Header
View tracker

Hade samhället bjudit in mig på sitt kalas om jag kom klädd i träningstights och collagetröja med oborstat hår? Tror inte det. Men vem fan bryr sig om samhällets normer.

Firade min moster idag, wheeey. Myspys. Fick träffa totalt nio hundar. Och lite människor också... Skulle nog egentligen behöva plugga nu eftersom jag i fredags inte ens visste att vi hade seminarium på islam förrän jag satt där i klassrummet och läraren frågade om jag var förberedd. ''På vadå?'' var nog inte svaret hon ville haft. Fick sedan reda på att vi tydligen har hemtena och prov snart. Jaja, de e inte så viktigt. Finns så mycket annat här i livet som e mer värt än lite inlämningar, prov å betyg.

Nu ska jag städa mitt rum, ta av mig alla kläder och lägga mig i min sköna säng och dö. Jokes, tyvärr.

Likes

Comments

View tracker

Fan, vi har blivit så emotional. Standard denna vecka har varit att komma till skolan och berätta att man antingen gråtit sig själv till sömns eller vaknat på morgonen och gråtit. Vad är det som händer?

Vi är nog verkligen inne i en känslig fas nu. Eller bara råkar tänka lite för mycket på livet. Nåt är det ju i alla fall. Hahahah, usch. Denna vecka har varit en enda känslostorm. Det har verkligen gått ifrån att sitta och hålla inne tårarna på lektionen, till att ramla ihop i korridoren p.g.a. skratt. Jag har stått som en död fisk på danslektionerna och knappt rört mig, till att köra 120% och ta ut alla känslor på situpsen, armhävningarna och koreografin.

Sedan har jag även fått problem med min mage, så ibland får jag typ smärtattacker som gör att jag inte riktigt kan stå, sitta eller ligga rakt. Kul. Jag kommer nog dö nu.

Jaja, veckans humörsvängningar har nog varit de grövsta någonsin. Har seriöst legat två nätter i rad och bara gråtit, för att sedan i skolan skratta åt allt.

Jag och Nova har i alla fall bestämt oss för att börja sticka. Ska även göra nedräkningslappar till studenten som ska sitta utanför danssalarna som varje år <333. Så det ska vi roa oss med istället för att va så jävla känslosamma hela tiden. Nu e de nog.

Här e en liten sneakpeak på mitt solo i mitt gymnasiearbete. Eller ja, de e fyra bilder. Gissa vad mitt gymnasiearbete handlar om :))) Den som gissar rätt vinner en kram.

Likes

Comments

View tracker

Jag går runt och letar efter dig, eller nån som dig. Det är konstigt hur man glömmer alla fula grejer först av allt. Tycker att jag ser dig, du och alla dina tjejer överallt.
Det var du. Även om jag gick i från dig, och det var det bästa för mig. Finns det inga vackra slut?
Det var du. Från allra första gången som jag såg dig, ändå är det jag som gråter ut. Vem är jag nu?

Basen eller beatet? Sorgen eller spriten? Hjärtat slår.
Det tar längre tid för kroppen att förstå det som mitt huvud redan vet. Dansar, gråter, hemlös, svettig, discolampa, tårar ingen ser, de rinner ner.

Byggde gitarrer av plankor och tråd. Det finns krafter ingen ror på. Viskar ditt namn i från andra sidan. Minns du våra världar var en värld? Sen blev dem två. Hård mot världen, mjuk mot mig. Ingen dömer, ingen dömer dig. Världen har vart hård mot dig. Lyckan gömmer, lyckan gömmer sig.

Det kommer bli bättere. Du kommer andas lättare.
Du kommer bli, vad hettere? Typ, störst.
Kom sätt dig ner. Det kommer bli bättere. Du kommer andas lättare. Men du måste andas vet du det? Det kommer bli bättre, men det kommer bli sämre. Först.

Problem. Alla har. Katten har massor med. Men katten är som katter e. Ramla ner, landa mjukt, elegant när alla ser. Vet du jag har varit där med.

Jag tror du fegade. Du säger till mig dra men står kvar du med. Ta min hand, nu vi hoppar ut på tre. Ett, två, nähe inte det. Dina ögon ingen chans i denna timma. Gråt inte glans, hur dom glimmar. Simma, simma i en dimma, dimma. Om du vill hänga duvet de ba ringa.

Om ett tag kommer du över mig. På en sommardag träffar du nån annan. Hon är lugn, inte ett dugg som mig. Hon kan laga mat och vill ha många ungar. Men sedan drar du ett skämt och får dra det igen, du tänker det hade hon fattat. Och sen går ni på klubb, ser att golvet är tomt, du tänker här hade hon dansat.

Om ett tag kommer jag behöva dig. Men inte idag. Jag vill ha mer och större. Jag är glad, ingen sorg dödar mig.
I ett år gick vi fram, tillbaka. Visst tänker jag än när jag ligger här själv men jag har glömt allting när jag vaknar.

Jag kommer aldrig sluta känna det man känner när det bränner. Kommer lyssna till mitt hjärta tills jag dör.
Starkare, därför är jag starkare. Jag kommer aldrig nöja mig med nånting annat än det bästa, för mitt bästa är det enda som jag gör. Vackrare, därför är jag vackrare.

Likes

Comments

Det är nu vårtermin 2017. Vilket för mig, som är 98:a, betyder att i år tar jag studenten. Det är någon grej man gör. Tydligen firar man att man går ur skolan. För evigt. Om man då inte pluggar vidare.

Alla jag känner, och inte känner, längtar till studenten. De har sett fram emot den dagen i flera år. De pratar om hur det kommer bli ''så jävla skönt att slippa skolan'' och att ''Det kommer bli bästa dagen i livet'' Men för mig har det alltid varit tvärtom. Jag längtar inte tills studenten. Jag har aldrig sett fram emot den dagen och jag tror inte det kommer bli skönt att slippa skolan. Inte heller att det kommer bli den bästa dagen i mitt liv.

För skolan för mig har alltid varit en plats där jag träffar mina vänner. Skolan har alltid varit den plats där jag hittar någon att vila blicken på. Där jag hittar en ''Bae'' alltså. Skolan har även alltid för mig, varit ett ställe att hänga på och skolan har aldrig för mig inneburit plugg. Därför har jag så svårt att tro att det ska bli skönt att slippa skolan.

Jag är även otroligt rädd för förändringar och jag är livrädd för framtiden. Kommer jag ha någonstans att bo? Kommer jag få ett jobb? Kommer jag komma in på den där danshögskolan? Kommer jag vara ensam?

Jag är så lost utan skolan, vilket är helt sjukt egentligen. Så fort vi kommer tillbaka till skolan efter lov så känns det som att allt faller på plats för mig. Antagligen kommer det kännas bra när jag hamnar på ett bra jobb i framtiden? Antagligen kommer jag trivas, lika mycket som jag trivs i skolan.

