View tracker

Ja, jag har redan hunnit säga det tusen gånger ungefär. Men ändå, jag älskar min lilla bebis så otroligt mycket!

Hela mitt liv just nu kretsar kring honom och hans behov. Men det gör absolut ingenting att gå upp var 3-4 timme hela dygnet, inte ens vid 03.30 eller 05.30. Visst är det tungt vissa dagar, men för den här pussgurkan gör jag det mer än gärna! (Och ja jag kan fortfarande inte sluta pussa på honom dygnet runt!)

Att man kan älska någon såhär mycket är oförståligt ❤️❤️❤️❤️

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Loke fick av sina mostrar "boken om mig". Har redan fyllt i den massa. Tänkte det var bättre göra det medans man har allting färskt i minnet. Många saker kan jag inte fylla i ändå, då han bara är två veckor och boken går fylla i ända till förskolan :)







Likes

Comments

View tracker

Idag visade vågen på 54,5, dvs nu är jag 1kg ifrån min startvikt innan graviditeten! På bara 11 dagar har jag tappat 12 kg 😱😱😱

Ska kanske prova mina vanliga byxor idag... Tror fortfarande, i huvudet, att jag har 13kg extra hull så jag går runt i samma byxor som under grav. Dvs träningsbyxor och även gravidbyxor 😂 men jag vill inte sätta på mig vanliga byxor och sen passar dom inte 😔

Men jag ska nog försöka idag iaf hehe

Likes

Comments

Mysigare än såhär kan man knappast ha 💕




Lill korven har sovit i stort sett hela dagen med undantag för matpauser. Så gissar att mamma och pappa inte får sova något i natt.., ;)

Likes

Comments

Känslan av olika typer av smärta verkar aldrig vilja ta slut..

Frös som bara den när vi gick och la oss igår. Vaknade upp två timmar senare med feber, genomsvettig och ont i brösten. Fick knappt fram någon mat till korven. Somnade om två timmar och sen var korven hungrig igen, samma problem plus att brösten spände ännu mer och gjorde ont.

Vid sju gav jag upp.. Försökte pumpa men kom ingenting. Vadå frustrerande?! Så har man ett litet knyte som skriker för att han är hungrig. Lyckades pressa ut mat i två omgångar till och nyss fick han ro somna om.

Läste på 1177 att man kunde få mjölkstockning av att ha en för tajt/snäv bh. Så tog av mig min amnings-bh och det blev genast bättre. Alla har bara varnat för att brösten inte får bli kalla!

Så nu ligger jag här hemma med ont i brösten och hoppas att korven kan amma sen när han vaknar!

Likes

Comments

Igår fick vi hem papper från skatteverket med lillens personnummer och vi skickade in till dem om vilka namn han kommer få. Det blir en Loke Cristian Arne. Loke som tilltalsnamn :)

De övriga två namnen är från människor som betytt extremt mycket för oss. Cristian från Rs bror som gick bort och Arne efter min morfar.

Nu blir det familjepromenad till Dollarstore och se om vi hittar något att fynda!​

Likes

Comments

Ibland (läs oftast) måste det vara jävligt enkelt vara pappa. Du slipper inte bara genomgå en graviditet och förlossning men du saknar även den här inbyggda instinkten att vakna så fort barnet gör minsta ljud.

Inatt höll jag på bli tokig på R. Vakna 03.30 av att junior ville ha mat och skriker. R vaknar till medans jag matar junior: "sover han?", öh nä..
Var sedan uppe till 4.10.

06.30 var det dags igen för mat. Och 07.20 bajsa någon i blöjan. Vänder mig till R och frågar om han ids stiga upp och byta. Får till svar "jag sover.." . Då ville jag typ klippa till han. Förstod i efterhand att han prata i sömnen då han kom typ 40min senare (när jag sövt junior igen men själv inte ides gå och lägga mig nå mer) och frågade varför jag var vaken.

Det är vän tur att nån vaknar när barnen skriker men tycker att det borde vara inbyggt hos männen istället eftersom kvinnan gör allt jobb för att en skapa och föda ett barn. Amning hade papporna också kunnat få göra ;)

Snart kommer BVC hit på besök. Efter inatt ät det jäkligt skönt att de kommer hit istället för att vi skulle ta oss till dom. Så då ska fisen vägas. Hoppas han gått upp lite i vikt så jag vet att han får i sig det han behöver!



