Jag är nervös. Klart jag är. Jag vill INTE göra bort mig. Jag vill att allt ska vara bra. Men det är inte riktigt bra. Allt är alldeles för nytt egentligen. Men jag rycker på axlarna. För det finns absolut inget jag kan göra åt något. Det finns inget jag kan säga som är rätt eller fel. För allt är okej egentligen. Allt är egentligen helt okej. Jag är lättad. Det är en tung sten som lättat från mitt bröst. Det är som att jag kan andas igen. Fastän jag känner mig ful i precis allt jag klär på mig ikväll. Jag är nervös. Men jag gör det. Tänker på vad Forni har sagt. Det är bättre att vara med och gå undan och hämta andan, att gråta en skvätt om man behöver. Jag hämtade andan flera gånger. Men jag grät inte. Inte en enda gång.

Inte när blickarna kom, eller era händer på min axel, eller när vi frågade ”hur mår du?” Eller ”är du okej?” Jag ryckte på axlarna och svarade att jag mådde bra. Frågade vad de ville ha för svar. Klart jag inte är känslolös, men jag mår bra, jag är okej. Det kommer bli bra. Jag log. Berättade att jag varken var arg eller ledsen. Att det var skönt att det äntligen var över. Jag blev glad. Tacksam. Och jag fick lov att ha kul. Jag fick lov att dansa och sjunga ”din tid kommer” .

Jag mår bra. Jag är okej. Jag är inget monster utan känslor. Jag har bara gråtit alla mina tårar innan allt har hänt, för att jag har förväntat mig det här. För att jag har varit beredd på det här. För att jag har känt av det här. Och hur hårt jag än slitit för att hålla ihop allt, så ville livet något annat. Och jag är tacksam för det. För nu förstår jag.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har hämtat mina nycklar till mitt alldeles egna första hem. Det är tisdagen den 31 oktober 2017. Jag har glömt typ ALLT hemma i huset och bestämmer att det är dags att låta upprymdheten svälla över totalt. Så jag åker direkt till lägenheten och tittar på den. Nu när den är min. Jag går med tankarna om blicken du gav mig, den som hade skrikit "lämna mig inte ensam" , så himla länge nu. Jag åkte hem och hämtade första lasset och fyllde bilen med mina första flyttlådor. När jag kom hem den vändan så hade du redan somnat om, som vanligt. Jag väckte dig och sen gick du med upp på övervåningen och var med mig och bar varje låda. en stund la vi oss i min säng och vilade. Du var så himla nöjd. Jag hade länge tänkt att du kanske inte skulle hinna se... men du väntade. Jag hade vid något tillfälle kört förbi för att visa dig vart vi skulle. Då minns jag att du var förvirrad för att du inte kände igen dig. Jag bestämmer mig för att ta med dig till mitt nya hem, det är mitt på dagen och du är trött. Men när du förstår att du ska få åka med så får du lite ny energi. Väl framme i stan berättar jag att det är här jag ska bo. Jag har aldrig förstått mig på hur, men du har ju alltid förstått när saker och ting har hänt. Jag fattar ju att du inte förstår för att jag berättar, men visst förstod du, att det var min tur att komma hem.

Vi korsar över en gräsplätt efter att ha parkerat bilen, du har på dig tröjan som jag alltid tar på dig när det blir kallt och vi kanske kommer att vara ute längre än ett par enstaka minuter. Tröjan, som mamma sydde när du var omkring 8-9 år. Det var längesen nu. Jag släpper in dig i lägenhetshuset och för första gången på riktigt länge är du inte tveksam inför trappstegen, du tar dig an dem som om det inte vore någonting, fastän vi båda vet. Så jag stannar dig, säger att jag vet att du kan själv men jag ber dig att låta mig hjälpa dig. Du säger inte ett ljud, men jag känner av lättnaden i din kropp när jag bär upp dig i trappuppgången. Jag släpper in dig i lägenheten, tar av ditt halsband och du skuttar in i mitt hem, med tungan utanför och viftar på svansen. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att du berättade hur stolt du var över mig och hur glad du var för min skull. Du tassade med en sån självklarhet att jag hajade till. Du gick in i rum efter rum och så dig om. sen hamnade du i öket och jag förstod att du var törstig, så jag gav dig vatten. Efter det tog jag av dig tröjan, och den har legat kvar här sedan dess.

