Moa Lindblad
Moa Lindblad
Moa Lindblad

Om det är något som jag verkligen avskyr så är det känslan att inte kunna göra vad jag vill och vad jag känner för. Jag vill kunna sticka ut och springa, spela boll i trädgården, gå långa promenader och göra massa skojiga saker med vänner och Jonte. Visst kan jag göra det, nån gång i bland, men jag för sota för det så länge efteråt. Det är värdelöst verkligen att känna sig så begränsad, att alltid behöva tänka på hur det kommer kännas efteråt om jag gör si eller så. Ibland tänker jag att jag bara ska skita i det som begränsar mig, för jag har ont ändå oavsett om jag gör si eller så. Men grejen är att ju ondare jag har desto mindre trevlig är jag. Och jag väljer faktiskt att orka vara trevlig framför att träna, men ibland orkar jag inte ens det.

Min känsla till träning är så ångestladdad och så har det aldrig varit förut. Jag vill och tror fortfarande att jag kan hålla på som förut, vara lika aktiv och träna lika mycket. Jag vill gör allt det som jag alltid kunnat gjort, men här sitter jag och har fullt sjå att kämpa mig igenom en arbetsdag. Det är den bittra sanningen, tyvärr. Alla kliar sig i huvudet och undrar vad dom ska hitta på med mig och endel tror till och med att jag inbillar mig. Men se, så är det inte. Tro mig, det är ingenting man inbillar sig frivilligt. Det är ett helvete.

Det tar på en att gå omkring och ha ont, ni som någon gång upplevt långvarig smärta ni vet vad jag snackar om och ni som inte gjort ni kan nog faktiskt inte ens föreställa er...jag försöker hela tiden se positiv på saker och vara glad osv. Se det som en vinst, när jag klarat en hel dag och bara har pyttelite ont, alltså pyttelite ont i min värld, se det som en vinst när jag kunnat gå en kortare promenad eller tränat ett kortare träningspass, men det är SÅ svårt att vara positiv när det inte blir som man tänkt sig.

Den 25 augusti ska jag tillbaka till Arto Clinic i Stockholm och då hoppas jag att de har kommit på något bra! Kanske blir det en fjärde operation, rehab träning varesig de gör ont eller inte eller också är det bara att lära sig leva med skiten. Och helt ärligt vet jag inte om jag är så sugen på en operation till, om det verkligen inte är nödvändigt förstås. Vet liksom inte om jag orkar gå igenom det stadiet en fjärde gång. Jag kanske gör det fysiskt, men psyket börjar ta bra mycket stryk och vissa dagar mår jag faktiskt dåligt psykiskt. Men fan, skam den som ger sig. Det ska nog gå, det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv varje morgon när jag vaknar. Det ska nog gå.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Hej alla stjärnor!

Jag har precis krupit upp i sängen med tända ljus runt omkring mig efter en varm dusch. Dagen idag har bestått av lite allt möjligt. Jag vaknade vid nio-snåret, men låg kvar i sängen till tio ungefär. Där efter åt jag frukost och gjorde mina morgonrutiner med ansiktstvätt osv. Väckte sedan kroppen med en promenad på 4,5 kilometer. När jag kom hem från promenaden gjorde jag mig iordning då vi först skulle till stan och köpa blommor och sen hem igen för att gå på kalas hos grannen. Där bjöds det på kakor, bullar och tårta vilket var gott. När jag kom hem hjälpte jag till att klippa gräs och sen skyffla grus till en uteplats som mamma och pappa fixat iordning och efter det blev det kvällsmat!

Idag har vi haft superfint väder nästan hela dagen och varmt också faktiskt! Skönt att se solen och känna värmen efter ett par riktigt gråa och tråkiga dagar. Nu mot kvällen blev det lite småkyligt så maten fick ätas inomhus. Hur har er dag varit och vad har ni gjort?

För övrigt känner jag mig så trött och seg i kroppen och det kliar typ i princip ÖVERALLT. Ögon, näsa, huden och ja alltså allt kliar verkligen, tji fick jag för att jag klippte gräset. Det är som vanligt liksom, krokodiltårarna kommer fram när gräset klipps och det kliar konstant överallt. Så hopplöst haha. Frusen är jag också, riktigt, riktigt frusen. Så jag funderar på att värma min vetekudde, det brukar man bli varm av och det brukar mjuka upp kroppen också. Det är perfekt med en sån kudde när man egentligen är i behov av kroppslig värme från någon annan, Jonte i mitt fall då. Den får i alla fall mig att slappna av ungefär lika mycket som Jonte får mig, inte riktigt lika mycket, men i närheten i varje fall.

