Header

Igår var jag ute från 19:00 - 22:00. Befann mig på lite olika ställen. Har aldrig skrivit om en ångestattack. Vet inte riktigt hur man gör. Trodde jag skulle dö ett tag. Trodde jag ville dö ett tag.

För er som kanske tolkar det fel, nej en ångestattack varar inte i tre timmar. Min varade i ungefär, ja jag tog ju inte direkt tiden. Men en minut kanske? Det kändes som en halv evighet. Sedan blir man sådär tom. Jag tror jag satt på en bänk i nästan en timme och bara satt. Bara satt och stirrade ut i världen. Från att ha känt allt, till att inte känna något alls. Från att hjärtat rusat, kroppen skakat, tårarna sprutat och paniken sprängts inom mig, till att sitta alldeles stilla och bara andas, lugnt och stilla. Några tårar rann då och då ner för mina kinder. Jag var för trött för att blinka bort dem. Tillslut tog de slut. Tillslut fanns det inga mer tårar i mig, som kunde komma ut. Tillslut kunde jag ställa mig upp och gå hem. Som tur var ringde Nova och vi snackade hela tiden tills jag var hemma och i några timmar till sen. Tack vare henne kunde jag ligga där i min säng och skratta tills tårarna rann. (Ja det fanns tydligen mer tårar inom mig, positiva dock) Det var så skönt att få prata med henne efter allt det här hänt. Det var så underbart att det ändå kunde sluta i skratt. Från att jag fyra timmar tidigare befunnit mig ute, ensam och överlevt en ångestattack, till att jag sen tack vare Nova, skrattat något så hysteriskt att jag för en liten stund glömt allt dåligt här i livet. Wow. Två helt olika sidor av livet visades verkligen under loppet av några timmar...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Ååhh vilken underbart bra dag det varit idag hörrni!!! Är så himla glad. Upplever så sällan den känslan.

Min dag började med att jag tog en dusch. Skulle gjort det igårkväll men 23:45 sa jag till mig själv: ''Okej, jag ska duscha, ska bara ta en powernap först'' Vaknade 05:10 :)) Så dagen började med en dusch, sedan begav jag mig till Landbadet med Mire där vi låg och sola och bara göttade oss. Blev ju inte ens lite brun men vi hade trevligt i alla fall.

Åkte till stallet direkt från Landbadet sen och när jag gick av bussen blev jag spontant upphämtad av ett par som bor i ett hus bredvid stallet. Så dom skjutsade mig sista biten :') och när jag kom till stallet var det fullt med människor och hästar där! ((Brukar alltid va helt själv :p)) Var skönt att kunna prata med folk och inte bara med en häst som aldrig svarar. Inte för att det inte är tillräckligt, men ibland är det kul å få lite svar.

När jag sen red ut var Bonnie väldigt pigg så vi kom ikapp några från stallet som också red ut, så medan de skrittade på en väg fram och tillbaka tog jag och Bonnie oss en snabb runda så hon fick springa av sig. Det finns fan ingen härligare känsla än å bara rejsa järnet asså!! Horse people, you know what i mean. <3 Sedan hakade jag på gänget och vi red en jättemysig runda genom skogen tillbaka till stallet.

Och innan jag åkte hem fick jag en studentpresent av Bonnies ägare :(( DOM ÄR VÄRLDENS FINASTE MÄNNISKOR!! ❤ ❤ enough said.

Kom hem runt nio och kommer nog somna när som helst. Lol, nej jag e trött men har en del sömnsvårigheter så blir nog vaken ett tag till. Tyvärr. Hade varit skönt å kunna sova på nätterna ändå, hört att det är det folk brukar göra. Aldrig testat, kanske borde?

Likes

Comments

Igår var första dagen sen studenten (8 juni) som jag var utanför mitt hem. Jag fick äntligen prata med människor. Äntligen känna solen lysa och vinden fläkta mig. Det är sjukt hur lite man uppskattar att bara kunna gå ut och träffa folk asså. Har seriöst legat i min säng i nio dagar. Man kanske tror att det är chill, behagligt att inte behöva göra nåt typ. Och det kanske det är också. När man är frisk. Men jag har mått så fruktansvärt dåligt. MEN NOG OM DET. Nu är jag TYP frisk.


Igår åkte jag först till stallet och gav Bonnie och Nageena mat och fan vad lycklig jag blev i hela kroppen bara av att se de stå där i hagen och kolla på mig när jag kom. Gick med en gång fram till Bonnie och stod och myste med henne ett tag. Hade inte träffat henne på 10 dar!!! Blev alldeles varm i kroppen av att äntligen känna hennes päls under mina händer igen.

Efter en mysig lunch med hästarna åkte jag hem och bytte om för å dra till Landbadet med Mire. Vi fikade och kände på det hyfsat varma vattnet innan vi började frysa och åkte hem till henne där vi hängde ett tag. Älskar verkligen att bara sitta å snacka om allt. Men mitt i allt snapade Therese mig och vi började trigga igång varann angående Solid Sound,okej de va mest jag som höll på hahah... Men tillslut kunde vi inte motstå från att dra dit. Så 23:20 tog jag bussen hem från Mire och bytte än en gång om för att bli upphämtad av Therese och dra till Solid Sound. Vi hängde där ett tag men vi kom ju när allt var slut och alla drog hem så det fanns inte så mycket kul å göra. MEN alltid kul å träffa folk <3, även om det bara är en liten stund.

SÅ FIN!!!!! Hjärtat mitt <3333

Likes

Comments

ÄNTLIGEN lite bilder från Brus!!! hihihh.... Det var ju ändå exakt sju veckors sen som vi gjorde vår sista BRUS-föreställning på Regionteatern. Saknar verkligen ALLT som har med dansföreställningar å göra :(( Man lever som i en liten bubbla och allt som har betydelse är dansen. Har upplevt den känslan så otroligt många gånger genom mina dansår, men ändå slutar aldrig adrenalinet komma, när man står där bakom scenen, redo att ta över världen. Man kan ha varit med om det tusen gånger, men ändå blir man så exalterad bara över att se sin loge. Det är verkligen något speciellt det här med föreställningar asså.

Å så lite behind the scenes <33

Likes

Comments

Jag är förberedd på ännu en sömnlös natt. Det här blir den fjärde. Fjärde natten utan sömn. Hur lever jag ens fortfarande? Riktig mat har jag inte ätit på fem dagar. FEM DAGAR. Min mage skriker efter mat. Mina ögon skriker efter att få en natts sömn. Hela min kropp skriker efter att bli frisk. Min hals orkar inte hosta mer. Mitt huvud orkar inte värka mer. Mina ben orkar inte skaka mer. Ändå fortsätter det. Och som grädden på moset fick jag igårkväll ögoninflammation!!!!!! :)))) Trodde först att jag bara var trött, och när jag kollade mig i spegeln var mina ögon lite röda. MEN det övergick ganska fort till att de svullnade upp och nu är jag helt öm upp till ögonbrynet och ner till kindbenet. Har nu även helt rödsprängda ögon. Kul. Mamma började diskutera om vilken drog det såg ut som jag tagit. Jag tycker bara att jag ännu mer liknar en vampyr. Likblek hy och röda ögon. Kanske borde försöka dricka blod också, för all annan förtäring verkar ju omöjlig att få in i min kropp.

Klockan är nu 23:10 och samma känsla som föregående nätter börjar komma tillbaka. Jag kan inte beskriva det. Allt jag vet och allt jag känner är att jag mår dåligt. Jag vet inte hur många gånger jag sagt, både till andra, men mest inför mig själv, att ''Jag mår så jävla dåligt'' Den meningen är in princip det enda jag sagt de senaste fem dagarna.

