HEJ

Just nu sitter jag i vårt lilla, lilla kök och njuter av en alldeles för stor kopp kaffe med morgonsolens strålar som bränner mot tröjärmen. Just dessa små försiktiga solstrålar gör det värt att stiga upp 06:30 på vardagsmorgnarna. Hur kunde man ens stiga upp under vintermånaderna? Folk börjar försiktigt ta fram vårskor, vårjackor och ser inte riktigt lika sammanbitna ut nu på morgnarna när dom går förbi vårt hus påväg till järnvägsstationen, och Michael Monroe susar fram på sin cykel genom Åbo igen, med sin blonda kalufs. Undrar vart han har så bråttom då.

I och för sig har jag också väldigt bråttom just nu. Det är mindre än två veckor kvar förrän mitt erasmus-äventyr börjar och jag hinner inte med! Jag som ansett mig ta allting relativt coolt det senaste halvåret, fick ett sammanbrott igår när jag skulle beställa tågbiljetter från Berlin till Halle. En massa byten och enorma järnvägsstationer med en massa packning. Och ensam. Hu jeda mig. Men kanske det är detta som krävs för att bli stor. Att yra omkring på Berlin Hauptbahnhof utan att tappa det. Banne mig om jag ändå inte blir vuxen efter det.

Jag har även fått nya glasögon! Eller ja, köpt. Jag har köpt nya glasögon. Men om man går till specsavers så känns det nästan som att man får nya glasögon. Äckligt låga priser, super snabb leverans och duktiga optiker. Jag har gått runt med glasögon som inte var värt ett dugg. Så ja: should have gone to specsavers.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

HEJ

Vardagen flyter på snabbare än någonsin. Bussar hit, bussar dit, late lunch på Gado, kaffedrickande i studierum och löprundor i snöslask. Skulle jag hashtagga min vecka så skulle det vara med de sakerna. Jag är allt annat än en flitig studerande just nu och jag skyller det på allt annat viktigt jag måste göra. Jag har t.ex. skaffat ett eget telefon abonnemang HELT PÅ FINSKA, jag har gjort upp ett bostadsspar HELT SJÄLV och jag har bokat tid till optikern eftersom jag inte kan köra bil längre eller läsa av tavlan med de glasögon jag har. Inte illa åstadkommet om jag får säga det själv.

Jag har äntligen kommit i kontakt med mitt löpande-jag. Vilket jag för fem år sedan inte trodde var möjligt. Men det var det! Och nu är löpningen KUL! Men det finns vissa saker som jag önskar någon berättat åt en nybörjar-pust-löpare som inte tror att man kan springa mer än 50m:

1. Pracka inte på dig en massa kläder. Det blir jätte svettigt och jätte varmt och jätte äckligt.

2. Plocka ihop råaste spring-listan med dina EGNA favvo-låtar.

3. Hitta din tid på dygnet då löpningen passar dig. Vissa kan stiga upp, dricka en kopp kaffe och springa 7km. HELLRE DÖDEN säger jag. Går inte. Jag kan bara springa efter kl. 17.

4. Ha med snoro-papper. De e skönt att snyta sig. Och alla kan int sprätt iväg snoro direkt från näsan i blåbärsriset sådär som pappor gör.

(5. Skitväder kan ofta höja känslan av att man varit duktig, men ibland bara trillar man och blir dyngsur och då är det bäst att sitta inne och äta godis istället. )

Likes

Comments

I lördags åkte min pojkvän iväg för att frivilligt stå i kölden och se på skid-VM i Lahtis, och jag valde att spendera min tid med kusin-vitamin Emilia istället. Vi lyckades äntligen få ett bord på Torre dit vi försökt slippa in ett flertal gånger förut och satt och pladdrade om allt mellan himmel och jord. Det är roligt att se hur släktskap skapar så likasinnade människor. Emilia drog med mig till Other Stories som var den mest ljuva klädbutik jag stött på i hela mitt liv! Kliv inte in där med mager börs för det kommer garanterat resultera till hjärtesorg.

Sen passade vi på att utnyttja den tomma ettan på Majstranden och lagade massa sushi som bara, slurp-slurp, var nere i magen.

Vi har också haft besök av fin-fina Josso och Joel som kom kånkande med godis och spel, vilket garanterar en godkänd kväll. Och eftersom solen var framme idag så var jag och Mathias, som alla andra, utomhus för att samla D-vitamin och för at upptäcka nya platser.

