Januari har inte varit en toppmånad för mig direkt. Långdragen förkylning, infektion och antibiotika har påverkat energin kraftigt och fokus har mest legat på att bara överleva dagarna. Jag har varit jättetrött och gått runt som i en dimma vissa dagar. Inget utöver det som måste göras har gjorts. Den största delen av hästarnas motion under januari har bestått av att de fått springa löst i paddocken. Det är tur att Gadd har Vera så att han får komma ut i skogen emellanåt också.

Det enda roliga som hände under januari var Marc-träningen där Gadd än en gång briljerade och visade upp sin bästa galopp hittills. Ungefär 2 veckor innan träningen så hade vi en liten form-topp. Han var riktigt fin att rida, men eftersom att jag inte orkade rida ordentligt efter det så stelnade han ihop i bakdelen och var därför lite spänd i början av träningen för Marc. Men det tog inte lång tid innan vi hittade tillbaka till känslan jag hade 2 veckor innan.

Nu när jag har orkat rida lite mer seriöst igen så har fokus legat på att hitta ett ännu bättre flow i gångarterna och hitta ännu mer lösgjordhet och avslappning, framförallt i övergångarna. Igår hade vi ett utav de kanske fulaste passen någonsin, men det som gjort mest nytta på länge. Gadd kändes fin när jag satt upp, men jag saknade det där lilla extra. Han var avslappnad, men inte 100% utan kanske 70-80% vilket är väl så bra, men jag kände att det kunde bli mycket bättre. Jag böjde och hade mig men det blev inte speciellt mycket bättre, han hade fortfarande det där lilla motståndet kvar. Så jag tänkte träna lite ryggning, det brukar vara bra när han är stel i bakdelen, men det gick inte alls! Han drog upp huvudet och rörde sig inte en millimeter, det spelade ingen roll vad jag gjorde. Och när nånting inte funkar, då får man testa ett annat tillvägagångssätt, så jag hoppade av och jobbade för hand ett tag. När jag hade backat honom och gjort några övergångar avsuttet så hoppade jag upp igen och hade en helt ny häst. Jag behövde bara krama tyglarna för att han skulle göra en fin ryggning med bibehållen form. Även övergångarna var mycket bättre.

Det var länge sen jag tränade avsuttet på det sättet, men det kommer nog bli fler inslag av den typen av träning när Gadd är lite stel som han var igår. Det är ju så mycket enklare att flytta honom med kroppen och se hur han rör sig om jag går bredvid.

Här är en liten filmsnutt från Marc-träningen för två veckor sen.

Likes

Comments

Efter beskedet från ATG i oktober att Lillan inte bör ridas mer så hade jag givetvis inga tankar på att nånsin rida henne igen. Just efter olyckan som var rätt traumatisk så trodde jag inte att jag nånsin skulle våga försöka sitta upp heller. Men sedan Gunnar tittade på hennes röntgenbilder i december och sa någonting helt annat än veterinärerna på ATG så har tankarna sakta börjat vandra mot att nån dag testa att rida ändå. För är det någon veterinär som jag verkligen litar på så är det Gunnar. Säger han att de lindriga röntgenförändringar hon har inte ska utlösa ett sådant beteende, då litar jag på det.