Men som jag skrev tidigare så har skolan aldrig inneburit plugg för mig, vilket nog är största anledningen till varför jag älskar så mycket att vara i skolan. Och vadå, pluggar jag inte? Eh nej, typ faktiskt inte. Senaste gången jag gjorde läxor var i femman och sist gång jag pluggade inför ett prov var i sjuan. Sist gång jag tog skolan på allvar. var på lågstadiet när man ägnade lektionerna åt att sitta å mysa medan läraren högläste Ronja Rövardotter och läxorna innebar att man skulle måla en banan. När det inte längre var meningen med skolan har jag in princip bara hängt runt i skolan och tagit allt så himla oseriöst. Ändå har jag alltid klarat mig. Ändå har jag alltid blivit godkänd och fått bra omdöme.

Kanske ses det som fusk, att jag ''inte behöver göra något''. Fast sanningen är ju den att jo, jag behöver. Men jag gör ett aktivt val i att strunta i saker som jag inte drar någon nytta av. Som t.ex. majoriteten av alla skolämnen. Jag skjuter upp alla mina inlämningar tills de rinner ut i sanden eller tills jag bara i sista sekund slänger ihop något word-dokument.

På en vecka lägger jag ner ungefär 10 minuter på att plugga. Resterande tid ägnar jag åt att härja omkring å bara ha det bra. Sedan dansar jag ju också och dansen är det jag prioriterar mest av allt, vilket även är ett ämne i skolan. Så man kan ju säga att jag inte helt struntar i alla kurser???

Hur som helst.

Jag hatar hetsen om studenten. Snälla människor, om ni inte kommer göra roligare saker än ta studenten i era liv så tycker jag synd om er. Den dagen och allt runt omkring den har blivit så jävla hype. Snälla människor, kom ner på jorden lite och inse att ni inte vunnit nobelpriset, ni har gått tre år i gymnasiet. :p grattis. xD xD xD ((förutom grundskolan då, wow... Heja er))

Och grattis till att du efter studenten antingen måste plugga vidare eller jobba tills du dör. Fan av kul.

Jag vet att väldigt många har det svårt i skolan. Jag vet att många hatar skolan, just för att den eller människorna i den, får personen i fråga att må dåligt. Men denna text är skriven utifrån mitt perspektiv. Detta är så jag känner och hade jag skrivit om alla olika känslor man kan ha kring skolan, hade detta blivit ett åt helvete långt inlägg. Och på grund av att denna blogg är min, så väljer jag att utgå ifrån mig och mina tankar. Därför blev texten såhär.

Jag vet att det är många som har otroligt svårt för skolan och kämpar ihjäl sig för att klara en dag. Men det gäller inte mig. Jag har problem med andra saker, men inte med skolan. Hoppas ni förstår hur jag menar, och inte tar illa upp. För jag förstår varför man kan må dåligt p.g.a. skolan, och ni borde även förstå att man kan må så himla bra, just p.g.a. skolan. Allt beror ju på vilken skola man går på, i vilken klass, med vilka lärare och hur man själv hanterar det.

Likes

Comments

View tracker

Har verkligen saknat danssalen <333, speciellt denna. 732. Baesalen. Har även saknat skolan jävligt mycket. Och kanske vännerna. Lite. ❤

Igår började jag inte förrän 12 och slutade 14:30 så kom inte alltför sent till stallet. Hade bara en svensklektion och koskos... Men idag blev det en längre dag, vilket uppskattas. Jag menar, har man ändå gått upp ur sängen och gjort sig i ordning å allt, nog fan är det klart man ska utnyttja hela dagen.... Hatar verkligen korta skoldagar, de känns så onödiga. Liksom vf ens resa sig ur sängen för att gå till skolan å ha typ en lektion?? Fett ovärt.

Jaja, idag var en jävla bra dag. Hade dubbelt danspass med först jazz och sedan modern och man kan säga att min kropp inte riktigt hängde med... De e sjukt att så fort man har ett litet uppehåll, typ som under loven, så tappar man fan allt. Men det brukar komma tillbaka ganska fort när man får in rutinerna igen.

Snart börjar det dra ihop sig för föreställning också!!! Är så jävla taggad. Ni är alla välkomna till Sinclair vecka 7. Mer info kommer, håll utkik.

Nu ska jag faktiskt fixa lite med just denna föreställning. Det är lite stressigt... But me löve it.

Likes

Comments

Helt sjukt att 2016 är över. Har fortfarande inte förstått det. För mig var det nyss mars och vi hade musikalföreställningar. Jag går väl fortfarande i tvåan? Eller? Va? Börjar snart tydligen sista terminen... i trean... Jävlar vad fort det här året har gått!

Det har varit ett av de bästa åren. Faktiskt. Tror jag? Jag har lärt mig så mycket om mig själv. Jag har utvecklats personligt och jag har upplevt några av de bästa stunderna i mitt liv.



Mitt år började bra, med att jag fick ta hand om min älskade lille bebis. Aksess. Sista veckan av jullovet red jag honom och sedan började skolan igen. Vårterminen i tvåan. Jag minns att jag mådde så jävlans bra denna tid. Hade så mycket roligt att se fram emot...

15 januari. Skolan har varit igång ett litet tag och jag var redan sååå stressad. Vilket jag ÄLSKADE. Älskar verkligen att vara stressad. Älskar att ha mycket att göra, och hela tiden vara upptagen. För är jag det, finns det ingen chans att få ångest. Så ni kan nog räkna ut att jag mådde väldigt bra denna tid. Även fast jag hade så grovt mycket att göra, valde jag istället att börja kolla på ''Making a Murderer'' vilket var den bästa dokumentär jag någonsin sett. ((Ser ganska ofta dokumentärer)) Så istället för skolarbeten, satt jag varje lektion och kollade på den dokumentären. Minns att jag typ tyckte om att bli ännu mer stressad pga att alla lärare tjatade om att få in mina uppgifter. Hahaha vf e jag så konstig.

Vi är fortfarande inne i januari månad och vi höll på att repa som galningar inför turnén. Vi hade fått ett ämne ((Hållbar utveckling)) och blev indelade i grupper på typ fem pers. ((Min grupp VEMMSA var bäst)) Sedan skulle vi koreografera en dansföreställning som vi skulle visa upp på olika skolor. Så jävla roligt var det. Även om allt inte riktigt gick som planerat alltid, t.ex. att jag var på skolan 07:00 när dörrarna ner till mitt skåp inte öppnar förrän 08:00 och vi skulle åka till skolan vi skulle uppträda på 08:10. Och all min rekvisita och föreställningskläder fanns såklart i skåpet :))) Men det löste sig.

Jag somnade även på en bänk mitt i skolan, medan alla i min klass hade lektion. Så kan det gå när man inte sover på nätterna...

