Är ju endå så jäkla uppvridet? Det är så många måsten på sommaren, saker en "ska" och "måste" göra.
GrillaBadaSolaUtomlandsDrinkarBadaihavetBadaipoolenHashtaggaÄtamelonFestivalerCampaFiskaÅkadrömbåtHaflamingoipoolenVisasuperkroppen osv osv osv.

Fattar ni utan ångest hur stark ångest detta framkallar hos oss som redan har en hel del av den varan? På sommaren, som anses som en slapp och relaxad period är det oftast tvärtom för oss med GAD, PÅ osv.
För det finns så mycket normer om vad en lyckad sommar är, vi svenskar har ju laddat i 8-9 månader inför dessa få månader av värme och sol!!! Blä på er, jag blir så jävla stressad av alla snapchats och instagram bilder/filmer när folk är överallt i Sverige och världen , och bara har perfekta "sommarbrunabenOchperfektadagen/kvällen/natten". Får en sån klump i magen, " här ligger jag i soffan och kan inte djupandas för jag har en sån grundlig ångest inom mig, och att jag får panik av att inte kunna andas toppar bara upp min perfekta sommardag ännu mer."

För den kraschade häromveckan, liksom face-plantade rakt ned i mordor.
Helt plötsligt kunde jag inte andas ordentligt, det gick inte att ta djupa andetag alls. Och nej, jag är till 99% inte "sjuk". För när jag verkligen kan slappa av och andas ordentligt med magen och inte med bröstet så kan jag andas alldeles utmärkt.

Jag ber till övre makter (vad/vem/vilka dessa än må vara) att det ska släppa snart. Liksom dessa myror och ormar som jag har i magen och bröstet, ni gör mig galen. Men jag vet ju varför de blev såhär , så... skylla mig själv? För att jag vill kunna leva precis som alla andra?

Nåväl, idag har vi grävt en rosrabatt längstmed altanen. Valde rosen 'Nina Weibull', dels för den vackra röda färgen men även för dess härdighet och tålighet samt långa blomningsperiod(juni-oktober, om vi har tur.)
Även en röd rudbeckia bor nu hos oss och skall planteras ut men står änsålänge i krukan då vi inte bestämt var den skall bo.

Gräva, naturen, blommorna, gräset osv är smör för en trasig själ som min. Kärlek 💚

Nu skall mannen i mitt liv bygga en slags rullgrind till altanen. Spännande.

Ta hand om er,
Fridens

Äntligen fick vi smaka på våra amerikanska blåbär av sorten Duke ! 🌱Goda!

Ojdå, höll på att glömma, -26,4 kg nu! Snart är jag i mål 🌟

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Tiden går som vanligt rusande fort men endå sniglande långsamt.
Värmen är här, men inte för att stanna, det är den aldrig. Idag har det varit ca 26 grader och tacka den saliga människa som kom på ac.

Naturen är fantastiskt vacker såhär års, det växer så jag nästan kan höra hur det knakar överallt. Syrenerna blommar, träden är gröna, äppelblom och grönt 🌱🌸☀️
Gräsmattan börjar ta dig ordentligt här utanför, äntligen. Växväxväx.

Har vi tur så får vi nog en odlingslott snart, damen som har hand om uthyrningen ringde förut och berättade att en lott är ledig nu. Vi ska åka och titta på den sen, det blir bärbuskar och lite annat gott som vi ska plantera. 🌱

Lägger ut lite bilder ifrån dem senaste tiden, nature is flawless 🌷

Likes

Comments

Nu är våren här på riktigt. Björkarna har musöron och det är dax att beskära rosorna. Pallkragarna är fyllda med jord och kryddor(fortfarande lock på mot nattkyla), påsken har kommit och gått. Påskliljorna blommar fortfarande praktfullt som gula solar.
Dagarna blir längre, morgonen kommer tidigare.

Å härliga vår. Jo, jag har längtat efter dig. Väldigt mycket. Men detta året kom du med sorg. Med stenar du la på mina axlar, du ville trycka ned mig ännu hårdare mot marken. Vet din plats, människodjur.