Vi har nu haft Lillan i 6 månader och har hunnit lära känna henne mycket bättre. När olyckan skedde hade vi bara haft henne i 2 månader. Jag skulle kunna skriva en roman om olika teorier om varför det blev som det blev, varför hon fick panik och bockade iväg den där dagen. Men det skulle bara vara spekulationer, för det är helt omöjligt att veta vad exakt som utlöste hennes reaktion. Vissa saker har dock fått mig att börja tänka att det kan vara möjligt att rida henne igen, förutom orden från Gunnar. När vi var på ATG i oktober så gjorde veterinärerna allt för att framkalla en reaktion i ryggen på Lillan. Allt ifrån armbågar, knogar och en kulspetspenna hårt dragen längs ryggraden, men hon stod helt blickstilla genom allt dom testade. Veterinärerna trodde inte att problemet satt i ryggen innan de såg röntgenbilderna. De sa att hästar med ryggproblem alltid sjunker ihop och visar obehag vid sådana undersökningar, men inte Lillan. Min förklaring till att hon stod stilla var helt enkelt att hon är så snäll. Att det gjorde ont, men inte tillräckligt ont för att hon skulle explodera. Men jag har börjat tänka om kring det. För i mitten på december började Lillan visa tecken på att hon hade ont i magen. Hon var stökig i boxen, lite lös i magen emellanåt och riktigt jävla grinig. Hon fick en kur probiotika på veterinärens inrådan och problemen gick över på mindre än en vecka. Men när det var som värst så högg hon mot Gadd i tid och otid och tryckte man på magen så kunde hon ibland hugga och sparka i luften. Vilket jag tolkar som att är det nått som stör henne eller gör ont, då visar hon det. Då tänker jag också att hade hon haft riktigt ont i ryggen, då hade hon visat det hos ATG så mycket som veterinären tog i. Det är istället mer troligt att det är någon form av sadeltvång hon har.

Innan eventuell uppsittning är det dock några saker som behöver ske. Jag kommer jobba med henne ordentligt från marken och se till att hon är nästintill bombsäker innan jag ens lägger på en sadel. Jag kommer även börja tömköra henne så att hon kommer i bra form. Jag vill ta ut Jossan också så hon får gå igenom henne. Troligen kommer jag rådfråga ännu en veterinär för att få ytterligare perspektiv på det hela. Jag har inte bråttom upp i sadeln, och ska jag upp igen så vill jag veta så säkert det går att hon inte har ont. Den träning jag har påbörjat med henne nu kommer jag ändå fortsätta med även om det inte blir någon ridning, för oavsett så vill jag ju ha en trygg och stark häst. Vi tränar på så får tiden utvisa huruvida det blir någon ridning eller inte helt enkelt.

Likes

Comments

Har tänkt länge att jag ska uppdatera om livet här, men det har kommit annat emellan. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen. Tror inte att det har undgått någon att det har varit en riktig skitvinter hittills. Det kom snö i början på november och allt var så fint, men den lyckan varade inte länge. Efter några veckor var allt bara is och knöligt. Jag har varit så bitter och motivationen har varit noll vissa dagar. Men hästarna hålls ändå igång, i den mån underlaget tillåter. Jag har haft hjälp med Gadd ett par dagar i veckan, men inte av den fd stallkompisen som jag skrev i tidigare inlägg, utan av en annan fantastisk tjej. Trodde aldrig att det skulle kunna bli så bra! Hon är en helt fantastik individ som är genuint positiv, engagerad och tacksam för att få vara med Gadd. Och det märker ju Gadd såklart, den blicken han ger henne är få förunnad. En perfect match! Jag kunde inte varit gladare för att hon vill vara en del av vårt team. Gadd blir bara finare i kroppen för varje dag som går, trots det dåliga underlaget så håller han sig rätt spänstig. Han som annars gärna spänner till när det blir hårt i backen. Det har dock inte blivit nån dressyrträning på hemmaplan sen mitten på november. Det blev en träning för Marc nu i mitten på december som gick jättebra, men i övrigt har vi fått hålla oss till skogsridning. Men jag tror att det kan vara nyttigt att få bara göra det också. Det har ju periodvis blivit väldigt mycket ridning i paddocken de senaste åren, så det är nog bra med en paus därifrån. Uppenbarligen levererar Gadd på dressyrträningarna för Marc ändå, fantastiska häst!

På fronten med Lillan har jag varit lite kluven. Vi hade ett ögonblick av tvivel i december och funderade på att lägga ner hästverksamheten på gården, lämna tillbaka Lillan och stalla upp Gadd någon annanstans. Det gick så långt att vi till och med åkte och kollade på en stallplats. Jag tror att det var det som behövdes för att vi skulle inse att vi verkligen vill ha kvar hästarna på gården. Nu när vi har fått göra som vi vill på gården och hittat en hästhållning som vi tycker är bra, då är det vissa saker som vi inte kompromissar på. För allas skull blir det helt enkelt bäst om hästarna får bo kvar. Lillan har fått följa med som handhäst på alla mina och Gadds ritter de senast veckorna. Hon är en fröjd att ha med sig. Även om hon är laddad och drar av en bockserie då och då när vi travar så håller hon ändå en mycket lätt kontakt i grimskaftet och försöker aldrig slita sig. Jag är så tacksam över henne på många sätt. Jag ser fram emot att sätta igång med hennes andra träning när underlaget blir bättre.