I slutet av januari hade vi vårt första helgrep med musikalgänget. Som ni kanske vet så var jag med i musikalen FAME, vilket var bland det absolut bästa jag gjort... Vi började jobba med musikalen typ direkt när jag började tvåan. Då repade vi varje onsdag, men efter jullovet började vi med helgrep också. ÄLSKADE verkligen allt med Fame. Förutom en sak... Sånglektionerna. Kören. Vad säger man? Jag var så jävla obekväm, speciellt i början... Men jag lärde mig väldigt mycket och även fast det var stelt, så kunde vi alltid skratta åt det iaf.

Dagen efter helgrepet var jag i skolan från 07:00 till 18:00. Vi var ute på turné och när vi kom tillbaka till vår skola fortsatte vi att repa och när skolan var slut, stannade jag, Shkurte och Mire kvar och koreograferade en ny dans i omklädningsrummet för det var låst överallt och alla hade gått hem. Nästa dag visade vi upp koreografin på en modeshow som hölls på skolan. En gång mitt under dagen, och en gång på kvällen. Så spontant och så kul. Och så fort vi inte repade, eller stod på scenen, satt jag och skrev ett tal jag skulle hålla under nästkommande svenskalektion.

Nästa dag blev ännu en otroligt lång dag. Vi var ute på turnén igen och tog ett tidigt tåg till Tanum. Föreställningen gick riktigt bra och när vi kom tillbaka till skolan rullade allt på som vanligt. Efter skolan var det dags för musikalrep. Nästa dag blev det ännu en otroligt lång dag. Hela veckan blev sån. Jag förlorade så jävla mycket sömn, men hade den bästa veckan på flera år! Vi fortsatte åka på turné. Vi repade, tränade, dansade, pluggade och hade föreställningar. Och efter skolan åkte vi till operan i Göteborg och såg en dansföreställning. Men på bussen hem, mitt i natten, hände något.

Allt började snurra och kroppen började skaka. Jag fick bita mig hårt i läppen för att behålla fokus. Jag var så nära på att spy. Så nära på att falla ihop. Min kropp orkade knappt sitta upp. Det svartnade till ibland för ögonen och jag blev orolig. Min andning blev tyngre och det var nästan svårt att få andas. Så fort jag kom hem somnade jag direkt, och när jag vaknade var det värre än förut. Jag kunde inte ens sitta upp. Min hals sved, huvudet kändes som det skulle sprängas. Jag svettades. Jag frös. Var helt yr. Hade feber. Jag var utbränd.

Torsdag den 28 januari blev jag utbränd. Både min kropp och mitt psyke sa ifrån. Och jag kan förstå varför. Jag hade inte sovit ut sen 16 januari och hade sedan dess jobbat intensivt med ALLT. Skolarbeten, koreograferat, repat inför musikalen, åkt på turné. gjort framträdanden, skippat sömn, gått upp tidigt, kommit hem sent. Allt hade jag också gjort, utan att äta ordentligt. Ingen sömn, ingen mat. Ändå låg jag på topp. 110 % hela tiden. Det enda jag åt var någon macka ibland. Då även med smör som jag inte tål pga laktosintolerant.

Jag blev utbränd och från att ha gjort ALLT kunde jag nu inte ens sitta upp i sängen. Jag låg som en död fisk och allt som levde i mig var andningen och hjärtat. Gick från att vara på toppen, till att nu ligga på botten. Men jag hade i alla fall haft den bästa veckan på flera år.

Men det blev inte bättre. Eftersom min kropp sa ifrån så kraftigt när jag överansträngde mig så åkte jag på (inte bara utbrändhet psykiskt) utan även världens grövsta förkylning. Var sängliggandes i fyra dagar utan att ens kunna prata eller sitta upp. Kände mig helt borta. Allt jag gjorde var att sova, äta Alvedon och halstabletter, dricka konstiga saker, hosta, snora, nysa och fortsätta se på den där dokumentären.

Nu har vi kommit in i februari månad och jag är fortfarande så jävla sjuk. Allt jag kunde tänka på nu, var att vi skulle ha föreställning inom typ två dagar. Turnén var slut och för att göra ett avslut för hela projektet satte alla grupper ihop sina föreställningar, till en stor, som fick namnet DEAR FUTURE. Vi skulle visa upp den tre gånger på skolan och jag hade sett fram emot det så jävla länge!!! Jag, Shkurte och Mire hade till och med jättespontant koreograferat ett intro. Och så låg jag nu in princip helt väck på soffan och visste knappt vad jag hette. Så till den stora frågan. Var jag med på föreställningarna? Såklart var jag det! Jag minns så väl att precis innan jag skulle in på scenen svalde jag en Alvedon, sprayade otroligt mycket nässpray i min stackars snuviga näsa, sedan tog jag en halstablett och ställde mig redo för att träda fram på scenen, i stålkastarnas ljus, framför en fullsatt publik. Jag körde på exakt lika hårt som jag brukar, och visade inget tecken på svaghet. Men så fort jag stod med ryggen emot publiken snyftade jag till av dåligt mående. Och direkt när föreställningen var slut och jag kom in i logen igen fick jag världens hosttack och trodde jag skulle dö. Men u know what? Livet ägde. Jag älskade detta projekt så jävla mycket. Och att jag var sjuk och helt utbränd kunde inte hindra mig. Jag njöt varenda sekund och körde på som om ingenting var fel.

Efter ett tag tillfrisknade jag, sakta men säkert och allt rullade på. Vet egentligen inte ens vad jag gjorde under denna tid?? Hängde mest runt i skolan och hade det bra. Tog sovmorgon när jag kände för det och skolkade en naturkunskapslektion för att vi fick feeling i danssalen. Och när vi slutade 11:50 en dag, stannade jag ändå kvar till 15:00 i skolan, bara för att det alltid är skönt att bara, som sagt, hänga runt i skolan. Såg även på en teaterföreställning på kvällen med Shkurte och Mire. Allt bara flöt på. På en vecka hade vi nästan ingen seriös lektion. En dag kunde bestå av tio minuter foto, 15 minuter svenska, tre timmars rast och avslutningsvis 20 minuters dansteori.
Jag och Virre blev även tvillingar. Hon var på väg att färga håret ljust, och jag var på väg att färga det mörkt. Och där möttes vi på vägen. Sedan stämde våra outfits ihop också tydligen.

När helgen kom var det återigen dags för musikalrep. Bästa som fanns...

Ytterligare en vecka passerade. Ytterligare en vecka av inställda lektioner, dans, sovmorgon och bara skönt häng. Det var även vid denna tid exakt en månad kvar tills vi skulle ha premiär för Fame. Denna bild här nedanför representerar ganska bra hur mina skoldagar såg ut under februari månad.