Och det var det. Nu är jag tom och lite ledsen påväg tillbaka till Åbo och måndag. Jag gillar verkligen Helsingfors och skulle gärna spendera mer tid där. Trots att jag inte alltid passar in. Jag kamouflerar mig inte så värst bra när jag hoppar in på bussarna och frågar "Hej, far dehä ti staan?".Jag har också börjat tänka på allt i "sista-gången-före-tyskland". Sista helgen i Helsingfors, sista helgen hemma, sista, sista sista. Så gör man ju bara när man tycker synd om sig själv och har för lite att vara ledsen över men ja, så gör jag.

Tack och förlåt (som jag sa när jag var liten för att försäkra att jag bett om ursäkt för alla mina hyss)!

Likes

Comments

HEJ

Jag har bara bråttom just nu. (Vem har inte det!?) Förutom när jag sover, vilket har blivit guldkanten av min vardag. Detta studieår har jag inte problem med sömnen vilket jag är väldigt tacksam för. Jag lägger mig i sängen, släcker lampan, stänger ögonen och sen ringer alarmet och ytterligare åtta timmar av mitt liv är förbi. Men jag har gått igenom ett år av vakande och jag ber en liten bön för alla er som frustrerade brottas med sömnen om nätterna och vaknar helt höga av sömnbrist. Min sömn kom tillbaka helt plötsligt bara när jag lärde mig koppla bort hjärnan. Men det är en konst.

Mina två intensivkurser i tyska har börjat lagom inför tentveckan och jag sitter i skolan hela tiden. Jag har insett att min tyska har blivit förpestad av min franska, lagom inför utbytet. C'est vraiment Scheiße. Men nu är det bara en månad kvar i denna slaskiga gråa verklighet. En månad av stress, sen Sauerkraut.

Något nytt? Jag har växt hela två centimeter, jag har ett väldigt lågt blodtryck, jag har börjat använda primer (jätte bra!) och första lasset med möbler har skickats hem.

Jag vill uppmana er att äta mer banan ute på gatorna för att bidra med lite färg och exotism. Har du inte orken att sprida glädje i samhället just nu, så kan du ta hem två bananer, steka dom i 25g smör, 2 tsk vaniljsocker, 2 msk farinsocker och servera med glass. Då blir åtminstone du glad och det räcker!

Likes

Comments

HEJ

jag är hemkommen hel och hållen efter att ha vistats ute i snöyran som dragit in över Åbo. Alla svär och fryser. Förutom en viss folkgrupp då, de med öppen jacka, jeans med hål på knäna, converse, bara anklar och cigaretter i munnen. Dom ser inte ut att frysa. Dom har det nog bara skönt.

Ofta känner jag en stor sten som läggs på mina axlar, en sten som jag inte kan lägga ner, lämna och glömma. Detta jävla behov att vara så extraordinär. Jag tror det är något som kom över mig redan som liten. Enda barnet, skilda föräldrar, pappas önskan om att jag skulle bli fotbollsproffs, lärarbarn, drömmar om att bli en berömd sångerska, min första rektor som sa att han tror att jag kan bli president en vacker dag och mycket mer. Jag ville vara bäst på att rita, bäst på att sjunga, roligast, mest förstående, duktigast. Och det hänger med ännu idag. Och det kan bli så fel.

Jag har kommit långt på vägen, jag kan ta mig själv och min existens med en klackspark. Förr var det inte så. Men vissa dagar, som imorse, kände jag hur frustrationen över vad jag inte åstadkommit hälldes över mig. Jag är tjugoett år och har en massa saker som jag inte fullbordat eller påbörjat. Alla dessa saker snurrade runt i huvudet på mig. Man ser en massa människor på sociala medier och runt en i vardagen som hinner med massor och som är glada och välvilliga och som ler så stort. Och jag avundas dem, det gör jag. Så jag ville bara krypa ner under täcket, gråta lite, tycka synd om mig själv, be om ursäkt för min existens. Istället för att gråta beslöt jag mig för att det var en bra idé att googla mig själv. Det var det ju inte. När jag började nian blev jag invald i Jakobstads ungdomsfullmäktige och därmed syntes jag lite nu som då i tidningar, på yles hemsidor och så vidare. Alla dessa bilder kommer upp när man googlar. Just under denna tidpunkt hade jag fått bulimi, gått upp 10kg, skaffat piercing och var en mycket vilsen tonåring. Dessa bilder finns att se. Googla dom vetja!

Men på något sätt vred jag på hela saken, drog på smilet lite, skrattade åt mig själv och tänkte "shit vad fräscht". Måste man vara så jävla extraordinär då? Kan man inte bara vara lite rolig? Kan man inte bara få vara lite vilsen och bortkommen ibland? Och så kom jag på något jag inte riktigt kunnat förstå förr: jag vill vara EXAKT den jag är, med mina brister, med mina tabbar, med mina perioder. Ingen är väl ändå så otroligt bra på allting (alla har dock inte beviset på google) och vem orkar leva så extraordinärt hela tiden?