Imorgon väntar lite små-fix och rörelseträning med en PT för min del. På den träningen får man både behandling och träning på samma gång. Mitt rörelsemönster tittas igenom och man studerar vilka kroppsdelar man bör lägga mer vikt vid för att få en funktionell kropp. Förhoppningen är att det ska vara ett steg till träning som fungerar för mig. Jag hoppas verkligen att det kan hjälpa mig på vägen mot en smärtfri-vardag, vilket just nu är målet för mig. När det väl fungerar får man fundera på vad man vill uppnå härnäst, men det får jag fundera på när det är dags för det.

Sov så gott när det är dags för det, kram <3

Likes

Comments

Hejhallå på er!

En regnig och grå dag liksom igår, vad passar inte bättre än en utflykt då? Vi (jag, mamma, pappa, mormor & morfar) startade dagen med att kolla på bil till mig. Detta eftersom att morfar är med och betalar och då måste man ju givetvis ha hans godkännande. Efter provkörning och lite koll på bilen så blev det ett köp. Dock ännu inget körkort för min del, men det är ju till att vara ute i god tid. Eller vad säger ni? Efter vi kollat, provkört och bestämt oss for vi ut till Ljugarn och närmare bestämt Våffelmagasinet (länk här). Där serverar de alla möjliga olika våfflor, både som mat och fika. Du kan dessutom designa din egen våffla vilket jag såklart gjorde!! Jag tog en belgisk våffla som jag toppade med jordgubbar, nutella och smetana. Det var verkligen super gott och ett ställe som verkligen är värt ett besök.

När vi fikat åkte vi till Sysne och köpte rökt fisk som vi ska äta till kvällsmat och därifrån åkte vi en sväng längs med kusten för att sedan vända hemåt. Utanför fönstret strilar regnet och himlen är grå. Lite trist är det allt, men tycker nog ändå att det är ganska mysigt. Det enda som möjligen saknas är Jontes sällskap, hade varit perfekt att bara mysa ner sig i sängen, tända lite ljus och se en film. Snart bara en vecka tills han kommer hem!!! Då hoppas vi på bättre väder så vi kan hitta på massa de dagarna jag är ledig, men även om kvällarna.

Imorse var jag för övrigt hos en som bor här hemikring som har hästar. Vi pysslade lite och sen fick jag rida en sväng, det var väldigt mysigt och jag insåg hur mycket jag har saknat det sen jag slutade rida för ungefär 6 år sedan. Det är så harmoniskt och rofyllt så jag hoppas verkligen vi får till fler dagar/kvällar. Hoppas ni alla har haft en fin dag och får en fortsatt trevlig kväll, kram <3

Likes

Comments

Så sprang tiden ifrån mig IGEN...

Haha, börjar fundera på om det här med blogg verkligen är min grej? Typ en vecka sedan jag skrev något senast, skärpning tror jag. Igår blev det i alla fall en ny header till bloggen som ni säkert sett. Testade det här med animerad header och det blev ju faktiskt riktigt bra om jag får säga det själv. Dock lite fix och trix innan det blir som man vill ha det och som mallen till den typen av header. Bilderna måste vara exakt 2880 pixlar x 1100 pixlar, annars funkar det inte så det får man redigera och så vidare.

Men hörrni, håll utkik här. Jag ska försöka skriva ihop något nu såhär på kvällskvisten när jag inte har något annat för mig. Kanske en rolig lista? Eller vad säger ni?

Kram <3

Likes

Comments

Hej på er! Igår firades midsommar liksom alla andra år. Vi var hos farmor och farfar och åt sill-lunch och efter det blev det jordgubbstårta! Framåt kvällen hörde Jonte av sig och frågade om jag ville gå med han och hans kompis och äta. Självklart tog jag tillfället i akt och cyklade ner till båten och mötte upp dem när de slutat jobba och skulle gå i land några timmar. Så kul att träffas! Vi hamnade på Score och åt hamburgare. Därefter blev det en promenad i Visby och sedan gick jag med dem ombord på båten en stund innan det vad dags för mig att åka hem. Nu är det bara en sisådär 16 dagar kvar tills han kommer hem och är ledig en vecka, yaaayy!!

Idag ska jag in till stan och jobba som volontär på Island Games som invigs idag här på ön! Det ska bli spännande och nog väldigt lärorikt tror jag. Efter det bär det av hemåt och sen till våra grannar för middag.