20 februari och det var första dagen på lovet. Vet ni vad jag gjorde då? Jag fick återigen ta hand om min älskade ögonsten, Aksess. Hela sportlovet ägnades åt den individ som betyder mest för mig ❤ Och jag har ju ridit Aksess väldigt många gånger, men under sportlovet 2016 var det något speciellt. Jag och Emelie tog en tur på fem timmar, från Stenshult till Äsperöd och det blev kolsvart när vi hade två timmar kvar. Och inga reflexer hade vi heller, där vi red på vägen, och bilar körde förbi.... Det kanske inte var det smartaste vi gjort men eftersom allt gick bra, kan vi se tillbaka på det med ett leende. Hela lovet ser jag tillbaka på med ett leende. För Aksess ger mig inget annat än glädje.

29 februari började skolan igen, och jag som hade valt musik som individuellt val, fick istället psykiatri. Men eftersom jag är envis och inte ger mig så gick jag och klagade, så tillslut fick jag musik ändå. Värt.

3 mars var jag med om den skevaste morgonen. Alarmet gick igång 05:00 som alltid. Jag gick upp och gjorde mig i ordning samtidigt som jag lyssnade på Alex och Sigge's podcast. När jag nästan är helt klar för att gå hemifrån, ser jag att min katt ligger i min säng och jag väljer då att joina henne. Tillsammans somnade vi i 30 minuter. Vaknade sen och sjukanmälde mig från första lektionen så att jag kunde somna om. Sov i nån timme och vaknade sen av att mobilen gick igång. ''Jävla alarm'' tänkte jag och klickade av det som jag trodde var alarm men som egentligen var Virre som ringde mig. Tre gånger. Bestämde att jag skulle vara i skolan 09:50 (börjar egentligen 08:30) men var inte på plats förrän 10:30.

Och såhär såg det ut ganska ofta. Allt var hela tiden så spontant. Hade bestämt att plugga efter skolan en dag men drog då istället till Torp med Nova och Virre. Hängde där i flera timmar och bara hade det sköj. Kom hem 18:25 och 19:00 började en föreställning som jag och Virre skulle se. Gick, eller snarare sprang hemifrån 18:50 och stannade bara en gång, när jag behövde spy. Hahah euw.

8 mars började jag dock må väldigt dåligt. Först trodde jag bara att jag var lite trött och överansträngd. Men allt bara försämrades till den grad då det inte var möjligt att jag bara kunde vara lite trött. Började istället ana att det kunde vara min blodtryck som det var fel på, då jag ibland kände hur hjärtat slog starkare och snabbare i några sekunder. Besökte därför läkaren som gjorde en massa tester på mig. Fick ta ekg-test och även massa blodprover. Men vet ni vad läkaren, efter flera timmar, kom fram till? Att jag skulle besöka en psykolog. Kanske gå i terapi. De två värsta orden sades till mig. ''Psykolog'' och ''Terapi'' Hatar de orden så jävla mycket. Men jag gav det en chans. Jag gick till en psykolog. Men hen fick mig bara att må ännu sämre. Hen ställde frågor som inte alls kunde vara orsaken till mitt mående. Så terapi var det inget snack om att jag skulle gå. ''Fuck det där'' tänkte jag och bestämde mig istället för att skriva en lång text om allt. Ni kan läsa den genom att trycka HÄR

Men vet ni vad? Efter jag skrivit det inlägget fick jag så fin respons från mina vänner att jag redan började må lite bättre. Samtidigt förflyttades musikalrepen från skolan till teatern!! Vi var på teatern två veckor i streck. Första veckan repade vi, konstant. Och detta gjorde mig så otroligt lycklig. Hela Fame-resan som vi jobbat med så länge hade gjort mig lycklig. Den räddade mitt psyke och varje gång vi gjorde något som hade med musikalen att göra, var jag lycklig.

Lördagen den 19 mars var det premiär. Premiär för Fame. Vi hade under fredagen kört ett stort genrep för alla ettor på Sinclair. Men nu var det dags för den första riktiga föreställningen. Jag var så nervös att jag trodde jag skulle svimma. Aldrig hade jag varit med i en musikal förut, och att jag skulle stå och både sjunga och agera på scenen var egentligen helt orimligt. Men där stod jag, längst fram. Jag sjöng, agerade och dansade. Jag var lyckligast i världen.
Vi körde ungefär 10 föreställningar på en vecka. Det blev tidiga mornar och sena kvällar. Vi hade två föreställningar per dag och mellan föreställningarna hängde vi på teatern och hade det så jävla bra. Under vår sista dag var alla rätt nedstämda, för vi visste ju att slutet var nära. Jag hade lovat mig själv att inte gråta. Men vem tror ni brast ut i tårar bakom scenen när det till och med var en timmes föreställning kvar?? JAG.
Person efter person kom fram och kramade mig, där jag stod och gjorde allt i min makt för att inte gråta så hysteriskt att det skulle höras ut till publiken. Tårarna bara rann, och snart var det dags för mig att gå ut på scenen, tillsammans med alla andra, för sista gången. Vi skulle sjunga ''Bring on tomorrow'' eller ja ''Ge oss en framtid'' och jag stod där på scenen och sjöng. Gråtandes och skakandes. När låten var slut hördes ett dån av applåder och sedan var det dags att go crazy på scenen till Fame-låten, för sista gången. Jag grät, skrattade och njöt av varenda millisekund. Men tillslut drog bandet på för ett avslut och vi gjorde slutposen. Vi frös fast och allt som rördes på mig var mina tårar som forsade ner för mina kinder. Publiken jublade och applåderade. Jag har nog aldrig varit så fylld med så många olika känslor på en dag.

Ååhhh bästa Fameily. Jag vill göra det igen. Jag vill göra allt igen. Jag vill få frågan om att vara med i en musikal vid namn Fame. Jag vill tacka ja. Jag vill mötas av samma ensemble och jag vill få göra detta om, och om, och om igen. Fame är verkligen något av det allra bästa jag varit med om.

Första gruppfotot på oss <33333, so cute.
Å här e lite bilder från teatern :')

Här är även ett litet ihopklipp av vår två timmars föreställning

När Fame var över gick vi på påsklov. Och den 26 mars uppträdde jag och några andra i Scandinavium inför 12 tusen pers med en koreografi jag övat på EN gång. Hade även missat genrepet p.g.a. musikalföreställning. Men när jag fick frågan om jag ändå ville uppträda i Scandinavium så tackade jag ju inte direkt nej, eftersom en sån chans får jag inte ofta... Och det roliga var att precis innan vi började, när jag stod redo och bara väntade in musiken så drog jag blicken över hela publiken och tänkte för mig själv att här sitter 12 tusen människor och kollar på mig när jag nu ska dansa. Så jävla sjukt, och så jävla roligt.

Under påsklovet spenderade jag tre dagar hos Aksess, vilket inte kunde göra mig annat än lycklig. Han om någon får mig alltid på bra humör.

