Hallå söndag, du kom till mig alldeles för fort.

Vädret har vart helt underbart i helgen, strålande sol med bara några stackmoln här och där. Vi har vart nere vid mitt favorit ställe vid havet och busat i vattenbrynet och solat oss på klipporna.

Imån börjar veckan jag haft ångest för i sisådär 5 veckor, sedan jag fick reda på tiderna för den veckan. Varför tackar jag ja till sånna "långa" och "många" pass när jag sitter där med största ångestklumpen i halsen?
Ibland vet jag inte om det är förväntas ångest eller om det faktiskt är så att det är för mycket för mig. Vet inte om jag liksom "ska" pressa ibland för att se om det går? Om det blir bättre efteråt? Att jag orkar mer då? Ingen aning.

På mitt förra jobb var jag där 09-15 varje vardag och det gick jättebra. Sen fick jag ett stort bakslag och backade 100 steg hösten 2015, och efter det blev det liksom inte samma igen.
Fattar inte, fast fattar endå.

Nåväl, jag har fått rensa luften med en person som behövde höra om allt. Vi pratade om elefanten i rummet. Såhär i efterhand var det välbehövligt, men just då var det bara stormigt och jag kände det som att jag hade glömt min flytväst. När man försöker hålla sig vid ytan allt man kan fast mörkret suger nedåt? En kallsup här och där. Men det gick. Genomfört. Klart.

Vad jag vet är att jag kommer göra mitt bästa, som alltid. Måste bara känna när det räcker. Måste komma ihåg hur det känns. Och det gör jag. Det känns dom att hela världen börjar snurra i slowmotion, jag har svårt att höra vad folk säger, jag börjar må illa, kallsvettas, svårt att fästa blicken, huvudet känns som det väger ton och snart kommet lossna från axlarna. är det bra, enough.

Har så jävla mycket inuti som vill ut men känner att jag inte hittar orden idag. Önskar att jag kunde göra som Dumbledore i HP och sätta trollstaven mot tinningen och "suga" ut tankarna. Guh vad käckt det hade varit.
Jag får se om jag kanske kan samla mig och hitta orden senare, idag eller imorgon eller nästa år.

Ha en fin söndag allihop, och glöm inte att du aldrig är ensam. 🌱


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Precis som rubriken lyder visade vågen imorse att jag gått ned 20 kilo!! Det är 2/3 av mitt mål! 10 kilo kvar till mitt mål och det känns helt sjukt.
7 månader med LCHF och ett snitt på 600gram per vecka minus känns gött. Det känns riktigt bra.
Har som sagt vissa veckor +-0:at och de veckorna(kanske 2-3st) har gjort att snittet drogs ned, om jag bortser ifrån de veckorna ligger snittet på nästan 800gram/vecka. Helt galet.

Nu återstår att se om dessa "sista" 10 kilorna kommer att bli lika "lätta" och "smidiga" som de 20 som är borta, får en känsla av att det kan bli lite kämpigare.
I slutet på augusti har det gått 1 år sedan starten. Om jag lyckas gå ned 10 kilo på de 5 månader som är kvar fram tills dess, då har jag isåfall gått ned 30(!!!!!) kilo på 1år.... Jädrar va peppad jag blev nu. Det klarar jag väl?

Om jag räknar lite lätt så har jag gått ned 10 kilo per 3,5 månader. Nu har jag alltså 5 månader på mig att gå ned 10 till... det låter väl genomförbart? Ja, det gör det.
Men det får ta den tid det tar, även om jag inte "hinner" innan året har gått. Men det hade vart sååå roligt. 👍🏻🌟


Ha en fin kväll nu allihop,
Kram 🌱

Min ögonsten ❤🐾☀

Likes

Comments

Hallå onsdag,

Imorse sken solen när vi vaknande, härligt ☀

Jag har ju svårt att åka iväg själv med bilen, jag får sån helvetes ångest. Hela kroppen liksom vibrerar och pulsen är hög, sinnena skärpta och andningen lite krystad.
Jag har nog funderat över detta miljoner gånger, vad är det som ska hända? Kommer jag att dö? Nej. Kommer någon annan att dö? Nej. Så vad är problemet?
Efter alla samtal med kbt vet jag varför. Jag var med om en incident där jag svimmade i bilen.
Lång historia kort, jag skulle köra min sambo till sjukhuset för han hade skurit sig. Jag insisterar på att jag vill komma och hämta honom, trotts att han säger att en annan kan köra honom, både han och jag vet att jag inte tål blod.

Jag åker från mitt dåvarande arbete, ett arbete som ätit upp mig inifrån sedan dag 1, ett jobb jag inte ville ha, som jag tog för att jag trodde jag var tvungen. Ett jobb som skulle bli en av dropparna som fick min bägare att rinna över(mer om det en annan gång.)

Jag hade nog ett ganska så bra pulspåslag när jag körde, säkert också alldeles för fort, för att hämta min sambo. Jag kommer ihåg att jag började andas snabbare, andas fel, andas med bröstet istället för magen. Jag hörde ju på hans röst att det var allvar, måste till akuten.

Väl framme hoppade han in i bilen, jag konstaterade att han inte var döende. Bra! Lite lugnare andning.
Jag körde mot akutmottagningen, svängde ut på en hårt trafikerad väg, där det kör mycket tunga fordon. Helt plötsligt känner jag hur jag kommer svimma. Jag känner lukten av sterilt bandage, han hade virat det runt handen.
Förmodligen var det kombinationen av att jag slappnade av lite när jag fick se han och att det endå var okej, och lukten av blod och sterilt.
Jag säger till min sambo "jag kommer svimma" varpå han säger nått i stil med att jag ska stanna bilen.

Hur jag lyckas byta fil 2 gånger för att komma in i bussfilen, frikoppla och dra handbromsen är fortfarande ett mysterium.
Ni som svimmat någon gång vet vad jag pratar om. Känslan av illamående som slår en först, sedan slår det lock för öronen och det börjar "ringa" i huvudet. Allting runt om börjar snurra och sen blir det svart. Det går liksom inte att stoppa.

När jag vaknade till igen var det första jag gjorde att kolla i backspegeln, jag vet inte varför. Där såg jag lastbil efter lastbil komma i en jädra fart, swishswishswish, så det gungade i bilen när dom körde förbi. Helvete vad rädd jag blev. Helvetes jävlar. Vi kunde fan dött. Vi kunde för i helvete dött.
Jag vänder mig om och ser min sambos uppspärrade ögon. Han är också rädd.
Då slår rädslan till ännu hårdare. Tänk om han hade dött. Tänk om jag hade varit orsaken till det. Härregud och den aviga marian. Hjälp. Ge mig styrka någon.

Efter det hade jag svårt att köra bil, kunde knappt åka till jobbet. Fick min första panikattack i bilen påväg till jobbet i höjd med mölndalsbro. Det glömmer jag aldrig. Aldrig.
Slutade jag pressa? Nej. Jag körde på, åkte till jobbet, var lika glad och driven som vanligt. Utåt. Inombords var det något som brast den där dagen på motorvägen. Men det fattade jag ju inte då. Måste ju fortsätta vara duktig, driven och lojal. "Vad frisk du ser ut idag", "du är alltid så duktig." Osv.