-x-

Första natten i lägenheten är onsdagen den 1 november till till torsdagen den 2 november. Jag bar på en skuld. Kändes som att jag inte borde sova där ännu, som att jag var orolig att det snart skulle vara över. Rädd för att lämna dig. Rädd för att du ska lämna oss. Just den 2 november fyller mamma år, hon har planerat att hon och pappa ska gå ut och käka med deras föräldrar. Jag ska vara i Göteborg hela dagen på en kurs och Malin och hennes kille skulle på en föreställning i göteborg på kvällen så vi bestämde att vi skulle ses på söndagen den veckan och fira henne. Dagen var bra. Dagen var rolig, utmanande och jag hann bli väldigt trött när kvällen kom. Inte konstigt, jag hade ju haft ett galet händelserikt dygn. Kursen var slut och jag satt på tåget när jag får ett samtal av mamma. Det hängde i luften redan innan hon sa "hej" och tackade för blommorna. Men jag tänkte ändå att jag skulle slappna av när jag hörde hur hennes röst skar sig. Hon kanske hade haft en jobbig dag på jobbet, eller så hade hon och pappa tjafsat... I bästa fall, men jag visste egentligen vad som höll på att hända. Jag visste. Så det spelade ingen roll vad jag intalade mig själv att säga efter det. Jag minns att jag frågade om hon hade haft en bra dag och hur mycket hon ville svara ja på den frågan, men istället avbröt jag henne och frågade vad som hände. Hon hann knappt börja meningen, jag fattade på hur det saknades ord för henne, jag frågade hur illa det var. Jag grät när vi la på, tårarna föll ner fastän jag skrek inombords att man inte får lov att gråta på tåg, andra människor blir obekväma då ju. Jag skrek på mig själv och berättade att det var bara en hund, försökte föreställa mig livet utan honom och försökte fokusera på hur tacksam jag är för att han har orkat såhär länge. Sen försökte jag lyssna på musik, sluta gråta och aldrig förr har klockan gått så långsamt. Jag ringde och ställde in ALLA planer med lägenheten och försökte bland folk att berätta över telefon att min lillebror håller på att dö, till min nyblivna sambo. Han som levde i det lyckoruset jag också vaknat upp med. Jag som fick en helt annan verklighet på bara ett par ynka minuter.

Väl hemma hos mina föräldrar, parkerar jag bilen på uppfarten och har inte ens hunnit tänka, men jag tar med filten in. Min systers gamla filt. Jag vet egentligen inte varför jag gör det. Mamma berättade att Malin var halvvägs till Göteborg när jag satt på tåget och att hon inte kunde komma hem. De hade bokat biljetter och Malin har alltid behövt lite avstånd i stora förändringar, Det är ju så... alla funkar olika. Hon hade tyckt att det här tillfället hade blivit en belastning snarare än tvärtom och jag själv skulle inte ha förstått vad som hade hänt om jag inte vore där och istället blivit arg på min familj. När jag kommer in, så ser jag min lillebror liggandes i soffan, mamma satt nära honom. Han hade inte rört sig på flera timmar, inte ätit eller druckit. Jag hinner ta av mig skorna men inte mer än så. Jag springer fram till familjens kärna, vår lilla bebis och lägger Malins rosa fluffiga filt runt honom. Jag säger att allt är okej och att jag älskar honom och berättar om och om igen att jag inte ska någonstans. Han vill ha närkontakt, närmar sig lite med huvudet. Så vi kramas, men han ligger still, mamma och pappa rör sig lite oroligt i huset men sitter också bara i soffan och pratar med honom. Vi pratar om när veterinären kommer, när han ska få hjälp. Och Ådi vet så väl. Men han är lugn och trött. Han har Malins filt och vi andra sitter och pratar med honom, han ser oss allihop och han vet att Malin är med. Sen är det dags att säga hejdå, och han ger oss exakt samma blick som han hade gett Malin när hon var hemma för ett par veckor sedan. EXAKT. Han lyfter huvudet lite och kämpar för att säga "Hejdå, vi ses snart. Ni kan det här nu." Jag säger till mina föräldrar att jag är rädd och vi håller varandra i händerna när min lillebror äntligen får somna.