Hur ser mina nätter ut då? Jo, det börjar självklart med att jag ändå går och lägger mig, som alla andra. Puffar till kudden, gosar ner mig och omfamnas av täcket. Lägger mig på sidan och kurar ihop mig. Stänger ögonen och såna där tankar om allt fint man vill ska hända, börjar röra sig i mitt huvud. Men det går inte ens en minut förrän jag börjar hosta. Först bara någon enstaka gång. Men snart måste jag sätta mig upp för att kunna hosta ordentligt. Och redan här eskalerar det. Illamående tillkommer. Yrsel och kallsvettningar. Jag tror att jag stressar upp mig själv också. För under dagen händer aldrig det här. Men här sitter jag i min säng, mitt i natten, alldeles ensam och mår så himla dåligt. Halsen värker och huvudet likaså. Det är för varmt. Jag tar av mig täcket. Min kropp går från varm till iskall och täcket måste på igen. Kollar klockan, ytterligare en timme har passerat. Sätter på lite musik i mina hörlurar, på högsta volym. Mår mycket bättre då. Men plötsligt har det gått två timmar till och ångesten om att klockan är 03:30 och jag inte har somnat än, börjar ta över min kropp. Stänger av musiken, startar datorn. Sätter på nån film att somna till. Efter halva filmen övergår mitt fokus från att ha varit på huvudkaraktären, till min panikattack som börjar komma. Nu sitter jag där i sängen, med filmen på i bakgrunden, och skriker ut hur dåligt jag mår. Jag upplever under en kort stund en känsla av att jag dör. Det känns som att nu, nu dör jag. Nu stannar mitt hjärta och nu får jag ingen luft. Det är den värsta känslan. ((Här brukade jag även börja spy men har inte gjort det på två nätter nu yeeyy)) Jag kollar Instagram och Snapchat för att få någon som helst kontakt med nån, men senaste uppdateringarna var för sex timmar sen. Då kommer tårarna. Jag säger tyst för mig själv ''Jag vill bara sova'' samtidigt som jag sittandes lutar huvudet mot väggen i fantasin om att det är någon som sitter där med mig. Tårarna rinner fort, hjärtat slår ännu fortare, men natten har aldrig gått så långsamt förut.

Klockan blir 06:30 och tillslut somnar jag. När jag sen vaknar är klockan 10:00. En film på datorn, Instagram på mobilen, hörlurarna invirade i min hand, halstabletter, nässpray och alvedon är bara några av sakerna som ligger huller om buller i min säng. Själv ligger jag intryckt mot väggen, antagligen i fantasin om att jag inte somnade ensam förut. I fantasin om att någon var här med mig. Kanske var det det som tillslut fick mig att somna?

Inte vet jag. Allt jag vet är att ännu en natt är över. Kommer nästa bli likadan? När ska jag få en vanlig natts sömn? Hur lite har jag sovit och ätit de senaste fem dagarna? Är det här farligt för mig? Jag vågar inte ens räkna ut hur lite mat och sömn jag fått det senaste. Som tur är så mår jag hyfsat bra under dagarna. Förutom att jag verkligen inte har någon aptit då... Men det brukar jag inte ha i vanliga fall heller. Ååhhh vet ni vad? Jag tycker så fruktansvärt synd om min kropp. Jag tycker synd om varenda liten kroppsdel som får utstå allt det här. Fan, jag vill bara må bra.

Åhh jag vill vara på Liseberg. Sitta där i FlumeRide med en mysig person, riskera att tappa ut mobilen för att ta lite bilder, men det är värt det, för vi har så jävla kul.

Jag vill rida. Förstår ni hur mycket jag saknar ridningen??? Hur mycket jag saknar att känna en mule mot min hand. Det är helt sjukt. Jag vill vara tillbaka i sadeln NU. Jag vill stå upp i stigbyglarna och låta hästen springa. Jag vill känna vinden, höra hovarna smattra och uppleva den största friheten.

På tal om hästar. Camelia. Henne saknar jag varje dag, varje natt, varje sekund. Jag saknar när hon var så gott som min. Jag vill ha tillbaks vår tid. Åh, världens finaste, vad jag saknar henne och vad jag älskar henne. Jag vill kunna träffa henne nu, nu, nu. Mitt hjärtas älskling.

Men vad hade gjort mig lyckligast just nu? Vad kommer alltid kunna göra mig lyckligast? Klockaregården. Jag vill sitta i storstugan och lägga huvudet i tårtan vi nyss bakat. Hellre är jag sjuk där, än någon annanstans. Universums bästa plats. Om man bara kunde leva där för alltid....

Likes

Comments

Redan kvällen 7 juni kände jag att jag hade lite ont i halsen. Men energin var fortfarande enorm och glädjen likaså. Jag och Nova låg vakna till sent och skrattade helt hysteriskt. Tillslut somnade vi, och morgonen därpå var fruktansvärd. Jag har aldrig vaknat och känt mig så konstig. Inte för att jag hade ont någonstans eller så, jag kände bara att något var jävligt fel. Men 06:30 var det champagnefrukost hos Emma så det var bara att gå upp och göra sig i ordning.

Vi åt och drack, och alla blev ''Klassens... någonting...'' Jag blev Klassens Äventyrare. Hahah, ganska klockrent ändå. Är alltid ganska borta och oftast på fel ställen. Vill även ALLTID utforska allt och säger aldrig nej till å hitta på nåt eller snarare gå på äventyr. Hur som helst... Vi begav oss till skolan och hängde i danssalen. Fikade, snackade och kollade på bilder från våra tre år tillsammans. Och efter studentlunchen och den traditionella grejen där alla studenter samlas och rektorn håller tal, tvåorna dansar, treorna sjunger och vi lyfter på hattarna, så var det dags att springa ut.

Efter utspringet väntade flaket på oss och det var här allt kom. Eller egentligen hade det kommit lite, lite hela tiden under dagen, men jag förträngde det. Det var ju ändå studenten liksom. Men kroppen vinner alltid. Säger kroppen ifrån så gör den det. Det finns inte så mycket man kan göra för att övertala den om att, ''det är inte så farligt, det går över, det är lugnt'' Nej. Det var verkligen inte lugnt. Jag hade feber och halsfluss redan på morgonen. Men jag vägrade inse det. Och där stod jag nu på flaket och skakade. Fyfan vad jag frös, och fyfan vad allt snurrade. Aldrig har jag känt mig så svag och aldrig har jag mått så dåligt. Tyvärr var det bara början.

Efter timmarna på flaket gick jag hem. Utan att ens säga ett ord till mina vänner gick jag hem. Klockan var 17:00 när jag gick in i vardagsrummet och träffade mina släktingar. Men redan efter några minuter gick jag in på mitt rum, satte mig i sängen och tårarna började rinna ner för mina kinder. Jag kunde inte göra något annat än lägga mig i sängen, i min klänning, och somna.

När jag vaknade hade jag ett antal missade samtal, flera sms, snaps och notiser lite överallt. Klockan var 08:15. Jag hade sovit bort HELA studenten. Jag sov i femton timmar. Då kan man ju tänka att jag mådde bättre efter att ha sovit. Men tyvärr mådde jag ännu sämre. Mina tårar rann fortfarande ner för mina kinder och jag kröp på något sätt ur klänningen, kastade den på golvet och somnade om.

9 juni försvann min röst. Hela dagen gick bara ut på att gråta. Inte för att jag var ledsen. Egentligen brydde jag mig inte så mycket om att ha missat studenten eller för att jag inte hade någon röst. Men jag grät för jag hade så ont. Jag har aldrig upplevt sån smärta, på just det sättet. Min hals var helt uppsvullen och jag kunde inte svälja utan att det kändes som att någon stack ner en kniv i halsen på mig. Febern bara steg och steg och huvudet bultade av den grova huvudvärk jag hade. Och någon alvedon kunde jag inte ta, eftersom jag inte kunde svälja... Som om det inte vore nog, började jag under kvällen att spy. Så hela natten satt jag vaken och spydde.

