To the left, to the left baby.

Varje gång jag jag blir trampad på av någon i min omgivning har Beyonce funnits där. Hon säger: jag vill att du tänker på personen som tagit dig för givet och sjunger med mig. För vem den här personen än är, så kan den bli bortbytt på bara en minut.

Det är vad det här året kommer handla om. Jag kommer kicka ut varje person ur mitt liv som trampar på mig. Det är inte deras fel. Det är mitt aktiva val vad jag väljer att dela med mig av. Mitt ansvar och mitt hjärta. Nu stänger vi dörrarna. Avslutar kapitel. Står upp för oss själva och citerar Grynet: ta ingen skit!

Ja, jag klippte av mig håret. Ja, jag tränar varje dag. Ja, jag skriver ut det på sociala medier. Ja, jag är sjuk. Ja, jag skriker på människor när de gör fel. Ja, jag ropar, skriker och KRÄVER förändring.

Och? Vad ska du göra åt det? Läs inte om du inte vill. Det är ditt aktiva val.

Jag är förändrad. Jag är 2.0.

Likes

Comments

Idag är det en efterlängtad söndag och no need för söndagsångest för det är sportlov. Dessutom har jag en så härlig dag med vila framför mig, ska byta sängkläder, yoga, mental träning//meditation, youtube, scrub, bus och ansiktsmask, kanske till och med gurkskivor på ögonen.

Idag är en vilodag, och det kommer sååå lägligt efter min två timmars promenad/bergsklättring igår. Har tränat hela veckan och varit jättemotiverad varje dag. Hade lätt kunnat åka till gymmet idag med, eller sätta mig på cykeln och bara röra på mig ute. Men jag tror verkligen att min kropp behöver vila idag. Återhämta sig. Kanske blir en promenad på sin höjd. Det gick så fort från att vara "otränad" till att komma på att jag verkligen behöver det. Eller ja, jag har ju tränat hela förra året och i perioder mer än andra perioder. Men det har liksom blivit regelbundet och den centrala delen i mitt liv. Det jag verkligen prioriterar. Har en go träningsvärk i hela kroppen mer eller mindre. Så jag kände för att verkligen ta en lugn dag hemma.


Varje dag försöker jag ha en sak som dagen ska gå ut på. Idag är jag ganska utmattad. Sov inte allt för gott och känner mig väl lite utslagen. Känns som att kolla serier, läsa tidningar och bara vara är enligt min dagsform.

Likes

Comments

Att avsluta projekt, relationer eller arbeten är inte det enklaste. Det är krig i världen av en anledning. Att säga att man ska ta avstånd eller inte träffas mer är inte det enklaste. Att höra det, är nog ännu jobbigare upplever jag. Och jag tror inte att det finns bra sätt att stänga av relationer på, tror inte att det är lätt att ta avstånd eller att det finns bra sätt att skiljas åt på. Jag tror att det inte spelar någon roll hur man än gör för alla blir nog sårade oavsett hur man gör. Man lämnar ju något. Avslutar, stänger av och går vidare. Det är jobbigt oavsett hur det går till vilken roll man än har och orden landar som pisksnärtar oavsett från vilket håll man har stått på.

Det viktiga det absolut viktigaste är ju, att det blir just det. Ett avslut. Man ska vara trevliga helst, man ska vara omtänksamma helst, och man ska vara genuina helst. Önska varandra lycka till och ta hand om sina medmänniskor.

Ibland blir det inte fint, olyckligt nog. Ibland är det bara fel. Fel handling i fel läge. Fel tidpunkt och fel ordval. Fel situation och fel personer.

Mina hjärtan, ta hand om era medmänniskor och kämpa med att alltid säga hejdå och önska varje människa lycka i deras liv. Det lämnar ro i din själ. Det är viktigt att oavsett hur tokigt det har blivit, välja att stänga boken med en positiv anda. Låt inte det här kapitlet påverka dig negativt. Avslut är bra saker. Att förändra är bra. Låt det bli just det, positivt och bra. Om ni kan. För ni är värda att få ha ett fint avslut, oavsett vilken roll ni har. Den som går eller den som blir kvar.

Ta hand om er!

Likes

Comments

Jag vaknade idag klockan 8.10 av mig själv. Hade väldigt tur eftersom jag inte vaknat av alarmet. Men jag tog mig tid. Att vakna lite försiktigt, sätta mig i tio minuter och meditera.

Tvättade ansiktet och la puder och lite concealer efter min återfuktning. (The bodyshops aloe Vera serie), Lyssnade på lite härlig, glad musik av virre som blivit min absoluta favorit på senare tid (!!) klädde på mig en vit skjorta och ett par svarta jeans, hoppade i mina vita adidas skor och lånade pojkvännens gröna bomberjacka innan jag låste dörren och skrapade rutorna på bilen.