Vad som händer därefter är obeskrivligt. Det är en omedelbar sorg och saknad, Men också en trygghet och lättnad som han lämnar efter sig. Jag kan inte med ord berätta hur mycket han betydde för min familj. Kan inte förklara hur 15 års existens på något vis kan göra mer förändring än det han åstadkom. Jag kan inte med ord beskriva hur han har funnits där för oss alla. Och jag vill inte berätta den delen heller, den är privat. Men jag vill berätta om honom. Jag vill berätta hur stolt jag är över min lillebror, hur glad och tacksam jag är över tiden vi fick ihop, och hur tacksam jag är över att pappa vågade släppa in Ådi i vår familj. Hur bra det har varit att ha honom hos oss. Jag vill berätta att jag saknar honom oändligt och att jag älskar honom fortfarande och att jag tänker på honom VARJE dag. För hur jag än har försökt att intala mig själv att det där var en hund så vet jag bättre än så. Det där var INTE en hund. Kanske en fyrbent ängel, så långt kan jag sträcka mig. Men det var inte en hund. Det där var någon vi kände väl. Någon med ett budskap och någon med oändlig kärlek för min familj. För det är jag evigt tacksam.

-x-

Vi förbereder vår första jul utan honom i fysisk form hos oss. Jag undrar hur det kommer kännas att inte ha honom som hjälper en att öppna julklappar, med den entusiasmen som han hade. Jag undrar hur jag ska fira nyår, utan min fyrbenta lillebror så som jag alltid gjort. Jag undrar hur jag ska göra olika saker utan honom. Men jag vet också att han är här. Jag känner hans närvaro, stöd och kärlek hela tiden. Han är här.

-x-

Det blev söndag den 4 november 2017.

Igår, på lördagen, hade vi en liten begravning för honom. Den var fin på alla vis. Alla var på plats och mamma hade köpt gravljus och fyra röda rosor. Pappa hade gjort en ny säng till honom och bäddat ner honom ihop med hans snuttefilt (fårskinnspläden som han fick när han var en liten valp) och Malins rosa filt. Det lustiga var att idag, hade fåglarna pratat med mamma och pappa och någonting sa mig att han hade kommit fram. Det var fåglarna i kombination med att himlen var helt fylld av rosa fluffiga moln som gjorde att det hela blev förståeligt för mig. Det var det första jag sa när jag närmade mig mitt barndomshem med min sambo för att fira mammas födelsedag. Han är framme nu. Han är framme nu och jag KOMMER få se honom igen. Han är med oss idag och varje dag efter det. Han finns inom oss och vi är lika i min familj. Det finns ett par saker som gör oss lika och Ådis främsta personlighetsdrag, finns inom oss alla. Han är här. Jag vet det nu.

-x-

Likes

Comments

Hej igen!

Det senaste halvåret har jag varit utan dator, och nog för att jag använder telefonen. Men det är sällan jag tycker att det är kul att skriva allt för långrandiga texter där. Jag har dock saknat skrivandet. Mer än vanligt nu den senaste tiden framförallt. När mörkret sänker sig, tröttheten lägger sina kalla fingrar hårt om hela kroppen i ett fast kallt grepp och man repeterar att man ska ta en dag i taget... Det är då jag saknar att få uttrycka mig på nytt, som allra mest alltså.

