Min pappa.

1 år. 12 månader. 52 veckor. 365 dagar. Allt är grumligt men ändå minns jag vissa saker så tydligt. Min pojkväns röst i telefonen, att han är påväg. "När är du här?", "4 timmar, jag skyndar mig". Minns hur jag tänkte att fyra timmar var en evighet, att så länge klarar jag aldrig att vänta. Jag kommer ha hunnit gå sönder under dom fyra timmarna. Varje andetag är tungt och jag kommer inte orka andas i fyra timmar till.

Fyra timmar gick. Jag andades. Fyra dagar gick, fyra veckor, fyra månader... Och jag överlevde ju. Nu har det gått ett år och jag har överlevt utan dig här hos mig pappa. Exakt ett år sedan på klockslaget som jag frågade mamma i telefonen om du var död och hon svarade ja. Allting snurrade. Minns hur jag satt på golvet och höll i mig i sängen framför. Minns hur jag först inte fick fram ett ljud. Känslan i kroppen, precis som känslan man får precis innan man känner att nu kommer jag kräkas - minus att jag aldrig kräktes men att den känslan satt i hela natten.

Hur tydligt jag än minns känslan jag hade i kroppen för ett år sedan, hur hemsk den än var... Så kan jag ändå inte låta bli att på något vis vilja spola tillbaka tiden till den dagen. För att jag kände mig närmre dig då. Det kanske låter konstigt. Men jag vill inte acceptera att det gått ett år mellan oss. Jag minns hur jag läste våran senaste Facebook-konversation om och om igen, om hur jag liksom kände mig "trygg" med att det stod att du var aktiv för 4 timmar sedan. Minns hur jag förevigade det genom en screenshot, jag har den bilden någonstans i min mobil, för att kolla tillbaka och kunna känna hur det kändes när du var så nära. Jag försöker göra det ofta. Blunda och känna att du är här. Ibland funkar det och ibland inte. Och när det inte gör det så känner jag mig ensammast i världen. Som att allt är meningslöst.

Ett år har gått så fort men varje dag utan dig är så lång. Ett år utan din röst. Utan din närhet. Inga samtal, inga meddelanden, inga kramar. Ingenting. Det enda jag har kvar är minnena. Det finaste jag har. Jag har fruktat för den här dagen länge. Jag vill liksom inte att mina minnen ska bli äldre. På något sätt så har det varit skönt att kolla tillbaka ett år och se vad vi gjorde då, vad vi pratade om. Nu är det för all framtid tomt. Svart. Det kommer inga fler minnen. Det är slut. Och vad som också gör mig stressad är att jag "borde" ha kommit längre i min process. Trots att ett år har gått så har jag inte förstått att du är borta. Jag vägrar ta in det.

Vissa dagar är jag stark. Men just idag är jag så jävla svag.

Gillar

Kommentarer

Min pappa.

Tre månader. Det är så läskigt och gör lite mer ont för varje dag som går att dagarna mellan oss blir fler. Men jag försöker tänka att varje dag utan dig är en dag närmre att vi ses igen.
Jag älskar dig pappa. Dels för den kärlek du gav mig men också för all värme du gav alla andra.

Det finns ingenting jag inte saknar med dig.
Jag saknar din kärlek, saknar din röst, saknar dina ord, saknar din humor, saknar din värme.
Jag hoppas att du ser mig. Hoppas att du hör mig när jag pratar med dig, jag önskar att du kunde svara.
Hade gjort allt för en till stund med dig. Jag längtar efter dig. Tänker på dig hela tiden. Jag hoppas att vi ses igen.
Vill aldrig glömma din röst, vill höra den i mitt huvud varje dag.

Det finns ingen som du, jag önskar att jag vore mer som dig. Önskar att jag får krama dig igen.
Världen är mörkare utan dig. Den blir aldrig som förut.

Gillar

Kommentarer

Personligt, Min pappa.

Hej fina, fina, fina ni. Det är över en vecka sedan jag skrev någonting här. Och dom senaste dagarna har det kliat i fingrarna. Men jag har också haft så mycket i huvudet att jag inte fått tillfälle att sätta mig ner och prata med er. Men, mitt i allt det här tragiska så har jag faktiskt en glad nyhet att dela med mig av! Jag och min pojkvän har blivit sambos! Woho, hur härligt? Det känns ändå som ett väldigt stort steg. Trots att vi praktiskt taget bott tillsammans hela sommaren ändå... Han har ju bott i Göteborg och den här sommaren när Västkusten visade sin bästa sida så ville jag inget hellre än att vara där. Så ja, jag var ju knappt hemma i Stockholm någonting i somras. Men nu så! I onsdags gick flyttlasset upp till Stockholm! Så nu bor vi tillsammans i vad som tidigare varit min lilla lägenhet och som nu är våran.