Ett tag kunde jag knappt sitta i bilen själv utan att få panikattack.
Än mindre starta den.
Men jag tvingade mig själv.
Min sambo har åkt med mig antalet gånger runtruntrunt för att jag måste öva mig på att köra bil.
Tillslut kunde jag köra själv en bit, men inte längre än att jag, om det skulle behövas, kunde ställa bilen och gå hem. Och aldrig, aldrig på motorväg. Bara små vägar, mitt på dagen, när det inte är någon trafik.
Jag fick panik vid rödljusen, när jag var tvungen att stanna. Så länge jag kunde köra framåt, hur lite det än var, så höll jag paniken tillbaka.
Men när jag var tvungen att stanna, då sprutade aldrenalinet ur öronen på mig och hjärtat slog som en stånghammare i bröstet. Jag fick svårt att andas. Upp med telefonen och ringa min sambo, som för övrigt har telefonjour 24/7. Ifall att jag skulle behöva ringa, om det skulle vara nått.
När vi börjar prata lugnar kroppen ned sig, och det slår om till grönt på trafikljuset. Tack för att du svarade, jag älskar dig.
Det är nästan så jag får kärringstop när jag ska köra iväg, benen är som spagetti efter adrenalinpåslaget.
Jag kör hemåt, parkerar bilen. Vet inte om jag gråter för att jag är arg eller ledsen, bankar några gånger i ratten och skriker ut min frustration, mitt misslyckande.
Dag efter dag, tills det någonstans gick bättre. Någonstans påvägen blev det lättare. Jag märkte att rödljusen inte fick mig att få rå-ångest en kilometer innan längre, jag märkte att jag kunde slappna av lite.

Detta är nu 4 år sedan. Jädrar vad tiden går. 4 år av kamp. Mot mig själv, mot världen.

Idag kan jag åka till jobbet utan rå-ångest. Utan panikattack. Än så länge. Och det är jag så tacksam för.
Men jag har massa saker för mig. Allt måste vara med, och precis som det brukar. Annars kommet paniken smygande. Det måste vara på sitt vis, kontrollerat.
Mobilen i högerfickan, nycklarna i vänster, vattenflaska i väskan tillsammans med alvedon, ibumetin och treo, drickkvarg osvosv. Strukturerat, kontrollerat.
Jag har liksom hittat/byggt/skapat ett mönster som fungerar. Men ibland vet jag inte om det stjälper mer än det hjälper, om jag har målat in mig i ett hörn eller om jag håller på och skrapar bort färg för att göra nytt.

Innan jag avslutar detta inlägget vill jag bara tillägga att undertiden jag skrev, började hjärtat slå fortare, hårdare. Pulsen gick upp och handsvetten kom. Varför? För att jag har fortfarande så jobbigt med att prata om det som hände i bilen den där dagen, får fortfarande lite små panik. Började må lite illa också. Sjukt va? Av att skriva ned det. Tänk er då när jag ska berätta det för någon öga mot öga?

Hursomhelst, tog vi bilen in till stan idag, min laddie och jag 🐾 Och promenerade längs med ån i solen. Framsteg.

Ha en fin onsdag,
Kram 🌱

Likes

Comments

Den här hunden alltså, vilken mysare han är!

Ha en go fredagskväll ❣️
Kram, 🌱

Likes

Comments

Hejhejhallå,

Tänkte skriva lite om min diet med LCHF.
När jag började med LCHF för drygt 6 månader sedan var det väl lite på slentrian om jag ska vara ärlig. Trodde väl inte att det skulle göra så stor skillnad och hade gett upp en hel del angående min vikt.
Efter två veckor började min bror peppa mig och fråga hur det gick osv, detta gjorde att jag kände mig mer motiverad att hålla dieten utan fusk.

Fyra veckor utan socker och med nästan inga kolhydrater började jag se skillnad på vågen, det tar mellan 2-4 veckor för att ketosen ska sätta in, det är väldigt individuellt. För mig tog det ca tre veckor, då vägde jag mig och vågen visade -1 kg. Okej tänkte jag, det funkar ju men inte den dramatiska viktminskningen som jag hade fantiserat om.

Sedan dess har jag gått ned mellan 300gram och 1.8 kg per vecka, varje söndag är det invägning direkt på morgonen efter morronkissen ;).
Dom 10 första kilorna var ganska smärtfria, förutom sockersuget då hehe.
Sedan började jag märka att jag +-0 vissa veckor, då var det dax att börja hålla koll på kalorierna också. När jag började med det kändes det krångligt, jag vill gärna ha det enkelt, typ - "ät dethär, inte detdär!" Men jag lärde mig väldigt fort vad som är okej och vad som inte är det. Så man skulle väl kunna säga att jag äter LCHF och räknar kalorier, det är en mix av två dieter nu helt enkelt.

