Halli hallo,

Jag ränner på som ett yrväder bland skolan, hem, jumppa och Rewe (Tysklands k-suppari) och jag har svårt att förstå hur jag någonsin skall hitta ett bra tempo. Igår låg jag inne hela kvällen och kom mig inte för att gör ett skvatt. Jag kollade endast gilmoregirls och åt alpro-yoghurt och bannade mig själv för att jag "gör det mesta av utbytestiden". Idag har jag bara sprungit, kånkat kassar och har knappt hunnit besöka toaletten ens.

Jag skall strax springa iväg till Zumban för att skämma ut mig såsom förra veckan med min osmidighet, men hej, de e roligt att vara klumpig. Sen har jag ett tips åt er! Nämligen saltgurksvattni! Det ska ni inte slänga bort för det är gudomligt gott att hälla över din sallad. Sånt lär man sig i Tyskland, för här äter alla saltgurka. Även jag. Man måste ju smälta in. Men så ja, nästa gång ni tror att ni förbrukat allt ur din gurkburk så ska du tänka om och spara det, de delikat.

Min mamma var ju på besök ihelg och jag har inte haft så roligt på säkert ett halvt år. Underbart att få spendera sin tid med någon som somnar lika tidigt på kvällen och som vaknar lika tidigt på morgonen. Och som äter lika mycket som en själv. Mamm du äger!

Idag har det snöat. I söndags var det varmt. Vädret har samma tempo som jag tror jag. Usch. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Halli hallo

Senaste dagarna har varit väldigt upp och ner, har gått från uni-nervositet till eufori till hemlängtan till party. Men nu har jag åtminstone bemästrat byråkratin och har officiellt anmält mig till staden Halle och jag har ett studentkort som tillåter mig åka hur mycket spårvagn jag vill och som tillåter mig äta tysk skollunch till studentpris. Studentlunchen var inte direkt som i Finland, det känns lite som att äta på Rax. Fast utan någon dricka över huvudtaget.

Den underbara värmen försvann tillsammans med ett häftigt oväder och jag som tagit med short och sandaler var tvungen att köpa en stickad tröja och förbannar mig själv som skrattade åt min pojkvän när han frågade om jag inte skulle ta me mig varken kappa eller halsduk. Men springer man riktigt hårt så får man varmt.

Jag har även bemästrat konsten att skapa vänner här i Halle. Man går bara fram och säger hej, sen spenderar man plötsligt de nästa fem timmarna tillsammans och har helgplaner och förhoppningsvis vänner för livet.

Igår gick jag ensam på stan eftersom jag inte rymdes med i en kurs som jag velat gå, och efter några turer med spårvagnen bestämde jag mig för att pröva på den berömda currywursten. Mycket ivrig gick jag fram till den sura korvtanten och frågade vad som är bäst för en nysmakare. Korvtanten suckade och tittade på sina varor och föreslog currywurst med bröd. Jag log mitt största leende och sa "javisst!". Sura korvtanten skivade våldsamt en korv, dränkte den i curry och ketchup och smällde fram en tallrik med dränkt korv och ett bröd. Jag frågade lite försiktigt hur jag skall äta den. Sura korvtanten tog gaffeln smällde den ner i en korvbit, pekade på munnen och såg på mig uttråkat. Smakade inte direkt så wunderbart som jag trodde men nu har jag i alla fall ätit wurst.

Imorgon köper jag lederhosen.


Här kan man hitta rewe-butiker. Namnet beskriver även vad jag tycker currywursten smakade.

Likes

Comments

​Hallo liebe Leute, 

Jag har alltså kommit fram till min destination hel och hållen . Eller ja, så gott som det går, jag satt fast i ett proppfullt närtåg från flygplatsen till Berlin Hbf i 40 minuter, mitt ute i ingenstans. Ingen kom in och ingen kom ut. Men solen sken och det var i alla fall en trevligare stämning än på VR. Under dessa minuter fick jag kompisar från Island, Tyskland, Australien, Hong Kong och Rumänien. Och så hade jag som tur med mig knäckebröd! 

Jag bor med två tyska kämppisar i ett så kallat WG och har ett helt sjukt stort rum. Jag bor på andra våningen och har nattklubb direkt utanför mitt fönster. På så sätt stimuleras jag av tyskan även när det är läggdags. Jag har även spårvagnen som går direkt utanför mitt fönster, vilket inte egentligen stör mig eftersom jag inte har problem med oljud. Men det lustiga är att på morgnarna när spårvagnarna går förbi så vaknar jag med ett ryck p.g.a. att jag drömmer att det är ljudet av en tevatten som håller på att koka över. Så sånt. 

Här finns inga decilitermått att fås vad jag har sett vilket resulterar i att jag kokar gröt åt mig själv som skulle räckt till ett helt kompani. Men jag är ju matglad så vad gör det?

Här är det ju vår förresten och allting blommar häftigt. Jag är pollenallergiker. I Tyskland tycks det vara pakko på att säga "Gesundheit" efter alla nysningar som man möter på, av främmande människor eller nära och kära. Det är ju kul. Men när jag får nysattacker och nyser 13 gånger på raken med rinnande ögon tycker varken jag eller tyskarna att det är kul längre. Det hände på en bar i lördags till exempel. 

Nu ska jag springa iväg till min första föreläsning och hoppas på att inte nysa i klassrummet. 

Bis bald! 

Likes

Comments

HEJ

Just nu sitter jag i vårt lilla, lilla kök och njuter av en alldeles för stor kopp kaffe med morgonsolens strålar som bränner mot tröjärmen. Just dessa små försiktiga solstrålar gör det värt att stiga upp 06:30 på vardagsmorgnarna. Hur kunde man ens stiga upp under vintermånaderna? Folk börjar försiktigt ta fram vårskor, vårjackor och ser inte riktigt lika sammanbitna ut nu på morgnarna när dom går förbi vårt hus påväg till järnvägsstationen, och Michael Monroe susar fram på sin cykel genom Åbo igen, med sin blonda kalufs. Undrar vart han har så bråttom då.

I och för sig har jag också väldigt bråttom just nu. Det är mindre än två veckor kvar förrän mitt erasmus-äventyr börjar och jag hinner inte med! Jag som ansett mig ta allting relativt coolt det senaste halvåret, fick ett sammanbrott igår när jag skulle beställa tågbiljetter från Berlin till Halle. En massa byten och enorma järnvägsstationer med en massa packning. Och ensam. Hu jeda mig. Men kanske det är detta som krävs för att bli stor. Att yra omkring på Berlin Hauptbahnhof utan att tappa det. Banne mig om jag ändå inte blir vuxen efter det.

Jag har även fått nya glasögon! Eller ja, köpt. Jag har köpt nya glasögon. Men om man går till specsavers så känns det nästan som att man får nya glasögon. Äckligt låga priser, super snabb leverans och duktiga optiker. Jag har gått runt med glasögon som inte var värt ett dugg. Så ja: should have gone to specsavers.


Likes

Comments

HEJ

Vardagen flyter på snabbare än någonsin. Bussar hit, bussar dit, late lunch på Gado, kaffedrickande i studierum och löprundor i snöslask. Skulle jag hashtagga min vecka så skulle det vara med de sakerna. Jag är allt annat än en flitig studerande just nu och jag skyller det på allt annat viktigt jag måste göra. Jag har t.ex. skaffat ett eget telefon abonnemang HELT PÅ FINSKA, jag har gjort upp ett bostadsspar HELT SJÄLV och jag har bokat tid till optikern eftersom jag inte kan köra bil längre eller läsa av tavlan med de glasögon jag har. Inte illa åstadkommet om jag får säga det själv.

Jag har äntligen kommit i kontakt med mitt löpande-jag. Vilket jag för fem år sedan inte trodde var möjligt. Men det var det! Och nu är löpningen KUL! Men det finns vissa saker som jag önskar någon berättat åt en nybörjar-pust-löpare som inte tror att man kan springa mer än 50m:

1. Pracka inte på dig en massa kläder. Det blir jätte svettigt och jätte varmt och jätte äckligt.

2. Plocka ihop råaste spring-listan med dina EGNA favvo-låtar.

3. Hitta din tid på dygnet då löpningen passar dig. Vissa kan stiga upp, dricka en kopp kaffe och springa 7km. HELLRE DÖDEN säger jag. Går inte. Jag kan bara springa efter kl. 17.

4. Ha med snoro-papper. De e skönt att snyta sig. Och alla kan int sprätt iväg snoro direkt från näsan i blåbärsriset sådär som pappor gör.

(5. Skitväder kan ofta höja känslan av att man varit duktig, men ibland bara trillar man och blir dyngsur och då är det bäst att sitta inne och äta godis istället. )

Likes

Comments

I lördags åkte min pojkvän iväg för att frivilligt stå i kölden och se på skid-VM i Lahtis, och jag valde att spendera min tid med kusin-vitamin Emilia istället. Vi lyckades äntligen få ett bord på Torre dit vi försökt slippa in ett flertal gånger förut och satt och pladdrade om allt mellan himmel och jord. Det är roligt att se hur släktskap skapar så likasinnade människor. Emilia drog med mig till Other Stories som var den mest ljuva klädbutik jag stött på i hela mitt liv! Kliv inte in där med mager börs för det kommer garanterat resultera till hjärtesorg.