En sak som jag vet är att jag är förbannat rolig. Och dom som inte tycker att jag är rolig vet nog inte vad roligt är. Precis nyss när jag kom hem innanför dörren så ringer, surprise surprise, Jehovas vittnen på. Jag tror detta höghus är hemsökt av jehovas budbärare. Jag kikade i hålet och suckade, var påväg bort men bestämde mig istället för att pröva något nytt. Så jag öppnade dörren log och sa på franska "bonsoir mesdames!". Den ena tittade oförståeligt på mig frågade med finsk brytning "do you speak english?" och "is this an airbnb?". Jag sa något på franska om att jag är en utbytes elev och att jag bara hyr tillfälligt. MEN TAMME TUSAN om inte den andra kvinnan brakade lös med "Ah, vous parlez française! Nous sommes de Jehova, connaissez-vous Jehova?". Ett slag i magen. Så jag sa på svenska "tack men jag vill inte prata" och stängde dörren.


Men ett lyckat porträtt av sig själv upphängt i ett klassrum är väl inte för mycket begärt? Så extraordinär vill jag nog ändå vara.

Likes

Comments

HEJ,

Jag var som sagt hemma i Jakobstad några dagar förra veckan och kom hem igår med ryggen, magen, och röven som värkte efter alla timmarna i bussen. Hu jeda mig. Jag har gosat med lilla Lenni, gått upp 2,5kg på en helg och arbetat. Och allt gick alldeles för snabbt. Det känns som att alla säger "men jahaaa måst du fara redan? nu fick vi ju se dig bara en så kort stund igen.." Tiden har ju börjat gå så hemskt snabbt nu. Men det beror ju på hur lång livstid man har att jämföra med. När man levt i fyra år är en vecka en jätte stor del av ens liv, medan när man som jag levt i tjugoett år inte tycker att en vecka är alls något att tala om när det gäller tid av ens liv.

Men jag har hunnit vinterbada vilket visade sig vara det bästa jag gjort hittills denna vinter. Rekommenderar starkt. Flög bland moln resten av kvällen och jag som annars går omkring och huttrar på kvällarna hade en ganska treblig kroppstemperatur på kvällen. Det som rubbade mitt välbefinnande efter vinterbadet var att jag slog huvudet i isen när jag skulle skynda mig till bilen för att åka hem från en vän senare på kvällen. Där låg jag, svärandes och hade lust att gråta medan två rökande tjejer iakttog hela spektaklet fån en balkong. Men det bjuder jag på!

Trevlig måndag!

Likes

Comments

HEJ

Vändagen till ära så köpte jag mig en svindyr tågbiljett och är påväg norrut, hemåt. Tåget luktar urin, men himlen utanför är alldeles skär och jag har fått en ask med chokladpraliner som systematiskt töms till Gilmore girls. Förutom priset på biljetten och urinlukten så är det ganska perfekt.

Jag har umgåtts med Rebecka non stop i två dygn eftersom hon "flyttade in" hos oss. Det började som en sleepover men sen hade vi lite svårt att slita oss från varandra så hon drog med sig halva hennes lägenhet och vi levde i någon sorts fniss-symbios. Men sånt måste man passa på med eftersom jag är borta i sommar och hon möjligtvis också ska på äventyr. Hjälp, alla dessa blonda österbottningar ut i vida världen...

Idag sjöng fåglarna helt hysteriskt och solen värmde så pass att jackorna fladdrade öppna. Som en aprildag mitt i februari. Det står inte rätt till.

Likes

Comments

HEJ

Jag befinner mig i något sorts rus, inte något kemiskt rus, men mer ett rus av massor att göra trots att jag inte alls har något viktigt att göra. Men när solen lyser och ens kropp har bestämt sig för att sova tio och en halv timme per natt så blir dygnet stressigt.

Men jag har hunnit med ett besök till Arte, en frissa här i Åbo där man får en rejäl studierabatt samt betjäning på svenska (att dom har två hundar som springer lösa och ett akvarium gör upplevelsen ännu bättre) och gjorde en liten drastisk change of hair. En massa hår rök bort eftersom jag hade tråkigt. Första dygnet var ett kaos när jag kollade mig i spegeln, sådär som man blir när man klipper lugg. Men nu är jag ganska cool med hela situationen. Väldigt nöjd. Ibland.