Jag känner mig dock riktigt osäker när det gäller hennes "sjukdomstillstånd". Veterinär Gunnar kom ut i december och kollade tänderna på hästarna och då passade jag på att visa plåtarna på Lillans rygg för honom. Hans tankar kring bilderna har fått mig att börja fundera igen. Han tyckte inte att det var några märkvärdiga röntgenförändringar, definitivt inget han skulle döma ut henne på iallafall. Han tyckte snarare att man skulle utreda vidare om vi fortfarande misstänker att hennes beteende är smärtrelaterat. Jag är väldigt osäker på den punkten. Jag har ingen som helst erfarenhet av sån här problematik och anser inte att jag är kvalificerad att avgöra om hon bockar pga sadeltvång eller smärta. Men ett problem finns det ju uppenbarligen oavsett om det sitter i kroppen eller huvudet. Samtidigt funderar jag på om det egentligen spelar någon roll nu när mamma troligen inte kommer rida så mycket mer, inte på ett bra tag iallafall. Jag har varken tid, ork eller motivation att rida två hästar och måste jag välja så väljer jag att rida Gadd. Sen så tror jag inte heller att Lillan klagar över att inte bli riden. Hon verkar trivas med att vara sällskap så länge hon får komma ut några dagar i veckan och göra av med lite energi. Hon visar inga direkta smärttecken heller. Visst är hon lite grinig emellanåt men det tror jag har mer har att göra med att hon känner sig lite understimulerad.

Ja, det är en djungel det här. Och det finns fler faktorer som spelar in som inte gör saken mindre komplicerad. Jag tror att det får ligga på is ett litet tag till. Hade saker sett ut på ett annat sätt hade jag kanske agerat annorlunda, men nu är det inte bara jag som styr den här skutan.

Likes

Comments

Beskedet vi fick hos veterinären har börjat sjunka in nu. Vi har egentligen från början, även innan beskedet, varit inställda på att vad som än händer så kommer Lillan att få bo kvar med oss. Trots att hon inte kommer att kunna ridas är hon ändå en fantastisk häst. Och det finns ju mycket man kan göra med en häst förutom att rida! Men efter besöket i onsdags har jag på riktigt kunnat fundera på vad jag vill göra med henne, nu när jag vet vad jag kan och inte kan göra för att hon inte ska ha ont. Motion behöver hon oavsett för att hålla i resten av kroppen och inte bli alldeles tossig i huvudet av all överskottsenergi. Dessutom är det inte optimalt att en häst med kissing spines bara står, även om hon inte ska ridas. Jag vill på bästa sätt förvalta denna fantastiska individ och på hennes villkor hjälpa henne att nå sin fulla potential.

Min första idé är givetvis klickerträning, som är perfekt hjärngympa! Jag känner mig relativt trygg i klickerträningens grunder så att vi kan bygga en stadig grund i träningen. Sen kommer det antagligen bli en del experimentering. Jag har länge velat trickträna med Gadd, men har aldrig lagt ner tillräckligt med tid för att få några tricks att sitta helt. Så det skulle vara jättekul att kunna utveckla det med Lillan fullt ut istället eftersom jag just nu satsar på ridningen med Gadd.

En annan tanke är att köra in henne till våren. Det finns tyvärr inte jättemånga ställen att köra på häromkring, och jag kör gärna inte på vägarna, men det vore himla mysigt att bara komma ut på korta turer också. Så under hösten och vintern tänkte jag tömköra en del för att få den delen befäst. Långtygling och groundwork kommer det säker också bli en del av.

Jag har så mycket idéer och visioner med henne, jag tror att det kommer bli riktigt bra trots allt!

