View tracker

Med tanke på min smärtproblematik är jag extremt beroende av läkare och behöver kontinuerlig kontakt med någon läkare. Jag har haft en bra läkare på vårdcentralen och en på smärtenhet som även haft största ansvaret för mig. Smärtläkaren kan inte hjälpa mig mer och har skrivit över ansvaret till vårdcentralen vilket jag verkligen förstår. Läkaren på vårdcentralen hade dock slutat så jag hade en tid idag till en ny läkare.

Jag har ett bra tag tänkt att jag måste utvecklat läkarskräck. Inför detta läkarbesöket blev det extremt tydligt, haft ångest så fort jag tänkt på läkarbesöket, speciellt i helgen. Igår gick inte att sova för jag hade sådan ångest, i väntrummet höll jag på att bryta ihop. Efter läkarbesöket har jag fram tills nyligen haft ångestattacker flera gånger i timmen. Ångesten efter beror mest på nonchalant bemötande från läkaren. 

Nu har jag börjat fundera på vad min rädsla grundar sig på och vad jag själv kan göra för att underlätta för mig själv inför läkarbesök. Grunden till min rädsla är inte så svår att lista ut med min historia när jag blivit inlagd på sjukhus med magen och ryggen. Jag har flera olika läkare jag kan anmäla till IVO och även en jag kan polisanmäla. Med andra ord har jag väldigt svårt att lita på läkare och förväntar mig tyvärr att varje gång bli illa bemött. Men alla läkare är ju faktiskt inte såna, jag har träffat flera otroligt bra läkare som intresserat sig i mig som patient. Jag måste försöka föreställa mig de bästa läkarmötena innan varje tillfälle. Såklart påverkar nog min inställning innan om hur besöket kommer gå mer än jag anar och har en negativ effekt gentemot hur jag känner mig bemött. Snacka om att det kan bli en negativ cirkel där. Men jag har fått verktyg av min smärtpsykolog i andra avseenden, det bästa inför detta är alla avslappningsövningar, att för en stund tänka på andningen och varva ner kroppen som är på spänn. Annars funkar distraktion väldigt bra och bara vara i nuet, just i denna stunden.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu, äntligen är jag släppt! Som föreläsare på Create motion's hälsocamp i slutet av Juli. Jag kommer prata om min utveckling i mig själv som visar att det går att vända en nedåtgående spiral som är skrämmande nära botten. Det är sån obeskrivlig känsla det här. Jag ska hålla i en föreläsning om mig själv. Det är så otroligt skrämmande och läskigt, samtidigt som det är spännande och något jag ser fram emot. Oavsett hur det går kommer jag växa något otroligt i mig själv.

Som en vän som hjälpt mig till detta steget skrev till mig igår, "genom att hjälpa andra, hjälper du dig själv". Det är verkligen det steget jag behöver ta nu tror jag för att komma ännu längre.

De som jag träffat de senaste åren i olika situationer är anledningen till att jag vågar göra detta steget. För cirka ett år sedan fick jag iden planterad i mitt huvud som idag har vuxit till sig. På det senaste hälsocampet jag var på pratade en föreläsare om att man måste våga, vad har man att förlora. Där och då bestämde jag mig för att iden om att jag ska föreläsa även ska bli verklighet.

En av mina drömmar och mål kommer snart bli verklighet! Jäklar vad jag är grym!

Likes

Comments

View tracker

Idag var sista dagen för terminen, sista dagen på bilden, sista dagen på HDK. Jag hade så gärna läst bild på HDK ytterligare en termin. Vi avslutade med att göra diplom, som vi skulle ge bort (vilket vi fick veta när vi typ va klara), men jag fick tillbaka mitt. Det är utan tvekan den roligast kursen jag någonsin har läst, kanske för att jag fått ge uttryck för en del kreativitet på olika sätt. Kul har det varit i alla fall. Efter skolan blev det lite häng vid näckrosdammen som sista grej med klassen.