Idag går det. Idag kom jag upp, idag klarar jag att vara på plats. Idag gör jag allt för att få igenom mina mål. Efter läkarbesöket åkte jag till skolan och pratade med min mentor och därefter åkte jag vidare till gymmet och gjorde 20 minuter konditionsträning, och 50 min upperbody workout. Lite rygg, lite axlar, lite armar, lite bröst.

När jag kom hem var det dags för en rejäl frukost. Jag gjorde en bananpannkaka med protein och la en klick jordnötssmör och massa blåbär på. Efter det ville min lilla vovve gå ut, så jag kom ut en stund i vårsolen. Det var friskt på något vis.

Träningen är det viktigaste jag gör varje dag. Utan den vet jag att jag får svårt att andas och jag vet att jag mår så mycket sämre utan träningen. Att inte få någonting gjort på en dag känns alltid så ångestladdat. Så just träningen är så fantastiskt, träningsvärken och känslan i kroppen känns skön, man är liksom taggad. Att få rutin i vardagen trots att man inte går i skolan är himla härligt.

Idag är jag och Veronica bästa vänner, vi sjunger duetter hela dagen, (också ett roligare sätt att kontrollera andningen och fördriva tid på)

Pussar och kramar på er hjärtan! Ta hand om er 💖

Likes

Comments

Ett mål med dagen. Ett enda. Se en film . Gå på bio.

Men hjärtat kan inte. Hjärtat vill inte. Det har gått bra, i flera dagar. Kunnat sitta på en restaurang och gå i matbutiker. Det har gått bra tills idag.

Hjärtat har klappat hårt hela dagen, som om jag varit rädd och nervös som om kroppen har velat säga:akta dig. Som om någonting har hindrat mig. Hjärtat slår bakut när vi är inne i matbutiken , jag blir yr och har svårt att andas. Jag försöker gå undan folkmassan, i hopp om att det kommer lugna sig. Det gör det för stunden. Men kommer tillbaka i kön. Jag skyndar mig ut, ut i bilen. Vill gråta men det kommer inga tårar. Kommer ingen panikattack, bara som bröstsmärtor och klump i hasen. Under flera timmar väntar jag, bara väntar på att det ska bryta ut. Hoppas att få det överstökat. Bara jag kan storgråta och få det klart tänker jag. Men istället, Går hela dagen, och jag har konstant ont i bröstet, ont i hjärtat, ont i halsen och armen och ständigt illamående.


Jag vill, jag vill så gärna kunna köra min bil. Jag vill, jag vill så gärna gå på den där promenaden. Jag vill, jag vill så gärna kunna se den där filmen, kunna umgås. Men idag kan jag inte. Idag vet jag inte om jag kommer börja gråta i receptionen. Idag vet jag inte om jag kommer flämta av rädsla för att gå ner för trappan eller för att skrika rakt ut bland folk, jag vet inte. För jag kan inte kontrollera det. Jag har kämpat så hårt varje dag de senaste veckorna med att hänga i vara glad och visa folk att jag både mår dåligt och mår bra. För att få folk att förstå. För det är hemskt att vara missförstådd ska ni veta... det suger.

Det känns som att man fejkar att man mår dåligt och fejkar att man mår bra och jag vet inte vad som är vad. Vet inte vad som är på riktigt eller på låtsas. Jag vet bara att det gör ont. Och att jag får ge upp att köra bilen, ge upp att gå på promenaden och ge upp att gå på bio. För det klappar för hårt i hjärtat.

Till slut kan jag gråta, det kommer en skvätt. Äntligen. Jag tror att det ska bli bättre. Men det är bara för stunden. Sedan kommer smärtorna i bröstet tillbaka. Andningssvårigheterna ökar och planerna som går i spillo för både mig och människorna runt mig, leder till ännu mer ångest.

Jag kan inte fokusera på någonting. Det har gått flera, flera timmar. Jag kan inte äta, inte dricka, inte tänka, inte titta, inte gråta, inte skratta.

Jag blundar. Utan att sova, blundar jag. Hänger i. Väntar, låter det hända. Vad kroppen än måste känna, så låter jag det vara. För ingen del i kroppen kan kämpa emot. Jag släpper ut allt. Och det som blir kvar är den där obehagliga känslan i bröstet. Krampen. Väntan.



Likes

Comments

Och jag gjorde det. Under 75 och en halv minut trampade jag för mitt liv. När jag ställde mig där hade jag inte ett enda krav till en början. Men så började den lockande tanken att 500 kcal skulle brännas. Men snart ville jag testa ännu lite mer... stå en timma eller... Testa om jag kunde. Om jag också hade vad som krävdes. Om jag också hade disciplin. Jag visste snart att jag bara var tvungen att försöka. Disciplin det har jag. Det har jag genom att bara vara på gymmet. Jag vet ju det. Men belöningen kom när jag såg att efter ca en timma hade jag bränt 800 kcal. Jag kan. Jag kan. Jag kan! Skrek min själ inombords.