Vem hade kunnat ana, för 357 dagar sedan en lördag på Bergmans... Att vi ett år senare skulle vara sambos. Att vi ett år senare skulle ha gjort sju stycken resor tillsammans, att jag ett år senare skulle gå igenom mitt livs största sorg med dig vid min sida, att vi skulle älska varandra så mycket att det känns som om kroppspulsådern ibland ska sprängas för hjärtat pumpar så hårt.

Vem hade kunnat ana att du skulle bli den viktigaste människan i mitt liv. Den första jag ringer när någonting har hänt och den som jag vill dela allting med.

Jag kunde inte ana. Men tänk hur bra det blev.

Jag har aldrig mått så bra som jag gör med dig och jag minns hur jag i våras tänkte att, "nä men nu är det för bra för att vara sant"... Livet KAN INTE vara såhär ljuvligt på alla vis. Så mitt i all lycka växte ett litet frö av oro inuti mig under sommaren. Och min magkänsla hade ju rätt. Livet kunde inte vara sådär härligt. Jag minns hur jag tänkte att jag hade allting. En pojkvän som jag älskar över allt annat, VÄRLDENS finaste familj, underbara vänner, ett jobb jag tycker är roligt, en fin lägenhet i huvudstaden och ett liv som jag egentligen kan anpassa helt utifrån hur jag vill ha det. Sedan försvann min pappa, och trots att jag har min mamma och dom där andra fyra sakerna som gör mitt liv bra kvar - så kommer ingenting någonsin att bli som förut.

Min pappa borde inte vara död - han borde leva. Han om någon borde få leva. Han älskade livet och trots att han hade sina egna problem och konstant ont så såg han alltid det fina i livet och var alltid positiv och så fin mot alla människor han träffade. Så även om ingenting med det som har hänt är rätt så är det så viktigt att livet innehåller både toppar som dalar. Jag förstår det nu. Trots att det till viss del var härligt att leva som jag gjorde i somras så var det också påfrestande. Då när jag "hade allting". Jag vågade inte ens säga det högt, hur bra allting var. Jag ville inte spräcka bubblan. För jag kände någonstans att bägaren, som var fylld med allt det goda i livet, så småningom skulle rinna över. Jag visste såklart inte vad som skulle hända, men jag kände ändå någonstans att det var ohållbart.

Man kan inte leva uppe bland molnen hela livet. Tillslut måste man landa. Jag önskar att jag hade förstått det innan jag förlorade min pappa. Jag önskar att jag hade satt mig ner, själv, och andats. Självmant. Innan jag tvingades till att göra det när allt det här hände. Jag önskar att jag hade tagit lite tid för mig själv i somras, inte tackat ja till alla tillställningar, hängt med på allting och vägrat känna efter.

Jag har fortfarande inte förstått att min pappa är borta. Igår när vi skulle åka från Stockholm till Alingsås (jag, min pojkvän och min bästa vän) så kom jag på mig själv med att ta en bild på oss som jag tänkte skicka i familjegruppen och skriva "nu är vi påväg!". Men vår familjegrupp FINNS INTE LÄNGRE. Jag hade gjort ALLT ALLT ALLT för att skicka den där fåniga bilden i gruppen och fått en bild tillbaka på mamma och pappa tillsammans med en glad hälsning. ALLT. Och det är i sådana stunder jag förstår, för en kort stund, att han är borta. Att jag aldrig kommer få ett meddelande från honom igen, aldrig ett inkommande samtal på FaceTime och han kommer aldrig komma ut på parkeringen och vinka mig välkommen med Sverige-flaggan igen. Det gör ont. Och jag undrar om det någonsin kommer smälta in. Eller om jag kommer hoppas varje gång jag kommer hem hit, att höra hans röst när jag kommer in genom dörren.

Ja, nu blev det här kanske rätt rörigt och inte blev det något glatt inlägg heller ändå... Tanken var att jag skulle ge en kärleksförklaring till min pojkvän men det fick bli lite både och. Hur som helst, SHOOOUT OUT till männen i mitt liv. Min pappa och min pojkvän. Jag älskar er båda!!!

Gillar

Kommentarer