Man kan äta strikt LCHF eller "lchfig" mat, jag äter strikt LCHF, alltså inga LCHF bakverk, nästan ingen grädde(kalorier), majonäs och andra kaloririka LCHF produkter osv.
Och det funkar för mig. Men ska jag vara ärlig så är jag fortfarande sugen på socker, väldigt sugen. Super sugen...
jag kan drömma om att jag äter olika sötsaker typ choklad och bakelser haha 💔 No more. Den kärlekssagan är slut, game over.

Är faktiskt väldigt förvånad över nig själv, att jag klarat av det utan att falla ned i sockerfällan en endaste gång. Inte en enda ruta choklad...
Och då är jag en riktig sockertorsk, alltså på riktigt en torskarnas torsk.
Kunde utan svårigheter äta 2 stora mjölkchoklad kakor, 1 kg lösgodis, Cola och chips. Härre-jävlar vad mycket socker. Usch! 🍭

Vår tids folksjukdom, enligt mig finns det 2. Den ena är den psykiskaohälsan och den andra är vår sockerkonsumtion.
Vi är inte skapta för att äta socker. Way back när vi levde på savannen åt vi det som fanns, bär och frukt och kanske en antilop eller liknande om vi hade tur och fällde en. Vi åt liksom inte strösocker... Sockret vi fick i oss kom från bären, fruktos. Ni fattar grejen?!

Jag är ett utav dom levande bevisen på vad socker gör med våra kroppar och vad som händer när vi slutar äta det.
Idag har jag gått ned 18kg på dryga 6 månader. Ut med sockret. Ut ut ut.

Hoppas jag har kunnat inspirera någon! Finns mycket mer att säga och berätta, det kommer en annan dag :)

Ta hand om er,

Kram 🌱

Idag var vi ute vid havet, en lycklig valp badade och levde loppan 🐾❤

Likes

Comments

Hej lördag kväll/natt,

Här ligger jag själv i sängen och har svårt att varva ned hjärnan. Min fina sambo är uppe i landet och skall åka längdskidor.
Enda sedan han bokade loppet har jag haft ont i magen över det.
Jag har så svårt att vara ifrån honom. Min trygghet, min bästa vän.
Egentligen vet jag att jag måste lära mig att vara ensam längre perioder, detta är första natten på 6 år som vi sover ifrån varandra...
Men varför skall man vara ifrån varandra om man inte måste? Många säger " så ni kan längta efter varandra", jo. Men jag längtar alltid efter honom, även om han "bara" är på jobbet haha.
Och jag blir alltid glad av att se honom när han kommer hem, oavsett hur kort eller länge han har vart borta.
Vi facetimade förut, jag här och han dryga 50mil bort. Vilken konstig känsla. Ville bara krama och pussa på honom, men det gick ju inte.
Lycka till imorgon mitt hjärta, jag är ditt största fan, det vet du ❣️ Du är bäst !

Är det inte lustigt? Hur en annan människa kan betyda så mycket för en? Den känslan endå. Mäktig.

Eller, helt ensam är jag föresten inte. Det ligger en hund tätt intill mig och sover. Min lilla valpis, lilla och lilla han är väldigt mycket större nu än för några månader sedan. Han växer så fort.

Han håller mig sällskap i vått och torrt, lämnar aldrig min sida, om jag inte tvingar honom för att få lite andrum haha. Sitter jag i soffan ligger han nedanför, går jag på toa går han med och lägger sig på badrumsmattan(stänger jag dörren ligger han utanför dörrn), lägger jag mig i sängen är han där nedanför osv, han är alltid bakom mig. Vilket ibland kan vara livsfarligt då jag vart nära på att slå halvtihjäl mig flertalet gånger när jag ska backa eller vända mig om och det ligger/står/sitter en hund där. Som för övrigt tittar oförstående på mig när jag svär för att han alltid ska vara ivägen. -"vaddå matte? Du vet väl att jag alltid finns här? Vid din sida."
Och egentligen tycker jag ju om det, att han alltid är där, hans ständiga närvaro.
Så fort jag ställer mig upp vaknar han med ett ryck, precis som att jag skulle gå och aldrig komma tillbaka(från badrummet). Älskling ❤🐾