Men efter lovet var det back to reality. Vi levde nu i 2016 och inte under 1980-talet. Istället för att gå till Regionteatern gick jag istället till skolan, som vanligt. Jag fortsatte strunta i skoluppgifterna och hängde mest runt. Fick ju träffa Virre igen, som jag inte gjort på länge! Färgade även mitt hår, så jag fick lite mörkbrunt istället för typ rödbrunt. Vi besökte återigen Regionteatern en dag, fast för en helt annan anledning än musikalen. Den här gången skulle jag och några andra medverka i en dansföreställning där vi bara skulle improvisera. Vi visade upp den två gånger och det var riktigt jävla kul.

10 april hängde jag med Filippa till stallet och fick då, jättespontant, rida en häst jag aldrig träffat. Jag och Filippa hade inte ridit tillsammans sen den 5 januari 2014 men så helt plötsligt satt vi där på två hästar och red iväg. Så jävla underbart. Hästen jag red vad GALEN och bockade konstant. Och eftersom jag och Filippa sällan rider lugnt så bestod hela ridturen av att tävla i full galopp. Så jag fick bara knipa åt med benen, hålla i mig och försöka behålla fokuset. Vilket inte var det lättaste eftersom vi tillsammans resulterar i konstant skratt typ. Men det tog nästintill hela ridpasset innan hästen som hette Brandy fick av mig. I galoppen bockade han och gjorde samtidigt nåt jävla hopp typ, så jag flög fram, över halsen och landade på marken. Ändå ganska bra gjort av mig att sitta kvar såpass länge ;))) E ju ganska van vid busiga hästar...

I skolan fortsatte vi att dansa! Vi koreograferade en dans till en idrottsuppgift som vi tog på fullaste allvar. Nej, vi gjorde den så oseriös vi bara kunde. För såna är vi.

Men som sagt mådde jag inte riktigt bra under denna period. Hade ju blottat mig om min ångest som jag skrev om förut, och ibland, då och då, fick jag lite ångestattacker då jag bara gick hem från skolan, dränkte mig i musik och skippade lektioner hej vilt.

Men något som piggade upp mig var att vi hade gästlärare från Holland i mitten av april. De hade väldigt många danslektioner med oss och körde ragga-inspirerad stil vilket jag ÄLSKAR. Vi satte även upp en dansföreställning vid namn som vi visade upp mitt i skolan. Dagarna gick verkligen upp och ner. Ena dagen låg jag bara i min säng fylld av ångest och nästa dag umgicks jag med sköna människor, dansade och chillaxade i solen.

Och allt fortsatte på samma sätt.
27 april hade jag haft snack med min mentor om att lägga mer energi på baletten. 28 april började jag min skoldag med balett. Fast jag låg ju hemma i min säng och hade sjukanmält mig... Kom till skolan 10:15 och tänkte plugga, men Linus och Rasmuz kom och gjorde mig sällskap så valde att umgås med dem istället. Så lyckades glömma att gå på min enda lektion jag hade denna dag. Hur ens? Mina dagar gick verkligen ut på att skippa lektioner...

29 april var det Dansens dag och vi var i Göteborg och såg en dansföreställning. Efteråt stannade bl.a. jag, Elin, Gerda och Nova kvar på Balettakademien och kollade på en jazzlektion. Jag missade sedan tåget och tog istället ett tåg med Elin till Trollhättan och sen buss därifrån för att komma hem till Uddevalla. Alltid ska det hända nåt.

1 maj var det Valborg och jag hade en photoshoot med Filippa. Vi umgicks sedan på kvällen och hade det väldans mysigt.

Det är den 3 maj och livet är då inte på topp. Jag visste att jag hade kronisk ångest och allt sånt. Men ändå kändes det som att jag aldrig kunde sätta fingret på varför jag mådde dåligt. Det bara var så. Det var som att jag ville så mycket, men kände mig fängslad i min egna kropp.

Den 9 maj dämpades ångesten ganska rejält och jag mådde bra. Hade en jävligt skön streetlektion och under rasten körde jag och Virre ''Yoga-Challenge'' vilket gav oss många skratt. På gestaltningen repade vi inför studentdansen och allt som hände under denna dag gjorde mig på så himla bra humör! Det krävs egentligen inte mycket för att dämpa min ångest, men det krävs ändå att något kul händer.

11 maj fick vi besök av Clara Henry. Hon hade en föreläsning som in princip alla gymnasieelever var på. Är inte direkt något fan av henne men föreläsningen var ändå ganska underhållande och allt hon sa var ju antingen viktigt eller humoristiskt så det fanns ingenting att klaga på!

Allt mitt, och resterande i klassens liv bestod av i maj var studentdansen. Det viktigaste man gör under hela gymnasiet. Nej men att tvåorna ska göra en studentdans för alla som tar studenten är att sätta ribban högt. Förra tvåorna tjatar om att ''Nästa års tvåor kommer aldrig göra det bättre än vi gjorde'' Därför blir det liksom som en ''tävling'' där man vill prestera bättre än föregående tvåor. And guess what, i think we did. Vi hade så många konflikter, problem och stress ang. studentdansen men när allt började dra ihop sig, vilket det gjorde i maj månad så insåg vi att Fan, det här är jävligt bra, det vi åstadkommit.

19 maj fyllde Camelia 14 år. Hon som fått mig ta mig ur min depression 2011. Hon som jag älskat mer än någon annan. Hon som för evigt kommer ha den största platsen i mitt hjärta. Min allra käraste. Hon fyllde år och jag var självklart uppe på Emaus och gjorde henne sällskap ett tag.

Vi är inne i slutet av maj och det var så mycket på gång! Speciellt med studentdansen. Sedan skulle även våran älskade jazzlärare sluta så vi fixade ihop en överraskning till henne som slutade i massa gråt och skratt. Hade Fame - Reunion en dag då vi kollade igenom massa ''behind the scenes'' och samma kväll kollade jag, Shkurte och Mire på musikarnas vårkonsert. Fortsatte även skippa lektioner lite här och där...

2 juni var det dags för STUDENTEN!!! Eller ja, för oss tvåor var det ju dags för studentdansen!!!!! Ännu bättre. Vi i klassen har konstaterat att studentdansen var vårt absolut bästa framträdande någonsin. Allt blev som det var tänkt och hela publiken ställde sig upp så fort musiken gick igång. Musikarna hade tänkt sjunga och ställde sig redo i en kör. Men så startade ''The final countdown'' och från längst bak i arenan kom 20 pers med mantlar in på ett led. Publiken började jubla direkt och när vi tillslut stod där på scenen slog hjärtat så jävla fort. Någon sekund till, sen drog musiken igång. Publiken skrek när vi kastade av oss mantlarna och vilken låt vi än dansade till, så sjöng alla med. Det var en så jävla mäktig känsla.

Sedan gick även musikal-gänget upp på scenen och körde Fame-låten. Vi dansade och sjöng, precis som vi hade gjort under musikalföreställningarna och samma känsla var tillbaks. Så jävla underbart.