Sen passade vi på att utnyttja den tomma ettan på Majstranden och lagade massa sushi som bara, slurp-slurp, var nere i magen.

Vi har också haft besök av fin-fina Josso och Joel som kom kånkande med godis och spel, vilket garanterar en godkänd kväll. Och eftersom solen var framme idag så var jag och Mathias, som alla andra, utomhus för att samla D-vitamin och för at upptäcka nya platser.

Och det var det. Nu är jag tom och lite ledsen påväg tillbaka till Åbo och måndag. Jag gillar verkligen Helsingfors och skulle gärna spendera mer tid där. Trots att jag inte alltid passar in. Jag kamouflerar mig inte så värst bra när jag hoppar in på bussarna och frågar "Hej, far dehä ti staan?".Jag har också börjat tänka på allt i "sista-gången-före-tyskland". Sista helgen i Helsingfors, sista helgen hemma, sista, sista sista. Så gör man ju bara när man tycker synd om sig själv och har för lite att vara ledsen över men ja, så gör jag.

Tack och förlåt (som jag sa när jag var liten för att försäkra att jag bett om ursäkt för alla mina hyss)!

Likes

Comments

HEJ

Jag har bara bråttom just nu. (Vem har inte det!?) Förutom när jag sover, vilket har blivit guldkanten av min vardag. Detta studieår har jag inte problem med sömnen vilket jag är väldigt tacksam för. Jag lägger mig i sängen, släcker lampan, stänger ögonen och sen ringer alarmet och ytterligare åtta timmar av mitt liv är förbi. Men jag har gått igenom ett år av vakande och jag ber en liten bön för alla er som frustrerade brottas med sömnen om nätterna och vaknar helt höga av sömnbrist. Min sömn kom tillbaka helt plötsligt bara när jag lärde mig koppla bort hjärnan. Men det är en konst.

Mina två intensivkurser i tyska har börjat lagom inför tentveckan och jag sitter i skolan hela tiden. Jag har insett att min tyska har blivit förpestad av min franska, lagom inför utbytet. C'est vraiment Scheiße. Men nu är det bara en månad kvar i denna slaskiga gråa verklighet. En månad av stress, sen Sauerkraut.

Något nytt? Jag har växt hela två centimeter, jag har ett väldigt lågt blodtryck, jag har börjat använda primer (jätte bra!) och första lasset med möbler har skickats hem.

Jag vill uppmana er att äta mer banan ute på gatorna för att bidra med lite färg och exotism. Har du inte orken att sprida glädje i samhället just nu, så kan du ta hem två bananer, steka dom i 25g smör, 2 tsk vaniljsocker, 2 msk farinsocker och servera med glass. Då blir åtminstone du glad och det räcker!

Likes

Comments

HEJ

jag är hemkommen hel och hållen efter att ha vistats ute i snöyran som dragit in över Åbo. Alla svär och fryser. Förutom en viss folkgrupp då, de med öppen jacka, jeans med hål på knäna, converse, bara anklar och cigaretter i munnen. Dom ser inte ut att frysa. Dom har det nog bara skönt.

Ofta känner jag en stor sten som läggs på mina axlar, en sten som jag inte kan lägga ner, lämna och glömma. Detta jävla behov att vara så extraordinär. Jag tror det är något som kom över mig redan som liten. Enda barnet, skilda föräldrar, pappas önskan om att jag skulle bli fotbollsproffs, lärarbarn, drömmar om att bli en berömd sångerska, min första rektor som sa att han tror att jag kan bli president en vacker dag och mycket mer. Jag ville vara bäst på att rita, bäst på att sjunga, roligast, mest förstående, duktigast. Och det hänger med ännu idag. Och det kan bli så fel.

Jag har kommit långt på vägen, jag kan ta mig själv och min existens med en klackspark. Förr var det inte så. Men vissa dagar, som imorse, kände jag hur frustrationen över vad jag inte åstadkommit hälldes över mig. Jag är tjugoett år och har en massa saker som jag inte fullbordat eller påbörjat. Alla dessa saker snurrade runt i huvudet på mig. Man ser en massa människor på sociala medier och runt en i vardagen som hinner med massor och som är glada och välvilliga och som ler så stort. Och jag avundas dem, det gör jag. Så jag ville bara krypa ner under täcket, gråta lite, tycka synd om mig själv, be om ursäkt för min existens. Istället för att gråta beslöt jag mig för att det var en bra idé att googla mig själv. Det var det ju inte. När jag började nian blev jag invald i Jakobstads ungdomsfullmäktige och därmed syntes jag lite nu som då i tidningar, på yles hemsidor och så vidare. Alla dessa bilder kommer upp när man googlar. Just under denna tidpunkt hade jag fått bulimi, gått upp 10kg, skaffat piercing och var en mycket vilsen tonåring. Dessa bilder finns att se. Googla dom vetja!