Nu måste jag försöka sova, valpen kommer väcka mig inatt och vilja ut och kissa. Och då vill även katterna ha mat för dom tror det är morgon, och har dom kommit igång jamar dom tills jag ger dom mat... huliganer! 😼

Nattinatti,
Kram 🌱

Plockade mig en bukett häromdagen när jag fick vårkänslor, tycker den är vacker fast den är rätt grå

Likes

Comments

Hittade ångestpodden via en annan blogg och tänkte att jag väl kunde lyssna ett avsnitt.

Satte mig ute på trappen med solen i ansiktet, blundade och började lyssna.
Aldrig trodde jag att en människa som jag inte mött, aldrig hört om innan och som är många mil bort skulle kunna beskriva mig på det sättet. Där satt jag på trappen och kände hur mer och ner känslor vaknade till liv ju mer han pratade. Hur kan han veta vem jag är? Hur kan han berätta min historia, mina egenskaper och upplevelser utan att ha träffat mig?
Så häftigt.
Det bevisar också att jag inte är ensam. Aldrig ensam.

När han pratade om "uppbyggnadsfasen" kände jag hur tårarna ville komma, kände hur det snörpte ihop sig inombords. Han pratar om vilka egenskaper personer har som får utmattningssyndrom har, (generaliserat).
Jag fann mig själv sitta och lyssna på en man som berättar om mig, som berättar min person. Känner mig fortfarande lite skakad, och skall lyssna på avsnittet igen!

Varje ord. Varje mening. Varje förklaring och varje exempel är jag. Jag kände att jag aldrig mer skulle behöva förklara mig, förklara något. Han sa allt, precis som det är. Hur jag kom hit, och varför.
Vem hade kunnat ana det? En vanlig fredag i februari....

Länkar avsnittet ifall det är någon mer som vill lyssna.

http://angestpodden.podomatic.com
-Giorgio Grossi- Avsnitt 97.

Tack Giorgio, för att du kunde förklara min resa för mig så som ingen annan av de femtioelva andra läkare, terapeuter mm har gjort innan.
Tack ❤

Kram på er,
🌱

Likes

Comments

Tanken när jag började skriva på bloggen var att ha den som en dagbok. Så är fortfarande tanken. Ofta har jag så mycket som vill ut men som kan vara svårt att få ner i ord, men jag vet att det hjälper mig att skriva ned det.
Från början skrev jag allt i telefonen, där man kan skriva anteckningar ni vet? Men så blev minnet tillslut nästan fullt av all text och bilder så jag ville skriva det någonannanstanns. Då blev det här. Här skriver jag för mig, inte för någon annan. Helst hade jag velat skriva och ha bloggen "stängd", är det någon som vet hur så säg gärna till, lägg en kommentar vetja.

Förra inlägget var väldigt dramatiskt, jotack jag vet. Men så är mitt liv - dramatiskt. Inte för att jag nödvändigtvis vill leva så, men det blir alltid så endå på nått sätt.

Är inne i en kass period just nu, där allt bara är jobbigt och tungt. Då jag inte vill ha kommentarer som "ryck upp dig", "ta en vitamintablett" , "skärp dig", "ta en promenad så känns allt bättre sen", "du bara klagar" osv.

När jag tänker efter har jag alltid brytt mig om vad folk tänker och tycker om mig, mina val och hur jag lever mitt liv. Alltid tagit åt mig. Alltid känt det som att folk kastar en sten i ansiktet på mig när dom har en åsikt om mig.
Jag tar alltid så illa vid mig, går i försvarsposition direkt, fäller ut taggarna på en sekund. Känner mig alltid som en dålig människa. Får alltid dåligt samvete.
Man kan få dåligt samvete för att man glömde av något eller att man gjort något dumt osv. Jag får dåligt samvete för allt. Allt.