Det är så mycket som händer i en människa vid fysiska aktiviteter. Just träning och sport har varit en så enormt stor del av mitt hela liv och jag har saknat att ägna varje dag åt träningen. Jag har saknat egentiden. Pushandet, att sätta mål och klara dem, att prestera med min hjärna och min kropp har alltid alltid varit en av de större aktiviteterna, och i förrgår när jag stod där var det som om jag tog makten över min kropp igen. Jag ägde min kropp för första gången igen på så himla länge.

Jag gjorde det inte för någon annan än mig själv, jag gjorde det inte för att bevisa något. Jag trampade för att jag ville det. För att jag och min kropp hade något att säga: DET ÄR INTE ÖVER ÄNNU.


Och min kropp, min fina fantastiska underbara, spralliga, gosiga kropp... min kropp har mycket, mycket mer att säga. Många fler mil att trampa. JAG KAN! Så jag ska sparka och slåss, springa och flåsa, trampa och trycka... så länge min fina kropp har något kvar att säga. För jäklar vad den kan. Min kropp. Min jäkla kropp, vem trodde att den skulle vara det centrala i den här sjukdomen? Att det skulle bli min räddning? Min kropp som jag stoppat i så mycket skräp och som blivit utsatt för så mycket tragi, så många dagar liggandes bara i sängen? Vem trodde att det var den som skulle be mig kämpa liiite till?


När jag ser siffrorna skifta... när jag ser 1001 glittra i orange. Spricker hela min själ upp i ett leende. Och de som går förbi, de vet att jag har kämpat. De har sett mig trampa så jäkla länge. Personalen håller ett nyfiket öga på lilla mig. Som fortsatt. Som trampat. Mina armar åker upp i luften och där någonstans... blir jag stolt över mig själv igen. För jag kan ju. Om jag vill. Mitt huvud vet så himla mycket och min själ är så himla väl medveten. Leendet sitter kvar när jag städar av maskinen. Leendet är kvar när jag lägger mig på golvet och tänker: DET ÄR INTE ÖVER ÄN.

Det där leendet kommer tillbaka idag. Heja mig! och min fina kropp, som fungerat när allt inuti varit trasigt.





Likes

Comments

I hela min barndom har jag varit kräsen när det kommer till kött. Blivit äcklad när jag hör någon prata om hur saftig en köttbit är, haft svårt att se på när man bryter isär en hel tillagad kyckling, petat bort skinnet, fettet, benen, ja... i princip halva.
Jag har aldrig uppskattat korv med bröd, och tyckt att köttbullar har en konstig konsistens. Köttfärs och rött kött har jag aldrig mått bra av och tacos får mig att bli knäpp av idén av alla smaker som ska blandas i munnen samtidigt. Pålägg på mackan? Näe jag har aldrig tyckt om skinkan. Leverpastej och blodpudding blir jag äcklad av när jag funderar på vad det är... julskinkan har jag bara ätit om pappa tvingat mig smaka, haha...

Näe hörrni, för mig har det nog egentligen varit självklart när trenden väl satte igång på riktigt och man fattade vad man kunde äta istället. Jag trivs hur bra som helst, som vegetarian. Ibland äter jag fisk som undantag. En av mina favoriträtter har ju varit currylax med morötter och purjolök. Så det händer att jag stoppar i mig fortfarande.

Så min främsta anledning är, jag tycker helt enkelt inte om kött, jag tycker inte att tanken på slaktade djur är aptitretande och jag är glad att det finns mer miljövänliga alternativ.

Likes

Comments

Vi lever i en värld där youtube, författare och sociala medier styr. Våra idoler befinner sig i vår vardag och vi inspireras av vardagslivet de lever.

Jag ska ta studenten om 19 måndagar.
Vad ska jag göra?

Först och främst så är det egentligen en fråga som är rak. Det första självklara man börjar fundera på är: VAD SKA JAG BLI? Pressen skjuter i höjden och hjärtat klappar. För precis som skönhetsideal, (inte bara vikt, färg och form utan även den blanka solbrända friska hyn osv) triggas man igång..

För första gången i ens liv har man ett val att handskas med och många av oss glömmer bort att det är så jävla viktigt att komma ihåg att det ska vara ett roligt val. Att det här är typ den enda gången i livet vi har möjlighet att satsa på oss själva. Att nu, nu är tiden inne för att ta en semester, åka och besöka platser som jordens sju underverk eller bara vila. Låtas inspireras. Nu finns inga måsten längre. När studenten är förbi får du välja vilken bok du vill läsa och du får välja vilket marathon du vill delta i. Du får välja att starta ett eget företag och får då välja dina arbetskamrater. Du är din egen huvudkaraktär. Det är så himla viktigt att komma ihåg det.