På Gadd-fronten går det väldigt bra just nu. Han känns fin i kroppen nu när han börjar komma igång igen och det känns som att vi har hittat ett upplägg som funkar. Jag började ge honom glukosamin för ett par veckor sen, och jag inbillar mig att har rör sig lite luftigare. Jag har även hittat en medryttare till honom, en fd stallkompis som jag litar på till 100%, vilket känns jättebra. Jag kommer behöva lite avlastning med ridningen av Gadd om jag ska ha tid med Lillan också. Gadd har börjat sätta en rejäl björnpäls och blir rätt svettig även av lättare ridpass, så idag gjorde jag slag i saken och köpte mig en klippmaskin och klippte av lite päls.

Det blev den billigaste varianten från Hööks, eftersom den fått ganska bra betyg av andra som köpt den och jag hade ingen lust att köpa nån värstingmaskin för att klippa så lite som jag gör. Och jag blev glatt överaskad måste jag säga! Den gick väldigt smidigt, tog sig lätt igenom den tjocka pälsen och lät inte speciellt högt. Så nu har han lite mindre päls att svettas igenom. Jag tog ganska lite nu, så får vi se om jag behöver klippa mer så småningom. Det är ju fördelen med egen maskin, jag kan klippa när jag vill!!

Likes

Comments

"Lillan har nu stått hos oss i 4 veckor. Sen hon kom har tiden gått jättefort och det är harmoni på gården. Vi blir mer och mer fäst vid henne för var dag som går. Det här är våran drömhäst! Och Gadd verkar hålla med, han trivs otroligt bra med henne. Han uppskattar verkligen att ha en trygg kompis som inte stressar upp sig i onödan och har ett bra självförtroende. Hon är helt fantastisk att ha att göra med och har ett enormt tålamod."

Så här skrev jag för två månader sen i ett inlägg som aldrig blev publicerat. Jag var helt säker på att vi hittat vår drömhäst. Hon var helt fantastisk att rida, så otroligt genomsnäll och Gadd har aldrig haft en så bra kompis som Lillan. Mamma började rida henne och vi kunde rida ut tillsammans. De två var som gjorda för varandra! Allt var helt perfekt, fram tills för en månad sen.

Jag och mamma skulle ut på en tur i det fina vädret och jag minns att jag tänkte bara sekunder innan hon satt upp att Lillan såg så lugn ut. Jag kände mig nöjd och stolt över det arbete vi lagt ner i den hästen. Så skulle jag gå fram och hålla i stiglädret för att sadeln inte skulle snurra när mamma skulle hoppa upp och känner hur Lillan bockar iväg. Efter två språng drog hon omkull mig, och två språng till så låg mamma på backen. Mamma måste ha fastnat i tyglarna för vänster tumme var avsliten, och den gick tyvärr inte att rädda. Lillan var panikslagen och jag fick knappt tag på henne efter att mamma åkt till akuten. Hon som alltid kommer fram till en annars.

Självklart blev jag helt förkrossad. Min älskade mamma hade blivit av med sin tumme och alla de drömmar vi hade med Lillan blev krossade på mindre än 5 sekunder. Jag var ganska säker på att Lillan hade sadeltvång och att hon inte skulle gå att rida med dressyrsadel igen. Hon blev tränad från marken i två veckor innan jag skulle testa att hoppa upp på henne igen, den här gången barbacka. Jag tänkte först att jag skulle hänga på henne för att se hur hon reagerade och det gick bra när vi stod still, men när jag bad henne att gå så bockade hon iväg igen.

Nu började tankarna gå att det kanske inte var sadeltvång utan hon kanske har ont. Vi hade en equifysioterapeut ute ungefär en månad innan olyckan som behandlade Lillan och hon hittade inget anmärkningsvärt i ryggen på henne. Men magkänslan sa ändå att något var fel. Jag ringde en veterinär som i princip dumförklarade mig och sa att hon bara testade mig. Men hon hade ju panik? En så genomsnäll häst som får ren och skär panik kan väl ändå inte testa på det viset? Jag ringde nästa veterinär och fick tid en vecka senare.