När jag får en kommentar eller åsikt om mitt sätt att leva mitt liv då får jag dåligt samvete. Sådär så att det skär i bröstet, och det känns som att någon stuckit en kniv i magen på mig och vridit om.
Det hugger och skär i mig som tusen eldar.
Jag är inte nog, jag är inte tillräcklig, jag är en dålig människa, jag har misslyckats.
Ni som aldrig känt så, jag avundas er.

Ångesten som sveper över mig som en tjock tung filt gjord av sten trycker mig ner, får det att sticka i händerna och fötterna. Får mitt hjärta att rusa och hjärnan att sakta ner och vridas upp på samma gång.
Samtidigt som trycket i bröstet vill spränga mig inifrån. Jag vill fly men det finns ingenstans att fly, jag kommer inte längre bort än såhär, kan inte lämna min egen kropp, lämna den ståendes kvar och flyga upp över träden. Även fast jag skulle vilja.
Jag måste vara kvar, känna allt och hantera virrvarret. Rida ut stormen. Hålla i hatten.

Och så går det över litegrann, världen saktar in ett slag. Det snurrar inte så förbannat mycket längre. Jag kan nästan andas igen, jag kan känna marken under mina fötter och jag kan höra andra ljud än mitt eget blod som rusar i kroppen. Jag söker med blicken efter en fast punkt, någonstans att vila ögat på. Men det går inte, hittar inget, passar sig inte, måste söka ögonkontakt med personen framför mig, måste verka normal, måste verka vara som jag brukar.
Men vill inte möta blicken, tänk om dom ser? Tänk om dom ser att jag har en storm inom mig? Tänk om dom ser att jag är ute på ett svart stormigt hav utan flytväst? Måste. Verka. Normal.

Ler lite käckt och pressar fram något passande svar, - "ja,jo. Jag ska ta en värktablett så går det nog över." För allt blir ju bättre av en värktablett, det vet väl alla.

Men jag vill inte ha medlidande, inga sympatier. Det gör det bara värre, det bekräftar. Det vrider om kniven lite till, "jasså du är en sån, en sån som inte pallar lite tryck, som viker ned dig och ger upp. En sån där, som inte är stark nog."

Tänk om jag är det då? Måste man vara stark? Måste man vara det? Ja. Ja. Ja.
Och om jag inte är det? Om jag inte är som förut? Om jag inte är den som jag var? Får jag lov att vara någon annan? En annan version av mig? Likadant yttre men med en annan insida?
Jag vet inte.

Allt jag vet är att det är såhär det är nu, livet. Och vill jag vara med så får jag acceptera det. Lite i taget, dag för dag. Andas in andas ut. En sekund, en minut, en timme och sen kommer en ny dag.
Ny ångest, ny panik, nya hjärtslag- jämna och ojämna. Men faktiskt också små stunder av stillhet, ögonblick av ro. Det är inte alltid det stormar, ibland kan jag bara vara. Små,små ögonblick av lycka att finnas. Att älska och älskas.

Avslutar så, med ett stänk av ögonblick av ro. Att längta till och att minnas. Hålla fast vid och älska.

Ta hand om er,
Kram

Likes

Comments

En sån där dag ni vet, som farbror Melker alltid sa: Denna dagen ett liv.
Grått ute och grått inuti.
Som jag längtar efter våren.

Vaknade imorse med ett bankande hjärta och oros-kramp i magen. Suck...

Ni vet när man känner för att bara åka någonstans? Bara dra iväg med en one way ticket, men sedan kommer man på att man varken har pengar eller riktig ork att faktisk göra det på riktigt, och sen har man ju en tvättmaskin på så då går det ju inte att bara dra. Ska ju jobba i veckan också, måste mata katten osv.
Så det blir liksom inget med det. Så känner jag idag. Plus att jag fan inte ens ids åka till nästa komun själv utan att svimma halvvägs och få panik.