Vår älskade valp fick somna in i april, han blev jättesjuk. Fick opereras och låg på iva i 4 dagar. Men han blev inte bättre, han blev sämre, mycket sämre. Och vi fick ta beslutet att han fick somna in.
Så mycket rädsla, frustration, tårar och kärlek. Världens snällaste, underbaraste valp. Gjorde aldrig en fluga förnär.
Varför är livet så jävla orättvist?
"Det här är maximal otur" sa veterinärerna. Jo tack, tänkte jag. Allt jag tar i går sönder.

Mitt lilla lyckopiller vad jag saknar dig. Jag saknar dig så det skär i bröstet. Det känns som en dröm. Alltihop. En dröm att du kom till oss så liten och god, knubbig och med stora bruna vänliga ögon. En dröm att se dig bli större och växa, åka på kurser och busa i skogen och vid havet. Söka korv i skogen, gå promenader i ur å skur.
Sedan var du bara borta, och du lämnade oss med stora hål i våra hjärtan. Vi saknar dig så vi går i tusen bitar. Varje dag. Hela tiden.

Ilskan inom mig vill spränga alla rum, bränna alla broar och skrikas ut i regnet. Varför? Kommer aldrig få ett svar på den frågan och med tidens gång blir det kanske betydligt varför.
Du var här, du var våran och vi var dina.
Flocken, tryggheten och glädjen.
I mitt hjärta kommer du alltid finnas.
❤🐾


K 🐾

Likes

Comments

Hallå söndag, du kom till mig alldeles för fort.

Vädret har vart helt underbart i helgen, strålande sol med bara några stackmoln här och där. Vi har vart nere vid mitt favorit ställe vid havet och busat i vattenbrynet och solat oss på klipporna.

Imån börjar veckan jag haft ångest för i sisådär 5 veckor, sedan jag fick reda på tiderna för den veckan. Varför tackar jag ja till sånna "långa" och "många" pass när jag sitter där med största ångestklumpen i halsen?
Ibland vet jag inte om det är förväntas ångest eller om det faktiskt är så att det är för mycket för mig. Vet inte om jag liksom "ska" pressa ibland för att se om det går? Om det blir bättre efteråt? Att jag orkar mer då? Ingen aning.

På mitt förra jobb var jag där 09-15 varje vardag och det gick jättebra. Sen fick jag ett stort bakslag och backade 100 steg hösten 2015, och efter det blev det liksom inte samma igen.
Fattar inte, fast fattar endå.

Nåväl, jag har fått rensa luften med en person som behövde höra om allt. Vi pratade om elefanten i rummet. Såhär i efterhand var det välbehövligt, men just då var det bara stormigt och jag kände det som att jag hade glömt min flytväst. När man försöker hålla sig vid ytan allt man kan fast mörkret suger nedåt? En kallsup här och där. Men det gick. Genomfört. Klart.

Vad jag vet är att jag kommer göra mitt bästa, som alltid. Måste bara känna när det räcker. Måste komma ihåg hur det känns. Och det gör jag. Det känns dom att hela världen börjar snurra i slowmotion, jag har svårt att höra vad folk säger, jag börjar må illa, kallsvettas, svårt att fästa blicken, huvudet känns som det väger ton och snart kommet lossna från axlarna. är det bra, enough.

Har så jävla mycket inuti som vill ut men känner att jag inte hittar orden idag. Önskar att jag kunde göra som Dumbledore i HP och sätta trollstaven mot tinningen och "suga" ut tankarna. Guh vad käckt det hade varit.
Jag får se om jag kanske kan samla mig och hitta orden senare, idag eller imorgon eller nästa år.