Thea försöker fortfarande förstå v
ad vi kommit hem med

Likes

Comments

Herregud vad snabbt kroppen kan återhämta sig efter en graviditet!

Visst jag är inte 100% återställd men att magen dragit ihop sig så pass mycket på bara en vecka och att jag "bara" har tre kilon ifrån min startvikt innan graviditeten kvar. Längtar dock tills man kan börja träna och magen inte är mjuk som gelé ;p


Likes

Comments

Det har inte blivit så mycket bloggande senaste dagarna. Har fullt upp komma in i min nya roll som mamma :)

Älskar den där lilla killen så otroligt mycket så ni förstår inte!
Det jag inte älskat är amningen... fått stora blödande sår på bröstvårtorna så varje gång han ska amma (vilket är hela tiden känns det som) har varit en pina och jag har gråtit och spänt mig inför varje gång, vilket även resulterat i dålig sömn. Nog för att man sover inte mer än 3 timmar åt gången överhuvudtaget.

Igår fick jag låna, av min fantastiska underbara bästa vän Elin, en bröstpump. Alltså ni förstår inte lättnaden! Nu får mina stackars bröstvårtor chans att läka plus att jag vet att lill-korven blir mätt varje gång. Visst det är inte det roligaste sitta uppe mitt i natten efter han ätit och pumpa men då vet jag att det finns mjölk redo nästa gång han vaknar och är hungrig.

Jag har nog aldrig förstått mig på en ko lika mycket som jag gör nu. Har en nästan ny respekt för kossor ;)

Att kunna slippa ha ont och må dåligt och bara vara ledsen för att amningen gör så jävla ont med såren så är jag som en ny människa idag. Trots lite sömn, och redan pumpat 3-4 gånger så har jag även hunnit städa lägenheten, slänga i en tvätt och faktiskt fått på mig lite mascara! Förstå vilken lyx, haha.

Nä nu ska jag försöka få i mig lite lunch i lugn och ro också innan korven vaknar och vill ha mat.

Likes

Comments

Tänkte berätta min förlossnings berättelse..

Hade gått hemma två veckor precis, då jag valde att sluta jobba ifall lillen skulle komma tidigare. Bf var satt till 9/3 men jag hade väl väntat sedan 20/2 på att han "vilken dag som helst" skulle komma. Ju närmare den 9:e vi kom desto mer inställd blev jag på att gå över tiden.

Hade haft en lugn söndagkväll med sambon (8/3), och vid 01.45 (hunnit gå över till 9/3 nu alltså) bestämde vi oss för att gå och lägga oss. Jag hade precis duschat och gick in i sovrummet för att stänga fönstret och dra för persiennen. När jag sträcker armen och stänger igen fönstret känner jag bara hur det kommer ut vätska mellan benen. I ren chock stoppar jag handduken mellan benen och ropar på R. "Älskling! Antingen gick vattnet eller så kissade jag precis på mig!"

Upptäckte att det låg vätska under mig som inte luktade någonting, så vi ringde förlossningen. I och med att jag inte hade några värkar bad de mig ta på en binda och gå runt hemma i två timmar för att se om mer vatten kom ut. Sagt och gjort, kände titt som tätt hur det kom ut massa vätska. Strax efter jag pratat med förlossningen började värkarna komma. Rätt snabbt blev det kraftiga men vi väntade hemma i två timmar som de sa innan vi åkte in.

Klockan 4 kom vi in till förlossningen där hon började kolla mitt blodtryck och ta ctg. Sköterskan reagerade direkt på mitt höga blodtryck och att jag hade så kraftiga och täta värkar. Pga detta ville hon inte skicka hem mig utan skrev in mig. Då visste jag att IDAG kommer han!

05.30 fick jag en spruta morfin för att se om värkarna försvann eller om det faktiskt skulle hålla i sig, för då visste de säkert om förlossningen var på gång. R somnade i fotöljen medans jag försökte vila men värkarna, som var mildare nu men inte borta, fortsatte.