Likes

Comments

Igår fick jag och Camilla äntligen till någon slags träning i stallet. Först gick jag med när hon red ut i regnet, den perfekta intervallträningen då jag springer när dom travar. Hur bra är inte det? Efter att hästen kommit ut i hagen igen körde lite träning i ca 40 minuter i våran foderkammare. Därefter ville Camilla jogga en sträcka på ca 1 km, blev att vi sprang ca 3/4 av den. Nästa gång får vi nog planera det lite bättre för nu blev det väldigt spontant med övningarna. Kanske blir att vi kör med fodersäckar eller några andra tyngder vi lätt hittar i stallet. Stallet är egentligen det perfekta gymmet, som inte kostar ett skit extra.

Likes

Comments

För tre år sedan hade jag ett liv där jag var min smärta. Jag var bara en liten del av min smärta. Tillslut tröttnade jag, jag ville vara jag igen.

Efter två diskbråcksoperationer tätt under 2012 drabbades jag av mer smärta, nervsmärta och ryggsmärta. Den tog över mitt liv. Jag var rädd för mig själv! Jag var rädd att röra mig för att jag inte ville få ondare. Jag undvek de saker som gav mig lugn och lycka, mina hästar. Under 2012 fick jag även gallproblem, samma dag som jag skulle hem efter operationen blev jag riktigt dålig, en vecka innan de hittade felet. Emellan båda mina operationer fick jag en akut lunginflammation där jag var helt borta i flera dagar. Diskbråcksliknande symptom kom tillbaka (smärta och förlamning), på det kom även mer problem med gallan. Sjukhusvistelserna blev därför mer en standard än tillfällighet det året. Ja, de senaste fyra åren egentligen.

Problem med ryggen fortsatte och under 2013 fick jag biverkning av mina smärtmediciner, magsår och allergier. Det året gick jag in i väggen med smärtan. Den tog över mig och jag började närma mig en depression. Samma år kopplades smärtenheten in, först sjukgymnast, sen psykolog och tillslut läkare. Vad jag är tacksam för dom, de hjälpte mig att inte gå ner mig helt, att våga. Sjukgymnastiken var inte kul, jag kunde inte göra något utan att få ont.

Våren 2014 blev jag sjukskriven hela terminen för nedstämdhet, det var smärtans överhand som talade. Men där fick jag chansen att börja hitta mig igen, öka träningen även om smärtan och sjukhusvistelserna var en fortsatt stor del. Men ack vad jag har kämpat med mina tankar, mitt egenvärde och min fysiska träning. Därefter har allt rullat på.

Idag är jag starkare än någonsin, alla sjukhus turer med morfinpumpar och mr undersökningar, all misstroddhet och anklagelser har fått mig starkare. Idag kan jag träna kickboxning två dagar i veckan, jag kan rida och hålla på i stallet.Jag har fått ut så mycket posetivt ifrån att må skit, bli misstrodd, missförstådd. Från att bokstavligen vilja dö till att faktiskt ha så mycket att leva för, så mycket att se fram emot är för mig ett stort steg. Jag har gått från botten till toppen.

Jag är stark! Jag är stolt över mig själv och min utveckling! Idag är jag jag och min smärta är en del av mig istället för tvärt om.

Likes

Comments

Så, jag har startat en blogg. Blir väl ett sätt att skriva av mig om mitt liv, ett ställe där jag kommer skriva om allt och ingenting.

Just nu vet jag inte vad jag ska skriva om då min dag blivit helt upp och ner och bak och fram bara för att jag missade en medicin i morse. När jag väl kommit hem efter en dag i skolan med lektionsredovisningar, slängde jag mig på soffan och väntade på efterdyningarna av att inte ha tagit min medicin. Än har ingen mer än ökad smärta kommit och inte så mycket jag väntat mig. Jag avskyr att behöva ta mediciner mot min nervsmärta och EDS. Just nu är allt under kontroll där, kanske borde passa på och se om jag kan sänka dosen lite, hm. Vore så skönt att slippa förgifta kroppen för att fungera. Men tyvärr är det min verklighet, jag fungerar inte som människa utan dom.

Utan dom kan jag inte vara jag! Men dom definierar som tur är inte vem jag är. Jag är så mycket mer än min smärta. Samtidigt är jag glad och tacksam för min smärta och den har hjälpt mig på rätt bana. Hur jag menar skriver jag mer om nästa gång.

Yay, börjar med första inlägget på ett dystert sätt. Men nu kan det bara bli positivare.


Likes

Comments