Den tiden var idag, och nu har vi fått svar på varför hon har gjort som hon har gjort. Lillan har kissing spines och skelettförändingar på 4 ställen mellan tornutskotten precis bakom manken. Hon blev utdömd och veterinären rekommenderade inte att någon ska rida henne igen, därför kommer hon förmodligen att triangelmärkas. Så vad gör man? Vad gör man när drömhästen är trasig?

Likes

Comments

Igår var det dags för träning för Marc igen. Jag har varit riktigt taggad inför träningen eftersom Gadd har varit så otroligt fin de senaste veckorna. Efter förra träningen fick han 2 veckors semester, och när jag började rida igen hade jag en helt ny häst! Jag hade verkligen sett fram emot att få visa upp oss och få tips om hur vi kan utveckla oss vidare. Jag red dit och ungefär halvvägs trampar Gadd av sig ena framskon.... Perfekt timing..! Han har under de dryga 6 år jag haft honom aldrig någonsin trampat av sig en sko under en ridtur. Så det var ju alldeles perfekt att han skulle göra det på väg till träningen, haha.. Jag misstänker att han trampade av sig skon eftersom han var irriterad på de benskydd jag hade satt på honom, så den missen gör jag inte om! Jag fick iallafall hoppa av och gå sista biten eftersom det kändes som han blev lite öm i traven utan skon. Däremot gick det alldeles utmärkt att skritta över stora vassa stenar på ett ställe, så det måste vara ha varit en reaktion precis när skon åkte av. Väl i ridhuset märktes det inte att han saknade en sko, förutom att han var lite känslig och irriterad, men det kan lika gärna ha berott på dom där jäkla dressyrskydden.. På det stora hela gick det väldigt bra och jag kunde visa vilken utveckling vi gjort sen sist, men jag är lite besviken att vi inte fick visa oss från våran bästa sida. Men men, jag hoppas att skorna sitter kvar nästa gång så har vi lite bättre förutsättningar då.

Idag red jag Lillan för första gången sen provridningen. Hon har bara gått ett kortare pass i veckan där jag jobbade henne från marken, så hon var ganska pigg. Vi skrittade ut en sväng tillsammans med lillasyster som red Gadd. Även fast hon hade lite överskottsenergi och var väldigt besvärad av flugorna så skötte hon sig exemplariskt! Det är så fantastiskt att vi har hittat en sån fin häst, hon är verkligen helt okomplicerad. Ridturen blev inte jättelång idag, men imorgon tänkte jag rida i paddocken så hon får göra av med lite energi.

Likes

Comments

Hon är så fin, vår Little Any. Allt har funkat så otroligt bra sen vi hämtade henne i måndags. Det var verkligen meningen att hon skulle flytta till oss. Vi åkte som sagt och hämtade henne i Njurunda i måndags. Med grimskaftet på ryggen knatade hon rakt på transporten och stod som ett ljus hela vägen till sitt nya hem. När hon fick träffa Gadd var det kärlek vid första ögonkastet, jag har aldrig sett Gadd reagera så någonsin förut. Han hade stått och sovit i ett hörn i hagen de timmar han fått vara själv, men så fort han såg henne så gnäggade han som om han äntligen fått förenas med sin själsfrände. Det var ganska mycket pip och tjut i hagen, men dagen efter hade det lugnat ner sig och de gick som om de känt varandra hela livet. Det glittrade om Gadd och han verkade riktigt lycklig över att få gå med sin nya kompis.

Lillan, som vi kallar henne, är 6 år och en korsning mellan svenskt halvblod och holländsk import. Hon är 155 hög och lite åt det grövre hållet. Hon är skolad inom western och är lugnet själv. Det märks att hon är bra hanterad och hon har fått börja med saker i rätt tid och fått tid på sig att utvecklas. Hon har ett enormt självförtroende och ett inre lugn jag inte sett hos någon annan häst tidigare. Tyvärr hade hon en lite turbulent tid i våras när hon var utlånad som satt några spår, men jag har inga tvivel om att hon kommer bli sig själv bara hon får tid på sig.