Hoppas ni alla har haft en trevlig och glad midsommar! Kram <3

Likes

Comments

Du brukar ofta fråga mig varför jag fotar så mycket och jämt. Där och då brukar jag oftast svara "för att jag vill", men det egentliga svaret på den frågan är att jag ska ha något att plocka fram när saknaden blir för stor. Typ som nu när du är iväg och jobbar i några veckor. Då brukar jag ta fram bilderna i telefonen, titta på dem och le. Le för du är det finaste som finns, det vackraste som går i ett par skor på den här jorden. Bilderna får mig minnas allt roligt och knasigt vi hittills gjort tillsammans, det får mig skratta och ibland ramlar också en och annan tår ner för min kind. Inte för att jag är ledsen, utan för att jag är så otroligt glad och lycklig över att jag har dig i mitt liv. Att jag har dig oavsett om du är på land eller på havet. Nära mig eller långt ifrån mig. Du finns liksom alltid där och jag kan inte beskriva min tacksamhet för det. Tack Jonte, tack för att du är du och tack för allt du gör, för mig och för alla andra. DU är guldvärd. Jag älskar dig, puss❤️

Likes

Comments

Här stod jag bara dagen efter min tredje operation. Positiv och med förhoppningen att turen skulle ramla över på min sida och att det skulle vända. Det gjorde det. I 7 månader. Nu är jag tillbaka, tillbaka på ruta ett. Jag försöker se positivt på det, men det är svårt när det blev kroppen som vann. Jag lovade mig själv att inte ge upp och att inte låta kroppen vinna, men nu gjorde kroppen det. Kroppen vann och huvudet förlorade. Jag ser det kanske inte direkt som någon förlust, men det känns ändå skit. Skit att det blev kroppen som fick bestämma att innebandyn skulle sättas på paus. Inte slut. Om det däremot är en paus på heltid, några år eller över sommaren är det ingen som vet, inte ens jag själv.

Beslutet är taget och valet är gjort. Evig rehab, smärta, motgångar och uppförsbacke året om i 6 år har fått mig inse att det är dags att lyssna på kroppen. Dags att ta till sig av vad den talar om för mig. Inte gasa på och hoppas att nästa dag blir bättre. Med facit i hand, så blev inte nästa dag bättre. Inte nästa vecka heller och inte nästa år. Facit visar också att mitt psykiska har brutits ner något otroligt, energin har varit låg och stundvis har allt känts piss. Jag har gråtit dagar, kvällar och nätter och tappat bort glädjen och meningen med att träna. Och mitt i allt stod jag, kände inte igen mig själv och tappade bort mig själv. Dystert, men sant. Jag har sakta men säkert börjat hitta tillbaka till det som en gång var jag, men jag har ännu mycket kvar att jobba på.

Nu står innebandyn som sagt på paus och inte vet jag hur länge. Jag hoppas att lite vila gör susen och att jag kan börja spela innebandy igen. Fram till den dagen kommer ska jag ta hand om mig själv och min kropp. Inte längre pressa mig själv för att träna, inte längre träna bara för att träna. Jag ska träna det som går att träna och njuta av det stora som lilla. Jag ska inte längre pressa mig själv till bristningsgränsen, för den har jag nått alldeles för många gånger. För många gånger för att göra igen. På något vis ska jag försöka reparera mig själv efter dessa 6 år av himmel och helvete. För nej, det har inte bara varit helvete hela tiden. Det har funnits ljusglimtar lite här och var, tider där gnistan tändes igen och tider jag njöt av träna och att vara jag. Någonstans i den här röran har jag också blivit så otroligt stark och nu vet jag att, även i den mörkaste av alla världar, klarar allt. Jag äger!

Likes

Comments

Ni vet sånna där svåra beslut som bara måste tas, men som är så jobbiga att man drar ut på det? Man väntar längre och längre och ju mer tid som rinner förbi desto svårare blir det att bestämma sig.

Min senaste röntgen på mitt knä visade ingenting. Ingenting alltså. Hur tar man ett sånt besked? Jag vet inte, tar emot det och låter det sjunka in kanske? Ingen aning faktiskt. Jobbigt? Ja, så himla jättemycket. Jag har så ont. Så fruktansvärt ont. Så himla jätteont. Värktabletterna hjälper inte. Träna hjälper inte, för de går ju knappt. Träna smärtfritt säger dom, men hur då? Hur gör man det när man är ivrig och bara vill framåt, framåt, framåt? Hur gör man det när det enda man ser framför sig är innebandy? Hur gör man det när varje steg gör ont? Jag vet inte i alla fall och jag har inte blivit klok på det under mina 6 rehab år heller. Inte ett dugg klok faktiskt. Nu börjar jag uppriktigt sagt tappa sugen, ordentligt. Inget känns längre kul. Förut älskade jag att träna, men 8/10 gånger är det bara en pina att pallra sig iväg och göra det. Det enda som lockar är mina fantastiska lagkamrater!

Jag vet inte vad som ska få vinna i slutändan, kroppen eller jag och sinnet. Jag tänker att tiden får utvisa det, men beslutet måste ändå tas. Är det värt all möda, smärta och slit? Inget direkt svar på den frågan, men som med allt annat så löser sig nog det här frågetecknet tillslut också. Tror jag. Hoppas jag.

Likes

Comments