Det var längesen jag pratade om något så i grova drag vill jag berätta om mitt senaste halvår. Dels för min egen skull, så att jag ska få perspektiv, men också för att jag vet att några av er tycker det är kul att läsa om vad som händer mig. Några av er är nyfikna på hur jag mår, hur jag har det efter mina senaste uppdateringar och vad jag gör efter studenten.

I maj månad sökte jag jobb. Tanken var från start att jag ville ha ett deltidsjobb, men ni som känner mig vet att jag och mina mål och ambitioner gärna rullar iväg om möjligheterna letar sig på. Så det blev att jag sökte mig till en tillsvidare anställning som frisör. Jag jobbar i Trollhättan på Salong Hype med ett gäng tjejer och har verkligen utvecklat mina kunskaper inom yrket. Det känns helt rätt att ha gjort delprovet (senaste inlägget HÄR ), även om det känns tråkigt att ha missat på skägg- och mustaschklippningen så känner jag mig ändå otroligt stolt och tacksam över att jag kommit så här långt på vägen. Inte bara har jag hunnit med delprov, utan också två kurser. En av dem har ni säkert sett på min instagram, KEVIN MURPHY SESSION, och den andra var en färgkurs för Wella då det är färgerna som vi jobbar med. Det är ett helt galet brett utbud med färger inom Wella så jag är nöjd och låter kreativiteten flöda inom rimliga gränser då jag har mina handledare som hänvisar och föreslår alternativa lösningar!


Det var veckan efter studenten som jag började jobba på salongen och snart därefter letade jag lediga lägenheter och i slutet på september skrev vi på kontrakt och flyttade in i november. Det tar sin lilla tid innan man kommer in i rutin och i ordning, men det var först häromveckan som jag började känna att det liknar ett hem. I början på november förlorade jag en närstående och har haft en otrolig hjärtesorg sedan dess, det är svårt att inte låta sig påverkas av omställningar och saknad. Svårt att hålla masken ibland. Vissa dagar är enklare än andra men jag märker hur jag somliga dagar faller hårdare, och lyssnar på kroppen. Ibland har jag faktiskt inte ens ett val utan kroppen styr själv, helt utan att lyssna på mitt huvud och mina etiska åsikter. Men mestadels känner jag mig stark. Stark, just på grund av mina svaga stunder. För vi alla har det tufft emellanåt, vissa har en dödlig sjukdom, andra en funktionsnedsättning eller som vissa som jagas av sina alldeles egna hjärnspöken och demoner inom sig. Jag vill inte se mig själv som att jag tycker synd om mig själv, kommer ni ihåg i våras när jag hade en sån där period då jag bara hade ett behov av att slå tillbaka? Det är liksom sån jag ser mig själv, ibland tar det lite tid att komma dit. Hitta den balansen och styrkan att bearbeta allt. För det handlar ju om vardagen och hanterandet av den oftast. Jag vill se mig själv som stark nog att reflektera och vara ärlig med mig själv. Inte den som kommer med ursäkter. Det ÄR skillnad, har jag hört någonstans. En vettig person i min närhet sa det någon gång.


I övrigt så glänser mitt liv. Jag har blivit så mycket bättre på att höra av mig och att umgås. Det börjar bli bättre. Det var längesedan jag var på gymmet, men jag håller ändå igång på ett eller annat sätt med jämna mellanrum, promenader och kortare pass i mitt vardagsrum har blivit av. Trots det, saknar jag att andas in gym-luften och den där riktiga svettiga intervallrundan och känslan efter tyngdlyftningen och mina många olika pass med olika fokusområden och mål i planerade perioder. Just nu är det inte viktigt. Just nu är vardagen viktigast och promenaden, yogan och kortare pass i lugn och ro ifred är den träningsformen som ger mig mest energi i dagsläget.