Det är dagar som dessa man inte ska sitta och trycka runt på instagram, men det gör man ju endå, tittar på folks drömlika bilder, på deras drömliv med deras drömresor och drömhus, drömpartner, drömvardagsrum, drömfrukost, drömmorgonpromenader och drömträningspass med deras drömkroppar osv osv.
Jag kräks.

Och samtidigt suckar min själ och mitt hjärta saktar farten litegrann. Kan inte jag också få lite drömtillvaro? En släng bara. Varför är mitt liv såhär och deras sådär?
Kämpar för att inte ta åt mig, försöker övertala mig själv att alla har sina problem, att en bild ljuger mer än tusen ord.

Jag gör ju likadant själv, lägger ut en fin bild på något vackert och skriver nått käckt om vilken jävla pangdag det är, för att sedan lägga mig i soffan å dra filten över huvudet och önska mig bort någonannanstans, någonstans där hjärntrötthet inte finns och där mitt "drömliv" väntar på mig.
Varför gör vi så? Varför låtsas vi att vi lever drömmen? Jag vet att jag inte är ensam om detta. Det kan jag väl inte vara?
Varför jagar vi likes? Varför i helvete uppfann idioten internet överhuvudtaget? ...
Var det inte bättre när vi faktiskt pratade med varandra istället? Ringde och frågade om vi kunde ses där och där.
Eller ännu bättre, innan telefonen ens, man fick ta sig hem till personen om man ville umgås. Gå ned till fiket på stan, gå till dansbanan på fredag och lördagkväll. Tänk om dom skulle se oss nu.. när vi swipar höger eller vänster, trycker på like osv. Nej, ta mig till då, då man dansade på dansbanan på fredag/lördag. När man var tvungen att se varandra i ögonen, när det var på riktigt, när man kunde ta på livet, känna.

Men så tänker jag, ta bort Facebook och instagram från mobilen, radera dina konton, köp en mobil utan touch osv. Ja, det ska jag bannemig göra tänker jag hastigt. Men det blir inte av, jag ångrar mig alltid. Jag som redan är lite off kommer ju missa allt? Jag kommer ju missa vem som är gravid, vem som gjort slut och vem som är var i världen, då kan jag ju inte gå in och stalka den där lyckliga människan längre som lever drömlivet...

Nu när jag skriver det ser jag ju själv hur fan det låter...
Jag kommer missa alla andras liv? Jag kommer missa deras drömluncher och deras drömresor...
Vad har jag ens där och göra från första början? Det man inte vet lider man inte av? Blunda så finns det inte. Livet är det som händer här och nu? Mitt liv, mitt alldeles egna.
Nä fyfan... någon dag ska jag hitta både knappen och styrkan att stänga ner skiten.

Det var nog bra så, jag har spytt klart för nu.

Kram

Bild från i helgen, drömlikt... eller hur? Ha ha

Likes

Comments

Hejhejhallå lördag!

Igår blev det jobb som inte var planerat egentligen, blev inringd så gjorde honnör och infann mig... höhö.

Idag var både jag och sambon sega i kroppen, vi tänkte vi skulle åka och ta en liten promenad en bit härifrån. Kolla in en fornborg som vi hittat på kartan, nät vi väl kom dit fattade vi inte riktigt hur vi skulle gå men vi kom fram iallafall och det visade sig vara betydligt längre att gå än vad jag hade tänkt mig.
Någon riktig fornborg var det ju inte, det är det ju sällan. Mer ett stenröse, en liten antydan till vad som en gång varit.

Vi fick oss en riktigt promenad iallafall och valpen också för den delen, så nu är vi alla 3 bra trötta 🐾

Imorgon är det invägning !! Alltid lika pirrigt! Hittade föresten nya smaker på propud idag i affären! Yiihoo, äntligen.
Det var strawberry och orange choclate.
- SÅ GODA 😋🍓
Kan jag verkligen rekomendera, apelsinchoklad smaken är min nya favorit. Omnomnom!

Nej, nu blir det lördagsmys. Ikväll väntar räker och kräfter 🦐

Får nog fan åka å köpa mer propud.. köpte bara 1 ifall den inte var god. Skit.

Kram

Likes

Comments