Eftersom jag skall sitta på ett tåg hela nästa tisdagkväll så beslöt vi oss för att fira alla hjärtans dag i förväg med Fafa's på lördag och "guud i himmelen Marie-Louise" (referens till Rent hus som sändes på tv4) vad det är underbart med falafel!

Nu ska jag ägna min tid åt Rebecka och en söndagskväll med helmys!


Likes

Comments

HEJ

En helg full av mat, tupplurer, godis och film (lite på spåret också) har flugit förbi så snabbt att jag inte ens hann nudda vid den och jag har landat på ännu en tisdag. Denna tisdag är inte fylld med samma dimma som förra tisdagen, men utan av ett härligt solsken som förvandlar hela Åbo till guld och en frost som färgar alla kinder och näsor (och alla öron om du går utan mössa!) röda. Den är ett pensionärsväder! Ett sånt där väder där man ser mysiga pensionärer som strövar hand i hand längs de solbelysta vägarna och bara tittar nyfiket på människorna som går förbi dem, på den yngre generationen som inte alls tittar runt sig lika mycket, för det har man inte tid med ibland.

Jag promenerade också i solen idag, bland alla pensionärer. Eftersom det är tisdag så lyssnade jag på Ted & Kaj podden i vilken det argumenterades om huruvida man vet bättre vad man vill eller inte ju äldre man blir. Jag känner nog inte att jag vet vad jag vill just nu, jag ifrågasätter allt som jag trodde jag ville när jag var yngre (då jag var säker på att jag alltid ska ha blått hår och lyssna på Guns N' Roses och bli moddelärare). Jag är precis där jag bestämde att jag skulle vara för åtta år sedan (jag är ju i Åbo och studerar språk) men började ändå ifrågasätta allt. Vill jag vara här? Vill jag studera detta? Vill jag vara såhär eller sådär? Och vem är jag nu egentligen? Ännu är jag här, jag vet att jag älskar gröt, Mando Diao och allt som är randigt och sen vet jag en massa saker jag inte tycker om och saker jag inte vill göra. Men en kvinna sa en gång åt mig att bara för att man ifrågasätter sina val, behöver det inte betyda at dom är felaktiga, det är snarast ett tecken på mogenhet och mod att man vågar fråga sig själv om man skall byta riktning. Klok kvinna. (En sådan vill jag bli!)

Men kanske man inte måste veta vad man vill? Kankse det är okej ändå? Kanske man vet senare i livet när man är pensionerad och går hand i hand med sin käraste vän i solskenet och ser på människorna som rusar förbi och inte vet vad de vill.


Likes

Comments

HEJ

Tisdag blev torsdag och jag befinner mig ännu en gång på en buss längs en blöt och grå väg. Skönt att åka bort igen, just nu får jag lite fnatt av att vara i Åbo. Kanske för att jag förbereder mig på att åka iväg därifrån en längre stund. Mitt hem där nu är lite av en hållplats känns det som, jag dammsuger bara för att jag måste men inte för att jag vill ta hand om ett hem, jag vill inte ta med alla fina julklappar hemifrån, för snart skall jag lämna stället. Men det är okej, helt okej, jag är van att leva i kappsäck och pendla mellan hem. Men jag börjar bli urled på att planera outfits, ibland packar man ner värsta partydressen och sen sitter man bara och fiser och äter chips i en pyjamas hela helgen, eller så går det andra vägen. Det är värre. "Hallåå, inte visste jag att vi ska på presidentbal ihelg!? Jag har ju bara med thermoleggings!"

Denna vecka har jag nästan bara levt på frukt och grönsaker för att kompensera bulla-dieten från förra veckan. Bulla-dieter rekommenderas inte, för magen blir lite som en boll av cement, extremt osmickrande. Och jag har för första gången ätit persimon, eller KAKI-frukt som det också kallas. Att det kallas kaki-frukt är en fröjd för en humoristisk själ och så smakar det även gott. Det smakar lite som parfym doftar.

Igår samlades mon petit squad för att dippa saker och prata strunt. En sak är väldigt skönt med detta gäng av tjejer: vi har kommit så långt i vår vänskapsrelation att vi nu vet att alla lugnt brukar en gräddfil med dipp på egenhand och vi har kommit överens om att alla tar med eget för att undvika dedär lilla inbördeskriget som uppstår varenda gång man har småplock. Ni vet när man småpratar och ler men pupillerna är supersmå och huggtänderna har växt ut för alla är inställda på att hinna få sin beskärda del av kalaset. Ost- och kexkvällar är värst, då växer t.o.m. hornen ut.




Likes

Comments