3 juni vaknade jag och mådde inte alls lika bra som jag gjort under gårdagen. Hade varit rätt hängig hela skoldagen (som bara bestod av att Daniel & Emil Norberg kom på besök, vi såg en dansföreställning och åt mat) Ändå var jag på så dåligt humör. Men så när vi satt där och åt mat, kom sms:et som förändrade allt.

9 juni fick jag ännu ett sms, men den här gången om att jag fått jobb på Uddevalla sjukhus. Det var skolavslutning och jag hängde med Esat efter alla andra gått hem när sms:set kom. Jag blev så jävla glad, cash liksom. Men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig med det jobbet...

11 juni anlände jag och Filippa till Klockaregården i Bullaren och direkt när vi klev ur bilen försvann all min ångest och istället fylldes jag med glädje, kärlek och harmoni. Så fort man återvänder till Klockaregården är det som att tiden stått stilla medan man varit borta. Allt kändes precis som förr. Även fast det var ett år sen jag var där sist, och tre år sen jag var där med Filippa, så var allt som vanligt. Livet var underbart.

Men efter en vecka var det dags att åka hem. Hem till Uddevalla alltså. För Klockaregården känns fan mer som mitt hem än vad Uddevalla gör... Vi hade i alla fall en helt underbart perfekt vecka och att vi var ledare för lägerbarnen kändes det inte alltid som. ;))

Dagarna gick och den 27 juni hade jag och Camelia femårsdag. Det hade gått fem år sedan vår saga började. Fem år sen jag satt där osäker på hennes rygg och hade ingen aning om att det vi senare skulle skapa tillsammans, skulle bli något helt oförglömligt, inte bara för oss två. Det vi gjorde var overkligt och det band vi fick mellan oss trodde alla var omöjligt att få. Men kärleken mellan oss var starkare än alla fördomar. För vi trodde på varann och tillsammans skapade vi det som kom att bli det bästa som någonsin hänt mig. Kanske henne också..

10 juli fyllde jag 18 år fast redan 9 juli hade jag blivit firad. Vilket jag även blev på min födelsedag och den 11 juli tog Filippa med mig till Göteborg och bjöd mig på Liseberg. Bästa presenten ❤. Vi hann åka typ två karuseller och höll precis på att åka den tredje när jag spyr. Från ingenstans. Eller aa, från illamående antagligen. Som tur var satt vi i Sagoslottet och förhoppningsvis märkte ingen, förutom de som var i Sagoslottet då. De hörde nog. Eftersom jag dels då kräktes ett flertal gånger och även skrek ''Jag kommer spy!!'' och ''Jag mår så jävla illa!!'' Man ba nähä, de märks ej.

Det var dock bästa dagen på så länge. Vi skrattade konstant och på kvällen gick vi på ''Lotta på Liseberg'' där vi sjöng oss hesa och dansade oss varma ((det hade spöregnat i en timme där vi satt i publiken och väntade på att det skulle börja))

15 juli skrev jag ett inlägg om min ångest. Ni kan läsa det genom att trycka HÄR

18 juli gjorde jag min första arbetsdag. Och på tal om det här jobbet nu då. Det blev som sagt inte alls som jag tänkt mig. När jag först var där och hälsade på och skrev under en massa avtal osv osv... Då kändes det bra. Det kändes som att detta var ett jobb jag verkligen kunde trivas på. Men jävlar va fel jag hade. Varenda dag var en börda och jag vet inte hur ofta jag smög iväg ner till omklädningsrummet och in på toaletten bara för att samla kraft. Jag hade så jävla mycket ångest och var nära på att bryta ihop varenda dag. Det var inte arbetsuppgifterna det var fel på. Men själva atmosfären fick mig att ibland till och med få svårt att andas. Jag var helt yr och kände mig instängd. Huvudvärken var brutal och allt bara snurrade. Jag hade aldrig upplevt en ångestperiod som varade i hela tre veckor. För det var så länge jag stannade. Det var så länge jag stod ut. Eller egentligen var jag väl bara där två veckor, eftersom jag sjukanmälde mig då och då. Det gick så långt att jag till och med en morgon fick en panikattack, vilket jag inte fått sen slutet av 2013/början av 2014. Då kände jag att det fick vara nog.

Så efter tre veckor, den 8 augusti åkte jag och Filippa till Klockaregården igen. Dagen vi ringde och frågade om vi fick komma hade jag jobbat. Jag mötte Filippa och hade gråten i halsen hela tiden. När vi sedan ringde och fick svaret ''Ja'' på frågan om vi fick komma, kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag hade mått så fruktansvärt dåligt och att jag nu skulle få besöka världens bästa ställe och inse att nu vänder det. Nu blir jag ångestfri för i alla fall en vecka, att veta det fick känslorna att strömma över.

Anledningen till varför jag inte riktigt ser ledsen ut i videon är för att vi redan vet att svaret blir ''ja'' när vi frågar om vi får komma till Klockaregården. Men Filippa glömde starta kameran, så vi fick ta om tagningen... hahaha...

Efter en vecka var det dags att återigen lämna stället. Vet inte riktigt vad jag ska skriva... Klockaregården har verkligen en speciell plats i mitt hjärta och det stället kommer alltid vara där jag trivs bäst. Men när sommaren tar slut, då tar även Klockaregården slut. Eller snarare en paus. Direkt när sommaren är igång igen nästa år, rullar stället på precis som förr, såsom alltid. Som en evighetsklocka. Där tiden alltid tycks stå still. Klockaregården är verkligen som en egen värld, i världen.

20 augusti hade jag och mamma en shoppingdag i Göteborg. Jag hatar Göteborg och spenderade alldeles för mycket pengar på kläder jag inte egentligen behövde... Men det var en trevlig dag i alla fall.

21 augusti var jag i Kungshamn för att fira två släktingar. Jag hatar inte Kungshamn och spenderade inga pengar så har inte direkt något att klaga på. Synd.


22 augusti började skolan igen och jag började trean. Tredje året på gymnasiet. Sista året. Kanske sista skolåret någonsin. Och jag var mer taggad än någonsin förut. Jag hade längtat efter skolan nästan hela sommarlovet och 22 augusti fick jag gå in genom dörrarna och ner till mitt älskade skåp igen. E inte ens ironisk, älskar fan mitt skåp. Har ALLT du kan tänka dig där inne. Hehe.

Hela första veckan i skolan gick bara ut på att fjanta runt. Och det gjorde vi ju hela ettan å tvåan, så det var enkelt. Nej men alla danstvåor och treor bekantade sig lite med de nya ettorna. Vi körde dansstopp, som vanns utav mig, och egentligen bara introducerade den nya terminen och nya skolåret.