Ha en fin söndag allihop, och glöm inte att du aldrig är ensam. 🌱


Likes

Comments

Precis som rubriken lyder visade vågen imorse att jag gått ned 20 kilo!! Det är 2/3 av mitt mål! 10 kilo kvar till mitt mål och det känns helt sjukt.
7 månader med LCHF och ett snitt på 600gram per vecka minus känns gött. Det känns riktigt bra.
Har som sagt vissa veckor +-0:at och de veckorna(kanske 2-3st) har gjort att snittet drogs ned, om jag bortser ifrån de veckorna ligger snittet på nästan 800gram/vecka. Helt galet.

Nu återstår att se om dessa "sista" 10 kilorna kommer att bli lika "lätta" och "smidiga" som de 20 som är borta, får en känsla av att det kan bli lite kämpigare.
I slutet på augusti har det gått 1 år sedan starten. Om jag lyckas gå ned 10 kilo på de 5 månader som är kvar fram tills dess, då har jag isåfall gått ned 30(!!!!!) kilo på 1år.... Jädrar va peppad jag blev nu. Det klarar jag väl?

Om jag räknar lite lätt så har jag gått ned 10 kilo per 3,5 månader. Nu har jag alltså 5 månader på mig att gå ned 10 till... det låter väl genomförbart? Ja, det gör det.
Men det får ta den tid det tar, även om jag inte "hinner" innan året har gått. Men det hade vart sååå roligt. 👍🏻🌟


Ha en fin kväll nu allihop,
Kram 🌱

Min ögonsten ❤🐾☀

Likes

Comments

Hallå onsdag,

Imorse sken solen när vi vaknande, härligt ☀

Jag har ju svårt att åka iväg själv med bilen, jag får sån helvetes ångest. Hela kroppen liksom vibrerar och pulsen är hög, sinnena skärpta och andningen lite krystad.
Jag har nog funderat över detta miljoner gånger, vad är det som ska hända? Kommer jag att dö? Nej. Kommer någon annan att dö? Nej. Så vad är problemet?
Efter alla samtal med kbt vet jag varför. Jag var med om en incident där jag svimmade i bilen.
Lång historia kort, jag skulle köra min sambo till sjukhuset för han hade skurit sig. Jag insisterar på att jag vill komma och hämta honom, trotts att han säger att en annan kan köra honom, både han och jag vet att jag inte tål blod.

Jag åker från mitt dåvarande arbete, ett arbete som ätit upp mig inifrån sedan dag 1, ett jobb jag inte ville ha, som jag tog för att jag trodde jag var tvungen. Ett jobb som skulle bli en av dropparna som fick min bägare att rinna över(mer om det en annan gång.)

Jag hade nog ett ganska så bra pulspåslag när jag körde, säkert också alldeles för fort, för att hämta min sambo. Jag kommer ihåg att jag började andas snabbare, andas fel, andas med bröstet istället för magen. Jag hörde ju på hans röst att det var allvar, måste till akuten.

Väl framme hoppade han in i bilen, jag konstaterade att han inte var döende. Bra! Lite lugnare andning.
Jag körde mot akutmottagningen, svängde ut på en hårt trafikerad väg, där det kör mycket tunga fordon. Helt plötsligt känner jag hur jag kommer svimma. Jag känner lukten av sterilt bandage, han hade virat det runt handen.
Förmodligen var det kombinationen av att jag slappnade av lite när jag fick se han och att det endå var okej, och lukten av blod och sterilt.
Jag säger till min sambo "jag kommer svimma" varpå han säger nått i stil med att jag ska stanna bilen.

Hur jag lyckas byta fil 2 gånger för att komma in i bussfilen, frikoppla och dra handbromsen är fortfarande ett mysterium.
Ni som svimmat någon gång vet vad jag pratar om. Känslan av illamående som slår en först, sedan slår det lock för öronen och det börjar "ringa" i huvudet. Allting runt om börjar snurra och sen blir det svart. Det går liksom inte att stoppa.