Vid 07 var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska. Eller student var hon men oj så duktig! Hon och hennes handledare var också oroade över mitt höga blodtryck (som nu var på över 150 i övertryck). De föreslog en epidural då den förutom att lindra värkarna även sänkte blodtrycket. Så medans se väntade på att en läkare skulle komma och sätta in epiduralen gick de in för att fästa en elektrod på lillens huvud för att mäta hans hjärtslag. Då konstaterade de att jag var öppen 3cm också. Att sedan ha en sladd mellan benen och sedan fäst i ditt lår, och som man känner rör sig i dig varje gång lillen rör huvudet, är en lite obehaglig känsla.

Vid 08.30 satte de i epiduralen och det dröjde inte länge förräns all smärta var som bortblåst! Bara de allra kraftigaste värkarna kändes men då kändes de som lite lite tryck bara. Tänkte att nu jäklar kan jag kanske få sova någon timme! Men inte då..mitt blodtryck blev snabbt lägre och stabiliserat men då började de oroa sig för att jag inte kände något och att förlossningen bromsats upp. Så då ville de sätta in dropp för att få igång förlossningen igen. Och det är väl här som helvetet började.

Dropp sattes in och jag hade nu kablar och sladdar överallt. Sladd över ryggen där epiduralen var, dropp i handen, ctg remmar över magen och elektrod mellan benen och fäst vid ena låret.

Värkarna satte snabbt igång igen men nu var de bara som tryck nedåt. Kände inget i mage eller rygg men precis nedanför. Vid 10-tiden hade jag varit vaken ett dygn och var så trött och var helt orkeslös för värkarna. Fick lustgas att andas igenom värkarna med. Men tyckte inte att det lindrade någonting alls..! Det enda lustgasen gjorde var att ge mig något annat att fokusera på mellan värkarna.

Vid 12-tiden började det närma sig. Jag var öppen 10cm men lillen var inte riktigt där han skulle för att det var dags att krysta. Detta var den svåraste stunden, för det gjorde så ont och det kändes som att jag skulle bajsa på mig samtidigt som hela röven skulle explodera ungefär och det fanns inget jag kunde göra eller något som kunde lindra smärtan. Det enda jag fick höra var "slappna av", jo lättare sagt än gjort.
Vid den här tiden orkade jag inte hålla ögonen öppna. Hur mycket jag än försökte titta gick det inte. Det var som att resten av kroppen gick på högvarv och den enda funktion som gick stänga av för att spara lite krafter var att stänga ner ögonlocken.

R stod och baddade min panna med en fuktig trasa och jag hade två kvinnor som stod och höll mina ben och puscha mig plus en kvinna som satt och skulle förlösa. Sen tror jag någon mer var in i rummet men är inte säker. Jag såg ingen av dom här kvinnorna som sagt då ögonen var stängda konstant. Jag bara hörde dom och försökte typ överleva smärtan.

Kändes som att jag krystade i flera timmar (egentligen 45minuter). Krystade i alla ställningar du kan tänka dig. På rygg, liggandes på sida, sen andra sidan, ståendes på knäna. Ingenting hände och jag ville bara ge upp! Tillslut blev jag så förbannad för att inget hände, som jag sa, för mig kändes det som att jag krystat i flera timmar nu. Så jag tog i för varje värk så mycket min kropp bara orkade. Jag minns att jag tänkte att "jag slutar inte krysta förräns jag känner att något rör sig där nere". Då började det kännas som att hela underlivet skulle rivas upp men jag hörde på sköterskorna att nu hände något. Så jag fortsatte två-tre krystningar till och tog i lika mycket. Och då kände jag bara hur något kom ut. Och i samma sekund som jag gjorde sista krystningen så flög mina ögon upp och jag såg en blodig, slemmig bebis komma ut i förlossningsskörerskan armar. Jag kolladw upp på R som sa att "fortsätt älskling!", jag skulle precis säga att "han är ju ute", när bebis skriken började. R's min är oförglömlig. Han hade varit så inne på att hjälpa mig att han inte ens märkte att lillen nu kommit ut.

Jag fick upp världens finaste pojke på bröstet och all smärta var som bortblåst (tills de började sy mig och ha sig men det är en helt annan historia). Jag kunde inte tro att han faktiskt var där i mina armar nu.
14.33 kom han till världen.

Jag skulle kunna säga att "jag gör aldrig om det här", men den känslan, av att få sitt barn i sin famn, att nu ha han hos mig. Det var värt varenda lidande sekund. Jag skulle göra om det när som helst för att ha den här killen hos mig ❤️


Likes

Comments