Det är nu 1 september och jag bestämde mig för att blotta mig på bloggen.
Det hade länge varit något som bekymrat mig. Som oroat mig och skrämt mig. Är ni intresserade av att läsa inlägget så tryck HÄR

Annars kommer nu en snabbversion:
Jag var nästan helt säker på att min kärlek för dansen hade dött ut. Hade tänkt på det redan i tvåan men kvävt funderingarna. Men nu blev det för mycket. Jag började tveka på hela livet, eftersom jag vill satsa på dans efter gymnasiet. Fast om kärleken till dansen försvunnit, varför skulle jag då dansa? Och vafan skulle jag göra med mitt liv? Dans hade alltid varit det bästa i mitt liv, och nu hade det dött ut...

Men en eftermiddag hände något.
Det var torsdag och jag stannade kvar efter skolan för att koreografera gymnasiearbetet. Jag var ensam i min favvodanssal och när jag hade hållit på ett tag stannade jag upp. Musiken var på högt och bara några få lampor var tända. Jag slutade dansa och stod istället bara stilla. I mitten av danssalen stod jag och såg mig sakta runt omkring. Jag minns att allt jag tänkte var ''Det är här jag ska vara. Detta är min sak att göra. Jag trivs här. Detta är jag.'' Jag insåg verkligen att min kärlek för dansen kommer aldrig gå att förlora. Den kommer aldrig dö ut. Men det är okej att tveka. Det är okej att ibland reta sig galen på viss typ av dans, det är okej att hata viss typ av dans. För det kommer alltid vara en annan typ av dans jag alltid kommer älska. Någon typ av dans kommer jag bära med mig hela livet. För att dansa, är att vara mig själv, och att vara mig själv, det är att dansa.

4 september var jag och såg uppföljaren av Hitta Nemo med Filippa + hennes syster och kompis.
Och folk klagar på att nästa säsong av deras favoritserie inte kommer ut förrän om något år. Pls, vi väntade 13 år på en uppföljare av Hitta Nemo. Sedan kom den. Hitta Doris. Var den bra? JA. Var den värd väntan? Nja... Var den bättre än Hitta Nemo? Nej.

I skolan hade jag min första musiklektion sen nian och jag minns att vår första lektion var så himla stillsam. Ingen sa någonting. Ingen rörde sig knappt. Liiiiite skillnad mot hur det ser ut nuförtiden under våra musiklektioner :))))))

Vi provade även studentmössor i början av september vilket kändes så jävla konstigt för jag kände mig fortfarande som 13 och jag gick väl i sjunde klass? Eller?

Livet var så jävla bra den här tiden på året. September 2016. Älskade månad.
Även fast jag självklart brottades med den förbannade ångesten lite här och där så hade jag och mina älskade vänner det så jävla bra. De fick mig att uppnå mitt favorithumör. Lycka. Jag fick även massa beröm av mina danslärare så livet kunde ju inte vara annat än perfekt.

27 september var det ''Dressed in black'' och självklart var jag helt svartklädd. Brukar ju dock inte vara så mycket annat... Möjligen grå...

Vi är nu inne i oktober månad och mina sömnproblem hade blivit grövre. Har alltid haft rätt milda sömnproblem men nu var det illa. Men utöver ett ångestanfall som gjorde att jag gick hem från skolan, så var livet så jävla bra. Under en dag hann jag med en roadtrip till Willys, för att sedan gå dit igen med Nova efter skolan. Blev efter det upphämtad av Esat för en roadtrip till Torp. Blev sen hem-skjutsad enda fram till min dörr där Filippa väntade på att vi skulle dra å käka pizza och sedan på kvällen gå på bio. VILKEN UNDERBAR DAG, right? Det är så livet ska va.

Men sen... Mina sömnproblem eskalerade. Jag vaknade varje morgon med yrsel och huvudvärk över att ha sovit så jävla dåligt under natten. Sjukanmälde mig från skolan och somnade om. När jag sedan vaknade igen på eftermiddagen började mitt liv. För på kvällen sen gick jag på bio återigen med Filippa och efter det hängde jag med Rasmuz. Kom alltså inte ur den där cirkeln, utan fuckade bara upp min dygnsrytm ännu mer.


Men så en dag bestämde jag mig. Nu jävlar ska det ske förbättringar. Jag ville få igång bloggen mer och för att jag ska skriva inlägg krävs det att jag har något att skriva om som händer i mitt liv. Och när händer det mig flest saker? I skolan!!! Jag bloggar även oftast bara om jag har tillhärande bilder, så vad var jag tvungen att göra? Vara i skolan, så jag kunde träffa mina vänner igen och ta en massa skojsiga bilder för att kunna blogga och få lite koll på mitt liv igen!!

Det gick sådär. Jag skippade fortfarande många lektioner och tog sovmorgon ibland. Men sakta men säkert blev det bättre. Jag märkte det inte då, men nu i efterhand kan jag se att jag verkligen förbättrade mitt levnadssätt. Jag gjorde även det största framsteget någonsin när jag tog emot mikrofonen och sjöng ''Uptown Girl'' och ''My Girl'' på musiken. Hatar verkligen att sjunga. Antagligen för att jag är sämst på det, men ändå stod jag där och sjöng. Hahaha ne usch... Jaja, det var en stor utmaning iaf.

Och vet ni vad? Jag fortsatte till och med att sjunga. Och jag fortsatte även att vara i skolan, vara med på nästintill alla lektioner och även hålla humöret uppe. Oftast. Jag tog bara någon enstaka sovmorgon då och då. Men pls, det har jag gjort hela gymnasiet lite här och var... Jag hade ändå förbättrats. Jag kände det i mig. Jag mådde bra. Jag älskade livet.

21 oktober gick Hazel bort och springer nu istället på de evigt gröna ängarna tillsammans med alla andra Emaushästar vars liv är över. Bland annat hennes egna sons, min älskade Dumle.

I skolan fortsatte vi att sjunga och dansa.

Den 28 oktober var det halloween-firande i skolan och eftersom vi går på en estetisk skola så är det de som inte klär ut sig, som man kollar snett på. Jag och Virre var två bananer, och inte vilka bananer som helst utan B1 & B2. Fast vi var ju då V1 och M2 såklart. Vi vann till och med pris för bästa utklädnad <333.

Sedan var det dags för höstlov och ni kan ju gissa vad jag gjorde? Red Aksess <333, världens bästa ❤

7 november var vi tillbaka i skolan igen, älskade Sinclair <33333333. Hihi, e inte ens ironisk älskar fan min skola. Och största anledningen är väl för att vi aldrig gör något seriöst typ?? På musiken skrev vi en låt som fick namnet ''Kaktusar i djungeln'', och jag och Nova tänkte åka till Torp men hamnade på Ö&B istället där vi skrattade tills vi grät. Ni vet en sån där jultomte gjord av choklad? Jag gick och bar runt på en sån i affären eftersom jag tänkte köpa den, men visste fan inte vad den hette så kallade den ''julgubbe'' och ''tomtegubbe'' När vi sedan skulle betala inser jag att jag inte ens vill köpa den, så ställde tillbaka den i hyllan. Säger sedan ''Vänta jag måste pussa den'' och samtidigt som jag tar den igen, råkar Nova slå till min arm så jag tappar den och man kan säga att den gick i tusen bitar. Skrattade åt det konstant hela vägen ut ur affären, genom kassorna och till bussen. Asså va???