När jag vaknade till igen var det första jag gjorde att kolla i backspegeln, jag vet inte varför. Där såg jag lastbil efter lastbil komma i en jädra fart, swishswishswish, så det gungade i bilen när dom körde förbi. Helvete vad rädd jag blev. Helvetes jävlar. Vi kunde fan dött. Vi kunde för i helvete dött.
Jag vänder mig om och ser min sambos uppspärrade ögon. Han är också rädd.
Då slår rädslan till ännu hårdare. Tänk om han hade dött. Tänk om jag hade varit orsaken till det. Härregud och den aviga marian. Hjälp. Ge mig styrka någon.

Efter det hade jag svårt att köra bil, kunde knappt åka till jobbet. Fick min första panikattack i bilen påväg till jobbet i höjd med mölndalsbro. Det glömmer jag aldrig. Aldrig.
Slutade jag pressa? Nej. Jag körde på, åkte till jobbet, var lika glad och driven som vanligt. Utåt. Inombords var det något som brast den där dagen på motorvägen. Men det fattade jag ju inte då. Måste ju fortsätta vara duktig, driven och lojal. "Vad frisk du ser ut idag", "du är alltid så duktig." Osv.

Ett tag kunde jag knappt sitta i bilen själv utan att få panikattack.
Än mindre starta den.
Men jag tvingade mig själv.
Min sambo har åkt med mig antalet gånger runtruntrunt för att jag måste öva mig på att köra bil.
Tillslut kunde jag köra själv en bit, men inte längre än att jag, om det skulle behövas, kunde ställa bilen och gå hem. Och aldrig, aldrig på motorväg. Bara små vägar, mitt på dagen, när det inte är någon trafik.
Jag fick panik vid rödljusen, när jag var tvungen att stanna. Så länge jag kunde köra framåt, hur lite det än var, så höll jag paniken tillbaka.
Men när jag var tvungen att stanna, då sprutade aldrenalinet ur öronen på mig och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet. Jag fick svårt att andas. Upp med telefonen och ringa min sambo, som för övrigt har telefonjour 24/7. Ifall att jag skulle behöva ringa, om det skulle vara nått.
När vi börjar prata lugnar kroppen ned sig, och det slår om till grönt på trafikljuset. Tack för att du svarade, jag älskar dig.
Det är nästan så jag får kärringstop när jag ska köra iväg, benen är som spagetti efter adrenalinpåslaget.
Jag kör hemåt, parkerar bilen. Vet inte om jag gråter för att jag är arg eller ledsen, bankar några gånger i ratten och skriker ut min frustration, mitt misslyckande.
Dag efter dag, tills det någonstans gick bättre. Någonstans påvägen blev det lättare. Jag märkte att rödljusen inte fick mig att få rå-ångest en kilometer innan längre, jag märkte att jag kunde slappna av lite.

Detta är nu 4 år sedan. Jädrar vad tiden går. 4 år av kamp. Mot mig själv, mot världen.

Idag kan jag åka till jobbet utan rå-ångest. Utan panikattack. Än så länge. Och det är jag så tacksam för.
Men jag har massa saker för mig. Allt måste vara med, och precis som det brukar. Annars kommet paniken smygande. Det måste vara på sitt vis, kontrollerat.
Mobilen i högerfickan, nycklarna i vänster, vattenflaska i väskan tillsammans med alvedon, ibumetin och treo, drickkvarg osvosv. Strukturerat, kontrollerat.
Jag har liksom hittat/byggt/skapat ett mönster som fungerar. Men ibland vet jag inte om det stjälper mer än det hjälper, om jag har målat in mig i ett hörn eller om jag håller på och skrapar bort färg för att göra nytt.

Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara tillägga att undertiden jag skrev, började hjärtat slå fortare, hårdare. Pulsen gick upp och handsvetten kom. Varför? För att jag har fortfarande så jobbigt med att prata om det som hände i bilen den där dagen, får fortfarande lite små panik. Började må lite illa också. Sjukt va? Av att skriva ned det. Tänk er då när jag ska berätta det för någon öga mot öga?

Hursomhelst, tog vi bilen in till stan idag, min laddie och jag 🐾 Och promenerade längs med ån i solen. Framsteg.