Igår jobbade jag lite med henne från marken och hon är så fantastiskt lyhörd och känslig. Det var superenkelt att kommunicera med henne och läsa av hur hon kände. Jag är så otroligt tacksam över att vi fick den här möjligheten, det känns som att familjen är hel nu. Det är harmoni på gården och jag har två fantastiska hästar som är mer än jag kunnat drömma om ❤️

Likes

Comments

Ibland bjuder livet på andra vägar än de man trott. För en månad sen flyttade Dessan hem och Gadd fick en ny kompis. Vi visste att ägarna funderade på att eventuellt sälja, men det skulle isåfall ske till hösten. Riktigt så blev det inte, utan han åker imorgon. Detta fick vi reda på i torsdags, vilket gav oss väldigt kort tid att hitta en ny hästkompis. Eftersom Gadd har fått byta kompis ganska ofta de senaste åren så vill vi nu ha en permanent lösning. Med tanke på att det tyvärr varit strul med inackorderingarna (som inte förstått att man inte bara kan göra hur som helst i ett stall med två hästar) så har vi bestämt att vi ska köpa en egen, så slipper vi ha det problemet igen. Men hur hittar man den perfekta hästen på tre dagar?

Om det är meningen att man ska hitta den, så gör man det. Så imorgon flyttar hon in, Little Any, och hon är helt perfekt! Vi kommer ha henne på prov ett tag, men sen blir hon våran! En presentation kommer när hon gjort sig hemmastadd.

Likes

Comments

Äntligen kan vi börja rida ut på ordentliga uteritter mer regelbundet! Det är en sån frihet att bara ha en häst att ta hand om, även om jag vill ringa Dessans ägare varje dag för att höra hur hon mår. Iallafall så blev det uteritt både igår och idag. Gadd var så glad över att äntligen få komma ut i skogen! Igår försökte jag hitta en bra ridväg till ridhuset där jag ska träna för Marc på fredag så jag slipper lasta och åka med honom själv igen. När jag gick ner med Dessan i april så gick jag genom ett bostadsområde och bredvid en lite större väg, vilket jag gärna slipper om det är möjligt. Det gick inte så bra att hitta nån väg, men vi hade en mysig stund i skogen, och när vi vände hemåt fick Gadd upp en ordentlig fart!

Idag hade vi sällskap av Gadds nya hagkompis med ägare som visade oss hur vi skulle rida för att ta oss ner. Det gick en jättefin och bra ridväg nästan ända fram till ridhuset där det gick att både trava och galoppera, supersmidigt! Efter det så fortsatte vi på ridvägar jag aldrig ridit på förut. Det är verkligen jättefint på ön och det finns fantastiska ridvägar! Det ska bli jättekul att få se lite nya vägar i sommar när vi har sällskap som kan vägar på fler delar av ön. Vi var ute i nästan 2 timmar och hästarna fick varsin dusch när vi kom tillbaka. Jag red med stången på Gadd eftersom han brukar bli lite pigg när han har sällskap, men idag höll han sig i skinnet. Det var ganska varmt så det var troligen därför han inte var lika "vild".

Utsikten från ett ställe längs ridvägen, helt fantastisk!

Likes

Comments

Gadd blev mirakulöst bra och redan dagen efter kunde jag inte se någon hälta. Det var antagligen nått litet snedtramp i hagen med nya kompisen eller i transporten. Han fick ändå ta det lugnt en dag till men igår red jag ett lättare pass i paddocken. Han kändes lite seg men var väldigt avslappnad och mjuk. Jag har ju blivit så bortskämd med massor av energi varje pass så när han är som han brukade vara förr så blir jag så förvånad, haha. Jag ställde inga höga krav på varken form eller tempo utan jobbade bara lite lösgörande och försökte ha honom ganska lång/låg. Allt som allt så är jag väldigt nöjd med passet.

Bild från igår. Han har gått ner så mycket i vikt! Det finns en del att ta av såklart men en hel del har försvunnit. Är lite orolig att han inte kan äta ordentligt med sina tänder. Å andra sidan så har han inte fallit ur och visar inga tendenser på att falla ur så kanske är det att jag har börjat rida mer den här våren? Hur som helst så skadar det inte att han har minskat i omfång!

Bild från februari

Likes

Comments