Idag vill jag passa på att ge er en låt, som jag brukar göra med jämna mellanrum. Jag vill ge er en låt som betyder. En som tar mig framåt, en som jag andas in, en som bearbetar och samarbetar med mig. En som skriker, en som viskar, en som peppar, en som visslar i vinden, och nej ... det ÄR faktiskt inte Beyoncé, men hon är bäst, ändå! M-a-g-i, stavar jag hennes vocals i "Perfect duet" med mr Ed Sherran. Men här har ni en annan farligt vass stämma som jag ylar med jämna mellanrum.




https://open.spotify.com/track/059ACLUOyEcdruA2m9f2jd





Likes

Comments

Jag gjorde delprovet inför gesällbrevet i förrgår. Gick självklart inte hela vägen, men jag börjar bli van och förstår det. Tycker att det är ganska okej.

Jag klarade 6 av 7 moment. Och idag ligger jag hemma och är helt slut. så jag passar på att stanna upp och reflekterar; hur länge jag skjutit upp det och varför, hur mycket saker runt i kring det som varit en stress, en press, hur mycket jag har lagt ner tid på det. Dels tiden på att ha ångest över stressen om att det snart är här, dels tiden på att se fram emot att det ska vara över och dels tiden på att öva. När jag ritar mätningarna i huvudet och inser i efterhand hur mycket energi som har gått åt, så är jag helt okej med mitt resultat. Och även om jag samma dag svor och var förbannad och tänkte att jag lika gärna kunde skitit i att göra hela provet, så tar jag två steg tillbaka. Och funderar på vilka förutsättningar jag hade och mängden energi jag la ner, med det jag hade. Jag gav 120 % inte en milliprocent mer eller mindre. Jag gav allt jag hade och lite till! Jag har nog aldrig i mitt liv varit så fokuserad på här och nu just i den här sekunden som jag var precis där...

Just den dagen gjorde jag ALLT jag kunde med varje liten erfarenhet och varje liten tanke jag kunde. Jag har aldrig varit så samlad, jag har aldrig kunnat prestera så bra i ett så dåligt skick som jag ändå var. Jag var så samlad. Så himla obehagligt medveten om mina tankar, om min tid, så obehagligt närvarande och irriterande lugn. För väl när dagen var här så hade jag gjort allt jag kunde och precis som jag intalat mig själv i veckor så var vinsten i sig att jag var där. Jag kom dit. Stannade hela dagen. Jag gjorde det. Och i det skicket jag var, så var det hela vinsten. Jag hade kunnat kugga på varenda moment och för mig, hade det inte gjort någonting. Jag är glad och tacksam att jag var där. Att jag är här. Ibland är det svårt att uppskatta det (lilla) och inte se vad alla andra ser. Alla andra ser ju att jag kuggade på ett moment. Och det är inte bra, kunde ha övat mer, kunde ha gjort mer. Kunde ha lagt ner mer tid och kollat på fler tekniker och stannat kvar längre, jobbat hårdare så hade vi sluppit det sista momentet. Och jag ser det där också. Jag ser det oftare än jag ser mitt verkliga agerande. Inget någon annan säger kan slå mig hårdare i ansiktet än det jag själv tänkte den sekunden jag fick beskedet, inget "vad var det jag sa" eller inget "synd att det var så nära" eller "vad tråkigt att du kuggade på det sista, det var väl typiskt" , tyvärr. Även om ingen sa så, även om alla hyllade min prestation så var det inte vad jag hörde. Jag hörde: "du kunde gjort mer för att klara dig. " "Du får skylla dig själv. Klart att du skulle missa en sak. "
Fraser som; snubbla på mållinjen och ända in i det sista ekar högt i ett tomt och mörkt rum fyllt av hårda slag och ord, utan att någon är där. Jag är min absolut värsta fiende och även om jag må verka nonchalant så skaver min kropp efter varenda liten detalj som jag själv såg den dagen. Jag var inte ens värd att passera genom de övriga momenten. Jag såg ju alla felen. Jag vet ju att jag bara hade tur att de inte kom på mig och såg felen jag såg. Jag var bergsäker på att jag skulle få göra om alltihop och att det skulle vara det värsta som hänt mig.