Ha en fin onsdag,
Kram 🌱

Likes

Comments

Den här hunden alltså, vilken mysare han är!

Ha en go fredagskväll ❣️
Kram, 🌱

Likes

Comments

Hejhejhallå,

Tänkte skriva lite om min diet med LCHF.
När jag började med LCHF för drygt 6 månader sedan var det väl lite på slentrian om jag ska vara ärlig. Trodde väl inte att det skulle göra så stor skillnad och hade gett upp en hel del angående min vikt.
Efter två veckor började min bror peppa mig och fråga hur det gick osv, detta gjorde att jag kände mig mer motiverad att hålla dieten utan fusk.

Fyra veckor utan socker och med nästan inga kolhydrater började jag se skillnad på vågen, det tar mellan 2-4 veckor för att ketosen ska sätta in, det är väldigt individuellt. För mig tog det ca tre veckor, då vägde jag mig och vågen visade -1 kg. Okej tänkte jag, det funkar ju men inte den dramatiska viktminskningen som jag hade fantiserat om.

Sedan dess har jag gått ned mellan 300gram och 1.8 kg per vecka, varje söndag är det invägning direkt på morgonen efter morronkissen ;).
Dom 10 första kilorna var ganska smärtfria, förutom sockersuget då hehe.
Sedan började jag märka att jag +-0 vissa veckor, då var det dax att börja hålla koll på kalorierna också. När jag började med det kändes det krångligt, jag vill gärna ha det enkelt, typ - "ät dethär, inte detdär!" Men jag lärde mig väldigt fort vad som är okej och vad som inte är det. Så man skulle väl kunna säga att jag äter LCHF och räknar kalorier, det är en mix av två dieter nu helt enkelt.

Man kan äta strikt LCHF eller "lchfig" mat, jag äter strikt LCHF, alltså inga LCHF bakverk, nästan ingen grädde(kalorier), majonäs och andra kaloririka LCHF produkter osv.
Och det funkar för mig. Men ska jag vara ärlig så är jag fortfarande sugen på socker, väldigt sugen. Super sugen...
jag kan drömma om att jag äter olika sötsaker typ choklad och bakelser haha 💔 No more. Den kärlekssagan är slut, game over.

Är faktiskt väldigt förvånad över nig själv, att jag klarat av det utan att falla ned i sockerfällan en endaste gång. Inte en enda ruta choklad...
Och då är jag en riktig sockertorsk, alltså på riktigt en torskarnas torsk.
Kunde utan svårigheter äta 2 stora mjölkchoklad kakor, 1 kg lösgodis, Cola och chips. Härre-jävlar vad mycket socker. Usch! 🍭

Vår tids folksjukdom, enligt mig finns det 2. Den ena är den psykiskaohälsan och den andra är vår sockerkonsumtion.
Vi är inte skapta för att äta socker. Way back när vi levde på savannen åt vi det som fanns, bär och frukt och kanske en antilop eller liknande om vi hade tur och fällde en. Vi åt liksom inte strösocker... Sockret vi fick i oss kom från bären, fruktos. Ni fattar grejen?!

Jag är ett utav dom levande bevisen på vad socker gör med våra kroppar och vad som händer när vi slutar äta det.
Idag har jag gått ned 18kg på dryga 6 månader. Ut med sockret. Ut ut ut.

Hoppas jag har kunnat inspirera någon! Finns mycket mer att säga och berätta, det kommer en annan dag :)

Ta hand om er,

Kram 🌱

Idag var vi ute vid havet, en lycklig valp badade och levde loppan 🐾❤

Likes

Comments

Hej lördag kväll/natt,

Här ligger jag själv i sängen och har svårt att varva ned hjärnan. Min fina sambo är uppe i landet och skall åka längdskidor.
Enda sedan han bokade loppet har jag haft ont i magen över det.
Jag har så svårt att vara ifrån honom. Min trygghet, min bästa vän.
Egentligen vet jag att jag måste lära mig att vara ensam längre perioder, detta är första natten på 6 år som vi sover ifrån varandra...
Men varför skall man vara ifrån varandra om man inte måste? Många säger " så ni kan längta efter varandra", jo. Men jag längtar alltid efter honom, även om han "bara" är på jobbet haha.
Och jag blir alltid glad av att se honom när han kommer hem, oavsett hur kort eller länge han har vart borta.
Vi facetimade förut, jag här och han dryga 50mil bort. Vilken konstig känsla. Ville bara krama och pussa på honom, men det gick ju inte.
Lycka till imorgon mitt hjärta, jag är ditt största fan, det vet du ❣️ Du är bäst !

