. Det är absolut inget som vi brukar göra, faktiskt första gången som vi är iväg på det. Och det var sååå skönt att äntligen få bada! Jag vet inte vad det är med mig och vatten, men vi har en väldigt djup relation som jag inte egentligen förstår varför vi har. Jag bara älskar vatten, att dricka det, titta på det, bada i det, plaska i det, tillochmed vattna blommor är "skönt".
Kanske var jag en vattenvarelse i mitt förra liv? Jag tror det var så, jag var nog en fisk eller haj, kanske en val. Som brukade simma runt och ha det gött. 💧 Nått åt det hållet iallafall.
Spat var jättefint, nyrenoverat. God mat och mysigt. Men sällskapet var ju det bästa av allt, härre vad jag älskar den mannen. Vilken tur jag har som får spendera mina dagar, livet med honom ✨

Valpen sov borta för första gången och allt hade gått bra, han tittade efter oss när vi lämnade honom men hade snabbt glömt av oss haha. Han var supertrött igår när vi hämtade honom och är fortfarande faktiskt. Inte mycket fart i honom idag. 🐾

Idag blir det inte många knop, ligger i soffan just nu och väntar på att Kajsa K ska åka sitt lopp ⛷
Sedan när mitt hjärta kommer hem blir det en promenad med valpen! 🐶

Veckans invägning gick fint, -500gram sedan förra veckan 🍀 Bra jobbat! Heja mig osv!
Totalt är det minus 16 kg nu. 16 jävla kilo.
LCHF fungerar, glöm inte det haha.

Ta hand om er och ha en lugn och skön söndag,

Kram 🌱

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Hund, Livet, Personligt

Hej Tisdag,

Tisdag brukade alltid vara min värsta dag i veckan, den är liksom inte i mitten av veckan och inte helt i början. Det är närmare måndag än fredag. På onsdagen räknade jag alltid ned till kl 12 på dagen för efter det så var det närmare fredag än måndag... Asså fyfan endå. Ekorrhjulet snurrade rätt bra på den tiden.

Nåväl, nu för tiden är bara tisdag en dag i veckan som alla andra, haha.

Denna veckan jobbar jag stängning på jobbet alla mina pass, kämpa 💫

Min lilla valp börjar verkligen bli stor nu, han har dessutom mycket mer energi och orkar hålla igång myyyycket längre än innan. Kul för honom och mig, oftast haha. Just nu ligger han och sover efter promenaden, sötis. 🐾 Vi ska börja ge honom vuxenfoder nu som vi blandar med valpmaten nu i början så han vänjer sig, vi fick med ifrån uppfödaren en jättebra lista/lapp med tips och råd som vi har följt och det har funkat jättebra hittills så vi fortsätter med det!

Han ska sova borta för första gången till helgen eftersom vi sk iväg på spa, spännande och se hur det går! Ska bli jättemysigt att åka på spa och sova borta, det har vi aldrig gjort förr så vi är inte bortskämda med det alls.
Mest längtar jag efter att bada 💦 Haha.

Är det bara jag som tycker att dagarna blir "värdelösa" när man börjar senare och slutar sent? Jag går liksom bara på vänt timmarna innan, stressar upp mig, hinner stressa ned och så upp igen så halva energi depån är slut långt innan jag ens hunnit till jobbet?!. Suck ... Men jag satt och tänkte på det i bilen påväg till jobbet igår, att det går framåt endå, småsmå steg av framgång.
Jag behöver tillexempel inte sova i 3 timmar direkt när jag kommer hem efter jobbet längre, tummen upp! Jag har inte behövt stanna bilen en enda gång påväg till jobbet jag har nu!
Jag kan förs ett samtal efter jobbet tillochmed utan att känna att huvudet ska lossna eller att hjärnan ska trilla ut, eller sprängas.
Så, småsmå framsteg. Inte tvinga, det går inte.

Menjo, jag är skör. I hjärtat och sinnet. Nära till gråten, alltid. Näranära till tusen miljarder känslor på en och samma gång tralala...


Nu måste jag äta lite mat innan jag åker iväg till jobbet i min fina pärla till bil,

Glöm inte att ta tjockejackan idag, det blåser snorkallt,

Kram 🌱

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments

Hund, Livet, Personligt

Idag är det inget kul att vara valpis inte, eller rättare sagt nu på eftermiddagen.
Han var lite kass i magen inatt när han va uppe på sin nattliga kisssväng.
Men så va det lugnt när vi var ute och gick imorse så jag trodde att det hade gått över.
Men förut när han skulle äta så tog han lite mat och så tittade han på mig med ledsnaste hundögonen 🐾
Och då tänkte jag genast- okej äter han inte är det verkligen nått fel! Han äter nämligen ALLT och tackar aldrig nej.

Så gick han till ytterdörren och liksom tittade, så jag tog ut han å då var det nästan som ett vattenfall i ändan, stackars lilla valpis.

När vi kom in igen gav jag honom lite a-fil med nyttiga bakterier, någon timma efteråt spydde han upp massa mat, så där låg frukosten på mattan och luktade verkligen äckel eftersom den hade börjat brytas ned i magen av syrorna osv. Blä!

Kokade ris som han fick tillsammans med lite vätskeersättningspulver! Får hoppas att han blir bättre i magen snart ❤


Ta hand om varandra där ute,
Kram 🌱

Häromdagen var det verkligen vårkänslor hos oss Just nu är det vääääldigt grått... Kom nu våren, jag längtar halvt ihjäl mig efter dig 🍃🌱

Namaste 🙏🏻

Likes

Comments