View tracker

Här sitter jag, lyssnar på Georgios Karpathakis sommarprat igen för femte gången. Det är femte gången jag lyssnar på hans sommarprat för att jag tröttnar aldrig. Han förstår mig. Jag förstår honom. Ingen förstår oss. Det är en kamp att leva i ett samhälle där så många individer är så okunniga. Jag förstår er som inte förstår. Jag kan inte heller allt, men ibland är det väldigt krävande att, för min del, gå i skolan. För att mina lärare är okunniga. De vet inte hur de ska hantera mig. Jag är inte som alla andra, men jag är inte heller ett problem för er. Jag tänker bara lite mer, älskar lite mer, hatar lite mer, jag känner lite mer än alla andra, som inte är som mig. Jag tappar fokus mycket fortare än alla andra. I sommarpratet citerar Georgios en barnläkare som beskriver "adhdbarn" såhär: "Svårt att kontrollera sitt beteende, men fortfarande intelligent." Många lärare har bara sett mitt beteende, men det finns lärare som sett min intelligens också. Jag menar inte intelligens som att jag kan räkna alla mattetal i matteboken, eller att få A på alla prov, nej nej, absolut inte, intelligens är så mycket mer. Bara för att jag har svårt att koncentrera mig och sitta still betyder inte det att jag inte är smart.

Jag vill att flera ska lära sig förstå vad det innebär att leva med en diagnos. I mitt fall har jag alltid fått hört ditten och datten, som "men Moa sitt still!" "nu får du ta och lugna ner dig" eller fått skit för saker jag inte gjort för mig var det lätt att lägga skulden på. Istället för att skälla eller störa dig på en person med t.ex ADHD, hjälp personen, stötta personen genom att lära dig om diagnosen, I våra huvuden snurrar det runt allt mellan himmel och jord. Koncentrationen flyger ofta iväg, och man sitter och tänker på något helt annat än vad man ska. Klockan som tickar, kompisens datorfläkt, någon som skriver med en penna på ett papper. Det här blir ofta mycket mer intressant för mig än det jag egentligen ska göra. I sommarpratet tar Georgios upp koncentration på ett så bra sätt, och hur vi känner när vi sitter i ett klassrum. Han berättar att han sitter på ett prov, där läraren har delat ut delocatobollar, inplastade, och när provet börjar kan han inte koncentrera sig på något annat än papprena som prasslar när alla elever öppnar sina delocatobollar. Där har han tappat allt. Fokus försvinner och man kan inte hitta tillbaka. Mitt fokus är alltid som bäst när jag får göra något jag tycker om eller när jag jobbar med något som intresserar mig. Det är inte bara koncentrationen som ställer till det i min vardag. Mina känslor är ständigt på högvarv. När jag älskar, älskar jag från hela mitt hjärta och lite till, när jag blir arg, blir jag rent utsagt förbannad, när jag är glad, blir jag överlycklig och när jag blir ledsen, blir jag helt förkrossad. Det här är mitt störta problem. Människor tröttnar. De tröttnar på mina starka känslor, min impulsivitet och har svårt att förstå sig på mig. Svårt att acceptera när orden kommer ut från min mun innan jag hinner tänka. Svårt att förstå när jag blir uttråkad medan de vill ha en lugn stund.

Det finns få personer i min omgivning som förstår mina känslor. För människor har svårt att hantera intensiva personer, som jag. Det tar emot extremt hårt ibland. Jag försöker fortfarande lära mig leva med det så jag förstår personerna runt om mig som också måste lära sig. I 18 år levde jag med ADHD utan att veta om det, men dagen jag fick reda på det här så förändrade inte det mig. Det är ingen skillnad på mig bara för att det snart finns på papper, att jag har en diagnos. Jag har levt med det här i 19 år och fyra månader. ADHDn har alltid varit en del av mitt liv. Nära personer ville inte tro på det, dels för att de inte tyckte att de stöttat mig nog, och även för de trodde att det skulle bli annorlunda nu. Men dessa personer har nu förstått att jag är jag, och jag är den jag alltid varit, oavsett det som för dem kom som en käftsmäll.


Jag citerar Georgios.
"Världen var ett tågspår, och jag, jag gick i motsatt riktning. Jag var trött på skolan, livet. Trött på att misslyckas och fallera, trött på att göra fel genom mina handlingar, oavsiktligt eller avsiktligt, skada dem jag älska. Trött på att vara och känna mig dum och inte palla med skolan. Trött på att bli placerad i facket bland bråkiga och stökiga killar. Trött på att vara mig själv. Trött på att inte veta vem jag var (...) Vad spelar det för roll? Vad spelar jag för roll? Jag är så jävla trött på att spela rollen som den roliga tuffa killen. Jag är så jävla trött på att spela en roll."

Kära ni, ta åt er, lär er, förstå. Det finns så mycket information om adhd, och andra diagnoser och psykisk ohälsa. Det är en kamp för alla oss att leva i ett samhälle där individer inte vill förstå. Vi är alla olika. Oavsett om vi har några bokstäver på ett papper.

Kram

http://www.underbaraadhd.se 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker