View tracker

Postad i: Min historia

Hej! Jag vet inte riktigt hur jag ska börja faktiskt och jag har inte heller någon aning om vad detta kommer leda till men min magkänsla säger att det är någonting bra så jag har bestämt mig för att lita på den.

Jag är en tjej på 17 vårar som för andra gången i mitt liv är sjukskriven på grund av psykisk ohälsa. De flesta som ser mig på gatan eller känner mig smått har nog svårt att se mig som tjejen med panikångesten, självmordstankarna, tvångstankarna, bekräftelsebehovet och hjärnspökena. Kanske för att jag hela mitt liv har spelat en roll och aldrig trott mig vara bra som jag är, alltid letat bekräftelse genom att göra allt ifrån att bära utmanande kläder till att ständigt försöka leverera i skolan. Den sista punkten skolan är även stället där skådespelaren Moa tillslut inte kunde hålla sin roll utan fick lov att stänga ner showen och lära känna sig själv igen på riktigt.

När detta hände var jag 14 år gammal, hade ganska nyligen börjat 8an och ångesten som spreds sig i kroppen och som jag periodvis haft hela livet hade blivit ständigt nuvarande. Känslan av att vara utanför, annorlunda och ensam slog mig som en käftsmäll när jag tog mig till skolan för att se hur enkelt mina vänner hade det. Dom lyckades balansera skolan och dess läxor och prov med diverse träningar och dessutom kompisar. När jag kom hem från skolan var jag så trött så att umgås med kompisar var bara att glömma och träningar där man behövde prestera gick inte alls. Kroppen skrek att den inte orkade mer och ju mer kroppen skrek desto mer pressade jag den till att bete sig som den enligt normerna borde. Alla hade ju det som mig (trodde jag iallafall) och att sitta på en lektion var ju för de andra en enkel match men hur jag än försökte kunde jag inte förstå vad läraren sa eller glömde bort det i samma sekund hen sagt det. Det måste vara jag som koncentrerade mig och försökte för lite tänkte jag och använde all energi min stackars kropp kunde komma över till att försöka passa in och förstå. Trots det försvann hälften av all information jag hörde bort i huvudet där en miljon tankar slogs om min uppmärksamhet. En del kanske redan vet eller har gissat sig fram till det men jag har en mild form av adhd. Men det var först i slutet av 9an jag fick reda på det och först nu jag verkligen förstått vad det innebär och gör i min kropp.

Vid den tiden hade den ständiga ångesten och alla miljontals tankar om att jag inte dög som jag var och aldrig skulle passa in dragit ner mig i en depression. Ingen bekräftelse i världen kunde hålla mig på benen och allt som hade med människor att göra dvs allt ifrån att åka buss till att gå in i ett klassrum gav mig rejäl ångest som bara växte och växte. Jag måste även tillägga att jag under denna tiden har glidit bort ifrån min familj och börjat isolera mig mer och mer. Relationen till min Pappa var hyfsat bra men i brist av information från min sida så kunde han inte hjälpa mig slåss emot hjärnspökena och rösterna i mitt huvud. Min relation till Mamma urartade tyvärr rejält efter ett tag då min ilska sköt i höjden när hon i sina försök att hjälpa mig började pusha mig till skolan och ut bland folk. I efterhand vet jag att hon aldrig hade någon aning om hur svårt och otroligt mycket energi det tar för mig att göra helt vanliga saker och att mina panikattacker var kroppens sätt att berätta att jag inte klarade av något mer medans hon och säkert jag också tänkte att det var jag som betedde mig ouppfostrat och trotsade mina föräldrar genom att inte gå till skolan och göra andra saker som “normala” tonåringar gör.

Förutom att ha en mildare form av adhd, som läkarna förklarar som en typiskt kvinnlig form av adhd som inte helt platsar in i den vanliga diagnosens kriterier har jag även en släng av aspberger. Dragen av aspbergers har jag till stor del tränat bort men de människorna som känner mig som bäst är nuförtiden extrem medvetna om min rättframhet och brist av sympati och empati. Eftersom jag förstår mina egna känslor men har svårt att förstå att det finns fler än jag som känner någonting kan jag nog många gånger ses som ganska självisk. Trots detta har jag fått en enorm kärlek för djur och förstår ofta deras behov bättre än mina egna. Det är även därför jag ofta föredrar att umgås med min hund eller kanin före vänner. Det tar inte lika mycket energi att försöka lista ut vad dom vill ha helt enkelt. Missförstå mig inte jag har empati och sympati men de är otroligt energikrävande och svårt för mig att förstå mig på det, jag går hellre in i vetenskapen och försöker förklara varför det gått på ett visst sätt eller vilket som är det rätta sättet att lösa det på i teorin istället för att våga möta verkligheten många gånger. Detta ser jag som en av mina svagheter men med tanke på att jag är medveten om det som är det något jag hela tiden jobbar med och blir bättre på för varje dag!

Jag vet faktiskt inte om någon kommer orka läsa igenom allt som jag skrivit, och egentligen så spelar det ingen roll för jag mår så bra när jag skriver och att skriva detta inlägget la många pusselbitar på plats i mitt huvud. Men ifall ni läst så vill jag bara säga ett stort tack och att jag inte har någon aning om ifall jag klarar av feedback eller inte så ifall ni själva är osäkra på ifall ni skriver något snällt eller elakt så får ni gärna hålla det för er själva tills jag blivit lite starkare och kan hantera det! Tack!


Moa


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har precis haft några av de tuffaste veckorna i hela mitt liv. Sist jag skrev här var i somras under våran månad i USA, jag tror jag skrev lite kort att vi höll på att dra ner på min antidepressiva medicin dos och att jag återupplevt panikångesten igen. Jag mådde ändå bra just då. Var nykär i min pojkvän och att uppleva USA var magiskt. Trots att jag ganska direkt när vi började trappa ner min medicin fick ångest ville jag fortsätta med målet att bli medicin fri. Jag kan nu i efterhand verkligen ångra det men det är alltid lätt att vara klok i efterhand! För utan min medicin vet jag nu att mina hjärnspöken äter mig levande hur mycket jag än kämpar.

Jag vet inte hur jag ska få er förstå vad som egentligen hände i somras då jag egentligen inte vet själv. Jag vet bara att orken till att leva har försvunnit nu och att jag verkligen kämpar för glatta livet till att orka med mig själv och den ständiga kampen emot mina hjärnspöken För någon som är helt oerfaren av depressioner och panikångest kanske detta låter jättekonstigt. Hur tappar man orken till att leva bara sådär? jag har tyvärr inget bra svar. Jag vet bara att jag behöver min medicin för att fungera och för att klara av livet. Det är tillräckligt för mig att smälta just nu.

Förlåt för ett jätte rörigt, ganska dåligt formulerat inlägg behövde bara få ur mig detta! förhoppningsvis skriver jag snart igen! Kram

Likes

Comments

View tracker

Hej kompisar! Som rubriken lyder och som ni antagligen förstått så har jag haft en bloggpaus på cirka 2 månader. Jag har faktiskt ingen anledning till detta förutom att jag haft fullt upp med livet. Jag tror jag skrev det tidigare men vi har justerat min antidepressiva medicin dos och gjort den mindre och det har påverkat mig mer än vad jag trodde. Hade nästan glömt bort hur panikångest känns men i takt med den minskande medicin dosen har jag fått uppleva äkta panikångest igen. Mathias har även han fått se en ny sida av mig men har tagit det hela bättre än bäst och jag har verkligen börjat tro att jag hittat min framtida man. Vem vet? , till lite roligare saker så befinner sig jag och resten av familjen i USA för tillfället. Jag skriver faktiskt detta liggandes i en solstol bredvid poolen. Vi har rest runt i 2 och en halv vecka nu och har ungefär fem dagar kvar innan flyget till Sverige går. Ska försöka skriva ihop några inlägg om resan så snabbt som möjligt! Tills dess så hoppas jag att ni tar hand om varandra! Är ju även midsommar idag trots att jag inte firar alls härborta så hoppas jag att ni haft en jätte fin dag!


Kram

​en liten bild på solnedgången på forth Myers beach igår! Otroligt mysig och fin strand!

Likes

Comments

Hallå hallå!

Idag har jag haft en väldigt kort skön dag i skolan! Innan jag åkte hem han jag även hämta ut ett paket och äta sushi med tjejerna.
Imorgon ska alla ettor skriva nationellt prov. Känns ju lite småtråkigt då vi inte får ha vår sovmorgon som vi vanligtvis har på torsdagar men förhoppningsvis går dagen fort förbi.. Sen taggar vi en mysig fredags eftermiddag med älskling för att sedan mysa ner sig i soffan när han har grabbkväll!! På lördag är det ju också valborg och min födelsedag så ska bli en riktigt bra dag om jag får som jag vill!
Kram

Mina två sushi favorit sorter. advokado och lax! Nomnom

Likes

Comments

Hej på er!,
Jag ligger under täcket med alla lampor släckta och funderar på livet. Är lite smått stressad över ingenting. Har verkligen ingenting som behöver göras denna veckan men stressen från mina senaste veckor har flyttat in i mig tror jag.
Vad som händer denna veckan är nästan bara roligheter. Här kommer en liten genomgång över veckan.

Måndag : pappa fyller 40!! Middag med släkten. Mysigt!

Tisdag : Nationellt prov i svenska

Onsdag : Skriva historie prov om 1900 talet.

Torsdag : Ännu ett nationellt prov i svenskan.
Fredag : Mysdag med älskling där shopping och solarium står på planeringen.

Lördag : valborg och 17 års dagen.

Söndag : -----

Nu kanske detta ser ut att vara jätte mycket men eftersom de nationella proven inte är något man kan plugga till så är det enligt mig inte särskillt ansträngande alls.
Och provet i historia skulle jag egentligen skrivit förra veckan så är väl förberedd. Skönt.
Att jag dessutom både beställt hem en ny klänning och ett mac läppstift till helgens festligheter gör bara veckan ännu bättre.

Sovgott nu!
Xoxo

Likes

Comments

Jag är så inne i vardagen som nykär. Min största prioritet är för tillfället Mathias.
Om jag kunde skulle jag spendera varenda liten sekund med honom just för att han får varenda liten del av min kropp att pirra av lycka.
Jag är helt enkelt nykär.. Och tokkär.
Ni vet antagligen inte om Isak min expojkvän från 2013-2015. Men jag får såna flashbacks ifrån den tiden som jag var nykär med honom. Känslorna påminner mycket om varandra dock så är det med helt andra ögon på livet jag gick in i ett förhållande med Mathias.
Isak och jag gick igenom ett känslomässigt kaos och en massa sorg under våra år tillsammans. Jag förändrades som människa enormt mycket o tillslut fanns inte känslorna kvar.. Det är sånt man får räkna med i min ålder och givetvis ledde detta till att jag är livrädd för att det ska hända igen.
Att förlora Isak var ett val jag tog, jag kände att kärleken inte fanns där och att jag skulle må bättre utan honom. Men att förlora Mathias denna gång skulle kännas så mycket värre. Jag skulle förlora mitt egna lyckopiller och killen som förstår mig i alla situationer. Jag skulle förlora killen som frivilligt ringer mig på facetime varje kväll innan det är dags att sova bara för att få gå igenom dagen.. Undrar vad jag skulle göra ifall det hände?

Förlåt för ett kaos artat inlägg men detta var verkligen dagens fundering hos mig.
Hoppas ni har haft en fin dag!
Kram

Världens bästa här var vi ute o klättrade i träd spontant en lördagskväll för någon vecka sedan.

Likes

Comments

Just nu sitter jag i skolan och dricker min älskade ice latte. Vi har rast till 11:20 och sedan ska jag hålla tal på svenskan. Håller mina tummar o tår att det går bra och blir som jag tänkt mig. Fick föressten veta att jag nåt upp till betyget B i spanskan. Det var väldigt härliga nyheter så jag kan inte annat än vara glad just nu. Vi hörs senare
Kram

Likes

Comments