Men just idag, så skiter jag i det. Just idag är det okej att ha kuggat på ett moment i ett ... frisör-prov... var det va? Och just idag tänker jag på om jag skulle förklara för en italiensk eller en amerikans dude om det här. Hur lite den personen hade förstått delen om momenten, men hur mycket den hade förstått om vad som hände i mig. Och när man tänker så, så får man perspektiv.

Jag andades med varje liten medveten cell i kroppen. Jag andas och kommer ihåg för varje sekund i livet som jag har slagit mig fram. Att jag är värd att njuta av andetaget även om kuddarna inte ligger rätt och även om sängen inte varit bäddad på två veckor, även om jag ännu inte har bytt om från pyjamasen.

Likes

Comments

I över en timma har jag blundat, verkligen försökt komma till ro, men jag är så sprallig. Hela magen bubblar av nervositet, av uppladdning, av ren och skär lycka. För imorgon får jag nyckeln till mitt hem. Där jag ska bo. Jag kan för mitt liv inte somna. Även om jag försöker prata med mig själv om att jag måste för att kunna orka med imorgon så är kroppen och huvudet i ett helt annat tillstånd. Minns inte när jag kände mig sånhär senast. Så ivrig. Känner mig som ett barn innan julafton. Är HELT uppåt väggarna när man tänker efter! Jag vill VERKLIGEN bara att det ska bli morgon. Har tänkt visa er lite på instagramstory imorgon, så kom ihåg att kika förbi där också!

Jag googlar och skriver listor, fastän jag inte vet vad jag har att vänta mig, men det är så mysigt. Kan inte fatta att längtan är över nu. Att min tid är kommen nu! Imorgon är det dags! Första steget in i livet jag alltid har drömt om. Ren och skär magisk Lycka!!

Likes

Comments

Så obeskrivligt många gånger jag under mina tre år på högstadiet och tre år på gymnasiet har fantiserat, målat ihop, skrivit namnlappar, ändrat mig. Tryckt ihop en text med ett scenarier ur mitt kommande kapitel. Ingen har längtat som jag, brukar jag tänka... men med facit i handen så vet ju jag att alla funkar likadant, alla längtar. Jag har bara velat tro att jag längtat lite till. Lite mer.

Jag är så glad för vår skull att det tåras i mina ögon. Jag är så glad och stolt och tacksam att vi är här. Vi har varit igenom en riktig resa. En riktigt omtumlande resa redan, vi har så många minnen ihop, så mycket att berätta..! Och vi bär med oss en sån lycka och tur, att jag inte riktigt vet vart jag ska vända mig.




Jag vaknade härom morgonen, dränerad på energi. Det var mardrömmen igen, inget ovanligt mer än själva innehållet. Den här gången repeterades de jobbiga situationerna som varit i mitt liv. Det var helt sjukt hur trött jag var när jag vaknade... Det var som att gå igenom allt som hänt igen. Som om allt som någonsin gjort mig illa kom åt mig igen.
Sen vaknade jag, insåg att det bara varit en dröm och att det inte är mitt liv längre. Jag är ÄNTLIGEN FRI. Och jag log. Stolt över att jag kunnat ta det med en klackspark, stolt över att allt som någonsin hållit mig tillbaka inte är kvar. Det är "long gone and moved on". Det är ett avslutat kapitel och jag har äntligen kastat ut monstren under sängen. Jag fick en påminnelse om hur långt jag kommit, hur många steg jag har trampat, hur många mil jag sprungit, hur många vikter jag lyft, hur mycket kroppen, själen och resterande delar av mig expanderat och krampat i så många år, av både växtvärk och träningsvärk. Allt faller på plats nu. Sakta,sakta... one by one.