Glöm allt vad föräldrars förväntan är, speciellt om du är det minsta syskonet! Glöm vad mormor och farfar förväntar dig. Glöm din fasters dömande blick när du är sen ut med sommarjobbsansökan. Det är ditt liv och dina val. Herregud, vi har lyckats med bravader här! Vi har tagit oss ur skolan. Vi har gjort färdigt hela skiten. Hoppa på en utbildning om det känns kul. Hoppa på ett tåg och se vart du hamnar. Åk till drömstaden flytta dit och flytta hem igen. Ångra dig och testa. För det är nu du kan det. Var spontan och busig och för Guds skull gör det bara för din skull. Bara din skull. Ingen annans. Det är ditt liv nu. Och ingen annan än du påverkas så mycket som du gör av dina val. Så gör det för dug. Investera i ditt liv. Det är nu möjligheterna finns. Skit i allt annat. 

Jag är nästan helt säker på att många av er inte blir utsparkade ur era hem och att ni inte är tvingade att fortsätta på samma spår som er gymnasieutbildning har varit huvudfokuset på. Jag är nästan helt säker på att era möjligheter är många och att ni får lov att ta en paus. För vem har sagt att ni måste skaffa familj? Vem har sagt att ni måste hitta en partner? Vem har sagt att ni måste vara partyprinsessan på klubben?

Det är så himla viktigt hörrni, att vi kommer ihåg att inte stressa upp oss, för det är den där friheten vi ska fira! Vi ska fira den där. Inte jaga upp oss eller varandra. Sluta ställ krav på er själva och era vänner, fråga av nyfikenhet, inspirera och låt inspireras av andra istället för att jaga upp oron för vilken företag vi ska jobba på tills vi blir 60...Det är 47 år kvar tills jag ska ta pensionen. Jag hinner ha hur många femårsplaner som helst tills dess. 

Min första femårs plan?
Jobba sommaren 2017 och sen-
Vila, utforska, testa, pröva, resa.

Det här är mitt liv. Mitt solo och min historia. Jag ska äga den och det finns ingenting jag inte kan göra. Jag kan göra allt. Jag måste bara hänga i tills jag är fri. För det är vad man firar på studenten. Friheten.


Likes

Comments

I veckan har jag varit stum. Min mun har inte kunna forma ett enda ord förutom : KAN DU GÅ?

Jag har inte pratat med mig själv, inte pratat med familjen och jag har inte gått ur sängen på hela veckan. Min tankeverksamhet har varit helt okontrollerad och totalt osammanhängande och de få tankar jag lyckats komma ihåg är inte snälla, inte roliga eller positiva. Jag har inte känt igen det. Inte känt igen mig. Jag identifierar mig själv som positiv. Jag är glad. Jag lovar dig att jag egentligen är det. Just nu är min själ lite trasig bara. Det kommer gå över. Jag vet det helt säkert. För det är så himla många andra som har gått den vägen som jag går. Så himla många fler som går igenom fruktansvärda grejer och de överlever. Så mina problem är knappt verkliga gentemot deras och om de överlever sina trasiga själar, då kan jag också.


Men det är svårt att hantera sorg och ilska hörrni. Det är jättesvårt. Särkilt om man inte vet säkert varför man sörjer eller vad det är som triggar igång ilskan. Det är svårt att hantera känslorna när de kommer likt vågor och du faktiskt inte längre kan hantera klumpen i halsen och ta hand om det vid ett senare tillfälle. Det är svårt att hantera känslor när tårarna bara kommer eller hjärtat slår så otroligt hårt att man faktiskt börjar undra om det är något fel på kroppen, alltså på riktigt.

För det känns som att allting är på låtsas. Den där ilskan är där på rutin, den där sorgen är en påhittad sorg, för i ärlighetens namn kan jag inte förstå själv varför jag känner som jag gör. Jag förstår inte och ännu läskigare är det att det är helt utom min makt. Jag kan inte på något vis tänka bort det, eller distrahera mig själv längre.

Varje dag som har gått den här veckan har jag fått en urladdning varje dag. Raseriutbrott, en våg av sorg eller en dag fylld av känslomässig spänning. Det har varit ett helvete att bo i min kropp. Min kropp har varit mitt fängelse och som straff har jag känt mig ständigt jagad och okontrollerad.

Det är inte enkelt. Det är jättesvårt. Men jag kommer överleva för min tid kommer. Håkan sa det. Och alla andra historier får mig att tro på ett lyckligt slut. Jag bet bättre än att detta vore min dom, mitt liv. Jag ska ju bli min egen kapten. Jag kommer kunna styra igen. Snart. Men fan vad svårt det är att komma ihåg när klumpen i halsen inte går att hantera.

Likes

Comments