Är det inte lustigt? Hur en annan människa kan betyda så mycket för en? Den känslan endå. Mäktig.

Eller, helt ensam är jag föresten inte. Det ligger en hund tätt intill mig och sover. Min lilla valpis, lilla och lilla han är väldigt mycket större nu än för några månader sedan. Han växer så fort.

Han håller mig sällskap i vått och torrt, lämnar aldrig min sida, om jag inte tvingar honom för att få lite andrum haha. Sitter jag i soffan ligger han nedanför, går jag på toa går han med och lägger sig på badrumsmattan(stänger jag dörren ligger han utanför dörrn), lägger jag mig i sängen är han där nedanför osv, han är alltid bakom mig. Vilket ibland kan vara livsfarligt då jag vart nära på att slå halvtihjäl mig flertalet gånger när jag ska backa eller vända mig om och det ligger/står/sitter en hund där. Som för övrigt tittar oförstående på mig när jag svär för att han alltid ska vara ivägen. -"vaddå matte? Du vet väl att jag alltid finns här? Vid din sida."
Och egentligen tycker jag ju om det, att han alltid är där, hans ständiga närvaro.
Så fort jag ställer mig upp vaknar han med ett ryck, precis som att jag skulle gå och aldrig komma tillbaka(från badrummet). Älskling ❤🐾

Nu måste jag försöka sova, valpen kommer väcka mig inatt och vilja ut och kissa. Och då vill även katterna ha mat för dom tror det är morgon, och har dom kommit igång jamar dom tills jag ger dom mat... huliganer! 😼

Nattinatti,
Kram 🌱

Plockade mig en bukett häromdagen när jag fick vårkänslor, tycker den är vacker fast den är rätt grå

Likes

Comments

Hittade ångestpodden via en annan blogg och tänkte att jag väl kunde lyssna ett avsnitt.

Satte mig ute på trappen med solen i ansiktet, blundade och började lyssna.
Aldrig trodde jag att en människa som jag inte mött, aldrig hört om innan och som är många mil bort skulle kunna beskriva mig på det sättet. Där satt jag på trappen och kände hur mer och ner känslor vaknade till liv ju mer han pratade. Hur kan han veta vem jag är? Hur kan han berätta min historia, mina egenskaper och upplevelser utan att ha träffat mig?
Så häftigt.
Det bevisar också att jag inte är ensam. Aldrig ensam.

När han pratade om "uppbyggnadsfasen" kände jag hur tårarna ville komma, kände hur det snörpte ihop sig inombords. Han pratar om vilka egenskaper personer har som får utmattningssyndrom har, (generaliserat).
Jag fann mig själv sitta och lyssna på en man som berättar om mig, som berättar min person. Känner mig fortfarande lite skakad, och skall lyssna på avsnittet igen!

Varje ord. Varje mening. Varje förklaring och varje exempel är jag. Jag kände att jag aldrig mer skulle behöva förklara mig, förklara något. Han sa allt, precis som det är. Hur jag kom hit, och varför.
Vem hade kunnat ana det? En vanlig fredag i februari....

Länkar avsnittet ifall det är någon mer som vill lyssna.

http://angestpodden.podomatic.com
-Giorgio Grossi- Avsnitt 97.

Tack Giorgio, för att du kunde förklara min resa för mig så som ingen annan av de femtioelva andra läkare, terapeuter mm har gjort innan.
Tack ❤

Kram på er,
🌱

Likes

Comments