10 november skippade jag, Shkurte och Mire danslektionen för att gå och äta kinamat. Väldigt klokt beslut. Och 14 november började vi skapa vår egna låt på musiken. I nian gjorde ju jag och Simon en låt, ''A true friend'' som sedan några musikelever från Sinclair fick spela upp under en nobelmiddag. Fett jävla invecklat men jaja.. Nu var det alltså dags att skapa ännu en låt, vilket jag var så jävla taggad på eftersom alla mina idéer fullföljdes. Jag spelade trummor och rappade.

20 november provred jag en häst. Den häst som senare komma att bli min medryttarhäst Bonnie ❤ Minns att jag var så jävla nervös hela dagen innan jag anlände till stallet. Försökte intala mig själv att ''Du gör bara så gott du kan, sen får det gå som det går'' Snackade även med Filippa hela vägen till stallet och hon försökte väl lugna mig typ. var så rädd för att inte göra bra ifrån mig... Spände mig antagligen hela dagen för på kvällen sen hade jag så ont i kroppen hahaha... Men ja, alla vet väl att det gick vägen? Att Bonnie's ägare ville ha mig. De ville låta mig få rida deras fina häst, vilket jag gör än idag. Fastnade verkligen för den här hästen redan vid första mötet. Hon är verkligen en typisk ''Moah-häst''. Någon som behöver ridas till, bygga muskler och som även är stissig och blir rädd för typ ett löv. Hästen som har så grymt mycket energi och bara vill springa, springa, springa. Hästen som mitt under uteritten kan vägra gå framåt och istället backa 20 meter för att sedan ställa sig på bakbenen och tvinga mig hoppa av och leda henne för att vi ska komma vidare. Det är sånt beteende jag verkligen älskar.

Livet rullade sedan på och i skolan fortsatte vi att gå på äventyr, skriva text till låten och koreografera solon till slutproduktionen. Och den 26 november var det Öppet Hus på skolan, vilket jag självklart var på. Måste ju representera Sinclair <3. Var på Öppet Hus både i ettan och tvåan och då skadade jag mig brutalt, men lyckades faktiskt missa några skador under Öppet Hus i trean. Yey.

Sedan var det 1 advent och dags att julpynta <333. Och ja, jag är tidig med sånt. Förlåt för att jag älskar julen :((

Vi har nu nått fram till årets sista månad. December. Och jag hamnade i en svacka.. Igen.. Hade brutal ångest en hel vecka med vissa undantag då jag mådde bra. Men annars var det jobbigt. Minns att jag hade utvecklingssamtal och fick kämpa för att inte bryta ihop när min kära mentor frågade hur jag mådde. Hon sa även ''Jag vet ju att du har ångest, hur går det med den?'' Mitt hjärta sved när jag svarade ''Jo det går bra. Det är lite till och från men det är lugnt!'' När jag i själva verket hade haft ett mental breakdown kvällen innan då jag suttit på golvet i mitt rum med huvudet mot sängen och bara gråtit, gråtit och gråtit. Dock fanns Nova verkligen vid min sida under denna ångestetapp, vilket betydde så mycket för mig. Vad hade jag gjort utan henne i det läget?

På tal om Nova så bokade vi en så himla spontan och rolig grej den 6 december. Denna spontana, roliga grej vi bokade kommer äga rum under våren 2017. Började även kolla på Skam i början av december och såg klart alla tre säsonger på typ två veckor. Jag befann mig även bara in princip i danssalen under denna period. Det hade strulat till sig lite med gymnasiearbetet så jag fixade de, genom att isolera mig i en danssal och koreografera till rätta en del.

Sedan blev vi liiiiite för besatta av serien Skam...
Jag och Virre hade även den bästa dagen ever. En sån där dag när man skrattar åt ALLT. När allt man säger, blir kul. När vilken människa som helst, som går förbi, får en att skratta.

Det var dags för sista veckan innan jullovet och jag tog chansen att utnyttja danssalen till max. Ville kunna slappna av ang. gymnasiearbetet under lovet så fick kämpa rätt ordentligt. Men jag blev klar med allt, vilket såklart kändes så jävla skönt. Sedan åt vi jullunch och bara hade det mysigt. ❤

22 december hade vi julavslutning i skolan. Först var vi i kyrkan och såg musikarnas julkonsert. Sedan hade vi mysigt häng i danssalen, lite långdans genom hela skolan, och efter en selfie och lite gröt var det jullov!

24 december var det obvious julafton. Jag firade dagen hemma hos min moster, med resterande släkt. Som alltid. Och det var mysigt som alltid, men god mat och gott sällskap som alltid.

26 december var Filippa med mig i stallet och fotade mig och Bonnie.

30 december fick jag ett litet ångestanfall och den 31 december var det nyårsafton som spenderades hemma i min säng. Åt dock lite fin middag och sånt med mamma, men annars hände inget speciellt. Helt plötsligt slog klockan över från 23:59 till 00:00 och det var visst 2017.

Och vad detta år har att erbjuda, jadu. Den som lever får se.


2016 har för mig varit ett av de bästa åren i mitt liv. Jag har vuxit mycket som person och lärt mig så jävla mycket om mig själv. Jag har fått det bevisat att jag har kronisk ångest, men har även bevisat för mig själv att jag är starkare än den. Oftast. Jag har utvecklats inom dansen, ridningen och även gjort saker jag ALDRIG trodde jag skulle göra. Typ som sjungit inför folk, dansat inför 12 000 pers, medverkat i en musikal och blivit medryttare på en häst. Jag har haft flera ångestanfall och dagar då jag inte ens fattat varför det är värt att leva. Sedan har jag även varit med om sådana underbara tillfällen tillsammans med mina vänner när jag insett att, fan livet är inget annat än värt att leva.

Om jag tänker på 2017 får jag en stor klump i magen. 2017 för mig får mig att känna oro och ångest. Jag blir livrädd bara av att tänka på allt som kommer ske. Jag hatar förändringar och är så rädd för att misslyckas. Det är väl därför jag inte ser fram emot 2017, för det kommer ske en jävla massa förändringar och jag kommer antingen lyckas eller misslyckas. Jag ska i alla fall fortsätta blogga, så jag alltid kan gå tillbaka och läsa igenom mitt hittills levda liv.

Nu är 2016 ett minne och 2017 är inte längre vår framtid, utan vår nutid.
Ta hand om varandra och försök göra det bästa av allt. Tänk på att allt alltid löser sig tillslut.

Likes

Comments