Men på något sätt vred jag på hela saken, drog på smilet lite, skrattade åt mig själv och tänkte "shit vad fräscht". Måste man vara så jävla extraordinär då? Kan man inte bara vara lite rolig? Kan man inte bara få vara lite vilsen och bortkommen ibland? Och så kom jag på något jag inte riktigt kunnat förstå förr: jag vill vara EXAKT den jag är, med mina brister, med mina tabbar, med mina perioder. Ingen är väl ändå så otroligt bra på allting (alla har dock inte beviset på google) och vem orkar leva så extraordinärt hela tiden?

En sak som jag vet är att jag är förbannat rolig. Och dom som inte tycker att jag är rolig vet nog inte vad roligt är. Precis nyss när jag kom hem innanför dörren så ringer, surprise surprise, Jehovas vittnen på. Jag tror detta höghus är hemsökt av jehovas budbärare. Jag kikade i hålet och suckade, var påväg bort men bestämde mig istället för att pröva något nytt. Så jag öppnade dörren log och sa på franska "bonsoir mesdames!". Den ena tittade oförståeligt på mig frågade med finsk brytning "do you speak english?" och "is this an airbnb?". Jag sa något på franska om att jag är en utbytes elev och att jag bara hyr tillfälligt. MEN TAMME TUSAN om inte den andra kvinnan brakade lös med "Ah, vous parlez française! Nous sommes de Jehova, connaissez-vous Jehova?". Ett slag i magen. Så jag sa på svenska "tack men jag vill inte prata" och stängde dörren.


Men ett lyckat porträtt av sig själv upphängt i ett klassrum är väl inte för mycket begärt? Så extraordinär vill jag nog ändå vara.

Likes

Comments

HEJ,

Jag var som sagt hemma i Jakobstad några dagar förra veckan och kom hem igår med ryggen, magen, och röven som värkte efter alla timmarna i bussen. Hu jeda mig. Jag har gosat med lilla Lenni, gått upp 2,5kg på en helg och arbetat. Och allt gick alldeles för snabbt. Det känns som att alla säger "men jahaaa måst du fara redan? nu fick vi ju se dig bara en så kort stund igen.." Tiden har ju börjat gå så hemskt snabbt nu. Men det beror ju på hur lång livstid man har att jämföra med. När man levt i fyra år är en vecka en jätte stor del av ens liv, medan när man som jag levt i tjugoett år inte tycker att en vecka är alls något att tala om när det gäller tid av ens liv.

Men jag har hunnit vinterbada vilket visade sig vara det bästa jag gjort hittills denna vinter. Rekommenderar starkt. Flög bland moln resten av kvällen och jag som annars går omkring och huttrar på kvällarna hade en ganska treblig kroppstemperatur på kvällen. Det som rubbade mitt välbefinnande efter vinterbadet var att jag slog huvudet i isen när jag skulle skynda mig till bilen för att åka hem från en vän senare på kvällen. Där låg jag, svärandes och hade lust att gråta medan två rökande tjejer iakttog hela spektaklet fån en balkong. Men det bjuder jag på!

Trevlig måndag!

Likes

Comments

HEJ

Vändagen till ära så köpte jag mig en svindyr tågbiljett och är påväg norrut, hemåt. Tåget luktar urin, men himlen utanför är alldeles skär och jag har fått en ask med chokladpraliner som systematiskt töms till Gilmore girls. Förutom priset på biljetten och urinlukten så är det ganska perfekt.

Jag har umgåtts med Rebecka non stop i två dygn eftersom hon "flyttade in" hos oss. Det började som en sleepover men sen hade vi lite svårt att slita oss från varandra så hon drog med sig halva hennes lägenhet och vi levde i någon sorts fniss-symbios. Men sånt måste man passa på med eftersom jag är borta i sommar och hon möjligtvis också ska på äventyr. Hjälp, alla dessa blonda österbottningar ut i vida världen...

Idag sjöng fåglarna helt hysteriskt och solen värmde så pass att jackorna fladdrade öppna. Som en aprildag mitt i februari. Det står inte rätt till.

Likes

Comments