När jag satt på en brygga förra veckan och lät solen värma mitt ansikte, då kände jag att allt kommer att bli bra. Allt är ljusare nu. Frågetecken börjar bytas ut till utropstecken. Den svaga oroliga känslan i magen börjar bytas ut till en stark och orädd känsla. 
 
Alla är hemma nu. I Umeå. Nu fattas ingen. Och nu börjar veckan vi väntat på i ett år. En vecka av skratt, glädje, lycka, galenskap, musik, brännboll, gemenskap och en jävla fest. Då går det inte att vara annat än glad. För det har blivit bra. Nu är det bra. Från att under en lång tid tittat ner, är det nu dags att titta upp.
 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

 
Det känns som att jag räknar ner varenda timme. Jag vill bara att dagarna ska gå. Jag vet inte riktigt vad jag räknar ned till heller. Jag väntar bara på att någonting ska hända. Something epic. Men fail på den.
 
Fast på fredag lämnar jag ju Sverige igen. Och det kunde inte komma mer lägligt. Och sen flyttar jag hem igen. Det är väldigt blandade känslor att återigen flytta in på Korpalsvägen 30, men jag längtar efter att få ha mitt eget igen. Jag har inte varit själv på 128 dagar/kvällar och det känns som att det kan behövas snart. 
 
Den där känslan. Det är det enda jag behöver.

Likes

Comments