10 juni tillkom ännu en sak. Hosta. Min hals hade blivit så irriterad att jag hostade för allt. Det kändes som att så fort jag tog ett andetag, fick jag en hostattack. Och att behöva hosta, samtidigt som man upplever den värsta smärtan i halsen, är inte något man njuter av. Men kroppen hade bestämt sig. Man kan säga att min kropp levde sitt egna liv, och jag, mitt psyke, hängde bara med. Jag trodde under dagen att jag började må bättre, men när kvällen kom, kom även mitt illamående och jag fick återigen sitta och spy, ensam i natten. Bara jag, min hink och mina tårar.

11 juni kom min röst tillbaka och jag kunde äntligen svälja lite försiktigt. Men hostan förvärrades och en förkylning blommade ut. Men jag mådde ändå faktiskt bättre. Till skillnad från föregående dagar kände jag en liten styrka inom mig. Från att ha känt sig så jävla svag, hade jag nu styrkan att vistas i andra rum än mitt eget. Men när natten kom blev den, som resterande nätter, väldigt sömnlös. Jag låg och hostade konstant MEN spydde inte, vilket ändå gjorde mig glad. Jag var på bättringsvägar!

12 juni skulle jag möta Nova i skolan 08:00. Tror ni det hände? Nej, självklart inte. Tror ni jag svek henne? Nej, självklart inte. Jag försov mig, vaknade och mådde skit. Gick upp och var i skolan 11:00. Åt lite gratis mat, hälsade på favvolärarna, hämtade min laddare och fick även en del hostattacker, MEN jag har inte mått såhär bra, som jag gör idag, sen 7 juni innan jag blev sjuk. PASSANDE ändå att bli sjuk EXAKT på studentdagen. My life. It's a joke. Men nu mår jag bättre, och studenten är fan inte så rolig ändå. Festa kan man göra på andra ställen än på ett jävla flak. Och mössan kan jag väl ha på mig ändå. Har faktiskt sagt det förr att jag tycker studenten är LÖJLIG. Och jag står verkligen fast vid det. Nu har jag till och med upplevt den. Halvt i alla fall. Och även Nova som upplevde hela sin student intygar med att vi upplevt SÅÅ mycket roligare saker i livet än studenten!

Studenten var faktiskt ganska mesig. Man är typ inlärd sen länge tillbaka att man SKA längta till studenten. Man SKA vara glad på studenten. Man SKA tycka det är roligt. Folk är dels hjärntvättade och dels så vill de att det ska bli ''bästa dagen'' och därför spelar de över lite och får det till att bli den bästa dagen, även fast det är liiiiiiiite fake. Hahahah pls kom igen, så jävla kul är det ju inte ens. Okej antingen så är det bara jag som är bitter, eller så är det bara jag som är ärlig. 😘😘

Likes

Comments

Frågan e ju vem jag försöker skrämma här?? Eller så ksk jag försöker flyga iväg, vem vet

''Vänta!! Jag måste ligga''
''Varför!?''
''Jag gör ju alltid det''
JA när man tar bild med 20 pers å alla inte får plats i bilden, INTE när man e tre st :'))

Studentfirandet började måndagen 5 juni, men då blev det inga bilder tyvärr.. Vi var iaf på Landbadet och avslutade kvällen på Harrys. Det var trevligt även fast jag la 245kr på pizza och spenderade mestadels av tiden i Elins bil. Vi åkte vilse, hämtade pizzorna, stannade till hos mig för att kissa och hämtade upp Linus på Äsperöd. Det hände inte direkt något jättespännande... Kom hem sent på natten och somnade ännu senare. Gick dock upp tidigt, åkte till stallet och när jag kom hem gjorde jag mig i ordning för festen på Skeppsviken. Och det blev en väldigt onykter, oklar och otroligt bra kväll. Det var dock lite segt i början innan musiken och allt folk kom. Men seeen levde man. Inte för att vi gjorde särskilt mycket men det var mysigt å ba hänga runt. Vill göra de igen :((

Likes

Comments