Ibland har jag svårt att tro på hur bra jag har det idag, ibland har jag svårt att acceptera att alla i min omgivning vill mig väl. Ibland har jag svårt att se, men precis som jag sa... så hittar jag och mitt undermedvetna sätt att konstant påminna mig om resan, och framförallt om de lyckliga avsluten. För det är precis vad det är. Men jag vaknar utvilad oftare nu, drömmer alltmer sällan mardrömmar och jag tränar varje vecka på att hitta balansen i livet och för varje steg jag tar så blir jag stolt och stark. Och vet ni? Det här är nog den där revanschen jag längtat efter så länge. Det här är nog den där tiden jag ska omfamna med hela mitt hjärta och lyfta upp varenda liten glädjefylld springa. För jag vet ju, att jag har kämpat för att komma dit jag är idag. Och ingenting kommer gratis serverat till en. Idag är ett bevis på det. Idag är det min tur. Min tur att njuta av livets härliga buffé och jag tänker gå ett varv extra och plocka på mig varenda jäkla godbit.

Jag slutar inte trampa, är inte färdig, jag är inte FRAMME ännu. Men jag är en lång bit på vägen..! Och så omåttligt stark och fast besluten i vart jag ska. Jag har förberett det sedan jag var 13 år. Jag har bilden i mitt huvud. Jag har känslan i kroppen, jag vet skillnaden mellan drömmar och mål. Jag VET vad som krävs för att komma dit. Let's make it a homerun!









Likes

Comments

Ni vet hur nykära par är? Och när man inte träffar varandra varje dag, varje minut, varje sekund är tankarna konstant på varandra. Ungefär sån är jag, efter snart tre år. Vet ni vad det bästa med att vara i en relation som konstant utvecklas när man är tonåringar? Att man hela tiden lär känna personen. För man förändras, målen och drömmarna ändrar riktning och man går igenom saker med varandra som gör att man bara kommer närmre varandra. Det är fantastiskt! Att man är varandras bästa kompis. Vi är bäst. Haha okej, nog med skrytandet och gulligullandet. Men man måste faktiskt få berätta om hur bra man har det ibland, och jag tycker nog att man ska sprida energin och inspiration om hur bra man kan ha det, hur bra det kan bli osv. Jag och w har väl inte haft rena rama drömmen till förhållande rakt igenom. Men då är det nog än viktigare att man verkligen känner efter när det faktiskt är riktigt bra.

Hur som helst, han kommer hem imorgon och då ska vi äntligen gå på ett möte ihop som vi sett fram emot ett tag och det ska bli så otroligt spännande. Jag tror jag har längtat efter det här i typ 5 år! Och nu finns det ingen annan jag hellre skulle göra det med än Will! Oavsett hur det går på det här allra första mötet så är vi i alla fall igång och det kan äntligen börja bli lite mer seriöst..! Man får knyta an lite kontakter osv och det är alltid en bra sak!

Visst är det fantastiskt ändå när drömmar blir till verklighet? Den här känslan är för mig HELT obeskrivligt underbar!

Likes

Comments

Ni vet att det är hit jag vänder mig, när jag behöver stöd. I mina ord. Min plattform, min frizon. Många av er kanske redan vet, vet att jag inte är så rak och konkret och delar med mig om vad som är mest aktuellt i mitt liv. Men här har jag på något vis alltid haft lättare att ventilera. I skriftligt format. Och nu skulle jag vilja be er om två minuters uppmärksamhet.


För 6 månader sen, såg jag inte ut ur tunneln. Jag såg inte slutet på skoluppgifterna, HUR MÅNGA VAR VERKLIGEN KVAR? Jag såg inte slutet på skolandan, miljön, såg inte hur kapitlet började närma sig en sista slutspurt. Jag kunde för mitt liv inte begripa hur det någonsin skulle ta slut. Att gå ur skolan? Det var ju liksom inte riktigt på riktigt. Jag har sett min syster, barndomskompisar, kusiner, kompisar... gå ur skolan, ta studenten och leva vidare i nya kapitel i sina liv! Men jag förstod inte att det var min tur nu. Nu sitter jag här 6 månader senare. Och kan stolt säga att jag hittade tunnelns slut. Och en ny väg att följa efteråt.

Jag är här, mamma! Jag är ÄNTLIGEN HÄR! Jag är i mål. Det är min tid som kommer nu, mamma! Nej men på riktigt! Nu ska jag ÄNTLIGEN få tjäna egna pengar, äntligen få lägga de pengarna på vad JAG vill äntligen, få skapa mitt eget liv och ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN få vara solodansens mittpunkt. Som jag har längtat och kämpat. Sedan tolv års ålder har jag längtat efter att slippa höra: vänta på din tur. Du har mognat lite för fort bara. "Trodde du var 20-25, MINST" jag är där nu mamma! Jag är nästan tjugo år! Jag passar äntligen in. Äntligen är mina kläder inte för små, rocken passar fint! Jag är äntligen vuxen. Ung vuxen. Men vuxen. Jag är här nu. I mål nu.

Jag minns hur jag har längtat och kämpat. Jag minns hur overkligt långt borta det kändes. Men jag är här nu. Jag är ÄNTLIGEN här. Jag slipper skolans trånga väggar. Jag slipper höra de där opassande orden jag aldrig relaterat till. Jag får lov att verkligen springa fritt och äntligen, är det mitt val vilken jäkla bok jag läser. Äntligen är det mitt val, vad jag ska få lov att skriva om, äntligen är det mina beslut och BARA mina som ska få lov att definiera mitt yrkesval, mina arbetskollegor och mina ekonomiska resurser, mina vänner och mina bekanta, mina rutiner och mina spontana företeelser! Det är jag som håller i tyglarna, jag som styr båten, det är JAG som äger mitt liv. Och äntligen, äntligen... så snuddar jag vid mina livs drömmar! Jag är så nära så nära på att få vara egen. Själv. Ifred. Självständig.

Jag vill dela min lycka! Jag vill sprida min glädje. Jag vill ge dig hopp, du som också längtar bortom det du söker som Rafiki skulle sagt. För nu är jag här. Jag har aldrig mått så bra. Aldrig trivts så bra. Aldrig passat i mina kläder så bra som nu. Så äntligen, är jag i mål. Äntligen är jag välmående och lycklig per definition. Och jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur det känns. Det är helt enkelt det absolut bästa som har hänt mig. Att få vara ung vuxen. Nu kan allt bara, och jag menar verkligen bara, bli bättre härifrån och framåt.
💖

Because I realized I got
Me, myself, and I that's all I got in the end
That's what I found out
And it ain't no need to cry; I took a vow that
from now on I'm gon' my own best friend

Me, myself, and I that's all I got in the end
That's what I found out
And it ain't no need to cry; I took a vow that from now I'm gon' my own best friend

Likes

Comments

Det var så länge sedan jag delade med mig av lite inspirations bilder och kom på att jag vill göra det hela med en twist, så att ni lättare kan hitta dessa också! Så jag tänkte dela med mig av ett par fleeky instagramkonton!


@otiumhair salong i Göteborg!

@styleelin Elin Johansson, frisör och entreprenör i Stockholm!

@michaelochfrisorerna salong i Stockholm!

@rapunzelofsweden

Likes

Comments

Godmorgon älsklingar!

Imorse väckte W mig i vanlig ordning med en godmorgonpuss vid 6:15 innan han åkte iväg till jobbet. Jag har, som jag berättade igår, blivit alltmer pigg om morgonstunderna och tycker att det är fantastiskt mysigt med Nyhetsmorgon och kolla lite youtube och serier mm. Älskar verkligen att få vakna till och umgås med mig själv, somnar om nån halvtimma ibland men ändå väldigt skönt att starta dagen!

Idag är jag ledig och har planerat att åka till stranden och sola! Jag vet dock inte hur det blir med det då vädret ser lite... busigt ut, tänkte kanske åka ut till kusten och ta en dag vid havet ändå i alla fall! Kanske tar jag även med mig lillebror!

Är så fruktansvärt sugen på hallonbowl! Har varit det sedan igår! Så funderar på att koka ett ägg och göra en Bowl till frukost. Vi får se!

Hoppas ni får en fin dag hjärtan! Love u guys! Puss 👏🏽

Likes

Comments